torsdag, januari 08, 2015

Ny jakt på arbetarkonsten 42


Roine Jansson framför målningar från olika miljöer, Skifte X 2. Gjuteriet Marechal Ketin i Liège (uppe t.v.), Garpenbergs gruva (uppe t.h.), Renströmsgruvan i Västerbotten (nere t.v.), stålverket i Charleroi (nere t.h.).

En utställning som nämndes i det förra inlägget (i oktober) är Skifte X 2 på konsthallen i Dalarnas Museum i Falun. Den pågår ännu några dagar, fram till söndagen den 11:e januari. Utställningen är ett möte mellan två bildmakare med erfarenheter som gör dem trovärdiga som arbetarkonstnärer. Det handlar om Roine Jansson och Anders Björnhager. Som konstnärer är de mycket olika. Roine Jansson hör till de nutida svenska konstnärer som allra mest förknippas med arbetslivsskildring och projekt i samarbete med arbetarrörelsen – han är gruvarbetets målare (se På spaning efter arbetarkonsten nr 29).

Anders Björnhager har varit mer lokalt verksam i Dalarna och hans band till arbetarrörelsen har varit mer sporadiska. Men idén till utställningen Skifte X 2 växte fram när Björnhager fick i uppdrag att göra bilder till Pappersindustriarbetareförbundets avdelning 50 i Kvarnsveden (Borlänge) i samband med avdelningens hundraårsjubileum 2014. Bilderna är akrylmålningar i ganska stora format, men de fungerar också som illustrationer i jubileumsboken Pappersarbetarna som kom ut i oktober i samband med att utställningen öppnades. Boken belyser pappersindustrins och det fackliga arbetets förändring under hundra år.

Som 17-åring, 1974, började Anders Björnhager själv arbeta på Kvarnsvedens pappersbruk, på den tiden då företagskoncernen fortfarande hette Stora Kopparberg. När nu bruket har funnits i 150 år, och Pappers avdelning 50 i hundra, är personalstyrkan nere i under 600 anställda och motsättningarna mellan företaget och facket skärps när nya direktiv för tidsstyrning pressar upp tempot. På så sätt kommer jubileumsboken och utställningen mitt i ett skifte i brukets och hela pappersindustrins historia. Det är nog så det är tänkt att man ska uppfatta titeln Skifte, förutom att ordet förstås också syftar på skiftarbete. Även Roine Jansson har i högsta grad upplevt och skildrat skiften i gruvnäringen och metallindustrin sedan 1970-talet, både i Sverige och på kontinenten.

Roine Jansson, från gjuteriet Marichal Ketin.
Skillnaderna mellan Roine Janssons och Anders Björnhagers bilder är som sagt stora, och utställningen är egentligen två utställningar med separata utrymmen för varje konstnär. Roine Jansson har det största utrymmet – två salar med ett åttiotal verk som är ett litet urval ur hans livslånga arbete med gruvmiljöerna och gruvarbetarna. Anders Björnhager har ett eget rum och visar bara bildsviten för Pappers, plus några äldre teckningar som visar att han redan i slutet av 1970-talet var en skicklig och i stort sett självlärd tecknare som gärna fördjupade sig i maskindetaljer från industrin. Dessa teckningar förtydligar varför just Björnhager är en lämplig person för jubileumsuppdraget. Han har hållit fast vid den detaljerade realismen och som konstnär har han utgått från den plats där han växt upp, arbetat och levt. Men estetiskt spelar Björnhager och Roine Jansson i olika divisioner, och att jämföra dem på det planet skulle tyvärr inte vara till Björnhagers fördel. Det behöver man å andra sidan inte göra, eftersom utställningen utgår från idén att visa olika miljöer och deras förändringar.





Från Roine Janssons utställningsdel, med montrar. I fonden en utsikt över Charleroi
Det är det dokumentära som är kärnan i utställningen. Samtidigt som Roine Janssons målningar är en fest för den som verkligen uppskattar bra och färgsprakande måleri innehåller hans avdelning ett mycket detaljerat dokumentärt material i form av texter och mindre bilder, ofta snabbt skissade på plats. En rad glasmontrar i det ena rummet innehåller teckningar och detaljerade beskrivningar av människor och händelser från olika gruvor. Urvalet till utställningen fokuserar ganska mycket på Roine Janssons resor i Belgien och Frankrike under 2000-talet – främst till Charleroi, Liège och La Houve.Den fransktalande Jansson har åkt dit ett trettiotal gånger för att måla och för att intervjua människor som arbetat i den numera nedlagda belgiska stenkolsbrytningen. Han har också kunnat dokumentera den sista ännu fungerande kolgruvan i regionen - La Houve på den franska sidan. Några av de nyaste målningarna är vidareutvecklingar av iakttagelser från gjuteriet Marichal Ketin i Liègeområdet - ett gjuteri som har en särskild betydelse för stålindustrin eftersom det gjuter en särskild sorts valsar för valsverk. Valsarna har en slityta i härdat stål och en mjukare kärna, och är alltså extra slitstarka.

Den som vill lära sig något som gruvor och stålindustri borde ha Roine Jansson själv som guide i någon av hans utställningar. Eller, i brist på honom själv, äga hans bok Gruvarbetare i ord och bild. Själv är jag okunnig om malm och stål. Länge hade jag varit förbryllad över två runda, röda former som syns i en av Roine Janssons bästa målningar (som du kan se här). Målningen finns på utställningen, och nu kunde Roine Jansson på tal om valsgjuteriet upplysa mig om att "formerna" helt enkelt är valsarna sådana som de ser ut när de är installerade i ett valsverk och den ännu glödande plåten valsas ut mellan dem (det gula i bildens mitt). På så sätt innehåller Roine Janssons bilder mängder av information för den som har tålamod att lära sig "läsa" dem. De skrivna kommentarerna och förklaringarna är en viktig del av hans olika bildprojekt.

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2
Anders Björnhager har ett väldokumenterat intresse för arbetarrörelsen och dess betydelse för Borlänges historia. Detta är till exempel temat för en väggmålning han gjort på Maximteatern i Borlänge. Han fick pappersindustriarbetareförbundets kulturstipendium år 2003. Ofta utgår han från fotografier eller från fotografiska detaljer som kombineras ihop. Så har han också gjort när jubileumssviten kom till. I åtminstone en av målningarna har han använt en bild av fotografen Hasse Eriksson, som står för fotografierna i boken Pappersarbetarna. I Anders Björnhagers bilder händer något som är ganska vanligt hos självlärda konstnärer som målar efter fotografier. Den minutiöst detaljerade tekniken blir så realistisk att den blir overklig. Bilden blir som en dröm eller ett fruset ögonblick. Som i en specialeffekt i en film där huvudpersonen går omkring bland människor och föremål som har stelnat i sina rörelser

Jag kommer att tänka på ”naiva” målare som Henri Rousseau, den berömde franske tulltjänstemannen som inspirerade Picasso och andra modernister för ett sekel sedan. Liksom de ”naiva” målarna har Björnhager vissa begränsningar i figurteckningen som förstärker den ”frusna” effekten. Hans människor kan se ut som dockor med märkliga proportioner, särskilt i ansiktena. I det fina häftet med kommentarer som konstnärerna har gjort till utställningen beskriver Björnhager en av sina bilder på ett sätt som jag tror är typiskt för hur han ser på sitt arbete: ”Det här var en jättetråkig bild från början, men jag har kryddat den lite. Fanorna är alldeles riktigt avmålade precis som de ska vara. Men gubbarna är påhittade allihop.”

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2
Men till skillnad från en verklig ”naiv” konstnär är Björnhager medveten om att hans bilder aldrig kan bli realistiska även om allt är ”alldeles riktigt” avmålat. Han använder de overkliga effekterna för att skapa en känsla av att gränserna mellan nu och då suddas ut. Titta på bilden av KP-arbetaren som synar papperskvaliteten. Befinner han sig i nutiden eller i dåtiden? Klädseln skulle kunna vara nutida (kanske bortsett från kepsen) men maskinens detaljer är museala. I den stora, höga bilden av maskinhallen med sina pappersrullar och pappersbuntar är tiden helt och hållet dåtid, för den är noggrant avmålad efter ett fotografi från 1900-talets början. Så noggrant att Björnhager till och med har kopierat overkliga effekter som har med den tidens långa exponeringstider att göra. Mannen och kvinnan i förgrunden har bara stått där under en viss tid av exponeringen och därför syns delar av maskinerna genom dem. Björnhager skriver att han inte märkte detta medan han arbetade med bilden. Så upptagen var han med att få allt precis ”rätt”. Sedan behöll han effekten. Ibland är det tydligt att det rör sig om dröm och poetisk fantasi, till exempel när Björnhager använder en gammal bild av kvinnor som klipper trasor till trasmattor på en veranda. Här låter han en stjärnhimmel synas genom den öppna dörren. Två av kvinnorna har fått huvuden som smälter samman med den faluröda husväggen, och trasorna har växt till en färgsprakande ringlande massa som sprider sig utanför bildens kanter. I sin kommentar beskriver Björnhager detta som en symbolisk bild och nämner både jungfru Maria och DNA-strängar – släktskap som binder människor samman. Bildens titel är Sam-band.

Skall man beskriva Björnhagers jubileumssvit som en helhet skulle man kunna säga att han har återskapat brukets och bruksortens historia som ett poetiskt dockhus med olika tider på olika våningsplan. Han bygger tidsbilder med sina fotografiska förlagor och dockliknande figurer. I en av bilderna är det faktiskt just så som tiden framställs. En kvinna i nutida kläder öppnar dörren till Nedre sliperiet i pappersbruket, noggrant avmålat efter ett foto från 1938. Hallen med sina gamla maskiner för slipning av massaved är grå som i ett svartvitt fotografi, eller som damm som inte rörts på sjuttio år. På dörren står ”1938”. Bakom kvinnan  finns en trappa som leder ner till en våning där det står ”1900”. Klockan på väggen saknar visare. I andra bilder visas också olika moment i äldre tiders arbete på bruket, men de är inte många. Björnhagers ”frusna” bildvärld ligger närmare dagens industrimiljö med allt färre och allt mer isolerade arbetare i en alltmer automatiserad produktion. Därför hör bilden av den ensamme nattskiftaren i den dunkla hallen till de mest realistiska i sviten.




Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2

Se också:
Rolf Janssons ledartext om Roine Jansson och gruvindustrin i Aftonbladet 2001


Inslag i SVTom jubileumsboken Pappersarbetare

Länkning pågår till intressant.se


måndag, oktober 27, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 41

Lyckosamt för hr Konstfred men kanske mindre bra för arbetarkonsten är att han tilldelats en akademisk befattning på heltid fram till augusti 2018. Arbetarkonst ingår inte i arbetsuppgifterna, åtminstone inte ännu. Herrn ska ändå försöka uppdatera den här bloggen i mån av tid.

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken 10-11 oktober var en intressant och mångfacetterad upplevelse, trots att flera av huvudtalarna hade ställt in av hälsoskäl. Flera tidigare ahlbäckpristagare var där: Gösta Backlund, Svante Rydberg, Roine Jansson, Yngve Svedlund och Lennart Engström. Dagarna gick i bildens, litteraturens och sjöfartens tecken. Vi som inte vet så mycket om båtar eller om det starka kulturintresset bland sjöfolk fick en nyttig lektion. Vi blev också påminda om att Smedjebacken, trots att orten ligger "mitt i skogen", i högsta grad har varit en ort med sjöfart - från Smedjebackens hamn via Strömsholms kanal och vidare ut i Mälaren gick järntransporterna. Turer med ångbåt går fortfarande att boka.


Lennart Johnsson och Stefan F. Lindberg diskuterar sjölivet och Stefans bilder. Johan Ahlbäck är med i form av fotot till vänster (Stefans profil skymtar bakom). Mer om Stefans bilder här nedan.

Jag tror inte att jag var den ende som tyckte att den stora behållningen var när Lennart Johnsson delade med sig av sina unika kunskaper om sjöfartens utveckling och det fackliga arbetet ombord. Lennart Johnsson var redaktör för tidningen Sjömannen under mer än 20 år och har skrivit en rad böcker om migration och arbetsrätt, särskilt med fokus på Filippinerna. Den första boken (Människor som exportvara) kom 1993, den senaste (Sjömanshustru) kom 2010. Sedan 1970-talet har han funnits i en krets av kulturarbetare och förtroendevalda som gjort just Sjöfolksförbundet (nu SEKO Sjöfolk) till ett förbund som satsat ovanligt mycket på kultur. Det gäller författare som Ove Allansson, visdiktare och teaterpersonligheter som Anders Wällhed, journalister som Börje Graf och Arvid Rundberg, konstnärer som Bettan Börjesson och Lars "Mellis" Melander.


Omslag till alla Ove Allanssons böcker hängde på "klädstreck" i Folkets Hus.
Sveriges mest kände sjöfolksförfattare, Ove Allansson, hörde tyvärr till dem som inte kunde komma. Men Anders Wällhed underhöll med sina dikter och berättade om sjöfarten i litteraturen. Heli Kärkkäinen, med många år som anställd på Stena Line och förtroendevald i förbundet, påminde oss om att den mest typiska svenska "sjömannen" idag är en kvinna, ofta på färjetrafiken i Östersjön. Aino Trosell berättade för sin del om hur hennes dröm att arbeta på sjön visserligen slutade i svetsaryrket på varven i Göteborg, men så småningom blommade ut i hennes många berättelser om hav och arbete. (Till exempel Ytspänning, 1999.) Ulla Zimmerman berättade på telefonlänk om sin tid på Salénrederiet på 1970-talet och sina bilder därifrån. Siv Hacksell är pensionerad gymnasielärare och numera doktorand i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Hon berättade med stort engagemang om sin forskning, som handlar om Ove Allansson, och om sin far som var kapten på en så kallad "paragrafbåt". Förra årets pristagare Lars "Mellis" Melander skulle egentligen ha varit med för att berätta om sjöfolkets konstnärer och presentera sin egen utställning i "Meken". Nu fick vi nöja oss med att se honom på film, intervjuad av Lennart Johnsson. Örjan Hamrin berättade kunnigt om Johan Ahlbäcks teckningar från en reportageresa till Sydamerika hösten 1938, bekostad av Johnsonrederierna.

Fotografi av Stefan F. Lindberg ur boken Sjömän II och utställningen på Meken. Matrosen är på väg ner genom själva luckan till en tank på en oljebåt. Bilden är alltså tagen uppifrån, ner mot däcket. Rengöring pågår - ett arbete med stränga säkerhetsföreskrifter. För den som inte är bekant med motivet kan det här upplevas som en rent estetisk komposition, med de starka färgerna och öppningen som ser ut som en nolla. Det finns en likhet mellan Lindbergs bilder och Roine Janssons målningar.


Men den bildmakare som mer än någon annan präglade dagarna var fotografen Stefan F. Lindberg. Fredagen inleddes med ett långt och intressant samtal mellan honom och Lennart Johnsson om hans dokumentationer av nutidens liv på stora fraktbåtar. Redan för 35 år sedan följde Lindberg sjömän med sin kamera. Resultatet blev boken Sjömän från 1984 i samarbete med Ove Allansson. På den tiden fotograferade Lindberg fortfarande i svartvitt, men nu har han gått över till färgfoto och digital teknik. I våras publicerades uppföljaren Sjöfolk II med bilder från 2000-talets sjöliv och med texter av Ove Allansson, Lennart Johnsson och Sjöfolksförbundets tidigare ordförande Anders Lindström. Det är en praktfull bok, och den som verkligen vill få en inblick i dagens arbetarskildring i ord och bild ska skaffa den tillsammans med t.ex. antologin Sjölivets berättare. Investeringen är liten (348 kr för Sjömän II på Bokus) jämfört med kvaliteten i papper, tryck och färger. Det är verkligen fotobok av högsta klass. Att Lindberg också är fotolärare och har gett ut läroböcker i fotografisk teknik och fotografiskt bildspråk är inte förvånande. De höga kvalitetskraven i hans arbete märks också i den pågående utställningen Till Sjöss på Meken i Smedjebacken. Där deltar han med 28 av färgbilderna från Sjömän II - tryckta i stort format på akvarellpapper. Papperets struktur och bildernas placering (i ramar hängande från taket) gör att bilderna får ett helt annat djup än om de hade varit tryckta på vanligt, glansigt fotopapper. Här märks det ovanligt tydligt hur nära fotografi och måleri kan komma varandra när alla nyanser och betydelser i ett fotografi får komma till sin rätt i det stora formatet.

Det visade sig att det var "Mellis" Melander själv som hade bjudit in Stefan F. Lindberg som sin medutställare på Meken, trots att han som pristagare egentligen skulle ha haft hela lokalen för sig själv. Detta visar säkert på den starka sammanhållningen och solidariteten bland kulturarbetarna i och kring SEKO Sjöfolk. Nu är "Mellis" del av utställningen nästan undanskymd, för trots att han visar 30 verk tar de inte liks stor plats som Lindbergs. Särskilt på senare år har "Mellis" föredragit mindre format. En stor del av hans produktion är för övrigt inte gjord med tanke på utställningar i första hand - och då syftar jag på alla hans illustrationer och satirteckningar. Det är synd att han inte har med några sådana på utställningen. Med lån av äldre verk i Sjöfartsmuseets och SEKO Sjöfolks ägo har det ändå blivit en stark utställning som visar "Mellis" utveckling från 1970-talets oljemåleri och fram till de satiriska "skrotskulpturer" och reliefer som han gör idag. Ett flertal nya verk finns med, t.ex. Här har du ditt liv (den snuttjobbande, filosoferande och nätsurfande nutidsmänniskans liv som desktop-ikoner) och dagspolitiska kommentarer som Lampedusa (bild nedan).

Ett antal träsnitt av Torsten Billman, inlånade från Billmansamlaren Janne Svensson i Eskilstuna, finns också med. Men dem finns det risk att en stressad besökare missar. Det här är en utställning som kräver tid. Den pågår fram till söndagen den 9 november, och för den som innan dess har vägarna förbi Smedjebacken rekommenderas verkligen ett besök på Meken. På Dalarnas Museum i Falun har ahlbäckpristagaren Roine Jansson en viktig utställning tillsammans med Anders Björnhager, och om den utställningen tänkte jag att nästa inlägg skulle handla. Men med den är det inte lika bråttom - den pågår till 11 januari.

Till slut fler bilder och människor från dagarna och från utställningen:

Rolf Mylläri berättar (på lördagen) om Strömsholms kanal och om arbetet med att hålla kanalen och slussportarna i stånd som industriminne. Han berättade också om kanalbolagets arkiv där alla fraktsedlar och sjömansloggar finns kvar - ett värdefullt källmaterial om transporter under insjöfraktens tid.



Visgruppen KAL uppträdde på fredagskvällen med programmet "moderna sjömansvisor" av bland andra Anders Wällhed och Kent Andersson. En del dikter och göteborgsvitsar blev det också. KAL (Krook, Andersson & Larsson) har uppträtt tillsammans sedan början av 80-talet och gett ut ett tiotal skivor. Det svängde om "gubbarna" !


Anne Seppänen är kulturchef i Smedjebackens kommun och en viktig person i Ahlbäckstiftelsen. Tidigare arbetade hon med bildkonsten på Dalarnas Museum. Hon invigde utställningen på Meken och berättade om Stefan F. Lindbergs och "Mellis" Melanders bilder.


Peter Nyblom väntar på att få pris (se inlägg 40). Roine Janssons profil bakom pelaren. Sittande Annbritt Grünewald, f.d. fängelsedirektör, numera ordförande (S) i kulturnämnden i Säter.


Lars "Mellis" Melander, Pearl Sea, oljemålning från 1978. Ägs av Sjöfartsmuseet i Göteborg. Mellis var själv med och målade båten i en sydlig hamn, men tog rast och gjorde skissen till målningen från kajen. Båten hade för länge sedan förlorat all färg (utom rosten). Målning kommenderades inför en inspektion från rederiet - men bara sidan mot kajen! Vi kan se att killen som sitter till höger på plankan i mitten är blond och långhårig. Han är en känd sjöman, bor enligt uppgift numera i Bohuslän och är fortfarande långhårig.

Lars "Mellis" Melander, Lampedusa, en gjutjärnsflytväst från EU, blandteknik 2014. Text av Mellis: "...drömde att jag var på symöte hos EU-kommissionen. Där satt man och sydde flytvästar till flyktingbarn. Man sydde västar av järnskrot från stridsvagnar och pansarkryssare... och man kallade dem Lampedusa-flytvästar... De skulle bli ett slags symboler för EU-fredsprojektet...


Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom

länkning pågår till intressant.se


söndag, oktober 12, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 40

Peter Nyblom (t.h.) tar emot priset av ordförande Anders Hjelm från Ahlbäckstiftelsen.
Örebro, 11 oktober,

Årets Ahlbäckdagar i Smedjebacken i Dalarna är nu slut - det har varit givande dagar i sjöfartens och fotografiets tecken. Årets mottagare av Ahlbäckpriset är också en fotograf, nämligen Peter Nyblom. Han är född 1945 och har sina rötter i Österbotten i Finland, men har under den allra största delen av sitt liv bott i Fagersta. Han började arbeta i industrin redan som 15-åring och blev kvar där i 25 år. Först i Finland, sedan i Borlänge och från 1968 i Fagersta. 1985 började hans arbetsplats Stålverk 2 i Fagersta läggas ner. Nu blev nedläggningen av den egna arbetsplatsen ämnet för hans första större dokumentationsuppdrag. När till slut hans gedigna erfarenhet som slipare, gjutare och arbetsledare inte längre var efterfrågad i Fagersta stannade han ändå i kvar på orten och blev frilansfotograf på heltid.

Peter Nyblom har också en stor passion för bilden som historiskt källmaterial, inte minst när det gäller den egna bygdens historia. Genom åren har han samlat och ordnat ett stort arkiv av fagerstabilder från förr och nu. Tillsammans med journalisten och författaren Margaretha Eriksson har han på senare år gett ut två böcker om Fagersta - något som var avgörande när de båda i år fick utmärkelsen "årets fagerstabo". I Fagersta-Posten fanns den 17 september den här artikeln där de berättar om sitt samarbete: "Margaretha och Peter värnar om bygdens arv".

Fotografi av Peter Nyblom, från utställning i Smedjebacken
Peter Nyblom är i första hand känd som dokumentärfotograf men hans konstnärliga ambitioner märks inte minst i de starka bilder där han vandrat i trakten och fångat gamla byggnaders och anläggningars förfall. Dessa byggnader är minnen av en skogs-och industrikultur som nu hör till historien. Naturen håller sakta på att ta dem tillbaka. Bilden av den ännu klädda julgranen på den halvt söndervittrade cementtrappan framför det igenbommade (?) huset är märklig. Det finns både realism och melankolisk poesi i Peter Nybloms bilder, och det ena behöver inte utesluta det andra. Se också fotografierna i hans och industrihistorikern Jan af Geijerstams bok Mitt i världen, mitt i tiden (1993), ett projekt som speglade nedläggningar och arbetslöshet i Fagersta och Högfors men också utlokaliseringen av produktionen till "tredje världen". På så vis kom Nyblom och hans kamera också till Indien, dit ett nedmonterat svenskt järnverk hade fraktats och satts upp inom koncernen Bhoruka Steel. Där kunde Nyblom fotografera arbetsvillkor som liknande dem Johan Ahlbäck upplevde i Sverige för nu mer än 100 år sedan.

Några av bilderna ur bokprojektet finns i den här artikeln från 1996 ur tidskriften Arbejderhistorie: "Mitt i världen, mitt i tiden" (pdf). Just ny deltar Peter Nyblom i ett nytt projekt med Jan af Geijerstam. Det handlar om det historiska fotomaterialet från och om stålverket i Fagersta, och hur Bruket medvetet använde fotografier för att stärka en viss "anda" - också känd som bruksandan. Fagersta AB hade minst en heltidsanställd fotograf från 1940-talet till 1980-talet. En annan sida av Peter Nybloms verksamhet är hans intresse för raggarkulturen och hans bilder av ungdomarna på orten - deras kläder, bilar och intressen. Peter Nyblom är alltså en fotograf som synliggjort arbetarklassens kultur och villkor både förr och nu, både i Fagersta och i världen.

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

torsdag, oktober 09, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 39

Stefan Löfven delar ut 2007 års Ahlbäckpris till Jan Annerborn.
När nu socialdemokraterna i Sverige äntligen fått en stabil ledare och lyckats återta regeringsmakten finns det anledning att fråga vad de tänker göra åt kulturen. Valet av generaldirektören och f.d. TV-stjärnan Alice Bah Kuhnke som kulturminister var det mest otippade i regeringsbildningen. Kanske det mest oväntade valet av en svensk kulturminister någonsin. Ett helt oskrivet kort utan politsk erfarenhet men tydligen med många kontakter i kulturkretsar. Det kan gå hur som helst - succé eller total katastrof. Många hade velat se en kulturminister med bakgrund i folkrörelserna - en sådan som Bengt Göransson (på 80-talet) med gedigen erfarenhet både av kultur och politik.


Vad tycker då Stefan Löfven själv om för slags kultur? Under sina år som facklig ledare höll han åtskilliga fina och inkännande tal när priser till författare och konstnärer skulle delas ut (se bilden). Ett av talen handlar om Ahlbäckpristagaren Britt-Marie Rydberg (Vars vävar pryder Metalls styrelserum i Stockholm) och kan läsas här. Men de få rader som ägnas kulturen i regeringsförklaringen tyder inte på något brinnande S-engagemang överlag, trots att Karin Boye citeras. Att entrén på statliga museer åter ska bli fri nämns som en första konkret (och självklar) åtgärd. 


Thage Nordholm, "Bondsågen", litografi
Liberala Expressens kultursida var på hugget för en tid sedan och gjorde en kulturintervju med Löfven. Det visar sig att han både går på opera och läser Vilhelm Moberg. Reporten nämner hur Löfven tillsammans med Karl-Petter Thorwaldsson och Helén Petterson (ABF) har nylanserat LO:s läsfrämjande satsning "Läs för mig pappa" i år. Och reporten får Löfven att prata om konst. I hans rum på riksdagshuset finns verk av Thage Nordholm och Anders Åberg - ångermanlänningar som han själv. Det är två namn som är lätta att koppla samman med arbetarrörelsen och arbetarkonsten.


Anders Åberg, affisch till föreställningen "Och bruket skall leva".
Både Nordholm (under sin livstid) och Åberg har bidragit flitigt till att synliggöra landsbygden och småfolket i norra Sverige. Nordholm med sina målningar och grafiska blad. Åberg med sina skulpturer, reliefer, scenografier och "miljöer". Åbergs park Mannaminne i Nordingrå kan man besöka om man vill se hur en konstnär kan använda alla till buds stående resurser för att göra historien levande för andra. En gång i tiden gjorde han förresten affischer för 1970-talets fria teatergrupper (se bilden). Åberg är en konstnär som man definitivt bör nämna i samband med arbetarkonsten.

Däremot hade Stefan Löfven inför reportern litet svårt att komma ihåg vem det egentligen var som hade målat det där porträttet av Erlander - var det "Slas"? Kanske inte så viktigt i själva verket.




Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

måndag, september 29, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 38

ABF:s ordförande Helen Pettersson delar ut priset till Kristian Lundberg.
Nämnde i juni två saker som ska bli offentliga i september. Det första är att ABF:s litteraturstipendium (som delats ut sedan 1949) nu blivit ABF:s litteratur- och konststipendium, alltså ett stipendium också för konst och bilder. Samtidigt höjs prissumman från 20.000 till 100.000 kr, en markering att arbetarrörelsen satsar på kulturen. Kristian Lundberg blev den förste som fick ta emot den högre prissumman. Det skedde på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i torsdags, och hr "Konstfred" Andersson var där och knäppte en bild. Lundberg fick priset för sin senaste bok - romanen En hemstad - men underförstått också för hela sitt långa författarskap där han under de senaste åren särskilt har skildrat de växande klassklyftornas Sverige. Samtalet mellan Lundberg och ABF:s ordförande Helen Pettersson kan man se här på ABF:s egen "Youtube" - ABF Play: Prisutdelning 25 september 2014.

Vartannat år ska nu priset i fortsättningen gå till en (bild)konstnär. Detta har samband med den andra saken som nu är offentlig - texterna om Ahlbäckspriset på den här bloggen har bearbetats och blivit en bok med arbetstiteln Arbetarkonst för 2000-talet - Ahlbäckspriset 1993-2013. Ahlbäckstiftelsen är utgivare och boken kommer ut hösten 2014 om allt går väl. Det är viktigt att det finns mer samlad dokumentation om svenska bildkonstnärer som skildrar arbete - särskilt med tanke på att ABF nu ger bildkonsten en lika viktig roll som litteraturen i sitt stipendium. Tidigare har det bara varit Ahlbäckspriset som särskilt uppmuntrat konstnärer som verkar i arbetarrörelsens anda. Det nya större priset kan göra den nutida arbetarkonsten mer känd i arbetarrörelsen och öka konstnärers intresse för arbetarrörelsen.

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se


onsdag, september 24, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 37

Knud Stampe (1936-1996), Arbetarmord, 1974.
Frågan om arbetarkonsten har nu kommit så långt att Sveriges viktigaste konsttidskrift - Paletten - har startat en diskussionsserie på temat arbetarkonst i samarbete med ABF i Göteborg. Citat: "Paletten inleder hösten 2014 i samarbete med ABF en programserie med fokus på arbetarkonst. Vad är arbetarkonst idag? Hur ska vi förstå relationen mellan konst och arbete i vår tid?" (se också http://paletten.net eller ABF: representation-av-arbete-i-samtida-konst). Onsdagen den 10 september var det undertecknade hr Konstfred som diskuterade med Palettens redaktör Fredrik Svensk och publiken (inte så stor, men engagerad) kring frågan "Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?" Diskussionen inledde jag med en historisk översikt som blev för lång men kanske var nödvändig. Ett pinsamt sakfel avslöjades genast: Jag råkade påstå att den viktige och internationellt uppmärksammade konstnären Knud Stampe var född i Norge, verksam i Göteborg,  och att han kanske fortfarande lever kvar där. Vilket avslöjar hur ytliga kunskaper även vi konsthistoriker ibland kan ha om företrädare för den engagerade konsten i Sverige. Jag blev raskt korrigerad - Stampe var dansk och gick bort för 18 år sedan (se bildtexten). Fast nog blev Göteborg hans hemstad och miljö (lyssna på Dan Berglund i videofältet till höger om ni vill ha "tidsfärg"). En f.d. hamnarbetare berättade om hur paret Knud och Solveig Stampes utställning om just hamnarbetarna (förmodligen 1977) fick honom att för första gången fängslas av konst. Varför? För att paret lyfte fram kollektivet. Varför hade inte jag i min presentation sagt något om bildkonsten och kollektivet? Detta pekade den f.d. hamnarbetaren ut som den blinda fläcken i min presentation.

Påpekandet tyder på att jag hade missat kärnan i mitt budskap och förirrat mig i manus och detaljer. För om arbetarkonsten är ett skandalöst begrepp - som jag hävdar eller åtminstone frågar - beror det främst på att det utmanar fixeringen vid individen och individualismen i konsten. Det hade jag faktiskt formulerat tydligt i programtexten till diskussionskvällen:

Ofta talas det om arbetarlitteratur, betydligt mer sällan om arbetarkonst. Har rädslan för att använda begreppet arbetarkonst att göra med en bristande kontakt mellan arbetarrörelsen och samtida konstnärer? Eller är det rentav så att själva begreppet arbetarkonst är skandalöst eftersom det utmanar en i grunden liberal idé om människan och skapandet?

En i grunden liberal idé! Konstkritiker och konstnärer i Europa har ända från början hyllat de ideal som idag är kärnan i nedmonteringen av det gemensamma i samhället - individualismen, konkurrenstänkandet, tron på "the self made man", glorifierandet av osäkerhet och "flexibilitet". Samtidigt blev konsten under 1800-talet ett effektivt redskap i statens tjänst när en nationalstat skulle byggas för att ersätta de tidigare stånds- eller feodalsamhällena (som förstås också hade sina "propagandakonster", men på ett annat sätt och i andra former). Mer eller mindre medvetet främjade konstnärerna en mentalitet där människor identifierade sig med jorden, ursprunget och nationen hellre än de arbetskamrater de delade sina klassvillkor med. Detta kryper tillbaka upp idag hos sverigedemokrater och andra. Men vissa konstnärer började tidigt opponera sig både mot konstens nationella och dess kommersiella funktion - först trevande och sedan alltmer medvetet. Förutsättningarna för en kritisk arbetarkonst med koppling till en kritisk arbetarrörelse växte fram.

Den var skandalös då och den är skandalös nu - men av helt andra orsaker. Idag finns inte längre en konst som hyllar nationen och rasen (utom hos vissa isolerade särlingar). Den dominerande konsten är istället den som överensstämmer med statens (dvs. de dominerande intressenas) ideal idag - entrepenörsanda, "branding" (t.ex. "hur kan samtidskonsten stärka vår kommun?"), redovisning av nytta för uppdragsgivare (t.ex. "hur kan konsten öka hälsa och trivsel?"), strategisk list och anpassning till massmedierna. Arbetarkonsten är fortsättningsvis i opposition mot dominerande idéer och fortsättningsvis marginaliserad. Knud Stampe och hans fru Solveig Stampes öde är ett exempel på det. Jag kommer att återvända till dem längre fram.

Programserien fortsätter den 9 december, samma tid och plats (19.00 - 20.30, restaurang Trappan, Folkets Hus i Göteborg). Rubriken är då "Representation av arbete i samtida konst" - en mer allmän fråga som också berör hur arbetets struktur och definitionen av arbete har förändrats. Medverkar gör två något yngre konstnärer som intresserat sig för klassfrågor och folkhemmets historia: Tina Carlsson (f. 1962, se min tweet från 9 september i högerfältet) och Petra Bauer (f.1970). De samtalar med Fredrik Svensk, som för övrigt har skrivit och sagt intressanta saker om likheterna mellan villkoren för konstarbete och för vanligt arbete idag.

länkning pågår till intressant.se



måndag, juni 09, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 36

Arbetarkonst och arbetarlitteratur - "omöjliga" projekt och "omöjliga" termer som många vägrar använda eftersom de anses ha hamnat på historiens skräphög... Varför? Särskilt arbetarlitteraturen frodas - författare som Kristian Lundberg, Johan Jönsson (tungt, svart, komplicerat, rått!), Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Johannes Anyuru och i år särskilt Jenny Wrangborg gör succé och får en uppmärksamhet som raskt förpassar idén om den svenska arbetarklassens försvinnande till: Ja, just det, historiens skräphög. Litteraturvetaren Magnus Nilsson skriver den ena briljanta analysen efter den andra om klass och litteratur idag. Många av de nya författarna har helt andra erfarenheter än den skrivande medelklassens och har möjlighet och kraft att arbeta bland och med dem de skriver för. Vissa kan känna mer släktskap med förortsungdomar och rappare än med författare. Se intervjun med Johannes Anyuru i senaste numret (från i torsdags) av tidningen Ny Tid:

De blomster som i klassamhället bor (Johannes Anyuru)

Mot alla odds fortsätter bloggandet om arbetarkonst på denna plats, och andra hänger på. ABF har en informationssida om arbetarkonst och en handledning för studiecirklar som vill utforska arbetarkonsten i den egna trakten. Boken Fram träder arbetaren från 2009 (Arbetarnas kulturhistoriska sällskap) är utmärkt för sådana studiecirklar. På universiteten skriver studenter nya uppsatser om arbetarkonstens historia och begreppet arbetarkonst. Skellefteå kommun gjorde reklam för "Litet good old arbetarkonst på söndag?" när Albin Amelin-utställningen öppnade i våras, och sökningar på Google visar att det inte längre är bara Dala-Demokraten och andra pålitliga vänstertidningar som använder termen arbetarkonst. Yngre konstnärer som Nina Svensson och Kalle Brolin uppmärksammas för projekt som tar tag i arbetarkonstens idéer, och utställningar som Liljevalchs vårsalong visar att konstnärer runtom i landet inte längre är rädda för ämnet Klass. Själv hävdar jag i mitt eget bidrag i Ny Tid att vi ser en ny realism och en ny klassmedvetenhet i både litteratur och bildkonst:

Ny realism i klassorienterad bildkonst (utställningen "Arbete?")

För övrigt är jag just nu engagerad i två mycket positiva initiativ som har med uppmuntran av arbetarkonst att göra - men de kommer att bli offentliga tidigast i september...

Slutsats? Det "omöjliga" visar sig vara möjligt - förstås bara genom envist arbete. Att en enstaka konsthistoriker och intellektuell använder termen "arbetarkonst" betyder inget, men när många gör det väcks faktiskt arbetarkonsten till liv. Det blir tydligt att ord är vapen, att klasskamp också är språkkamp. Det blir tjatigt att hänvisa till ett och samma nummer av Ny Tid, men i en annan artikel recenseras Aron Etzlers Reinfeldteffekten av Niklas Forsberg, som konstaterar att en del av förklaringen till den "nya" högerns framgångar i Sverige är att man lyckats förändra språket i debatten. "Privatisering" blir "mångfald" och ordet "arbetare" töms på innehåll (motsättningen mellan arbete och kapital behandlas som om den inte finns). Socialdemokratisk retorik anpassar sig snarare än att attackera: det är bara en stavelse som skiljer sloganen "politik för arbete" från "politik för arbetare", men den skillnaden är avgörande. Språkkampen uteblir. Kanske behöver vänstern i Sverige en utbildning i språkfilosofi? Det menar iallafall Forsberg:

Högerpolitisk språkpolis och delad socialdemokrati

Och nu självkritik: jag har varit dålig på att lyfta fram och bevaka vår tids arbetarkonst och politiska konst på den här bloggen. Jag är konsthistoriker. Svenska dagtidningar och tidskrifter, även de till vänster, är också dåliga på detta. Men jag ska inte kasta sten i glashus. Att besöka Liljevalchs konsthall i våras var litet grann av en ögonöppnare. Här hittar man inte alltid de konstnärer som "hippa" institutioner i storstäderna arbetar med, men i gengäld märker man att ilskan bland vanligt folk också har nått bildmakarna. Jag vill avslöja att jag nu har en pärm (röd förstås) där jag samlar upplysningar om nutida finska och svenska konstnärer som på något sätt tar upp frågor om klass och arbetsliv, eller utvecklar bildkonstens demokratiska funktion. Jag har redan ganska många: ett fyrtiotal. Det finns alltså material för bloggen.

Vad är det för ranglig skapelse som visas i remsorna här till höger? Det är ett exempel på det jag pratar om - men av en något äldre konstnär. Har någon hört talas om skulptören och målaren Peder Gowenius, född 1936? Han bor numera i Småland (http://pedergowenius.se/) men var i många år verksam i Sydafrika där han och hans fru Ulla startade ett viktigt konstcentrum och arbetade med sina egna bilder. Han har till exempel målat en magnifik och kuslig bild av arbetet i en diamantgruva. "Tornet" var hans bidrag till Liljevalchs vårsalong i år - en nästan fyra meter hög keramikskulptur. Den visar feta äldre herrar i hatt som staplar lådor på hög och bygger tornet de samtidigt försöker klättra upp i. För säkerhets skull finns det en tydlig titel: Babels torn - eller dårarna som tror på tillväxt. En enda kvinna finns i skulpturen, henne ser ni här:





Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

lördag, februari 22, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 35

(Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2)

Min fråga innan jag startade spaningarna var hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarrörelsen kan ha varit. Frågan var inspirerad av Magnus Nilssons försök att komma förbi Lars Furulands tre punkter för arbetarlitteratur (litteratur av arbetare, om arbetare och för arbetare) och istället definiera arbetarlitteratur/konst som "konst vars reception [mottagande] i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen" (Arbetarhistoria, nr 4 2007, s. 36). Om definitionen ska vara användbar och hanterlig måste man i första hand tolka "koppling till arbetarklassen" som koppling till arbetarklassens organisationer, med andra ord till arbetarrörelsen i bred mening. Bland de 20 mottagarna av Johan Ahlbäcks pris finns konstnärer där den kopplingen är uppenbar eftersom de själva är eller har varit arbetare organiserade i arbetarrörelsen samtidigt som de verkat som bildkonstnärer. Jag tänker främst på Hans Tollsten, Julie Leonardsson, Ulla Wennberg, Roine Jansson, Ingmar Aldenhov, Reino Laitasalo och Lars "Mellis" Melander. Några - Julie Leonardsson, Robert Nyberg och "Mellis" - hör till den svenska arbetarrörelsens viktigaste opinionsbildare via dagspress och fackliga publikationer. I alla dessa fall är kopplingen till arbetarrörelsen uppenbar. Och även om det kan vara mer oklart vilka som verkar "i Johan Ahlbäcks anda", så kan man åtminstone peka på solidariteten med utsatta grupper som något som förenar dem med föregångaren. 

Att det finns personliga eller andra kopplingar mellan konstnären och arbetarrörelsen är i och för sig ingen garanti för att den kopplingen påverkar receptionen eller publikens mottagande av bilderna, och ännu mindre att receptionen påverkas "i avgörande grad" som min kollega Nilsson uttrycker det. Även så typiska arbetarkonstnärer som Ulla Zimmerman och Reino Laitasalo gör bilder där den kopplingen nog är helt oviktig för hur bilden uppfattas. Ibland kan kopplingen befinna sig för långt från bilderna eller för långt tillbaka i tiden för att den ska ha avgörande betydelse. Att Ingmar Aldenhov är medlem i Kommunistiska partiet är inget man kan läsa ut ur hans bilder. Stefan Teleman började sin bana på ABF:s konst- och bildkurser, precis som flera andra av pristagarna. Men den kopplingen har knappast någon avgörande betydelse för hur hans konst uppfattas, ens för den som känner till det.

Ulla Zimmerman, Dammsugerskan, ur sviten "Fabriken" (1981)
Egentligen har jag nu kommit bort från ämnet, för frågan var inte hur avgörande kopplingen till arbetarrörelsen/arbetarklassen har varit för hur pristagarna uppfattas i allmänhet, utan hur avgörande den kan ha varit för att de fått ahlbäckpriset. Eftersom både Ovako Bar (Smedjebacken) och  Industrifacket Metall har styrelseplats i Ahlbäckstiftelsen är det rimligt att anta att kopplingen har varit viktig i de flesta fall. Metall hör till de förbund som varit mest drivande i programmet KIA, Kultur i arbetslivet (instiftat 1974 och upplöst av höger-regeringen 2006). Gemensamt för de flesta pristagarna är att de har varit engagerade i arbetsplatsprojekt inom KIA eller liknande initiativ. På så sätt tillkom till exempel Ulla Zimmermans bilder i utställningen "Fabriken" med Riksutställningar (1981, också på Galerie Dr Glas i Stockholm). Jan Annerborn genomförde sin dokumentation av Ovako Steel i Hofors, ett projekt som resulterade i utställningen och katalogen Konst på verket (1988). Åse Marstrander skildrade vården och Ulla Wennberg städyrket i sina bidrag till vandringsutställningen Kvinnors arbete (Konstfrämjandet m.fl., 1988-90). Ulla Grytt deltog i projektet Arbetets kvinnor (1995) där sex kvinnliga konstnärer fick träffa sex kvinnliga medlemmar från lika många LO-förbund och tolka deras liv och arbete. Det var i det projektet hon gjorde sin väv för SEKO med diskerskan Maija Timonen och hennes fönster mot havet. Övriga konstnärer i projektet var Lena Attar Larsson, Maria Rodrick, Iris Santén, Eva Söderström och Christina Wassberg - framtida ahlbäckpristagare? 
 
Två utställningar med titeln Arbetets kvinnor gick sedan på turné. Den första (1996) innehöll resultatet av dialogen mellan konstnärer och medlemmar. Den andra (1998-2000) var en utökning - nu deltog 18 förbund, 18 medlemmar och 18 konstnärer, däribland Åse Marstrander. Åren 2001-2006 genomförde Maria Söderberg dokumentationen av samhället och blygruvan i Laisvall med hjälp av medel från Länsstyrelsen i Norrbotten, IF Metall och Arjeplog kommun. Och under ungefär samma tidsperiod (2003-2007) arbetade Roine Jansson, Julie Leonardsson och Britt-Marie Rydberg med Dalarnas industrimiljöer i KIA-projektet "Arbetsmiljön i konsten". Roine Jansson kunde då bidra med sin erfarenhet av arbetslivsprojekt med fackligt stöd ända sedan 1970-talet (vandringsutställningen "Malm och människor"). Och en annan pristagare, fotografen Jean Hermanson, hade tagit intitiativ till stora arbetsplatsdokumentationer långt innan stödformer som KIA etablerades. Pristagaren Lennart Engström har fortsatt det arbetet, delvis med andra yrkesgrupper i fokus än vad Hermanson hade.

 
De målare, tecknare och fotografer jag nu har räknat upp har alla bidragit till att förverkliga en central tanke i 1970-talets svenska kulturpolitik och i program som KIA - att konstnärlig och litterär kultur kan få en social relevans i en direkt kontakt och dialog mellan konstnärer och arbetare. Fackförbundens viktiga roll i förmedlingen och fördelningen av medel reserverade för kultur säkrar en direkt koppling mellan konstnärerna och de yrkesgrupper deras arbete är avsett för. Kopplingen mellan konsten och arbetarrörelsen/klassen blir därmed avgörande för mottagandet av konsten, eftersom det inte hade gått att förstå innehållet och avsikten utan kunskaper om denna koppling. Fackets starka ställning i Ahlbäckstiftelsen och den geografiska närheten till Dalarna i flera av konstprojekten garanterar samtidigt att deltagandet i sådana projekt blir en avgörande faktor i valet av pristagare, om än inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn. I Stefan Telemans fall bör den till exempel ha varit mindre avgörande, i Jean Hermansons fall mer avgörande.



Yngve Svedlund, Spelman, emalj. Bildkälla www.emaljverkstaden.se/Yngve-Svedlund)
Det finns också tre påtagliga undantag bland de tjugo, nämligen Gösta Backlund, Svante Rydberg och Yngve Svedlund. Ingen av dessa har mig veterligt haft industriarbetaren som huvudmotiv under något skede i sina liv eller deltagit i dokumenterande arbetsplatsprojekt. Gösta Backlund och Svante Rydberg är modernistiskt skolade formkonstnärer, Yngve Svedlund är huvudsakligen en torpar- och bondeskildrare i Xet Erixons och Eric Hallströms anda (men undantag finns). Kravet att verka i Johan Ahlbäcks anda uppfyller de på andra sätt - genom att vara födda i Dalarna (alla tre), genom att på olika sätt skildra och tolka Dalarnas natur (alla tre) och genom att skildra arbete i mer allmän mening (Svedlund). Kopplingen till arbetarrörelse och industri är däremot indirekt - genom utsmyckningsuppdrag och genom gemensamma vänskapskontakter (i Dalarna).

Av de 20 pristagarna är sex kvinnor och fjorton män. De fem senaste årens pristagare har alla varit män. Det finns nio som jag vill beteckna som huvudsakligen arbetarskildrare och opinionsbildare i arbetarrörelsen (Tollsten, Leonardsson, Zimmerman, Jansson, Hermanson, Nyberg, Engström, Laitasalo, Melander). Maria Söderberg är opinionsbildare, men inte huvudsakligen inom arbetarrörelsen. Det finns sju som jag vill beteckna som arbetarskildrare i mindre grad (Marstrander, Teleman, Wennberg, Grytt, Söderberg, Aldenhov och Annerborn). Och slutligen finns fyra som är arbetarskildrare i mycket liten grad (Backlund, syskonen Rydberg, Svedlund). Att antalet utpräglade arbetarskildrare är så stort är nog egentligen mer förvånande än vad det kan verka, eftersom det inte alls är självklart att kravet att "verka i Johan Ahlbäcks anda" måste innebära skildring av arbetaryrken. Men bara i de fyra sista fallen är det tydligt att kravet tolkats på delvis annat sätt.

Det finns nio pristagare som arbetat huvudsakligen med måleri, fyra som arbetat huvudsakligen med teckning och grafik (Leonardsson, Marstrander, Wennberg, Nyberg), tre fotografer (Hermanson, Söderberg, Engström), två textilare (Grytt, Britt-Marie Rydberg) och två som arbetar med flera av dessa tekniker men också med nyare medier (Annerborn, Melander). Ingen är skulptör. 

Den här sammantagna bilden ger anledning att ställa en rad följdfrågor till den första frågan om kopplingen till arbetarrörelsen. I hur stor utsträckning speglar valet av pristagare förändringar i arbetslivet och förändringar i arbetarklassens sammansättning? I hur stor utsträckning avspeglas å andra sidan förändringar i vad som räknas som konst när det gäller olika uttrycksformer? I hur stor utsträckning avspeglas kvinnornas ökade synlighet i kultur och konst? Fotografernas betydelse för arbetslivsskildring och opinionsbildning har fått ett tydligt erkännande när Hermanson, Söderberg och Engström fick priset. Pristagare som Ulla Grytt och Lennart Engström har haft fokus på serviceyrken och kvinnodominerade yrken och på så sätt breddat skildringen av arbetarklassen. 

Men bland de pristagare som jag betecknar som huvudsakligen arbetarskildrare dominerar manliga konstnärer, konstnärer som främst är målare, och skildringar av vedertaget manliga industri- och byggnadsyrken (jag tänker framför allt på Jansson, Laitasalo, Leonardsson och Tollsten). Bara 6 av tjugo pristagare är kvinnor. När man tittar på prismotiveringarna ser man hur likheter med Johan Ahlbäcks liv och konst framhävs, helt i enlighet med stadgarna för priset. Men när det gäller mångsidiga konstnärer som Gösta Backlund och Jan Annerborn är det traditionen och historien som nämns - konstnärernas ursprung i Dalarna eller deras skildring av samma industri som i Ahlbäcks konst. Det ger anledning att tro att ursprung och tradition har varit mest avgörande i till exempel Annerborns och "Mellis" Melanders fall. Men dessa konstnärer har också använt andra tekniker än måleri, teckning, grafik och fotografi för att tolka hur stora samhällsförändringar slår sönder äldre sammanhang och skapar nya. Det nämns inte i motiveringarna.

Alla tidigare pristagare har nu passerat 50-årsstrecket - den äldste (Yngve Svedlund) är född 1925 och den yngsta (Maria Söderberg) är född 1959. Yngre konstnärer och fotografer kommer förstås så småningom att kunna få priset. Då kommer vi att få se nya och kanske mycket annorlunda tolkningar av vad det innebär att vara arbetarkonstnär och arbeta i Johan Ahlbäcks anda. Kommer priset att gå till konstnärer som medvetet identifierar sig med arbetarrörelsen men som arbetar på ett sätt där det kanske är omöjligt att se några kopplingar till Johan Ahlbäcks tekniker och motiv? Till exempel Karin Jonsson och Kalle Brolin? Kommer fler kvinnor att få priset? (En kvinnlig skulptör som kunnat få den, men som nu gått bort, var Gun Maria Pettersson (1943-2007). Kanske finns fler äldre pionjärer som borde få det, till exempel väverskan och anarkisten Gun Nordstrand (f. 1929). Den som lever får se.

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1

länkning pågår till intressant.se