lördag, december 10, 2011

På spaning efter arbetarkonsten 57 (nr 3 2011)

På spaning ja... Mycket har setts men nästan inget har blivit skrivet. Detta är ett hjärteprojekt, alltså inget som görs för karriär eller prestige. Ibland är det nödvändigt att tvinga sig att skriva dagligen bara för att behålla förmågan att skriva. Hellre för en blogg än för papperskorgen.

Varje dag hade Konstfred kunnat posta iakttagelser kring arbetarkonst - upptäckter i arkiven, ute på stan, skulpturer och målningar som blivit en så inarbetad del av en stadsbild att folk knappt ens lägger märke till dem. Visst finns arbetarkonsten, överallt. Den blev en del av det offentliga rummet under en tid då arbetarrörelsens organisationer och representanter i Norden gradvis fick inflytande över besluten om vad som skulle finnas där. Men till skillnad från i de socialistiska länderna, där ju arbetarkonsten var en del av själva statsmaktens ideologiska apparat, var det sällan på de centrala torgen och gatorna som arbetarmonumenten placerades. De markerade platser där Rörelsen hade växt fram och där hamnarna, fabrikerna, bostadskasernerna och samlingslokalerna funnits. Naturligtvis oftast i periferin. Idag är monumenten i skymundan såväl rumsligt som ideologiskt. Deras tid är förbi. Det görs inga nya, åtminstone inte i den form där en betraktare kan känna att det är människor av hans eller hennes eget slag som har monumentaliserats i granit, brons eller i stort format på en målad vägg. Om arbetarkonst görs idag och i så fall var och av vilka är inte så lätt att säga, dom flesta konstnärer som har tagits upp på den här bloggen har varit av äldre generationer.

Men en principiell sak tål att upprepas igen och igen: det avgörande för att något är arbetarkonst är att den har koppling till arbetarrörelsen. Saknas den kopplingen blir det meningslöst att tala om arbetarkonst, även om personen bakom verket själv skulle vara arbetare. Ta till exempel en industriarbetare som på fritiden tar naturbilder. Dom bilderna blir inte arbetarkonst bara för att fotografen har ett arbetaryrke, inte ens om dom som ser bilderna skulle veta om det. Vad fotografen arbetar med till vardags blir för övrigt totalt ointressant så länge bilderna ändå inte visar någonting som har att göra med yrkesarbete eller politiskt engagemang. Man behöver inte veta någonting alls om detta för att förstå och uppskatta en naturbild. Men tänk på ett monument som står vid en nedlagd hamn och som föreställer till exempel varvsarbetare. Kanske är figurerna ganska abstrakta så att det först är svårt att avgöra deras yrken - se länk Kari Juvas monument vid Åbo hamn "Arbetet skapar vårt Åbo". Det här monumentet kan man inte alls förstå om man inte först funderar över orsaken till att det står just där som det står, läser inskriften och tar reda på omständigheterna som gjorde att det kom till. Man förstår då kopplingen till arbetarrörelsen och till de verksamheter som fanns i hamnen innan båtarna försvann och lagerhus och industri ersattes av park, teater och konstskola. Kopplingen till arbetaryrken och arbetarrörelsen blir avgörande för "receptionen" (tillägnandet) av verket.

Fragment år en oskriven dagbok, 2011:

Februari-Mars 2011, är under veckorna i Helsingfors och forskar i arkivet vid konstmuseet Ateneum (som har utställningen "Arjen Sankarit", se förrförra spaningen).

16-22 februari, i Malmö hos kompisen Eddie Svärd. Eddie är film- och konstvetare, mångsysslare och begåvad fotograf. Vi snackar om arbetarkonsten i stadsmiljön idag. Om arbetarkonsten ska finnas där dagens arbetarklass rör sig - var finns den då och hur ser den ut? Är det kanske gatukonsten som är arbetarkonsten. Vi går rundor på stan, Eddie fotograferar som vanligt flitigt. Det vi hittar är inte så upphetsande. Det är de vanliga klistermärkena, grovt fotokopierade affischerna och "taggarna", men varje inslag i stadsbilden har förstås sin egen historia, mer eller mindre intressant.


 Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011)

Stadens små papperslappar. En blandning mellan politik och kommers. En liten kurs i visuell populärkultur. Statsminister Reinfeldt med sitt "ägghuvud" har fått en Hitlermustasch. Dödskallen annonserar The Bear Quartet, storheterna från Luleå. Det röda ansiktet nedanför Reinfeldt finns "överallt" sedan många år tillbaka. Det står för Obey Propaganda, ett kläd/designmärke, "Manufacturing Quality Dissent Since 1989" som det står på deras hemsida. Obey  --- ett "brand" för den streetsmarta och politiskt medvetna medelklassungdomen. Blandar den politiska propagandans stiltraditioner och symboler med dagsaktuella ansikten. Som Obama. O.s.v. --- Litet högre upp ser vi  logotypen för Impala Streetware - en butik på Möllevången i Malmö. Malmö Supras (supportergrupp för MFF) syns till vänster med sitt blå märke. MFMB är ett nyare popband, Sushi Suicide är ett äldre/nyare (?), men hur som helst betydligt okändare band. Freddie Mercury (?) skymtar. Café Revolt finns på Nobelvägen i Malmö, man kan gå dit och lyssna på musik. "Svängdörrar skiljer lyx från slum" säger den urklippta rubriken i ett litet collage som kunde varit från punkens 70-tal.

Runt hörnet finns stället vi är på väg till: Stad Solidar.


 Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011)

 Ett försök att bygga en "kåkstad" i protest mot utförsäljning och brant stigande hyror i området (den vanliga gentrifieringen i gamla arbetarstadsdelar). Några månader senare ska "staden" rivas och byggnadsarbetarnas maskiner inta tomten (se hemsidan). Så som det nu ser ut, i februari 2011, är det inte mycket bevänt med energin eller proffsigheten i byggandet. Det enda "bygge" som fungerar som någon sorts hus är hopfogat av spånplattor och presenningar, och ett rykande kaminrör sticker upp. På en av de spånplattor som nödtorftigt skyddar invånarna (bland annat några hemlösa som sökt sig till gruppen) från väder och vind står en blommig paroll: "Tänd ett ljus för tron, hoppet och kärleken". Eddie berättar att ett av syftena med Stad Solidar har varit att erbjuda stöd för bostadslösa, men för att verkligen göra skillnad skulle det nog behövas något mer välorganiserat än det här: folk som kan ordna soppkök, folk som verkligen kan bygga ett provisoriskt hus som kan hålla värmen.

Konstfred får senare veta att gruppen bjudit in innevånarna i stadsdelen Möllevången att hjälpa till med bygget: "för folket, av folket". Men uppslutningen verkar ha varit klen. Folk ställer i allmänhet ogärna upp på något om inte organiseringen är tydlig och om det inte syns tydligt att aktivisterna vet vad de håller på med, och har tidigare erfarenhet av det. Stad Solidar har presenterat sina verksamheter som konstprojekt, och det är knappast till någon fördel om man vill få politiker och andra att ta en på allvar. Konst är förblir en ansvarslös sak för de flesta - en angelägenhet för "hippies". Om de etablerade folkrörelserna idag kan kritiseras för att inte vara tillräckligt aktiva och synliga, så misslyckas sådana projekt som Stad Solidar just på grund av sin oförmåga eller ovilja att samverka med etablerade folkrörelser. Inom partivänstern talas det ofta litet föraktfullt och överseende om "kulturvänstern" - men inte utan skäl. Det är olyckligt om ett bygge "för folket, av folket" får de flesta bland "folket" att tänka på Lars Vilks (en "byggare" utan några som helst sociala eller praktiska syften, men bra på att marknadsföra sig själv).

Här och där finns också spår efter en känd profil i Malmö (och tidigare Umeå) - Dan Park, gatukonstnären. Han är en enmansrörelse (som Vilks, men mindre framgångsrik) med en märklig förmåga att provocera. Det verkar som att han gör allt för att inte hamna i etablerade medier, eller salonger. Elskåpen är hans galleri. Där klistrar han upp parodier och personangrepp som är så råa och dumma att man fattar att det här inte är någon vanlig satir. Även satir har sina normer och gränser, men dem bryter Park mot. Det är därför hans provokation är så märklig och det är därför samhället gång på gång försöker definiera honom genom att låta åtala honom. En av lagens funktioner är att definiera det som ännu inte kan definieras - lyckas åklagaren få igenom en fällande dom har man fått en definition genom lagens brottskategorier: ärekränkning, hets eller något annat. Och Dan Parks mål verkar vara att bli dömd - för rasism, antisemitism, hat mot muslimer, förakt för mörkhyade, kommunisthat, moderathat, all sorts hat. Hans hat är fullständigt - han hatar allt, och därmed formar sig hans konst till en paradoxal sorts humanism. Han saknar spärrar, och exponerar alltså allt mänskligt som vi andra inte kan tillåta oss att exponera. Han exponerar också dag för dag sina kvitton på öl, cigaretter och torftig mat, oftast inhandlat på LIDL:

Dan Parks blogg "Lidl Days"

Senare i år, i början av oktober, kommer Dan Park att bli åtalad för hets mot folkgrupp och samtidigt avstängd från Malmö Högskola där han har läst kurser och använt högskolans kopieringsapparater. Orsaken är affischen "Vår negerslav har sprungit bort" som han gör efter att studentföreningen Hallands Nation i Lund ordnat en offentlig så kallad "slavaktion" och blivit anmäld av ordföranden i afrosvenskarnas riksförbunds avdelning i Malmö, Jallow Mamodou. På affischen har Mamodous huvud klippts in i ett gammalt foto av en afrikansk man i bojor, vilket i sin tur har klippts in i en bild av Hallands Nations lokal. Till saken hör att Mamodou arbetar på Malmö högskola, som genast stänger av Park efter att det hade uppdagats att affischerna kopierats på skolan. Park hittar nya kopieringsmöjligheter och driver efter några månader lika hänsynslöst med nynazister som med profeten Muhammed och Jallow Mamodou. Noggrannhet är kanske inte det första som folk tänker på när dom hör namnet Park, men när man tittar närmare på hans verksamhet slås man av hur systematiskt och noggrant han faktiskt dokumenterar sitt liv och sina affischer. Det mesta av det han har gjort verkar finnas på webben, på ett antal hemsidor och bloggar, här är några:

Dan Parks bilddagbok från 2011

Dan Park i Umeå kring år 2002

Är Dan Park en arbetarkonstnär? Naturligtvis inte. Hans konst är raka motsatsen till något sådant som arbetarkonst. Det han gör kan inte anpassas till något grupp- eller klassintresse, inte ens som satir - för det han gör är inte satir utan något annat. Han arbetar inte för något, det han gör handlar inte om något särskilt och sin egen bakgrund håller han tyst om. Precis så som gamle Kant och 1800-talets tyska filosofer definierade konst, så riktar sig Parks konst till vem som helst eftersom det enda syftet är att provocera. Förmågan att bli provocerad är en universell mänsklig egenskap. Det finns en paradoxal humanism i Parks antiideologi.

Kompisen Eddie gör också Konstfred uppmärksam på Brohemia, en konstnärsduo av två syskon (Casper och Horst Jarmo) och på landsbygden utanför Helsingborg. En dag när Eddie i sitt arbete kom till Teckomatorp såg han den här stora skylten och tog naturligtvis en bild:

Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011) Bild: BROHEMIA


Teckomatorp är tyvärr mest känt för skandalerna kring firman BT Kemi och dess tillverkning och dumpning av hormoslyr på 70-talet. Men ortens gamla järnvägsstation rymmer numera galleriet Tapper-Popermajer som har blivit känt för att ställa ut konst som inte precis håller sig i den måttliga mittfåran. Den tjeckiske fotograden Jan Saudek t.ex. Nu har galleriet också tagit sig an Brohemia, och Brohemia har blivit en av dom konstnärer och grupper som har tagit med sig gatukonsten in i utställningslokalerna. Från gatan känner man igen både tekniken (figurer gjorda med schabloner som skurits efter fotografier, till exempel) och satiren över världsläget. Brohemias hjärta finns hos de stora alternativa rörelserna - antiglobaliseringsrörelsen, Occupy Wall Street, arvet från hippekulturen ("nyhippies" är ett begrepp). Unga engagerade människor som reser mellan musikfestivaler och demonstrationer, ibland kanske på andra sidan jordklotet, känner igen sig. Det är dom som gör sig synliga på gatan med den här sortens bilder, och oftast saknar dom närmare koppling till arbetarrörelsen eller andra etablerade folkrörelser. Det är inte arbetarrörelsen, utom möjligtvis i mer anarkistiska och frihetliga varianter, som är avgörande för dom här bildernas reception. Därför finns dagens arbetarkonst knappast här heller. Men i Brohemia flödar kreativiteten, duon får beställningar och gör roliga musikvideos från ateljén, som verkar vara ouppvärmd. Människor med erfarenhet av samhällets botten känner igen sig i Brohemias bilder:

Brohemias hemsida

En som tycker om Brohemia

Och kompisen Eddie Svärd är en mycket begåvad fotograf - tekniskt kunnig och med skarp blick för vardagens absurditeter och tillfälligheter. Hittills har han mest fotograferat för vänner och bekanta, men en del av hans bilder kan man se på plattformen FlickR. Där finns till exempel den här:

Eddie Svärds foto "Any Day"

Detta får vara nog för nu. En helg väntar. Kanske är fredagseftermiddagar eller lördagsmorgnar en bra tid att post blogginlägg? Hittills har det inte blivit precis vanliga blogginlägg, utan mer essäer i miniformat. Fortsättning på "dagboken" följer.

Länkning pågår till intressant.se