måndag, september 29, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 38

ABF:s ordförande Helen Pettersson delar ut priset till Kristian Lundberg.
Nämnde i juni två saker som ska bli offentliga i september. Det första är att ABF:s litteraturstipendium (som delats ut sedan 1949) nu blivit ABF:s litteratur- och konststipendium, alltså ett stipendium också för konst och bilder. Samtidigt höjs prissumman från 20.000 till 100.000 kr, en markering att arbetarrörelsen satsar på kulturen. Kristian Lundberg blev den förste som fick ta emot den högre prissumman. Det skedde på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i torsdags, och hr "Konstfred" Andersson var där och knäppte en bild. Lundberg fick priset för sin senaste bok - romanen En hemstad - men underförstått också för hela sitt långa författarskap där han under de senaste åren särskilt har skildrat de växande klassklyftornas Sverige. Samtalet mellan Lundberg och ABF:s ordförande Helen Pettersson kan man se här på ABF:s egen "Youtube" - ABF Play: Prisutdelning 25 september 2014.

Vartannat år ska nu priset i fortsättningen gå till en (bild)konstnär. Detta har samband med den andra saken som nu är offentlig - texterna om Ahlbäckspriset på den här bloggen har bearbetats och blivit en bok med arbetstiteln Arbetarkonst för 2000-talet - Ahlbäckspriset 1993-2013. Ahlbäckstiftelsen är utgivare och boken kommer ut hösten 2014 om allt går väl. Det är viktigt att det finns mer samlad dokumentation om svenska bildkonstnärer som skildrar arbete - särskilt med tanke på att ABF nu ger bildkonsten en lika viktig roll som litteraturen i sitt stipendium. Tidigare har det bara varit Ahlbäckspriset som särskilt uppmuntrat konstnärer som verkar i arbetarrörelsens anda. Det nya större priset kan göra den nutida arbetarkonsten mer känd i arbetarrörelsen och öka konstnärers intresse för arbetarrörelsen.

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se


onsdag, september 24, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 37

Knud Stampe (1936-1996), Arbetarmord, 1974.
Frågan om arbetarkonsten har nu kommit så långt att Sveriges viktigaste konsttidskrift - Paletten - har startat en diskussionsserie på temat arbetarkonst i samarbete med ABF i Göteborg. Citat: "Paletten inleder hösten 2014 i samarbete med ABF en programserie med fokus på arbetarkonst. Vad är arbetarkonst idag? Hur ska vi förstå relationen mellan konst och arbete i vår tid?" (se också http://paletten.net eller ABF: representation-av-arbete-i-samtida-konst). Onsdagen den 10 september var det undertecknade hr Konstfred som diskuterade med Palettens redaktör Fredrik Svensk och publiken (inte så stor, men engagerad) kring frågan "Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?" Diskussionen inledde jag med en historisk översikt som blev för lång men kanske var nödvändig. Ett pinsamt sakfel avslöjades genast: Jag råkade påstå att den viktige och internationellt uppmärksammade konstnären Knud Stampe var född i Norge, verksam i Göteborg,  och att han kanske fortfarande lever kvar där. Vilket avslöjar hur ytliga kunskaper även vi konsthistoriker ibland kan ha om företrädare för den engagerade konsten i Sverige. Jag blev raskt korrigerad - Stampe var dansk och gick bort för 18 år sedan (se bildtexten). Fast nog blev Göteborg hans hemstad och miljö (lyssna på Dan Berglund i videofältet till höger om ni vill ha "tidsfärg"). En f.d. hamnarbetare berättade om hur paret Knud och Solveig Stampes utställning om just hamnarbetarna (förmodligen 1977) fick honom att för första gången fängslas av konst. Varför? För att paret lyfte fram kollektivet. Varför hade inte jag i min presentation sagt något om bildkonsten och kollektivet? Detta pekade den f.d. hamnarbetaren ut som den blinda fläcken i min presentation.

Påpekandet tyder på att jag hade missat kärnan i mitt budskap och förirrat mig i manus och detaljer. För om arbetarkonsten är ett skandalöst begrepp - som jag hävdar eller åtminstone frågar - beror det främst på att det utmanar fixeringen vid individen och individualismen i konsten. Det hade jag faktiskt formulerat tydligt i programtexten till diskussionskvällen:

Ofta talas det om arbetarlitteratur, betydligt mer sällan om arbetarkonst. Har rädslan för att använda begreppet arbetarkonst att göra med en bristande kontakt mellan arbetarrörelsen och samtida konstnärer? Eller är det rentav så att själva begreppet arbetarkonst är skandalöst eftersom det utmanar en i grunden liberal idé om människan och skapandet?

En i grunden liberal idé! Konstkritiker och konstnärer i Europa har ända från början hyllat de ideal som idag är kärnan i nedmonteringen av det gemensamma i samhället - individualismen, konkurrenstänkandet, tron på "the self made man", glorifierandet av osäkerhet och "flexibilitet". Samtidigt blev konsten under 1800-talet ett effektivt redskap i statens tjänst när en nationalstat skulle byggas för att ersätta de tidigare stånds- eller feodalsamhällena (som förstås också hade sina "propagandakonster", men på ett annat sätt och i andra former). Mer eller mindre medvetet främjade konstnärerna en mentalitet där människor identifierade sig med jorden, ursprunget och nationen hellre än de arbetskamrater de delade sina klassvillkor med. Detta kryper tillbaka upp idag hos sverigedemokrater och andra. Men vissa konstnärer började tidigt opponera sig både mot konstens nationella och dess kommersiella funktion - först trevande och sedan alltmer medvetet. Förutsättningarna för en kritisk arbetarkonst med koppling till en kritisk arbetarrörelse växte fram.

Den var skandalös då och den är skandalös nu - men av helt andra orsaker. Idag finns inte längre en konst som hyllar nationen och rasen (utom hos vissa isolerade särlingar). Den dominerande konsten är istället den som överensstämmer med statens (dvs. de dominerande intressenas) ideal idag - entrepenörsanda, "branding" (t.ex. "hur kan samtidskonsten stärka vår kommun?"), redovisning av nytta för uppdragsgivare (t.ex. "hur kan konsten öka hälsa och trivsel?"), strategisk list och anpassning till massmedierna. Arbetarkonsten är fortsättningsvis i opposition mot dominerande idéer och fortsättningsvis marginaliserad. Knud Stampe och hans fru Solveig Stampes öde är ett exempel på det. Jag kommer att återvända till dem längre fram.

Programserien fortsätter den 9 december, samma tid och plats (19.00 - 20.30, restaurang Trappan, Folkets Hus i Göteborg). Rubriken är då "Representation av arbete i samtida konst" - en mer allmän fråga som också berör hur arbetets struktur och definitionen av arbete har förändrats. Medverkar gör två något yngre konstnärer som intresserat sig för klassfrågor och folkhemmets historia: Tina Carlsson (f. 1962, se min tweet från 9 september i högerfältet) och Petra Bauer (f.1970). De samtalar med Fredrik Svensk, som för övrigt har skrivit och sagt intressanta saker om likheterna mellan villkoren för konstarbete och för vanligt arbete idag.

länkning pågår till intressant.se



måndag, juni 09, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 36

Arbetarkonst och arbetarlitteratur - "omöjliga" projekt och "omöjliga" termer som många vägrar använda eftersom de anses ha hamnat på historiens skräphög... Varför? Särskilt arbetarlitteraturen frodas - författare som Kristian Lundberg, Johan Jönsson (tungt, svart, komplicerat, rått!), Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Johannes Anyuru och i år särskilt Jenny Wrangborg gör succé och får en uppmärksamhet som raskt förpassar idén om den svenska arbetarklassens försvinnande till: Ja, just det, historiens skräphög. Litteraturvetaren Magnus Nilsson skriver den ena briljanta analysen efter den andra om klass och litteratur idag. Många av de nya författarna har helt andra erfarenheter än den skrivande medelklassens och har möjlighet och kraft att arbeta bland och med dem de skriver för. Vissa kan känna mer släktskap med förortsungdomar och rappare än med författare. Se intervjun med Johannes Anyuru i senaste numret (från i torsdags) av tidningen Ny Tid:

De blomster som i klassamhället bor (Johannes Anyuru)

Mot alla odds fortsätter bloggandet om arbetarkonst på denna plats, och andra hänger på. ABF har en informationssida om arbetarkonst och en handledning för studiecirklar som vill utforska arbetarkonsten i den egna trakten. Boken Fram träder arbetaren från 2009 (Arbetarnas kulturhistoriska sällskap) är utmärkt för sådana studiecirklar. På universiteten skriver studenter nya uppsatser om arbetarkonstens historia och begreppet arbetarkonst. Skellefteå kommun gjorde reklam för "Litet good old arbetarkonst på söndag?" när Albin Amelin-utställningen öppnade i våras, och sökningar på Google visar att det inte längre är bara Dala-Demokraten och andra pålitliga vänstertidningar som använder termen arbetarkonst. Yngre konstnärer som Nina Svensson och Kalle Brolin uppmärksammas för projekt som tar tag i arbetarkonstens idéer, och utställningar som Liljevalchs vårsalong visar att konstnärer runtom i landet inte längre är rädda för ämnet Klass. Själv hävdar jag i mitt eget bidrag i Ny Tid att vi ser en ny realism och en ny klassmedvetenhet i både litteratur och bildkonst:

Ny realism i klassorienterad bildkonst (utställningen "Arbete?")

För övrigt är jag just nu engagerad i två mycket positiva initiativ som har med uppmuntran av arbetarkonst att göra - men de kommer att bli offentliga tidigast i september...

Slutsats? Det "omöjliga" visar sig vara möjligt - förstås bara genom envist arbete. Att en enstaka konsthistoriker och intellektuell använder termen "arbetarkonst" betyder inget, men när många gör det väcks faktiskt arbetarkonsten till liv. Det blir tydligt att ord är vapen, att klasskamp också är språkkamp. Det blir tjatigt att hänvisa till ett och samma nummer av Ny Tid, men i en annan artikel recenseras Aron Etzlers Reinfeldteffekten av Niklas Forsberg, som konstaterar att en del av förklaringen till den "nya" högerns framgångar i Sverige är att man lyckats förändra språket i debatten. "Privatisering" blir "mångfald" och ordet "arbetare" töms på innehåll (motsättningen mellan arbete och kapital behandlas som om den inte finns). Socialdemokratisk retorik anpassar sig snarare än att attackera: det är bara en stavelse som skiljer sloganen "politik för arbete" från "politik för arbetare", men den skillnaden är avgörande. Språkkampen uteblir. Kanske behöver vänstern i Sverige en utbildning i språkfilosofi? Det menar iallafall Forsberg:

Högerpolitisk språkpolis och delad socialdemokrati

Och nu självkritik: jag har varit dålig på att lyfta fram och bevaka vår tids arbetarkonst och politiska konst på den här bloggen. Jag är konsthistoriker. Svenska dagtidningar och tidskrifter, även de till vänster, är också dåliga på detta. Men jag ska inte kasta sten i glashus. Att besöka Liljevalchs konsthall i våras var litet grann av en ögonöppnare. Här hittar man inte alltid de konstnärer som "hippa" institutioner i storstäderna arbetar med, men i gengäld märker man att ilskan bland vanligt folk också har nått bildmakarna. Jag vill avslöja att jag nu har en pärm (röd förstås) där jag samlar upplysningar om nutida finska och svenska konstnärer som på något sätt tar upp frågor om klass och arbetsliv, eller utvecklar bildkonstens demokratiska funktion. Jag har redan ganska många: ett fyrtiotal. Det finns alltså material för bloggen.

Vad är det för ranglig skapelse som visas i remsorna här till höger? Det är ett exempel på det jag pratar om - men av en något äldre konstnär. Har någon hört talas om skulptören och målaren Peder Gowenius, född 1936? Han bor numera i Småland (http://pedergowenius.se/) men var i många år verksam i Sydafrika där han och hans fru Ulla startade ett viktigt konstcentrum och arbetade med sina egna bilder. Han har till exempel målat en magnifik och kuslig bild av arbetet i en diamantgruva. "Tornet" var hans bidrag till Liljevalchs vårsalong i år - en nästan fyra meter hög keramikskulptur. Den visar feta äldre herrar i hatt som staplar lådor på hög och bygger tornet de samtidigt försöker klättra upp i. För säkerhets skull finns det en tydlig titel: Babels torn - eller dårarna som tror på tillväxt. En enda kvinna finns i skulpturen, henne ser ni här:





Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

lördag, februari 22, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 35

(Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2)

Min fråga innan jag startade spaningarna var hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarrörelsen kan ha varit. Frågan var inspirerad av Magnus Nilssons försök att komma förbi Lars Furulands tre punkter för arbetarlitteratur (litteratur av arbetare, om arbetare och för arbetare) och istället definiera arbetarlitteratur/konst som "konst vars reception [mottagande] i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen" (Arbetarhistoria, nr 4 2007, s. 36). Om definitionen ska vara användbar och hanterlig måste man i första hand tolka "koppling till arbetarklassen" som koppling till arbetarklassens organisationer, med andra ord till arbetarrörelsen i bred mening. Bland de 20 mottagarna av Johan Ahlbäcks pris finns konstnärer där den kopplingen är uppenbar eftersom de själva är eller har varit arbetare organiserade i arbetarrörelsen samtidigt som de verkat som bildkonstnärer. Jag tänker främst på Hans Tollsten, Julie Leonardsson, Ulla Wennberg, Roine Jansson, Ingmar Aldenhov, Reino Laitasalo och Lars "Mellis" Melander. Några - Julie Leonardsson, Robert Nyberg och "Mellis" - hör till den svenska arbetarrörelsens viktigaste opinionsbildare via dagspress och fackliga publikationer. I alla dessa fall är kopplingen till arbetarrörelsen uppenbar. Och även om det kan vara mer oklart vilka som verkar "i Johan Ahlbäcks anda", så kan man åtminstone peka på solidariteten med utsatta grupper som något som förenar dem med föregångaren. 

Att det finns personliga eller andra kopplingar mellan konstnären och arbetarrörelsen är i och för sig ingen garanti för att den kopplingen påverkar receptionen eller publikens mottagande av bilderna, och ännu mindre att receptionen påverkas "i avgörande grad" som min kollega Nilsson uttrycker det. Även så typiska arbetarkonstnärer som Ulla Zimmerman och Reino Laitasalo gör bilder där den kopplingen nog är helt oviktig för hur bilden uppfattas. Ibland kan kopplingen befinna sig för långt från bilderna eller för långt tillbaka i tiden för att den ska ha avgörande betydelse. Att Ingmar Aldenhov är medlem i Kommunistiska partiet är inget man kan läsa ut ur hans bilder. Stefan Teleman började sin bana på ABF:s konst- och bildkurser, precis som flera andra av pristagarna. Men den kopplingen har knappast någon avgörande betydelse för hur hans konst uppfattas, ens för den som känner till det.

Ulla Zimmerman, Dammsugerskan, ur sviten "Fabriken" (1981)
Egentligen har jag nu kommit bort från ämnet, för frågan var inte hur avgörande kopplingen till arbetarrörelsen/arbetarklassen har varit för hur pristagarna uppfattas i allmänhet, utan hur avgörande den kan ha varit för att de fått ahlbäckpriset. Eftersom både Ovako Bar (Smedjebacken) och  Industrifacket Metall har styrelseplats i Ahlbäckstiftelsen är det rimligt att anta att kopplingen har varit viktig i de flesta fall. Metall hör till de förbund som varit mest drivande i programmet KIA, Kultur i arbetslivet (instiftat 1974 och upplöst av höger-regeringen 2006). Gemensamt för de flesta pristagarna är att de har varit engagerade i arbetsplatsprojekt inom KIA eller liknande initiativ. På så sätt tillkom till exempel Ulla Zimmermans bilder i utställningen "Fabriken" med Riksutställningar (1981, också på Galerie Dr Glas i Stockholm). Jan Annerborn genomförde sin dokumentation av Ovako Steel i Hofors, ett projekt som resulterade i utställningen och katalogen Konst på verket (1988). Åse Marstrander skildrade vården och Ulla Wennberg städyrket i sina bidrag till vandringsutställningen Kvinnors arbete (Konstfrämjandet m.fl., 1988-90). Ulla Grytt deltog i projektet Arbetets kvinnor (1995) där sex kvinnliga konstnärer fick träffa sex kvinnliga medlemmar från lika många LO-förbund och tolka deras liv och arbete. Det var i det projektet hon gjorde sin väv för SEKO med diskerskan Maija Timonen och hennes fönster mot havet. Övriga konstnärer i projektet var Lena Attar Larsson, Maria Rodrick, Iris Santén, Eva Söderström och Christina Wassberg - framtida ahlbäckpristagare? 
 
Två utställningar med titeln Arbetets kvinnor gick sedan på turné. Den första (1996) innehöll resultatet av dialogen mellan konstnärer och medlemmar. Den andra (1998-2000) var en utökning - nu deltog 18 förbund, 18 medlemmar och 18 konstnärer, däribland Åse Marstrander. Åren 2001-2006 genomförde Maria Söderberg dokumentationen av samhället och blygruvan i Laisvall med hjälp av medel från Länsstyrelsen i Norrbotten, IF Metall och Arjeplog kommun. Och under ungefär samma tidsperiod (2003-2007) arbetade Roine Jansson, Julie Leonardsson och Britt-Marie Rydberg med Dalarnas industrimiljöer i KIA-projektet "Arbetsmiljön i konsten". Roine Jansson kunde då bidra med sin erfarenhet av arbetslivsprojekt med fackligt stöd ända sedan 1970-talet (vandringsutställningen "Malm och människor"). Och en annan pristagare, fotografen Jean Hermanson, hade tagit intitiativ till stora arbetsplatsdokumentationer långt innan stödformer som KIA etablerades. Pristagaren Lennart Engström har fortsatt det arbetet, delvis med andra yrkesgrupper i fokus än vad Hermanson hade.

 
De målare, tecknare och fotografer jag nu har räknat upp har alla bidragit till att förverkliga en central tanke i 1970-talets svenska kulturpolitik och i program som KIA - att konstnärlig och litterär kultur kan få en social relevans i en direkt kontakt och dialog mellan konstnärer och arbetare. Fackförbundens viktiga roll i förmedlingen och fördelningen av medel reserverade för kultur säkrar en direkt koppling mellan konstnärerna och de yrkesgrupper deras arbete är avsett för. Kopplingen mellan konsten och arbetarrörelsen/klassen blir därmed avgörande för mottagandet av konsten, eftersom det inte hade gått att förstå innehållet och avsikten utan kunskaper om denna koppling. Fackets starka ställning i Ahlbäckstiftelsen och den geografiska närheten till Dalarna i flera av konstprojekten garanterar samtidigt att deltagandet i sådana projekt blir en avgörande faktor i valet av pristagare, om än inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn. I Stefan Telemans fall bör den till exempel ha varit mindre avgörande, i Jean Hermansons fall mer avgörande.



Yngve Svedlund, Spelman, emalj. Bildkälla www.emaljverkstaden.se/Yngve-Svedlund)
Det finns också tre påtagliga undantag bland de tjugo, nämligen Gösta Backlund, Svante Rydberg och Yngve Svedlund. Ingen av dessa har mig veterligt haft industriarbetaren som huvudmotiv under något skede i sina liv eller deltagit i dokumenterande arbetsplatsprojekt. Gösta Backlund och Svante Rydberg är modernistiskt skolade formkonstnärer, Yngve Svedlund är huvudsakligen en torpar- och bondeskildrare i Xet Erixons och Eric Hallströms anda (men undantag finns). Kravet att verka i Johan Ahlbäcks anda uppfyller de på andra sätt - genom att vara födda i Dalarna (alla tre), genom att på olika sätt skildra och tolka Dalarnas natur (alla tre) och genom att skildra arbete i mer allmän mening (Svedlund). Kopplingen till arbetarrörelse och industri är däremot indirekt - genom utsmyckningsuppdrag och genom gemensamma vänskapskontakter (i Dalarna).

Av de 20 pristagarna är sex kvinnor och fjorton män. De fem senaste årens pristagare har alla varit män. Det finns nio som jag vill beteckna som huvudsakligen arbetarskildrare och opinionsbildare i arbetarrörelsen (Tollsten, Leonardsson, Zimmerman, Jansson, Hermanson, Nyberg, Engström, Laitasalo, Melander). Maria Söderberg är opinionsbildare, men inte huvudsakligen inom arbetarrörelsen. Det finns sju som jag vill beteckna som arbetarskildrare i mindre grad (Marstrander, Teleman, Wennberg, Grytt, Söderberg, Aldenhov och Annerborn). Och slutligen finns fyra som är arbetarskildrare i mycket liten grad (Backlund, syskonen Rydberg, Svedlund). Att antalet utpräglade arbetarskildrare är så stort är nog egentligen mer förvånande än vad det kan verka, eftersom det inte alls är självklart att kravet att "verka i Johan Ahlbäcks anda" måste innebära skildring av arbetaryrken. Men bara i de fyra sista fallen är det tydligt att kravet tolkats på delvis annat sätt.

Det finns nio pristagare som arbetat huvudsakligen med måleri, fyra som arbetat huvudsakligen med teckning och grafik (Leonardsson, Marstrander, Wennberg, Nyberg), tre fotografer (Hermanson, Söderberg, Engström), två textilare (Grytt, Britt-Marie Rydberg) och två som arbetar med flera av dessa tekniker men också med nyare medier (Annerborn, Melander). Ingen är skulptör. 

Den här sammantagna bilden ger anledning att ställa en rad följdfrågor till den första frågan om kopplingen till arbetarrörelsen. I hur stor utsträckning speglar valet av pristagare förändringar i arbetslivet och förändringar i arbetarklassens sammansättning? I hur stor utsträckning avspeglas å andra sidan förändringar i vad som räknas som konst när det gäller olika uttrycksformer? I hur stor utsträckning avspeglas kvinnornas ökade synlighet i kultur och konst? Fotografernas betydelse för arbetslivsskildring och opinionsbildning har fått ett tydligt erkännande när Hermanson, Söderberg och Engström fick priset. Pristagare som Ulla Grytt och Lennart Engström har haft fokus på serviceyrken och kvinnodominerade yrken och på så sätt breddat skildringen av arbetarklassen. 

Men bland de pristagare som jag betecknar som huvudsakligen arbetarskildrare dominerar manliga konstnärer, konstnärer som främst är målare, och skildringar av vedertaget manliga industri- och byggnadsyrken (jag tänker framför allt på Jansson, Laitasalo, Leonardsson och Tollsten). Bara 6 av tjugo pristagare är kvinnor. När man tittar på prismotiveringarna ser man hur likheter med Johan Ahlbäcks liv och konst framhävs, helt i enlighet med stadgarna för priset. Men när det gäller mångsidiga konstnärer som Gösta Backlund och Jan Annerborn är det traditionen och historien som nämns - konstnärernas ursprung i Dalarna eller deras skildring av samma industri som i Ahlbäcks konst. Det ger anledning att tro att ursprung och tradition har varit mest avgörande i till exempel Annerborns och "Mellis" Melanders fall. Men dessa konstnärer har också använt andra tekniker än måleri, teckning, grafik och fotografi för att tolka hur stora samhällsförändringar slår sönder äldre sammanhang och skapar nya. Det nämns inte i motiveringarna.

Alla tidigare pristagare har nu passerat 50-årsstrecket - den äldste (Yngve Svedlund) är född 1925 och den yngsta (Maria Söderberg) är född 1959. Yngre konstnärer och fotografer kommer förstås så småningom att kunna få priset. Då kommer vi att få se nya och kanske mycket annorlunda tolkningar av vad det innebär att vara arbetarkonstnär och arbeta i Johan Ahlbäcks anda. Kommer priset att gå till konstnärer som medvetet identifierar sig med arbetarrörelsen men som arbetar på ett sätt där det kanske är omöjligt att se några kopplingar till Johan Ahlbäcks tekniker och motiv? Till exempel Karin Jonsson och Kalle Brolin? Kommer fler kvinnor att få priset? (En kvinnlig skulptör som kunnat få den, men som nu gått bort, var Gun Maria Pettersson (1943-2007). Kanske finns fler äldre pionjärer som borde få det, till exempel väverskan och anarkisten Gun Nordstrand (f. 1929). Den som lever får se.

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1

länkning pågår till intressant.se

tisdag, februari 18, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 34

I mars 2008 inledde jag mina studier av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris och skrev så här:

Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn [sedan dess 20] – 14 [20] målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit.

 
Nu är det alltså till slut dags att sammanfatta granskningarna och komma fram till ett svar på frågorna. Många skulle säga att den konst och de bilder som stiftelsen har valt att lyfta fram är av ganska "traditionellt" slag. Men då utgår vi från "konstvärldens" och finsmakarnas syn på vad som är tradition och vad som är förnyelse. Där handlar det mycket om yttre form (utseenden) och användning av nya tekniker och medier i bildkonsten. Men de intellektuella finsmakarna representerar ett särintresse. Förnyelse kan också ske på innehålls- och motivplanet, när konstnärer uppmärksammar nya frågor i den globaliserade kapitalismen och tar kontakt med nya grupper i arbetslivet.


Hans Tollsten, motiv från New York (1980-tal?). Bildkälla: http://zigne.wordpress.com

Några av mina spaningar har varit ganska summariska - särskilt de första, skrivna våren 2008. Om den förste pristagaren, Hans Tollsten (1930-1994, pris 1993) hade jag inte så mycket information. Inlägget skrevs 18 mars 2008. Sedan dess har jag sett många fler bilder av Hans Tollsten, till exempel den av "C.C. Hamilton Warehouses" i New York här till höger. Sådana bilder visar hur skicklig Hans Tollsten var som akvarellmålare. Det speciella med akvarell är att färgerna är så rena och klara – men då gäller det att man som målare vet precis vad man gör, så att man inte smutsar ner färgen med ommålningar. Tollstens akvareller har just den klarhet i färgerna som finns i riktigt bra akvarellmåleri. Det finns många sådana bilder från hans utflykter i Dalarna tillsammans med elever och vänner, och från utlandsresor. I sina många litografier i färg lyckades han få fram samma klara toner som i akvarellerna. Även när Hans Tollsten var ute i naturen och målade slog hans intresse för människor och mänsklig verksamhet igenom. Byggnader, åkrar och ängar är sällan långt borta. Det finns en typisk litografi av Tollsten som visar sly som växer i en gammal ängslada där taket har störtat in. Men vid väggen ligger också en plastkasse från kooperationens varuhus Domus – den kända liggande åttan och färgerna för ”blåvita sortimentet”. Kan man se detta som en kritik eller en hyllning av den alltmer storskaliga kooperationen?




Gösta Backlund, från Papper i långa banor på Stora Enso i Kvarnsveden (1988)

Falunkonstnären Gösta Backlund (f. 1930, pris 1997) blev också litet styvmoderligt behandlad. Inlägget skrevs den 9 april 2008. Jag skrev bland annat: "Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar nostalgi och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. Det är nog kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang – särskilt under 1970-talet". Tillägg: I konsten kan nostalgi framställas i ett tilltalande romantiskt skimmer. Men Gösta Backlund verkar aldrig bli sentimental på det sättet. Det som är mest slående när man ser hans bilder är sakligheten och enkelheten. Han är mästare på att med bara några få fläckar av akvarellfärg få fram karaktären i ett landskap eller stilleben. Eller att med bara några få linjer visa en människofigur i rörelse. De två fotbollspelarna som han gjorde av böjda aluminiumband för en fasad på Balderskolan i Skellefteå 1985 är ett bra exempel på det. (Se www.gostabacklund.se/utsmyck/utsmyck.html). Backlund gjorde också konst för arbetare i mer direkt mening när han år 1988 utsmyckade en industrihall på Stora Ensos pappersbruk i Kvarnsveden. Genomfarten i den långa hallen pryds sedan dess av hans bildserie med laminerade (plastinkapslade) målningar på temat Papper i långa banor. Seriens berättelse om papperets väg från fabriken och ut i samhället ger en direkt koppling till arbetet i hallen, utan att några människor behöver avbildas. En annan liknande utsmyckning av Backlund heter Berg i långa banor och gjordes för SGU (Statens Geologiska Undersökningar) i Malå 1982. 



Öland har varit Gösta Backlunds andra hembygd, särskilt om somrarna. Ölands Museum i Himmelsberga är en av de många museer runtom i landet som äger verk av honom. Det är också många svenskar som kan ser utsmyckningar av honom i sin vardagsmiljö – till exempel i Stockholm (Södersjukhuset), i Borlänge (den kommunala Maserhallen) och i Halmstad (Länssjukhuset). Gösta Backlund har också gjort mycket för att sprida kunskap om konst. Han var konstkritiker i Borlänge Tidning under 1960-talet, och han har varit uppskattad gästlärare vid konstskolor. Genom sina många utställningar och sin hemsida (www.gostabacklund.com) har han som prismotiveringen säger visat en ”bestämd vilja och ett starkt engagemang att till en bred publik förmedla sina intryck”.



I en sammanfattning är det intressant att jämföra just Hans Tollsten och Gösta Backlund. Hans Tollsten var kanske den mest utpräglade arbetarkonstnären i Dalarna, både när det gällde vem han själv var (fortfarande arbetare), vad han skildrade (arbetare och arbetarmiljöer) och vilka han målade för (genom kurser, utställningar och yrkesarbete hade han direkt kontakt med sin publik, ofta arbetare). Även Gösta Backlunds bakgrund är som han själv skriver "enkel", men han valde ganska tidigt att satsa på konsten och skrivandet på heltid. Han är som konstnär mycket mer "modernist" än vad Hans Tollsten var. Svenska modernistiska målare som Vera Nilsson och Axel Kargel hör till hans inspirationskällor. Han arbetar gärna i långa serier där han varierar ett motiv eller en geometrisk form - som i utsmyckningarna i Malå och i Kvarnsveden. Människan och människokroppen syns bara undantagsvis i hans konst. Hans direkta kontakt med särskilda grupper är svårare att bedöma än i Tollstens fall. Som konstnär och pedagog vill han rikta sig till en bred publik, men framför allt med bilden och det estetiska i fokus snarare än samhället och dess konflikter. 
 



Arbetarkonst kan kanske också vara att dela med sig av bra bilder i sammanhang där det finns brist på sådant. Men är detta att arbeta "i Johan Ahlbäcks anda" som stadgarna för priset säger? Ja, varför inte. Att hävda motsatsen skulle vara väldigt inskränkt. Johan Ahlbäck var i början Smedjebackens ende konstnär. Oförståelsen som han berättar om i sina minnen övergick så småningom i respekt. Målerikurserna som han höll skapade en kärna av konstintresserade i samhället. Gösta Backlund och Hans Tollsten fick en liknande roll i sina hemstäder längre fram. 




Stefan Teleman, Plikttrogen trotjänare, akryl 1976. Bildkälla: Stefan Teleman synad
Delvis andra frågor uppstår inför en pristagare som Stefan Teleman (f.  1936, pris 1998). Här kommer en annan faktor in som också varit viktig för flera andra pristagare - 1960-talet och vänstervågen. Stefan Teleman är en politisk och vänsterradikal konstnär, särskilt i sina tidiga verk. Men är han en arbetarkonstnär? Hans släktbakgrund är inte så starkt kopplad till arbetarrörelsen. Snarare är han - som jag själv - en ättling till sydsvenska småbrukare och skogsbönder. Hans far var kantor och folkskollärare. Hans brorson Henrik Teleman kombinerar sedan länge skogbruk och avancerad social nutidskonst på den unika Virserums Konsthall i Småland (http://www.virserumskonsthall.com). I Norrköpings kommuns samlingar finns en typisk målning av Stefan Teleman från omkring år 1990, geometriskt uppbyggd och till synes abstrakt. Men titeln är Synvilla, vilket kan hjälpa en att se att det geometriska mönstret är uppbyggt som en pyramid av hus där vartannat hus står upp och ner. En ironi över den svenska idyllen - och sådana har Stefan Teleman gjort många. Hans konst består till stor del av kollage - verkliga eller avmålade. Som Aftonbladets f.d. kritiker Bengt Olvång skriver i boken Stefan Teleman synad: "Telemans montage bygger inte bara på historiska kollisioner mellan bildvärldar med skilda ideal utan också på klargörande och avslöjande sammanställningar av iakttagelser, som vem som helst kan göra i dagens samhälle men som i den vanliga nyhetsförmedlingen mystifieras, fördunklas eller helt enkelt försvinner ur synfältet. [---] Den som vill lägga sig i världens affärer har nämligen större användning av ironiska klipp än aldrig så illusionistiska verklighetsavbildningar eller abstrakta kompositioner" (Stefan Teleman synad, Linköping 2004, s. 30).



Stefan Telemans bilder från 1970-talet handlar ofta om fabriksarbete och talar sitt tydliga språk - som akrylmålningen Plikttrogen trotjänare här ovan. Gestalterna skulle mycket väl kunna vara kopierade från reportage i tidningar, men det är de kollageliknande tilläggen som gör satiren tydlig. Vid denna tid bidrog Stefan Teleman till utställningsprojekt som "Maskin Makt" från Riksutställningar (1977) där textilindustrin och särskilt tidsstyrningen granskades. I kollaget Arbetaren delas från utställningen visas hur det tayloristiska stoppuret delar upp textilarbetarens själva kropp i tårtbitar. Senare under 1980- och 90-talen blev Telemans bilder mer mönsterbaserade och mindre uttalat politiska, som jag skriver i mitt inlägg publicerat den 10 april 2008. Men det är också viktigt att komma ihåg att även Telemans mönsterbilder har politiska innebörder som det tar längre tid att se och tolka. De är aldrig helt abstrakta - de ser bara abstrakta ut. 



 
Stefan Teleman, akvarell från juni 2013. Bildkälla: www.stefanteleman.se

Jag och Stefan pratade om mitt inlägg i Norrköping för några år sedan, och jag fick erkänna att det fanns spår av en viss dogmatism i mitt sätt att beskriva hans konst. Varför måste politisk konst se ut som politisk konst? Stefan berättade om akvarellerna han just hade arbetat med ute i naturen och menade att till och med naturmåleri kan ses som en politisk handling - att ta sig rätten i vår effektivitetsjagande tid att göra något helt "onyttigt". Det här är en debatt som har finnits i arbetarkonsten redan från början. Den ena extremen har representerats av bildagitationen (i den sovjetiska agit/prop-traditionen) och den andra av dem som menat att den kulturella och kreativa frigörelsen är lika viktig som den ekonomiska. (Se min artikel om den nordiska arbetarkonstens ideologiska historia i Tahiti.) Stefan Teleman är inte någon typisk arbetarkonstnär om man ser till hans bakgrund, och inte heller om man ser till motiven - bortsett från hans tidigare produktion. Däremot finns det en tydlig politisk koppling till arbetarrörelsen genom hans deltagande i vissa utställningar och böcker - och hans engagemang i demokratiska projekt som LL-förlaget (Centrum för lättläst). 

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander

länkning pågår till intressant.se



 



 



 


 














fredag, februari 14, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 33


Lars R. Melander, Arbetare (fartyg), olja på duk, 120 x 160 cm. Signerad 1981-82.
I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris har jag nu till slut (efter sex år) kommit fram till år 2013 och den senaste pristagaren:

Lördagen den 21 september 2013 delades priset ut för tjugonde året i rad i samband med att Reino Laitasalos utställning öppnade i lokalen Meken i Smedjebacken. Pristagaren hade varit med på stiftelsens seminarium om barnarbete dagen innan och det var många som kände igen honom på förhand - särskilt kanske de som haft något med sjöfart att göra och som läser den fackliga tidningen Sjömannen. Årets pristagare hette nämligen Lars R. (Ruben) Melander, ofta kallad "Mellis". Han är född i Helsingborg 1949 men bor sedan många år i Uddevalla med sin familj, och han är framför allt känd som satirtecknare i Sjömannen och i tidningen Bohuslänningen. Det senare uppdraget övergav han dock när tidningen började pressa honom att anpassa sina teckningar.

Mellis är också målare,  skulptör och illustratör. Man kan säga att hans bakgrund är typisk för en arbetarkonstnär. Precis som Roine Jansson, Ingmar Aldenhov, Reino Laitasalo och de flesta av de andra pristagarna fick han tidigt börja arbeta för sin försörjning i industrin, på byggen eller som i Mellis fall på sjön. Han kände sjöfolkets villkor redan som barn. Från 17 års ålder och fram till början av 80-talet var han sjöman. Han gjorde avbrott för studier när han kom in på KV:s (kursverksamhetens) skola i Göteborg 1972, och på Konstfack i Stockholm 1973. År 1975 fick han tillsammans med några kamrater från Konstfack sitt första offentliga uppdrag - en lekskulptur för Tomtebodaskolan i Stockholm.


Lars R. Melander, litografi, 1980-tal (?)
Senare fokuserande han mer på måleriet. Han var fortfarande på sjön och det var båtarnas liv han målade. Sina båda första separatutställningar hade han år 1981 i hamnstäder där han bott - på Sjöfartsmuseet i Göteborg och på Stadsbiblioteket i Helsingborg. När han flyttat till Uddevalla och gått iland mera permanent blev det bildläraryrket som fick säkra försörjningen. Han fick också uppdrag som illustratör och arbetade med grafik. Bilden med fartyget Pearl Sea som får skrovet målat gjorde han både som oljemålning och som grafiskt blad, beställt som medlemsgåva av gamla Sjöfolksförbundet (senare SEKO Sjöfolk).

En bildlärare lär inte bara barn att teckna - de digitala bildverktygen har kommit in mer och mer i undervisningen. Att Mellis som bildlärare och illustratör också har arbetat med digital bild är därför ganska naturligt. Under de senaste åren har han kunnat arbeta på heltid som konstnär, och då har han upptäckt nya sätt att göra satir. Han kan till exempel göra parodier på informationsbilder och orienteringskartor som används av kommuner och företag. Bildprogrammet han använder då är ofta Adobe Illustrator (litet reklam blev det nu, tyvärr).

Tillsammans med journalisten Ulf G. Eriksson gjorde han våren 2010 en "dokumentation" av en fiktiv stad som var Uddevalla och samtidigt inte. Den visades som installation på Bohusläns Museum och innehöll bland annat en karta över "U-Bahn Uddevalla" - en fin parodi på småstadens försök att mäta sig med metropolerna och glömma sin historia. Diverse fynd från staden hade tillverkats av Mellis i papp, plast, lim och metall - bland annat en mumie som bevarar den förslitningsskadade Varvsarbetaren, hittad i en gravkammare under stadens intensiva gatugrävningar. Kartans sponsorer gör reklam för nya fräscha verksamheter, till exempel "Elev-Giganten" (MVG-garanti), "Grävmaskinisten" (svensk arkeologisk tidskrift) och "Bauhauslaningen" (tidningen som inte gräver). Alla som har internet kan gå in på Lars R. Melanders hemsida (länk här) och ladda hem sitt eget exemplar av kartan som pdf-fil (välj "ubahn" i menyn och klicka på "karta pdf"). Den har också tryckts som grafiskt blad och visats på Liljevalchs vårsalong i Stockholm.

Lars R. Melander, Lattebarnvagn, diverse material, 2013.
Sedan 2010 har serier av satiriska skulpturer tillkommit i Mellis ateljé. De blir berättelser om världspolitiken och konsumtionssamhället. En sådan serie är till exempel shoppingvagnarna ("Shopping-Jugend"), en annan är barnvagnarna. Barnvagnarna är lösningar på problem som har att göra med hur dagens föräldrar ska kunna leva som vanligt och ändå ha barn. Lattebarnvagnen gör det till exempel möjligt att i lugn och ro dricka sin latte (se den praktiska hållaren på chassit). Blåljuset är nog en bra säkerhetsåtgärd när den multi-taskande föräldern är för djupt försjunken i sin Smartphone för att märka trafiken. En annan barnvagn är helt självgående och särskilt väl bepansrad, eftersom den är till för ensamkommande flyktingbarn. Just nu visas fyra av barnvagnarna på Liljevalchs vårsalong som i år innehåller ovanligt mycket politisk konst.

Lars R. Melander, satirteckning ur Sjömannen, 2010

I tidningen Sjömannen har Mellis tecknat ända sedan 1975. (Alla nummer 2008-13 kan läsas online på www.sjomannen.se). Hans serie Eddie (förstås om en sjöman) gick i tidningen under ett antal år. Har också skrivit egna illustrerade artiklar (till exempel om Paris i Sjömannen nr 6 2008), gjort omslagsbilder och illustrerat förbundets informationsmaterial. Mellis illustrationer är ofta i akvarell, men i satirerna och serierna föredrar han den svartvita linjeteckningen. Om hans teckningar kan man verkligen säga att linjen lever - linjerna är skarpa och fångar drastiska fysionomier och situationer. Detta är något som är gemensamt för Mellis stil och Johan Ahlbäcks, även om Ahlbäck inte var karikatyrtecknare.


Lars R. Melander, teckning ur Sjömannen, 1995
Vissa av satirerna, som den om Reinfelts brödbak, innehåller mycket text. Där finns det många detaljer att upptäcka och man får ta sig god tid med bilden. Andra teckningar av Mellis handlar mer om situationskomik. När Sjöfolksförbundet gick upp i SEKO 1995 gjorde han teckningen av sig själv som avmönstrad efter många års tungt jobb på den avställda skutan. Men den teckningen är också en hyllning till hans föregångare som sjömännens konstnär: Torsten Billman (1909-1989). Mellis har helt enkelt använt ett träsnitt av Billman från 1930-talet som heter De nymönstrade (se bilden här), men han har raderat Billmans sjömän på väg till fartyget och istället satt in sig själv på väg därifrån. Över axeln bär han en enorm penna istället för en tung sjösäck, som i Billmans bild. På så sätt visar Mellis att han ingår i en tradition. Och att han förnyar den.



Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo

länkning pågår till intressant.se