lördag, september 08, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 10

Kari Juva, Turun työllä rakennetaan (Arbetet bygger Åbo) sedd från Aura å (sydost).
Tog en tur till Barkerinpuisto (Barkersparken) här i Åbo och försökte ta bra bilder av Kari Juvas arbetarmonument Arbetet bygger vårt Åbo. Det var inte så lätt. Enligt många är det här den i särklass fulaste skulpturen i Åbo. Sedan första gången jag såg den har jag haft en känsla av att det är något konstigt med den. Som om här ligger "en hund begraven". Ett monument i jättelikt format (ett av de största i Finland) men utfört som om konstnären inte hade något riktigt engagemang i uppgiften. Stela, schablonmässiga figurer utan några riktiga ansikten eller kroppsdelar - abstrakta skuggor som ser ut som tillfälligt uppstigna från Hades. Ovanför dem en tung, veckad form som ser ut som ett fruset svampmoln. När monumentet restes 1987 var parken betydligt mindre lummig än nu, men sedan dess har träden vuxit upp och uppenbarligen har ingen brytt sig om att den yviga tallen delvis skymmer figurerna. Det kan till och med tänkas att det finns förbipasserande som inte lägger märke till skulpturen alls, nu när den gröna oxiderade bronsen smälter ihop med vegatationen. Ja, det är en osynlig skulptur i en park som finns bara för att man beslutade sig för att riva en gammal industribyggnad, och som mest fungerar som passage för folk på väg någon annanstans. De stannar nog ogärna till i närheten av de utslagna som däremot gärna sitter i parken.


Frontfigurerna - med plåthammare, hacka och spade

Nu sitter jag här med Magdalena Lindroos kandidatuppsats om monumentet, skriven hos oss på konstvetenskapen vid Åbo akademi år 2006. Och plötsligt förstår jag vad jag tidigare bara har anat. Redan 1974 motionerade socialdemokraterna i Åbo om ett monument till stadens arbetare. Motionen bifölls och ärendet vidarebefordrades till bildkonstnämnden där en medlem föreslog att uppdraget skulle gå direkt utan tävlan till Åboskulptören Erkki Mykrä. Nu hörde det till saken att Mykrä var känd för sina vänstersympatier och för att han i sin realistiska konst gärna satte den utsatta människan i centrum. Detta kan ha varit en bidragande orsak till att ledamöter i nämnden, däribland en konstnär, motsatte sig att Mykrä skulle få uppdraget. Dessutom var tiderna dåliga, oljekrisen påverkade Finland lika mycket som andra länder och skatteintäkterna minskade. Då är ju som bekant kulturen bland det första man drar in på. År 1976 var ärendet fortfarande inte avgjort, och då tappade vänstern sin majoritet i valet. Nämndmedlemmar byttes ut och den borgerliga majoriteten kunde försäkra sig om att inte tappa kontrollen över den ideologiskt viktiga frågan om arbetarmonumentet.

Erkki Mykrä, Han har just stigit upp, brons.
Frågan fick ytterligare prestige när staten gick in med medel till en skulpturtävling som inte kunde formuleras färdigt förrän 1979 och som inte avgjordes förrän 1981. Även Erkki Mykrä deltog i tävlingen. Men vann gjorde Kari Juva med Mykrä på andra plats och den mycket viktige skulptören Tapio Junno på tredje. I Magdalenas uppsats hittar jag ett foto på Mykräs förslag. Det är helt annorlunda än Juvas. Det saknar fullständigt den abstrakta stelheten och pampigheten hos Juva. Mykrä ligger bokstavligt talat lågt, placerar sina figurer på betraktarens egen nivå utan någon distanserande sockel. Motivet är enkelt men talande. Två mansfigurer, en ung och en gammal. De är båda nakna på överkroppen och vänder ryggen åt varandra. Den gamle är hopsjunken och man ser exakt hans sladdriga uttjänta muskler. En saklig och lågmält satirisk bild av människan och hennes arbete. Titel eller förklaringar behövs inte. Jag har ingen egen bild på förslaget (som finns bevarat på Wäinö Aaltonen-museet här i Åbo) men hans lilla bronsskulptur av mannen och likkistan har precis samma kvaliteter.


Monumentet från nordost. Man med spade, man med yxa (dold), man med brädor.
Prisnämnden fann att Juvas monument var överlägset på grund av dess "monumentala kraft" som passade för "anden" i ett så storslaget uppdrag. Det låter ju som rena floskler. Vid omröstningen  i bildkonstnämnden stod det jämnt mellan Juva och Mykrä med undantag för en enda röst (ordförandens) som lades till Juvas fördel. Efter detta fortsatte utförandet att dra ut på tiden. Juva kunde inte börja göra gipsmodellen till den enorma skulpturen förrän under 1984, och invigningen (av president Mauno Koivisto) dröjde till 1987. I sin uppsats menar Magdalena Lindroos att Kari Juva framstod som politiskt neutral i det starkt politiserade konstlivet i 70-talets Finland och att dokumenten tydligt visar att det gjorde honom till den borgerliga sidans kandidat. Hon drar slutsatsen att politiska åsikter maskerades till estetiska omdömen när beslutet skulle motiveras.

Monumentet från syd. Stålkonstruktör, stenarbetare, plåtarbetare.
På några punkt måste jag dock invända mot Magdalena och det gäller redskapen som de sju figurena håller i händerna. I nordost (se bild) rör det sig om en grävarbetare (spade över axeln) och två timmermän (yxa respektive brädor). Mittenfiguren på framsidan (sydost) håller i en hacka. Men figuren till vänster om honom håller i ett svårare redskap. Det är stort som en slägga men det är format som en plåthammare. Och det är nog inte så många utanför plåtslagarbranschen som känner till hur en plåthammare ser ut. Den ser ut precis som hammaren i monumentet, klen och slank och tillplattad i båda ändar. Titta här till höger! Det kan inte vara en slägga, för var och en som använt en sådan vet att en så klen slägga inte skulle duga till något alls. Kari Juva var uppväxt på landsbygden och kan inte gärna ha gjort ett sådant misstag. Det måste vara en plåthammare som gjorts överdimensionerad för att passa in i kompositionen. Bakom figuren med plåthammaren står en figur med spett över axeln, och längst bak en figur med en enorm skiftnyckel. Går vi motsols runt skulpturen från den här sidan ser vi alltså stålkonstruktör, stenarbetare, plåtarbetare, grävarbetare (två) och timmermän (två). En rimlig representation av dem som bygger hus.

Till skillnad från Erkki Mykräs förslag kräver Juvas skulptur en viss specialkunskap för att tolkas rätt. Svårigheten ökas av att han förvrängt verkligheten genom att göra plåthammaren överdimensionerad. Realismen har fått vika för monumentaliteten och symmetrin, precis som i hela skulpturen överlag. Magdalena skriver att plåthammaren är en slägga, och det tror nog de flesta. Hon skriver också att figurerna representerar varsin yrkesgrupp, men det gäller uppenbarligen bara för de tre figurena i söder (stål, sten, plåt).

Jag skulle vilja påstå att trots att Juvas monument är skenbart "modernt" eller modernistiskt till formen, så exemplifierar det ett mycket gammaldags sätt att se på monumentets funktion. Det är ett synsätt där monumentet är en uppställning (som i en parad eller ett studiofoto) som ska överblicka en offentlig plats och där figurerna ska vara klart igenkännliga via vissa attribut som de bär. Precis som i kyrkokonsten, där helgonen har sina bestämda attribut. I grund och botten är det så här den sovjetiska och kinesiska "socialistiska realismen" ser ut. Det går mycket väl att dra paralleller mellan Juvas monument och viss Sovjetskulptur. Det som verkligen fick pusselbiten att falla på plats för mig var när jag förstod att det var den borgerliga majoriteten som stått bakom Juvas förslag. Finland är ett samhälle där en blodig klasskonflikt och senare en påtvingad vänskapspakt med Sovjet skapade en situation där synliga konflikter undviks. Arbetarklassen fick sina monument som kompensation för inbördeskrigets grymheter, men arbetarna framställdes heroiskt och idealiserat. Påminnelser om en mindre hjältemodig vardag, som hos Mykrä, manövrerades diskret bort med officiell retorik och med estetiska argument som täckmantel. På så sätt fick den idealiserade arbetarbilden en liknande roll i klasskompromissens Finland som i kommunismens Sovjet, fast från rakt motsatta ideologiska utgångspunkter.

länkning pågår till intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar