söndag, maj 31, 2009

På spaning efter arbetarkonsten 52

Hej!

Det har varit en del "hit och dit" sista tiden. Dags därför att åter ta tag i granskningen av mottagarna av Johan Ahlbäcks konstpris och upprepa listan från 2 november. Följande pristagare återstår att berätta om:

2003 Ulla Grytt, Stockholm

2004 Jean Hermanson, Malmö

2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg

2006 Maria Söderberg, Stockholm

2007 Jan Annerborn, Sandviken

2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika

2009 års pristagare offentliggörs vid detta års Johan Ahlbäckdagar som hålls 2-3 oktober. Årets tema är "MÄNNISKAN - PLATSEN - KONSTEN". Föredrag hålls av bland andra dom rikskända "dalapoeterna" Göran Greider och Bengt-Emil Johnson. Sedvanlig konstutställning öppnas, denna gång med förra årets pristagare, textilkonstnären Britt-Marie Rydberg. Se Johan Ahlbäckstiftelsens hemsida för mer information:

Johan Ahlbäckstiftelsen

Andra teman som skall tas upp av Konstfred i framtiden är:

Den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)

Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier under 1990-talet och fram till nu)

Yngre konstnärer som idag arbetar politiskt och/eller närmar sig arbetarkonsten. Se den aktuelle Victor Marx som fick avbryta sin utbildning vid Konsthögskolan efter en konflikt om ett projekt för hemlösa:

Till bloggen "gatukonst.se"

Dom som besöker "Arbetarkonst" för att informera sig om arbetarkonsten kan nu med med fördel sluta här och vänta på de kommande spaningarna. Dom som också tycker att dom har tid med några tilltrasslade teoretiska och sociologiska resonemang kan fortsätta:

Denna blogg var från början tänkt att vara en blogg om underklass och kultur. En blogg med en sorts vilt och oakademiskt tänkande ur en underklassposition. Idén var absurd redan i det att signaturen Konstfred inte på något sätt kan göra anspråk på att vara underklass, även om han en gång i tiden kanske var det. Själva begreppet underklass är för övrigt väldigt problematiskt. Och det har redan upprepats här på bloggen flera gånger. Konstfred erkänner gärna att han saknar grundutbildning i sociologi och därför egentligen inte har minsta kompetens att definiera begreppet.

Den/det som skriver detta fortsätter att kalla sig Konstfred, att omnämna sig själv/t i "tredje person" iställer för att säga "jag". Han/det/den fortsätter också att skifta mellan olika stilnivåer - ibland akademiskt, ibland talspråk - som om han/det/den vore flera olika personer. Det finns en tanke med detta. "Han" är nämligen flera olika personer. Det är vi alla. Det märks bland annat i hur vi anpassar vårt sätt att skriva till olika situationer.

Under 1970-talet trängde ett nytt och mer talspråkligt sätt att skriva fram - särskilt då i skönlitteratur, men också i journalistik och till och med i akademisk litteratur. Man började till exempel skriva DOM istället för DE eller DEM, man förenklade satsbyggnaden, man började använda dialekt (alltså regionala ordvarianter) och sociolekt (alltså klassbundet språkbruk) mer ogererat. Det är egendomligt att gå igenom presslägg i arkiven och se hur skribenter som i mitten på 60-talet skriver som gamla pensionerade lektorer bara några år senare skriver som mods från förorten... Mycket av detta försvann sedan, under det nykonservativa 80-talet och det svartklädda 90-talet. Men att skriva "dom" istället för "de" är kanske en ännu tydligare språkpolitisk markering idag än vad det var på 70-talet.

En röst talar ur den text som med ojämna mellanrum sipprar fram på denna blogg, men var befinner sig rösten? Kommer rösten ibland från ett spontant, naturligt subjekt, eller är detta bara en illusion? Vad är ett "subjekt" förresten? Man säger "subjekt" och menar "någon", en aktör i världen, någon som agerar och talar/skriver. Men engelsmännen säger också "subject" och menar tvärtom ÄMNET: det som det talas/skrivs om. Alltså snarare "objektet" för "subjektet". Det finns en motsägelse här. Ordet "subjekt" har en historia, och den historien avspeglar skiften mellan olika uppfattningar om vilka "vi" är i förhållande till "världen" och samhället.

Ett alternativ är att vara anonym. Idén om anonymitet är helt i överensstämmelse med tillhörighet till underklassen. Att vara underklass är egentligen att vara frånvarande, att ha en ickeidentitet, att vara ingen. Hör till exempel på sociologen Zygmunt Bauman, förvisso en uttalad antimarxist, och vad han säger om underklassen i den lilla intervjuboken Identitet från 2004:

I översättning:

Men de människor som har förnekats rätten att hävda en identitet de själva har valt (detta är ett tillstånd som överallt undviks och fruktas) har ändå ännu inte hamnat i makthierarkins allra lägsta region; där är en plats som är lägre än låg - en plats på botten av botten. Ner dit faller (eller snarare knuffas) människor som förnekas rätten att hävda någon som helst identitet utöver en tillskriven och påtvingad klassifikation; människor vilkas skrivelser inte behandlas och vilkas protester inte hörs även om de skulle ansöka om att få domen upphävd. Detta är de människor som nu kommit att betecknas som 'underklass': hänvisade till en undre värld utanför samhällets hank och stör /.../. Om du har förvisats till underklassen (för att du lämnade skolan, eller är en ensam mamma som lever på socialbidrag, eller går eller har gått på droger, eller är hemlös, eller tiggare, eller medlem av någon annan kategori som inte ingår i den auktoriserade listan över dem som är respektabla och välkomna) så kommer varje annan identitet som du eftersträvar och kämpar för att uppnå att förvägras dig från början. Innebörden av 'underklassens identitet' är frånvaro av identitet; utsuddandet eller förnekandet av det individuella, av 'ansiktet' - detta föremål för etiska och moraliska omsorger.

(Översatt av Fred Andersson, Turku/Åbo, mars 2009)

På engelska:

"But the people who have been denied the right to assume the identity of their choice (a universally resented and feared predicament) have not yet landed in the lower-most regions of the power hierarchy; there is a lower space than low - a space underneath the bottom. Into this space fall (or, more correctly, are pushed), people who are denied the right to claim an identity as distinct from an ascribed and enforced classification; people whose petition won't be admitted and whose protests won't be heard even if they do petition for the annulment of the verdict. These are the people recently dubbed the 'underclass': exiled to the netherland out of the bounds of society /.../. If you have been assigned to the underclass (because you are a school dropout, or a single mother on welfare, or a current or former drug addict, or homeless, or a beggar, or a member of the other categories left out of the authoritatively endorsed list of those that are proper and admissible) any other identity you may covet and struggle to attain is a priori denied. The meaning of the 'underclass identity' is an absence of identity; the effacement or denial of individuality, of 'face' - that object of ethical duty and moral care." (sidan 39)

Hur skall då sådana människor, som inte tillåts ha varken någon identitet eller något ansikte, kunna ha en kultur och en konst? Svaret är att de inte har det. Det finns ingen kultur som är specifik för underklassen, ingen underklasskonst. Och det finns knappast någon kultur som görs med sikte på underklassen. Eller, mer exakt formulerat: Det finns knappast någon kultur som vänder sig till underklassen som just underklass. Arbetarlitteraturen definierade Furuland (se tidigare spaningar) som litteratur AV, FÖR och OM arbetare. Men kultur AV underklass skulle innebära att underklassen får en kultur, en identitet, ett ansikte - att den inte är ansiktslös längre, och därmed inte längre underklass. Kultur FÖR underklass skulle vara rent förnedrande eftersom den skulle utgå ifrån att den med låg social status också skall ha "låg" kultur". Och kultur OM underklassen skulle underklassen inte vilja ha, för den upplever tillräckligt av sina villkor i den egna vardagen. Det är därför dom bilder vi hittar i underklassen inte avbildar någon underklassverklighet. Istället avbildar dom den ansiktslösa underklassens dröm om hur den skulle vilja ha det. Och den kultur underklassen omger sig med är en billigare kopia av traditionell borgerlig kultur. Romantiska stämningslandskap, men målade på löpande band. Stilmöbler med mahogny och ek som bara är fanér. Veckotidningarna som visar ett bättre liv: det man skulle vilja leva. Och en viktig poäng är att denna kultur inte är något som bara finns hos underklassen. Den finns också hos många som självmedvetet räknar sig som arbetarklass, och även hos dom som ekonomiskt och socialt stigit till mellanskikten. Ingen kultur är specifik för underklassen, eftersom förebilderna till dom billiga kopiorna alltid är hämtade någon annanstans ifrån. Hur man än vänder och vrider på frågan förblir underklassen en sorts "ickekategori". En rent negativ kategori, definierad bara genom det den inte är (men skulle vilja vara).

En sak till är viktig här: Att säga "underklass" är i praktiken alltid att säga "undermänniska". Och hur skulle man med gott samvete kunna kalla sig själv eller någon annan människa för en "undermänniska"? Detta skulle vara ett fascistiskt språkbruk: undermänniskan förutsätter den motsatta idén, den om övermänniskan. Men så snart en person från underklassen börjar göra något som gör anspråk på att vara konst har han eller hon börjat sin sin resa uppåt. Samma sak med den som sätter sig att läsa med sikte på att ta sig någon annanstans med hjälp av böckerna. Vill man se hur den resan tar sig uttryck i politisk och ideologisk kamp är det arbetarrörelsen man får titta på. Vill man se underklassens erfarenheter gestaltade i litteratur och konst finns det inga andra källor än arbetarlitteraturen och arbetarkonsten.

Men vi lever i en tid av aggressiva borgerliga myter. Det sägs att arbetarklassen har försvunnit, eller åtminstone mist sin betydelse, eftersom så många arbetare antingen verkar dela medelklassens levnadsvillkor eller sjunkit ner i arbetslöshet (med andra ord ner i underklassen). Denna borgerliga mytbildning grundar sig på en sammanblandning av två helt åtskilda kategorier: klass och identitet. En sociolog som Zygmunt Bauman bidrar till denna sammanblandning: hela hans sociala tänkande har till slut kommit att handla om identitet, och som alla mer eller mindre liberala ideologer har han ett visst ideal: den självförverkligande individens ideal, individualismens ideal. Det värsta han kan tänka sig är vad han i citatet här ovan kallar "utsuddandet eller förnekandet av det individuella" som han jämför med utsuddande av själva ansiktet - som om en människas ansikte bara skulle bestå av "det individuella". Baumans språk är vackert och han har slagkraftigt karaktäriserat dom sociala relationernas fragmentering under mediernas tryck, men den empiriska basen för hans påståenden är tveksam. Han är en gammaldags liberal ideolog mer än en kritiskt arbetande sociolog - och inom en viss postmodernism med förkärlek för nostalgi blev han husgud.

Identitet och klass är inte utbytbara kategorier. Klass och klasskamp är något annat än identitet. Med risk för att bli tjatig tål följande att upprepas: klass och klasskamp har att göra med produktionsförhållanden, exploatering och ackumlation av kapital. Klassen är inte en "känsla" av gemenskap grundad på vissa "tecken" på gemenskap (till exempel liknande klädsel, liknande vanor, liknande UTSEENDE...) utan ett delat villkor som är bestämt av en ekonomisk relation. Detta villkor leder till gemensam handling. Idag, när man kan tycka att den nordeuropeiska arbetarklassen inte "handlar" i någon annan bemärkelse än på Willys och K-market kan sådana resonemang verka främmande på gränsen till parodiska. Men kanske beror det på att det finns en dominerande ideologi som får oss att förväxla klassens sammansättning och handling med de omedvetna och närmast automatiska handlingar som vi vant oss vid att vårt nuvarande konsumtionssamhälle kräver av oss som delar av detta samhälle: en klass verkar vara de som går till samma sorts mataffärer, köper samma sorts öl, kör samma sorts bilar, föredrar samma sorts nöjen, raggar upp varandra på ett visst sätt, klär sig och rör sig på ett visst sätt, och så vidare.

När dessa gemensamma beteendemönster som förknippats med en viss klass mer och mer splittras upp och omvandlas till en mångfald av identiteter under trycket av såväl subkulturer som kommersiella livsstilsproducenter är det lätt att få intrycket att arbetarklassen inte längre finns. Vi ser ju i Skandinavien idag inte längre någon homogen massa i blåkläder som strömmar till fabrikerna på morgonen, utan den mest skiftande blandning av radhusfolk i träningsoverall, svartklädda småbarnsföräldrar med tribaltatueringar och peircingar, gamla proggare, "helt vanliga knegare", vårdbiträden, sverigedemokrater (eller "sannfinnar"), vänsterpartister (eller vänsterförbundare), folk i villa, folk i hyresrätt, o.s.v.

Det är denna mångfald, denna "diversitet" för att dra till med ett akademiskt ord, som fått Bauman och många andra att hävda att det var Marx och marxisterna som uppfann arbetarklassen som "historiskt subjekt" och sedan aldrig lyckades få de faktiska människorna med sina "individuella" avvikelser och intressen att passa in i denna uppfinning, detta "subjekt". Budskapet från dom här sociologerna är klart och tydligt: dom ser hela idén om arbetarklassen som en sorts förtryck, som en rent teoretisk idé som är påtvingad uppifrån - påtvingad av en filosofisk intelligentia, av Staten, och så vidare. Det är ungefär som när svenska kulturskribenter (till exempel Mikael Löfgren i Dagens Nyheter) skriver om socialdemokratisk kulturpolitik och får den att se ut som något som påtvingats det arma "folket" (och som landets nuvarande "goda" regering alltså måste "rädda" folket från...)

Det centrala begreppet här är "subjekt". Vad är ett "subjekt"? Dom flesta filosofer kan berätta för dig att du är ett subjekt. Som subjekt "erfar" du världen, "riktar" dig mot dess objekt (till de exampel erotiska objekten) och så vidare. Många politiska filosofer kan berätta att den politisk-ekonomiska historien handlar om framväxten av olika kollektiv som historiska "subjekt". Ett sådant "subjekt" anses arbetarklassen vara. Åtskilliga marxistiska filosofer och historiker (inte minst från före detta Sovjet) kan försäkra dig att arbetarklassen är det historiska subjekt som driver utvecklingen framåt, stadigt framåt, mot realiserandet av det klasslösa samhället. Men tänk nu om allt detta snack om "subjektet" - det individuella eller det kollektiva - inte är något annat än just snack? Inget annat än välformulerat filosofiskt snack och "mumbo jumbo"? Med andra ord: inget annat än ideologi?

Det fanns en person som hävdade detta. En person som under lång tid var i det närmaste bortglömd (han passade inte in i postmodernismen), men vars kritik av "subjektsfilosofin" var så radikal att den fortfarande förmodligen skrämmer de flesta som inser vad den innebär. Den personen var den store franske marxisten Louis Althusser. För Althusser existerar vi inte som personer oberoende av ett socialt sammanhang: det finns inga genuina och unika subjekt. Det vi tycker är vår personlighet och vår "subjektivitet" är något som uppstår när olika representanter för auktoritet tilltalar oss som om vi vore personer. Samhället och dess representanter (i början föräldrarna, sedan läraren, prästen o.s.v.) riktar "appeller" till oss. Därför säger Althusser att de illusioner som våra subjekt är uppstår genom "interpellation". Men också de "kollektiva" subjekt som sägs "driva" historien är för Althusser illusioner. Enligt Althusser finns det ingen mening i den historiska utvecklingen, eftersom det inte finns några historiska subjekt som kan tillföra någon mening.

Detta är Althussers radikala materialistiska ståndpunkt. Han jämför den idealistiska och den materialistiska historiesynen med två personer som går ombord på ett tåg. Idealisten har fått veta att tåget går till en viss station - och han tror på det! (Somliga idealister tror t.o.m. på gud.) Materialisten däremot har insett att tåget inte har något mål och att man kan hamna vart som helst.

Att du är ett "subjekt" som "erfar" världen är strunt för Althusser. Ett påstående utan täckning och mening. Ett ideologiskt påstående! Det är snarare världen som erfar dig, som skapar dig (genom de händelser och strukturer som placerat dig i den situation där du nu är). Denna radikalitet i tanken kan verka skrämmande. Det som skrämmer mest i detta är kanske den tomhet vi upplever när vi anar att historien (vår egen och den så kallade "mänsklighetens") saknar mening: att vad som helst kan hända. Denna tomhet fyller vi med våra identiteter, våra små personliga historier, och vår känsla av att vara subjekt.

Men dom identiteterna får inte förväxlas med dom objektiva processer som äger rum bortom vårt medvetna tankeliv och vårt sociala liv. För Althusser, vars ryktbarhet berodde helt på hans tolkningar av Marx, var Marx avgörande bidrag inte att han upptäckte ett "historiskt subjekt" vid namn "arbetarklassen". Althusser förnekar subjektstänkandet, förklarar det vara en variant av borgerlig ideologi (liksom för övrigt den "strukturalism" många velat räkna honom till). Däremot kan vi genom Althusser tydligare förstå vad det var för sorts objekt (till skillnad från subjekt) som Marx upptäckte. Det rörde sig om objekt som tidigare inte hade varit föremål för diskussion eftersom det inte funnits några namn på dem. Marx gav dem namn: han kallade dem till exempel "produktivkraft", "produktionsförhållande", "mervärde".

Ur denna synvinkel är också "subjektet" ett objekt. "Subjektet" arbetarklassen är med andra ord inte något som uppstår av sig självt, spontant eller naturligt som en sorts "mirakel" som ska driva utvecklingen framåt (mot det klasslösa samhället). Att arbetarklassen växer fram är betingat av vissa historiska och materiella faktorer (men för Althusser har detta skeende ingen bestämd rikting, det är slumpmässigt, historien saknar mening). För Marx och för Althusser räcker det att titta på dessa historiska och materiella faktorer för att förklara varför samhället ser ut som det gör. Marx teori är är en materialistisk och en historisk teori: därför har den i efterhand kommit att kallas "historiematerialistisk". För den marxist som tar Marx materialism på allvar (men det är det inte alla som gör) är det inte människors "subjekt" eller "medvetande" som bestämmer deras tillvaro. Det är tvärtom deras tillvaro (alltså de objektiva relationer de befinner sig i) som bestämmer deras "medvetande" (alltså de föreställningar de har om sin tillhörighet, sin identitet, sina "subjekt").

Nu är det som sagt många som förkastar marxismen och historiematerialismen med hänvisning till att Marx skulle ha uppfunnit ett "subjekt" som inte fanns och som man därför blev tvungen att tvinga människor att förverkliga (som i Sovjet eller i ytterst marginell). Men frågan är om inte dessa "kritiker" (eller borgerliga ideologer) gör precis samma misstag som vissa marxistiska dogmatiker före och efter Stalin. Det rör sig i så fall om två misstag:

1) Att utgå ifrån att det primära och viktiga för Marx var arbetarklassen som "subjekt".

2) Att utgå ifrån att "subjekt" är något som finns över huvud taget.

Misstag 1 och misstag 2 i kombination leder till att man räknar med en skillnad mellan subjekt som finns och subjekt som inte finns (till exempel den arbetarklass som Marx skall ha "uppfunnit"). Då kan man också hävda något sådant som att arbetarklassen nog har funnits, men att den inte längre finns. Ett i grunden borgerligt ideologiskt tänkande (utgående från begrepp som "existens", "varade" och "subjekt") kan på så sätt dra sin slutsats (att arbetarklassen inte finns) utan att granska det antagande som ligger till grund för slutsatsen (att en klass är ett subjekt). Och det är också detta som kännetecknet på ideologiskt tänkande: att konklusionerna (slutsatserna) inte föregås av en granskning av premisserna (antagandena).

De här tankarna har upptagit Konstfred de senaste månaderna, samtidigt som han tänkt att det egentligen vore bättre att hålla gamla löften och fortsätta skriva något så när enkelt och kortfattat om arbetarkonstnärer. Men kanske behöver det ena inte nödvändigtvis utesluta det andra. Nu flödar Nätet över av "snuttar" och "kvitter" via TWITTER (se föregående "inlägg"). Man kan fråga sig om vi behöver allt detta, men å andra sidan kan det vara nyttigt för en skribent att tillåta sig att formulera saker mera snabbt och spontant. Det hade varit intressant att göra en "blogg" där man kopierar över alla sms-meddelanden och korta epost-meddelanden man skickar på dagarna. Konstfred är inte säker på att det skulle vara till hans fördel om han gjorde något sådant. Kanske skulle han inte få några fler författarstipendier... Men experiment av det slaget skulle säkert vara väldigt bra som demonstration av hur mycket som ryms under de "subjekt" vi tror att vi bygger.

Det hade inte blivit så mycket Althusser i vår om inte Konstfred av sin vän Fredrik Svensk (kritiker och högskolelärare i Göteborg) hade fått idén att läsa Althussers sena texter. De finns samlade på engelska (ännu inte på svenska, tyvärr) i volymen Philosophy of the Encounter: Later Writings 1978-1987. Se Linnea Nilssons utmärkta recension i Flamman:

Linnea Nilsson om "Philosophy of the encounter"

Linnea påpekar helt riktigt att Althussers sena texter saknar den "rigör" och klarhet som den tidigare produktionen har, men att dom å andra sidan tillför helt nya och överraskande perspektiv. Althusser var och är en kontroversiell figur i den marxistiska idédebatten. En italiensk Marxtolkare och semiotiker, Rossi-Landi, tvekade inte att jämföra hans texter med "en kvacksalvares smörja" eftersom Althusser hittade saker hos Marx som inte står hos Marx. (Men just det är en av huvudpoängerna med Althussers Marxtolkning, att lyfta fram konsekvenserna av Marx tänkande snarare än de ofta ofullgångna resonemang som faktiskt STÅR där).

Det viktiga med Althusser och hans ideer är hans intellektuella vaksamhet. Han tog filosofins uppgift på allvar och menade att filosofin skall vara en vetenskap: inte bara ett privilegierat tankenöje för en akademisk elit eller ett passivt refererande av filosofins historia. Han avvisade som sagt helt föreställningen om olika "subjekt" som drivande i den historiska utvecklingen, klasskampen o.s.v. Detta var för honom bara en variant av tidigare epokers tänkande: för att kunna skapa ett nytt samhälle måste den radikala filosofin upphöra att dra med sig gammalt tankebagage från dessa tidigare epoker. Althusser var en konsekvent materialist: så konsekvent att han till slut också avvisade den dialektiska delen av den dialektiska delen av den dialektiska materialismen. Här såg han åter igen ett arv från en äldre, borgerlig filosofi: denna gång från Hegel och hans dialektik.

På så sätt kom Althusser i skarp konflikt med stora delar av 1960-talets intellektuella vänster i Frankrike. Genom sitt exempel och sin undervisning (som lärare i filosofi vid elitskolan Ecole Normale Superieure) fick han ett avgörande inflytande på den generation filosofer som man nu förknippar med begreppen "postmodernism" och "poststrukturalism". Med Althusserelever som Jacques Derrida, Michel Foucault, Jean Baudrillard och Jacques Rancière skulle den "postmoderna" vänsterfilosofin till stor del kunna kallas "post Althusserfilosofin". Frågan är också om inte mycket av överdrifterna, världsfrånvändheten och dom ideologiska dikeskörningarna i den postmoderna filosofin beror på att man utgick från oklara passager i Althussers texter (och sådana finns det många av!), missuppfattade dom och hamnade i något helt annat än vad Althusser själv menat. Det som var en konsekvent materialism hos Althusser vändes hos efterföljarna till något som kan likna en total idealism, en filosofi så långt uppe i ideernas värld att den helt vänt sig bort från den sociala och materiella verkligheten. Och här kom filosofin "post Althusser" att ligga helt rätt i tiden: den verkade beskriva en allmän känsla av desorientering och verklighetsupplösning i en tid då alla drömmar om en annan och bättre värld än kapitalismens verkade ha kollapsat och korrumperats. Jean Baudrillard, som dog förra året, var kanske den som tydligast och med störst massmedialt "genomslag" formulerade denna postmoderna "nihilism" (uppfattningen att inget finns att tro på: "nihil" är latin och betyder "inget").

Precis som Althusser är Baudrillard noga med att skilja mellan individen och subjektet, mellan det individuella och det subjektiva. För både Althusser och Baudrillard är "individ" en teknisk term som inte betyder något mer än att något/någon står som en avskild del av en helhet (till exempel ett "samhälle"). Subjektet, däremot, är något aktivt och agerande. För Althusser är "subjektsfilosofin" en del av en borgerlig ideologi som måste brytas ner om vi skall kunna nå fram till en saklig beskrivning av samtiden och dess sociala relationer. För Baudrillard, som helt tappat Althussers tro på filosofins vetenskapliga uppdrag, har subjektet och det subjektiva snarare blivit en vacker dröm som gått förlorad när den globala marknadsekonomin raducerat oss alla till likriktade pusselbitar i en låtsasvärld (eller med Baudrillards term ett "simulacrum"). För Althusser var subjektiviteten en borgerlig myt, men nilhilisten Baudrillard är samtidigt en romantisk nostalgiker som saknar den tid då man ännu kunde tro på denna borgerliga myt. Eller kanske den tid då borgerligheten ännu var "riktigt borgerlig", dvs. värdekonservativ...

Zygmunt Bauman (för att återknyta till honom) hörde faktiskt till dom tänkare som Baudrillard verkade ha viss respekt för, och refererade till ibland. Men deras uppfattningar om individen och den individuella var helt olikartade. För Bauman är underklassens stora olycka att den berövats sin individualitet. För Baudrillard är det just individualiteten och individualismen som är den stora olyckan. Med sig från Althussers undervisning har han bland annat den viktiga åtskillnaden mellan det individuella och det subjektiva. I en diskussion på European Graduate School för några år sedan, filmad och utlagd på YouTube, säger Baudrillard så här om vår tids individsamhälle. Precis som så mycket av det som Baudrillard sade är det ideologiskt dunkelt men ändå träffsäkert. I översättning:

Detta system, detta arrangemang, denna disposition, behöver inte längre något subjekt. Tvärtom: det måste förstöra subjektet. Vi kan se detta skifte från subjektet till det individuella - idag talar man om individer. Alltid det individuella, individens frammarsch, och så vidare. Individen är inte subjektet. Subjektet är förbi. Vi har att göra med individen. Och individen har inte någon originalitet. Den är bara en partikel, ett molekylärt fragment av ett nätverk, av en samling, av en resurs, och så vidare. Och när du på det sättet är en partikel i ett nätverk är du inget subjekt längre. Du kan bara vara individuell som en abstrakt konfiguration, - jag kunde kanske säga på ett "operationellt sätt" men jag vet inte om det har någon mening /skratt/ - du är en ren operation utifrån systemets funktion, du är en biprodukt av systemet /.../

(Översatt av Fred Andersson, Turku/Åbo, mars 2009)

Se klippet här:

Baudrillard röker och svarar på frågor, European Graduate School 2002

Länkning pågår till "intressant.se"

söndag, maj 17, 2009

Drömde om Marx...

Drömde inatt att horder av ungdomar vällde in från tåget vid en
välbekant folkpark. Alla hade de lysande gula T-shirts från
Roskildefestivalen, med festivaltemat i stora bokstäver: "MARX IS MUSIC"
(eller nåt sånt...). Ja, och så förstås en bild av skäggmannen själv.
Jag (och VEM är jag då?) fattade plötsligt att jag inte fattat något,
att jag inte hunnit med i trenderna. Det var INTE bara samhällssidorna i
den finländska morgonpressen som numera innehöll debatter mellan "Marx
och Kapitalet". Hela nöjesindustrin hade hakat på, produktivkrafterna
hade blivit lika hippa som nåt nytt indiebands randiga tröjor. Det var
inte längre den patetiske Che Guevara med sina misslyckade gerillakrig
och sitt svärmeri för diverse italienska estetiker (i hängmattan) som
tävlade med Marilyn och Mao i ikonstatus. Nej, det var originalet himself.

Och åter igen fick jag (VEM fan är JAG?) den drabbande känslan av att ha
missat tåget. Men, tänkte jag, kanske är det inte någon genuin rörelse
jag ser utan bara den stämningstörstande ungdomen i medelklassen, åter
igen. Nå, det var ju iallafall en tröstande tanke.

För övrigt är livet underbart, men detta är ingen egoblogg. Den skall
inte handla om "jag". Drömmar kan verka maximalt "ego", men kanske kom
den här drömmen från det "kollektiva omedvetna" som den mycket
o-marxistiske Jung uttryckte det.

I vaket tillstånd: väcktes igår lördag av byggnadsarbetare utanför på
ställningarna. Idag söndag var det tyst, men i nästa kvarter satt en
trött ensam man i kalkfläckad overall och rökte, vid sin lift. Han hade
antagligen jobbat sen tidig morgon med rappningen av det där
femvåningshuset. En söndag förmiddag. Knappast troligt att han var
finländare. Ryssar, balter och polacker fyller Magistratens mottagning
för invandrad tillfällig billig arbetskraft utan krav på ob-tillägg. På
så vis kan revoveringarna pågå veckans alla dagar.

Det får allt bli litet mera bloggande nu framöver. Trots att alla löften
om kontinuitet och systematik har kraschat.

Men nu är det slut för idag.

/Konstfred

fredag, maj 08, 2009

test

Skrivandet börjar så sakta komma igång igen, efter denna långa vinter.
Nu ska alla "kvittra" på TWITTER. Det vore förstås bekvämt om man kunde
på över till någon sorts haiku-bloggning, och det finns möjligheter,
även med ämnet Arbetarkonst: många ideer och vardagsobservationer
försvinner spårlöst därför att man inte bryr sig om att skriva ner dem.
Så till att börja med har Konstfred registrerat sin epostadress och
prövar nu att skicka detta den vägen. Vem vet, kanske blir det "kvitter"
också...

tisdag, april 07, 2009

På spaning efter arbetarkonsten 51

Som omväxling en glimt från den vetenskapliga världen: ett "abstract" för den presentation på temat arbetarkonst eller "proletär konst" som Konstfred ska hålla på 2009 års skandinaviska konferens för konsthistoriker (NORDIK) i Jyväskylä, Finland, 17-19 september. Språket är nog mycket akademiskt. Kommentarer och frågor (om svårförståeliga meningar) tas emot TACKSAMT och besvaras snabbt! Det här läggs ut också för att folk som som bett Konstfred föreläsa skall kunna orientera sig om var projektet befinner sig på det teoretiska planet. När sociosemiotiken och metafunktionerna har arbetats igenom bättre kommer eventuellt bildexempel att läggas upp här på bloggen.

Poängen med att dra in semiotiken (teckenteorin) och mer exakt socio-semiotiken (teorin om tecknens sociala funktion) är att se om det finns varianter av bilduppbyggnad som är särskilt kännetecknande för den "proletära" konstens sätt att återge sociala skeenden och relationer. På så sätt kan den semiotiska teorin (som definierar de olika varianterna av bilduppbyggnad) bidra till att förtydliga vad det innebär att viss konst kopplas samman med arbetarklassen och på så sätt "recipieras" (tas emot) som arbetarkonst (se Magnus Nilssons synpunkter, spaning nr 37). Konstfred menar att Gunther Kress och Theo van Leeuwens sociosemiotiska teori är den som är mest relevant och pedagogiskt mest tydlig i sammanhanget, trots att den innehåller en hel del egendomliga påståenden och förenklingar. I ett större sammanhang, och i ett större projekt, skulle delar av Kress och van Leeuwens teori (de minst problematiska och minst naiva delarna) kunna kombineras med den indelning av den sociala bildsemiotikens olika "dimensioner" som föreslagits av Göran Sonesson (konstruktionens, funktionens och cikulationens dimensioner).

Representations of the "Working Class Hero" in 20th Centry Scandinavian Art - For a Socio-Semiotic Analysis (Representationer/avbildningar av "arbetarklassens hjälte" i skandinavisk 1900-talskonst: för en sociosemiotisk analys)

In Swedish / På svenska:

Framställningar av arbetarklassen i så kallat "proletär konst" är ett ganska försummat område i konsthistorisk forskning i Skandinavien. Denna presentation kommer att ta upp ett antal exempel på skandinaviskt 1900-talsmåleri där motivet kan karaktäriseras som "proletärt" i någon mening. Presentationens syfte är att lägga fram en analytisk modell som kan göra reda för den ideologiska dimensionen i dessa bilder. Med andra ord kommer vi genom denna modell inte bara att kunna fastställa stildrag och säkerställa vissa uppsättningar av möjliga tolkningar, utan också definiera de retoriska grepp genom vilka sociala spänningar och kollektiv subjektivitet framställs visuellt [i visuella strukturer]. Modellens huvudsakliga beståndsdelar är hämtade från den semiotiska bildteori som utvecklats av den australiensiska forskarduon Gunther Kress and Theo van Leeuwen (1996, 2006). Den forskningsfråga som ställs i presentationen angår tillämpligheten av Kress & van Leeuwens så kallade "socio-semiotik" när det gäller analysen av den "proletära" bildvärlden.

Rent intuitivt finns det skäl att anta att duons antaganden skulle kunna vara i hög grad tillämpliga i det här sammanhanget. Den "proletära" konst som forskningsfrågan handlar om kännetecknas nämligen av samma höga naturalism och samma höga "läsbarhet" som de nyhetsreportage och kommersiella reklamkampanjer som Kress & van Leeuwen gärna använder som analysexempel. I en bildvärld som syftar till masskommunikation måste det alltid finnas en avvägd balans mellan det välkända och det överraskande (eller mellan redundans och ny information) för annars hotas den tillgänglighet som kollektiva symboler och etablerade bildkonventioner säkrar. Detta krav skiljer 1900-talets "proletära" bildvärld från de flesta av de avantgardistiska och modernistiska rörelser som framträdde under samma sekel. På den makronivå där den socio-semiotiska analysen äger rum kan oppositionen mellan "proletärt" måleri och avantgardets experimentella aktiviteter beskrivas i termer av olika arter/lägen av konstruktion (av visuella utsagor), funktion och cirkulation (se F. Andersson, tidskriften Ord & Bild nr 3 2008). Därför kommer presentationen att ta sin början med en mycket kort sammanfattning av det "proletära" måleriets roll i 1900-talets skandinaviska konst. Inom den givna, snäva tidsramen kommer presentationen sedan att fortsätta med: 1) En kortfattad definition av de tre så kallade metafunktioner som Kress och van Leeuwen (i Hallidays efterföljd) betraktar som basen för sin teori, nämligen "återgivningens ", "interaktionens" och "kompositionens". 2) Demonstration av dessa metafunktioner med hjälp av bildexemplen. 3) En kort utvärderande kommentar.


In English:

The representation of the working class in so called "proletarian art" (Swedish: "arbetarkonst") is a rather neglected field in Scandinavian art historical research. This paper will focus on a number of chosen examples of 20th century Scandinavian painting, the motives of which could be regarded as "proletarian" in some way or another. The aim of the paper is to propose an analytical model that would account for the ideological dimension of these images. Differently put, this model should not only pinpoint stylistic characteristics and secure an inventory of interpretations, but also define the rhetorical means by which visual structures represent social tensions and collective subjectivity. The main elements of the model will be taken from the semiotic picture theory of the Australian research duo Gunther Kress and Theo van Leeuwen. The basic research question of the paper, then, concerns the applicability of "socio-semiotics" à la Kress & van Leeuwen as regards the analysis of proletarian imagery.

Intuitively, there are reasons to suppose that the assumptions of the duo should be highly applicable in this context, because whilst the proletarian art in question was often characterised by naturalism and high "readability", the same is true for the news reports and advertisement campaigns that Kress & van Leeuwen tend to favour as their objects of study. In an imagery that aims at mass communication there must always be a fine balance between the familiar and the unfamiliar (or between redundancy and new information) because otherwise the accessibility of collective symbols and established pictorial conventions is threatened. This requirement sets the proletarian art of the 20th century apart from most avant-gardisms and modernisms of the same century. At the macro level of socio-semiotic analysis, the opposition between proletarian painting and the experimental activities of the avant-garde could be accounted for in terms of different modes of construction (of images), function and circulation. Therefore, the paper will begin at this macro level with a very brief exposition of the role of proletarian painting in 20th century Scandinavian art. Within the short time limit, the analysis will then proceed with: 1) A brief definition of the three so called metafunctions that Kress & van Leeuwen (following Halliday) consider to be the basis of their theory, namely the "ideational", "interpersonal" and "textual" one. 2) Demonstration of these metafunctions with the aid of the pictorial examples. 3) A short evaluative comment.

lördag, mars 14, 2009

På spaning efter arbetarkonsten 50

Den här bloggen startades upp för ungefär ett år sedan efter att Konstfred beklagat sig över att han inte kunde komma på någon känd nutida svensk konstnär som tydligt protesterade mot mördandet i Gaza. Idag når oss åter igen nyheter om att Israel inte nöjer sig med att skjuta palestinier: en amerikansk fredsdemonstrant har träffats i huvudet av en tårgaspatron (de avfyras med kastare som har 500 meters räckvidd) och är nära döden. Det kanske krävs att Västerlandets egna ungdomar hamnar i skottlinjen för att dess regeringar på allvar ska ta avstånd från denna skurkstat.

Och vad gör nu Västerlandets konstnärer? Nå, Konstfred hade mindre orsak att beklaga sig än han först trodde. Det finns kända nutida svenska konstnärer som engagerar sig i konflikten, som protesterar genom sin konst, om än kanske inte på något entydigt eller högljutt sätt. En sådan är Cecilia Parsberg, som mest jobbar med installationer och film. Hon har gjort dokumentärfilmen "A Heart from Jenin" (Ett hjärta från Jenin) som inte siktar in sig på de hårda orden utan på det som i slutändan, om 100 år eller 200, kommer att betyda något: vilja till försoning mot alla odds. Den handlar om en 12-årig pojke som inte finns med i filmen annat än via bilder, för han är död. Han sköts till döds av israeliska soldater när han spelade fotboll. Ändå beslutade hans föräldrar att donera hans hjärta till ett israeliskt sjukhus, där det till slut räddade livet på en flicka inne i Israel. En flicka i en drusisk familj (druserna är varken judar eller renläriga muslimer), enkla människor precis som pojkens föräldrar. De båda fäderna är nu vänner. På så sätt är denna film också något som skulle kunna vara arbetarkonst: en film om solidaritet över nations- och kulturgränserna. Internationalens tanke. Se här:

Cecilia Parsbergs hemsida om filmen "Ett hjärta från Jenin"

Länkning pågår till "intressant.se"

måndag, mars 09, 2009

På spaning efter arbetarkonsten 49 (ny start)

Ingenting har publicerats på den här bloggen på över fyra månader, så det kanske kunde vara lätt att tro att den är död. Men Konstfred vill faktiskt nu försöka sig på en nystart. De gångna månaderna har absolut inte varit overksamma. I sitt arbete har Konstfred läst en hel del ny litteratur kring konstkritikens och konstsociologins situation idag. Detta har varit nödvändigt för hans arbete med kursen "Konstkritikens funktioner" på Åbo akademi, och med förberedelserna till den finska Nationella sommarskolan i konstvetenskap, som i år kommer att ordnas i Åbo.

För någon vecka sedan, 27-28 februari, var Konstfred med på en akademisk konferens i Köpenhamn. Den hette "Let's get critical" och handlade mest om förhållandet mellan konstkritiker och oss som forskar i konsthistoria eller liknande akademiska ämnen. Ett ganska specialiserat ämne att nämna i samband med arbetarkonst, kan man tycka. Men frågan vilka som skriver konstkritik, vilka preferenser de har, och hur påverkade de är av etablerade forskare vid universiteten, är mycket viktig när det gäller att förklara hur mottagandet av till exempel Albin Amelins eller Roine Janssons arbetarbilder "i avgörande grad" (för att tala med Magnus Nilsson, se föregående spaningar) har påverkats av konstnärernas och konstverkens koppling till arbetarklassen.

Detta var något som diskuterades mycket och länge under konferensen i Smedjebacken för snart ett år sedan (se de spaningarna). Enligt uppgift från Kjersti Bosdotter på IF Metall är för övrigt en rapportskrift om konferensen under arbete.

Konstfred har fått oväntad uppmärksamhet av Axess-redaktören Johan Lundberg på hans antisocialistiska blogg, ironiskt kallad "Mao-bloggen". I stort sett skriver han att Konstfred är en nolla som Lundberg aldrig tidigare hört talas om trots att de båda har skrivit i samma tidning (SvD). Det är väl ett omdöme som man inte ska ta alltför hårt, med tanke på att Lundberg är så okunnig att han i sin intervju med den store filosofen Umberto Eco i Axess nr 7 påstår att Kant var den som uteslöt skönheten och frågor om skönheten ur estetiken (alltså ur estetiken som akademisk vetenskap). Detta påstående tyder på att Lundberg inte förstår Kant alls, eller i värsta fall att han inte har läst Kant. I Kritik av omdömeskraften är det tvärtom skönheten och dess betydelse för vår "förmåga till omdöme" som Kant är ute efter att definiera. Och vad han gör är inte att utesluta skönheten utan att införa en distinktion som blev mycket viktig i estetiken efter honom: den mellan "skön konst" och "angenäm konst".

En konst som bara är angenäm (till exempel dukningen av ett bord innan man skall äta, eller en kvinnas frisyr) har lägre värde för Kant. Kanske är det så att Lundberg blandat ihop det sköna och det angenäma? Den som verkligen kunde anklagas för att ha kastat ut skönheten är inte Kant utan en annan stor tysk: G.W.F. Hegel. Kanske har Lundberg blandat ihop Kant och Hegel? Ett svårt misstag i så fall. För den som har smak för litet mer komplicerade resonemang och djup lärdom när det gäller Hegel och den tyska romantiken (som också hörde till den tidige Marx bakgrund) rekommenderas den här nya texten av den amerikanske filosofen Michael Newman: "The Specificty of Criticism and its Need for Philosophy" i antologin The State of Art Criticism (redigerad av James Elkins, som var huvudtalare under konferensen i Köpenhamn). Sök boken på Amazon.com

En del av Lundbergs konstigheter kan man läsa här:

Johan Lundberg om höstens debatt

I höstas skulle det varit ytterligare ett seminarium om begreppet arbetarkonst på Arbetets museum i Norrköping, men det blev tyvärr inställt. Det var synd, för ambitionen med seminariet var att skifta fokus från den rent historiska forskningen till frågan vad arbetarkonst är idag. Helt klart kan man inte isolera klassmedvetandets betydelse för unga konstnärer från alla de andra sociala dimensioner som kräver uppmärksamhet och analys: förändrade könsroller, det mångkulturella samhället, populärkulturens genomslag, Internet... Det var just sådana teman som skulle diskuteras i Norrköping. Konstfred har under tiden hittat en del yngre konstnärer som skulle kunna tas upp som exempel på nutida konst där arbetaridentiteten kan ha avgörande betydelse. De flesta av oss är nog eniga om att klassdimensionen inte är den ENDA viktiga sociala dimensionen, men det finns många olika uppfattningar om hur AVGÖRANDE klassen är. Och det är nog detta som kommer att ge upphov till de största tvisterna.

Ett uppdrag som Konstfred haft under de gångna månaderna men inte kunnat slutföra har varit att skriva en text om konstprojektet "Public Safety" i Skoghall (Värmland) sensommaren 2000. Uppdraget kom från konstnären Jörgen Svensson. Han var ansvarig för projektet som innehöll bidrag av fyra konstnärer: Paco Cao (Spanien), Alfredo Jaar (USA/Chile), Esther Shalev-Gertz (Tyskland/Litauen) och Jörgen Svensson själv. Det här var inte någon tavelutställning: alla fyra är konstnärer som i första hand arbetar med sociala aktioner och processer ute i det som brukar kallas "det offentliga rummet". Det finns ett antal namn på denna konst: den kallas "relationell konst" (för den handlar om relationer mellan människor), "social skulptur" (den avbildar inte, men "skulpterar" så att säga med själva den sociala verkligheten) eller "grannskapskonst" (på engelska "community art", om den i likhet med "Public Safety" görs om och för invånarna på en viss ort). Konstfred utgick från två antaganden när han försökte skriva denna text, nämligen: 1) Att konstnärer som Jörgen Svensson på många sätt är arvtagare till 1900-talets arbetarkonst, 2) Att den helt otraditionella konst som Svensson och andra gör kan hjälpa oss att förstå vad Immanuel Kant menade med "skön konst". Och detta JUST DÄRFÖR att Svenssons konst inte är "skön" på det sätt som vi förväntar oss (den handlar inte om visuell skönhet).

Det här låter kanske komplicerat, och det är det också. För komplicerat. Konstfred klarade inte av att skriva klart texten. Men efteråt har åtminstone de inledande styckena visat sig vara läsbara. De publiceras här nedan som ett smakprov på vad som sysselsatt ägaren av denna blogg de senaste fyra månaderna. Bilder och andra texter om projektet finns här:

Jörgen Svenssons hemsida

När jag nu åtta år efteråt sitter och sammanfattar mina intryck från projektet Public Safety i Skoghall är det en särskild minnesbild som ständigt återkommer. Denna minnesbild har inget med de planerade, organiserade och uppmärksammade delarna av projektet att göra. Den kommer från utkanten av projektet och utkanten av samhället Skoghall – ja, kanske också från ”utkanten” av samhället i stort. Jag hade som observatör och frilansande skribent för några tidningar deltagit i det program som utgjorde den yttre ramen för Public Safety. Skoghalls konsthall, byggd i trä och papper efter ritningar av Alfredo Jaar, hade just bränts ner enligt uppgjord plan. Alla, även jag, var på väg hem. Det var alltså på eftermiddagen den 3 september 2000. Jag cyklade längs infartsleden från Skoghall in mot Karlstad när jag vid vägkanten fick se en gammal demolerad bil. Plåten hade utsatts för tungt våld, vindrutan hade slagits in, och på tvärs mellan vindrutetorkarna och den krossade rutan hade man bundit fast en pappskiva med den klottrade texten ”PUBLIC SAFETY”. Man hade också tagit längder av det vita avspärrningsband med logotypen för Public Safety (ett kantigt, litet teknokratiskt typsnitt) som enligt modell från polisarbete och annan säkerhetspraxis hade använts vid några av programpunkterna. Detta band hade man trasslat och snurrat flera varv kring den gamla sönderslagna bilden. Det hånfulla budskapet var klart och tydligt för alla som passerade: detta är Public Safety, detta är modern konst, det är inget annat än skrot och skräp, vilken idiot som helst kan göra det.

Jag uppehåller mig vid detta minne eftersom jag tror att det har något viktigt att säga om företeelsen konst i allmänhet och projektet Public Safety och dess ambitioner i synnerhet. På sistone har jag haft anledning att ägna en hel del tid åt att studera hur idéhistoriker ser på de historiska processer där vår tids moderna idéer om konst och konstliv har sitt ursprung. Jag syftar då på hur estetiken växte fram som en fristående vetenskap i England och i de tyska småstaterna under 1700-talet, och hur samtidigt konstkritiken uppstod som en offentlig funktion i samband med sådana evenemang som de stora ”salongerna” för skulptur och måleri i Ludvig XV:s Paris. De moderna idéer om konst som vid denna tid började uttryckas i filosofisk estetik och i konstkritik var ett uttryck för att konstens sociala funktion var på väg att förändras. Konstkritiken var i sig ett uttryck för den förändrade sociala funktionen. För första gången i historien började man kunna se konst som något som riktade sig till alla (eller, med den tyska filosofins uttryck, Jedermann) och något som alla förmådde ta ställning till. Konstkritikerna, till exempel Denis Diderot med sina berömda critiques av salongerna i Paris, framträdde dels som lärare som kunde undervisa massorna i konsten att bedöma konst, dels som en person som kan föra allmänhetens talan i en ständigt pågående polemik med konstnären. Och konstnärens roll blev i allt högre utsträckning att utmana och provocera den allmänna smaken.

Jag skulle nu vilja påstå att den sönderslagna bilen med sina trassliga avspärrningsband faktiskt är ett exempel på konstkritik i denna ursprungliga mening, i 1700-talets mening. Och jag skulle också vilja påstå att medan sådana projekt och verk som Public Safety kan provocera somliga medlemmar i ett samhälle – genom att utmana en allmän mening om vad konst är och hur offentliga medel skall spenderas – så kan de samtidigt bidra till en ökad medvetenhet om ursprunget till hela vår moderna föreställning om konst. Med andra ord ursprunget till det moderna konstbegreppet. Som jag redan antytt har framväxten av detta moderna konstbegrepp att göra med att konstens eller snarare konsternas (måleriets, poesins, musikens) sociala funktion förändrades under 1700-talet. Från att tidigare ha varit ett uttryck för vissa fasta normer och värdesystem hos en härskande elit (aristokratin och prästerskapet) blev målningen, dikten eller pjäsen något som kunde uttrycka egenskaper och känslor hos vem som helst. Därmed riskerade målaren, diktaren eller pjäsförfattaren också att utsätta sig för kritik och rentav hån från vem som helst. Som när någon tecknar ett porträtt och modellen kommenterar: ”Det där är inte alls likt mig!”.

På så sätt kan man säga att konsten demokratiserades, men denna demokratisering hängde intimt samman med de djupare förändringar i samhället som ledde fram till den moderna marknadsekonomin. Det moderna konstbegreppets och den moderna marknadens framväxt var delar av samma historiska process. I allt högre utsträckning blev konstnärer, särskilt målare och författare, beroende av att bjuda ut sina varor på en marknad. Från att tidigare ha varit något som gjordes på beställning, ofta enligt strikt definierade anvisningar och normer, blev konsten ett erbjudande – riktat till vem som helst. I allt högre utsträckning blev konstnärens framgång avhängig av en viss sorts känslighet, en förmåga att bedöma vad som kunde attrahera konstpubliken i allmänhet.

För det borgerskap som gradvis höll på att erövra den ekonomiska makten blev innehavet av bilder av vissa målare och böcker av vissa författare till prestigeladdade tecken på de egna ambitionerna och den egna förmågan att genom smak och omdöme hävda sin status som medborgare i ett samhälle. Man var inte längre bara undersåte under en härskare. Det uppstod också en ny offentlighet kring vissa utställningar som salongerna i Paris, och kring sociala mötesplatser som kaffehusen i London. Att besöka en utställning eller ett kaffehus och att hävda sin mening i polemik med filosofer och aristokrater blev ett mått på det egna människovärdet. Att även en enkel hantverkare eller en tjänsteflicka kunde besöka en utställning och yttra sig om det utställda visade att folket inte längre var en ansiktslös massa, utan en samling individer med vissa förmågor som borde ge dem vissa rättigheter. På så sätt kom konsten och uppvisandet av konsten att handla om så mycket mer än att bara avbilda, åskådliggöra och uppvisa. Konsten kom att bli en central del av upplysningstidens stora debatt om vad en människa och en medborgare är.

Den nya vetenskapen estetik var inte, vilket man lätt tror idag, någon världsfrånvänd sysselsättning för så kallade ”esteter”. Estetiken var en politisk modell för ett nytt samhälle. Varje människas förmåga att avge ett estetiskt omdöme blev för estetiken ett bevis på existensen av en gemensam mening (ett Gemeinsinn, som Immanuel Kant uttryckte det) som borde uttryckas i beslut för allas bästa. Konsten blev som sagt ett erbjudande (om privat ägande och privat njutning) men också en möjlighet – möjligheten för var och en att fråga sig ”vad tycker jag om detta, vill jag ha detta, är det bra eller dåligt?”. Detta frågade sig också de som placerade den gamla sönderslagna bilen vid vägkanten som sin egen version av Public Safety. Detta är konstkritik: om än inte någon särskilt subtil konstkritik.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"