fredag, juni 29, 2007

Bedrövlig kulturpolitik

Med nedläggningen av "En bok för alla" visar borgarna åter igen att deras kulturpolitik är en klasspolitik. Läs mer och skriv under en protestlista till förmån för "En bok för alla": www.ebfa.se

Brev till en konstnär om en salladsbar

Följande brev ingår i vårens vedermödor (med total tystnad på bloggen). I efterhand ser det ut om om det rymmer fröet till en politisk programförklaring:

Lund, 6 mars 2007

Hej!

Jag har för mig att jag lovade att du skulle få ett snabbt svar på dina intressanta angrepp: nu har det tyvärr dröjt ganska länge, och det beror på att annat har kommit emellan. Lika bra det egentligen, så hinner den värsta ilskan rinna av mig och jag kan koncentrera mig på det väsentligaste i ditt budskap. Du känner alltså att du och din grupp är tvungen att engagera sig för denna "unga tjej" [Sofia Apelgren i Göteborg] som inte längre är ägare till salladsbaren Wild n’ Fresh och som därmed uppnått ännu en nivå i martyrskapet. När jag å min sida väljer att tala klarspråk utifrån mina sympatier, så upplever du det som om jag agerar som politiskt korrekt åsiktspolis utifrån inställningen att konstnärer inte ska få säga/göra vad de vill.

Vad som är intressant i konflikten kring Wild n’ Fresh är att en småföretagare med hänvisning till sin utsatta situation vägrar teckna kollektivavtal. Det rör sig om ett demonstrativt åsidosättande av de sociala kontrakt som i vårt samhälle uppnåtts i kraftmätningarna mellan arbetsmarknadens parter. För att försvara detta sitt åsidosättande säger Sofia A att hennes anställda hade lika goda eller rentav bättre villkor än de avtalsenliga (men det fick de efter att hon fått strålkastarljuset på sig) och att dessa anställda själva inte önskade fackets inblandning.

Detta försvar är fullständigt "besides the point". Vi lever i ett samhälle där en relativ jämvikt har uppnåtts mellan nämnda parter (mellan dem som säljer arbete och dem som köper det), rentav en relativ jämlikhet, rentav en viss om än mycket begränsad ekonomisk demokrati (och inte bara politisk). Enda anledningen till att dessa framsteg till slut efter lång kamp kunnat uppnås är att uppslutningen kring de sociala kontrakten är så stor, att den fackligt anslutne inte behöver vara prisgiven åt fullkomligt godtyckliga individuella kontrakt där X får 50 kronor för sitt arbete medan Y får 100 kronor för samma arbete. Detta faktum är mycket enkelt, men att Sofia A och hennes avtalsvägran attraherat så stor uppmärksamhet beror på att starka krafter går in för att hävda motsatsen.

CUF-ordföranden Frederick Federleys framträdande som villig köpare av Sofias rörelse förtydligar vilka dessa krafter är, graden av deras styrka, och hur naivt det är att se allt detta som bara en fråga om en viss individs (Sofias) rent privata kamp. Framställandet av fallet som ett privatfall är ett uttryck för en allmän ideologisk omsvängning där kontraktet mellan arbetssäljare och arbetsköpare inte längre ses som ett samhälleligt kontrakt utan ett privat. Konsekvensen blir i förlängningen att alltfler unga människor går in i arbetslivet med inställningen att de inte behöver någon annan orientering än den som under namnet "social kompetens" kan ge framgång i enskild löneförhandling. Problemet är då att de blir helt vanmäktiga i situationer som de inte behärskar och inte är mogna för.

Jag menar att man som konstnär bör tänka efter noga innan man: 1) Tar ställning i en konflikt som så uppenbart gäller grundvalarna för den demokrati vi känner som vår och, 2) manifesterar sitt ställningstagande konstnärligt. Mellan 1) och 2) finns ett stort steg som du inte verkar vara medveten om: du påstår nämligen att jag vill förbjuda konstnärer att "tycka vad de vill". Detta är en helt barock anklagelse. För det första har jag inte förbjudit någon någonting, jag har bara deklarerat vad jag personligen anser om din/er aktion. För det andra är det ett stort steg mellan att tycka något och att ge uttryck för sin åsikt. Det är först när du uttrycker dig som du framträder som aktör i ett socialt rum där dina handlingar kan tolkas, vantolkas och inte minst utnyttjas av intressen som du själv kanske inte ens är medveten om.

Som socialist anser jag att egendom är stöld, som socialist anser jag också att de samhälleliga kontrakten växer fram ur konflikten mellan dem som har och dem som inte har, som socialist anser jag dessutom att konst och konstnärer som inte på något sätt medvetet förhåller sig till dessa kontrakt och denna konflikt förr eller senare kommer att ställas inför etiska dilemman som de inte kan lösa. Jag menar att detta är tre ganska anspråkslösa och sunda ståndpunkter, du däremot verkar förknippa dem med åsiktsförtryck och dogmatik.

Jag tror att det hela har en psykologisk förklaring, och jag tror att du överreagerar. Du tar mina försök att definiera en vänsterståndpunkt i konstdebatten och skickar tillbaka dem till mig, vanställda och tillknycklade i en fason som om de kom direkt från gamla SKP eller Stalinsällskapet. För det är kanske så du vill att jag ska resonera: som en dogmatiker. Jag är ledsen att jag måste göra dig besviken. Den socialistiska debatten har nått långt sedan den tid då Sovjet och Kina med allierade framstod som de enda alternativen till den så kallade "fria världen".

En konsekvent socialist anser fortfarande att egendom är stöld, och detta mot bakgrund av vad man kan beteckna som den sanna socialismens credo: så länge varje individ inte tillåts utveckla sina förmågor på samma villkor som varje annan individ är min och din egendom att beteckna som en stöld från dessa vanlottade individer. (Mer om det strax.) Socialismens mål är alltså inte någon utslätad, likriktad normalmänniska utan tvärtom varje individs förverkligande av just sina möjligheter och talanger: den sanna jämlikheten är samtidigt det sanna självförverkligandet.

Så länge denna utopi inte är förverkligad har vi att ta ställning till klasskonflikter, förhoppningsvis utan att behöva maskera dem bakom en falsk individualism (den individualism som Federley & co är så ivriga att föra ut). Och förhoppningsvis ska även konstnärerna vara förmögna att förhålla sig till samhällets kontrakt och konflikter, och inte bara passivt tjäna den kapitalägande klassen.

För dig är detta uppenbarligen inget annat än ett "idealistiskt", dogmatiskt snömos, och du vältrar dig lustfyllt i hänvisningar till den genomförda socialismens tillkortakommanden. 15 miljoner individer "asfalterades" i Sovjet, skriver du. Ständigt dessa siffror. Så många dödades av Stalin, så många dödades av Mao, så många dödades av Pol Pot, o.s.v. Detta är ett effektivt redskap för er som slutgiltigt vill diskvalificera socialismen som samhällsvision, men ni talar tyst om hur många som dödas dagligen av kapitalismen. Denna kapitalism som idag går segrande genom världen anförd av en cowboy-president, denna kapitalism som enligt dig "verkar fungera" och som ändå inte förhindrar att 20-30.000 barn dagligen dör av svält. Behöver jag säga mer angående stölden från de vanlottade?

Du retar dig också på att jag som "marxist eller radikal" finner det mödan värt att visa mig i konstvärlden, ett ställe som enligt dig "stinker" av "individualism och egenföretagande". Javisst är det så, och merparten av den konst jag skriver om (och har skrivit om sedan 15 år tillbaka) är konst som individer tjänar grova hackor på (dock sällan konstnärerna själva, tyvärr). So what? Den som ställer sig utanför det samhälle man lever i är inte tapper, bara galen. Marxismen är inte en levnadsregel för överspända puritaner, utan en teori om samhällets utveckling. En teori som, vill jag mena, i stora stycken har besannats och vars filosofiska landvinningar idag friskt utnyttjas av folk som aldrig skulle få för sig att kalla sig marxister.

Vad gäller det "radikala", så kan man vara radikal på många sätt. Man kan t.ex. vara radikalt konservativ. Ordet "radikal" betecknar inte någon giltig ideologisk ståndpunkt, lika litet som ordet "arbetare" gör det. Precis som du påpekar kan man givetvis vara arbetare och ändå distansera sig från sitt fackförbund. Man kan vara arbetare och rösta med högern eller med de radikalkonservativa. Man kan vara arbetare och samtidigt "bonde", en beteckning som du uppehåller dig vid och som tyvärr inte betyder någonting i de här sammanhangen eftersom "bonde" betecknar en sysselsättning och en förkapitalistisk identitet men inte någon viss ekonomisk situation.

Det kan med andra ord finnas jordlösa bönder, fattigbönder, småbönder, storbönder, godsägare. Vissa bönder är arbetsköpare, andra säljer sitt arbete: och på precis samma sätt förhåller det sig med din busschaufför och din korvgubbe. Det finns ingen som helst anledning att upphöja någon till bondehjälte för att den brukar jorden, eller till arbetarhjälte för att den kör buss. Alla som befinner sig i en viss ekonomisk position tillhör objektivt sett arbetarklassen. Men denna "objektiva" klass är något annat än det som sociologen Bourdieu kallar den "mobiliserade" klassen.

Den mobiliserade klassen är de individer som inträder i aktiv kamp för de gemensamma intressena. Det finns alltid individer som av ena eller andra anledningen finner att de inte kan tillhöra den mobiliserade klassen, trots att de tillhör den objektiva klassen. Det finns också individer som trots sitt ursprung i de kapitalägande skikten eller i de rurala sammanhang som du förknippar med begreppet "bönder" ändå finner sig manade att inträda i flertalets kamp. Detta kan då innebära en viss identifikation, den identifikation som Althusser betecknade som "filosofi från proletär klasståndpunkt" (vilket också var titeln på en samling av hans essäer på svenska). Det rör sig här om en ståndpunkt, inte om några tvingande nödvändigheter genom blodsband. Min bakgrund är i stora drag densamma som din, och jag har ändå hittat fram till marxismens ståndpunkt.

Bästa hälsningar: konstfred

fredag, juni 01, 2007

Den 1 juni 2007. Enkät om underklassen

Alla läsare av detta uppmanas ta en stund på sig och själva fundera på begreppet underklass:

1) Vad är underklass?

2) Känner DU någon som är underklass? Är du eller har du varit det själv?

2) Varför uppkommer en underklass?

3) Hur exkluderas och nedvärderas människor genom att kallas underklass?

4) Kan ordet underklass vändas från något negativt till något positivt?

(Kommentera gärna. Fortsättning följer.)