tisdag, februari 18, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 34

I mars 2008 inledde jag mina studier av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris och skrev så här:

Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn [sedan dess 20] – 14 [20] målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit.

 
Nu är det alltså till slut dags att sammanfatta granskningarna och komma fram till ett svar på frågorna. Många skulle säga att den konst och de bilder som stiftelsen har valt att lyfta fram är av ganska "traditionellt" slag. Men då utgår vi från "konstvärldens" och finsmakarnas syn på vad som är tradition och vad som är förnyelse. Där handlar det mycket om yttre form (utseenden) och användning av nya tekniker och medier i bildkonsten. Men de intellektuella finsmakarna representerar ett särintresse. Förnyelse kan också ske på innehålls- och motivplanet, när konstnärer uppmärksammar nya frågor i den globaliserade kapitalismen och tar kontakt med nya grupper i arbetslivet.


Hans Tollsten, motiv från New York (1980-tal?). Bildkälla: http://zigne.wordpress.com

Några av mina spaningar har varit ganska summariska - särskilt de första, skrivna våren 2008. Om den förste pristagaren, Hans Tollsten (1930-1994, pris 1993) hade jag inte så mycket information. Inlägget skrevs 18 mars 2008. Sedan dess har jag sett många fler bilder av Hans Tollsten, till exempel den av "C.C. Hamilton Warehouses" i New York här till höger. Sådana bilder visar hur skicklig Hans Tollsten var som akvarellmålare. Det speciella med akvarell är att färgerna är så rena och klara – men då gäller det att man som målare vet precis vad man gör, så att man inte smutsar ner färgen med ommålningar. Tollstens akvareller har just den klarhet i färgerna som finns i riktigt bra akvarellmåleri. Det finns många sådana bilder från hans utflykter i Dalarna tillsammans med elever och vänner, och från utlandsresor. I sina många litografier i färg lyckades han få fram samma klara toner som i akvarellerna. Även när Hans Tollsten var ute i naturen och målade slog hans intresse för människor och mänsklig verksamhet igenom. Byggnader, åkrar och ängar är sällan långt borta. Det finns en typisk litografi av Tollsten som visar sly som växer i en gammal ängslada där taket har störtat in. Men vid väggen ligger också en plastkasse från kooperationens varuhus Domus – den kända liggande åttan och färgerna för ”blåvita sortimentet”. Kan man se detta som en kritik eller en hyllning av den alltmer storskaliga kooperationen?




Gösta Backlund, från Papper i långa banor på Stora Enso i Kvarnsveden (1988)

Falunkonstnären Gösta Backlund (f. 1930, pris 1997) blev också litet styvmoderligt behandlad. Inlägget skrevs den 9 april 2008. Jag skrev bland annat: "Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar nostalgi och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. Det är nog kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang – särskilt under 1970-talet". Tillägg: I konsten kan nostalgi framställas i ett tilltalande romantiskt skimmer. Men Gösta Backlund verkar aldrig bli sentimental på det sättet. Det som är mest slående när man ser hans bilder är sakligheten och enkelheten. Han är mästare på att med bara några få fläckar av akvarellfärg få fram karaktären i ett landskap eller stilleben. Eller att med bara några få linjer visa en människofigur i rörelse. De två fotbollspelarna som han gjorde av böjda aluminiumband för en fasad på Balderskolan i Skellefteå 1985 är ett bra exempel på det. (Se www.gostabacklund.se/utsmyck/utsmyck.html). Backlund gjorde också konst för arbetare i mer direkt mening när han år 1988 utsmyckade en industrihall på Stora Ensos pappersbruk i Kvarnsveden. Genomfarten i den långa hallen pryds sedan dess av hans bildserie med laminerade (plastinkapslade) målningar på temat Papper i långa banor. Seriens berättelse om papperets väg från fabriken och ut i samhället ger en direkt koppling till arbetet i hallen, utan att några människor behöver avbildas. En annan liknande utsmyckning av Backlund heter Berg i långa banor och gjordes för SGU (Statens Geologiska Undersökningar) i Malå 1982. 



Öland har varit Gösta Backlunds andra hembygd, särskilt om somrarna. Ölands Museum i Himmelsberga är en av de många museer runtom i landet som äger verk av honom. Det är också många svenskar som kan ser utsmyckningar av honom i sin vardagsmiljö – till exempel i Stockholm (Södersjukhuset), i Borlänge (den kommunala Maserhallen) och i Halmstad (Länssjukhuset). Gösta Backlund har också gjort mycket för att sprida kunskap om konst. Han var konstkritiker i Borlänge Tidning under 1960-talet, och han har varit uppskattad gästlärare vid konstskolor. Genom sina många utställningar och sin hemsida (www.gostabacklund.com) har han som prismotiveringen säger visat en ”bestämd vilja och ett starkt engagemang att till en bred publik förmedla sina intryck”.



I en sammanfattning är det intressant att jämföra just Hans Tollsten och Gösta Backlund. Hans Tollsten var kanske den mest utpräglade arbetarkonstnären i Dalarna, både när det gällde vem han själv var (fortfarande arbetare), vad han skildrade (arbetare och arbetarmiljöer) och vilka han målade för (genom kurser, utställningar och yrkesarbete hade han direkt kontakt med sin publik, ofta arbetare). Även Gösta Backlunds bakgrund är som han själv skriver "enkel", men han valde ganska tidigt att satsa på konsten och skrivandet på heltid. Han är som konstnär mycket mer "modernist" än vad Hans Tollsten var. Svenska modernistiska målare som Vera Nilsson och Axel Kargel hör till hans inspirationskällor. Han arbetar gärna i långa serier där han varierar ett motiv eller en geometrisk form - som i utsmyckningarna i Malå och i Kvarnsveden. Människan och människokroppen syns bara undantagsvis i hans konst. Hans direkta kontakt med särskilda grupper är svårare att bedöma än i Tollstens fall. Som konstnär och pedagog vill han rikta sig till en bred publik, men framför allt med bilden och det estetiska i fokus snarare än samhället och dess konflikter. 
 



Arbetarkonst kan kanske också vara att dela med sig av bra bilder i sammanhang där det finns brist på sådant. Men är detta att arbeta "i Johan Ahlbäcks anda" som stadgarna för priset säger? Ja, varför inte. Att hävda motsatsen skulle vara väldigt inskränkt. Johan Ahlbäck var i början Smedjebackens ende konstnär. Oförståelsen som han berättar om i sina minnen övergick så småningom i respekt. Målerikurserna som han höll skapade en kärna av konstintresserade i samhället. Gösta Backlund och Hans Tollsten fick en liknande roll i sina hemstäder längre fram. 




Stefan Teleman, Plikttrogen trotjänare, akryl 1976. Bildkälla: Stefan Teleman synad
Delvis andra frågor uppstår inför en pristagare som Stefan Teleman (f.  1936, pris 1998). Här kommer en annan faktor in som också varit viktig för flera andra pristagare - 1960-talet och vänstervågen. Stefan Teleman är en politisk och vänsterradikal konstnär, särskilt i sina tidiga verk. Men är han en arbetarkonstnär? Hans släktbakgrund är inte så starkt kopplad till arbetarrörelsen. Snarare är han - som jag själv - en ättling till sydsvenska småbrukare och skogsbönder. Hans far var kantor och folkskollärare. Hans brorson Henrik Teleman kombinerar sedan länge skogbruk och avancerad social nutidskonst på den unika Virserums Konsthall i Småland (http://www.virserumskonsthall.com). I Norrköpings kommuns samlingar finns en typisk målning av Stefan Teleman från omkring år 1990, geometriskt uppbyggd och till synes abstrakt. Men titeln är Synvilla, vilket kan hjälpa en att se att det geometriska mönstret är uppbyggt som en pyramid av hus där vartannat hus står upp och ner. En ironi över den svenska idyllen - och sådana har Stefan Teleman gjort många. Hans konst består till stor del av kollage - verkliga eller avmålade. Som Aftonbladets f.d. kritiker Bengt Olvång skriver i boken Stefan Teleman synad: "Telemans montage bygger inte bara på historiska kollisioner mellan bildvärldar med skilda ideal utan också på klargörande och avslöjande sammanställningar av iakttagelser, som vem som helst kan göra i dagens samhälle men som i den vanliga nyhetsförmedlingen mystifieras, fördunklas eller helt enkelt försvinner ur synfältet. [---] Den som vill lägga sig i världens affärer har nämligen större användning av ironiska klipp än aldrig så illusionistiska verklighetsavbildningar eller abstrakta kompositioner" (Stefan Teleman synad, Linköping 2004, s. 30).



Stefan Telemans bilder från 1970-talet handlar ofta om fabriksarbete och talar sitt tydliga språk - som akrylmålningen Plikttrogen trotjänare här ovan. Gestalterna skulle mycket väl kunna vara kopierade från reportage i tidningar, men det är de kollageliknande tilläggen som gör satiren tydlig. Vid denna tid bidrog Stefan Teleman till utställningsprojekt som "Maskin Makt" från Riksutställningar (1977) där textilindustrin och särskilt tidsstyrningen granskades. I kollaget Arbetaren delas från utställningen visas hur det tayloristiska stoppuret delar upp textilarbetarens själva kropp i tårtbitar. Senare under 1980- och 90-talen blev Telemans bilder mer mönsterbaserade och mindre uttalat politiska, som jag skriver i mitt inlägg publicerat den 10 april 2008. Men det är också viktigt att komma ihåg att även Telemans mönsterbilder har politiska innebörder som det tar längre tid att se och tolka. De är aldrig helt abstrakta - de ser bara abstrakta ut. 



 
Stefan Teleman, akvarell från juni 2013. Bildkälla: www.stefanteleman.se

Jag och Stefan pratade om mitt inlägg i Norrköping för några år sedan, och jag fick erkänna att det fanns spår av en viss dogmatism i mitt sätt att beskriva hans konst. Varför måste politisk konst se ut som politisk konst? Stefan berättade om akvarellerna han just hade arbetat med ute i naturen och menade att till och med naturmåleri kan ses som en politisk handling - att ta sig rätten i vår effektivitetsjagande tid att göra något helt "onyttigt". Det här är en debatt som har finnits i arbetarkonsten redan från början. Den ena extremen har representerats av bildagitationen (i den sovjetiska agit/prop-traditionen) och den andra av dem som menat att den kulturella och kreativa frigörelsen är lika viktig som den ekonomiska. (Se min artikel om den nordiska arbetarkonstens ideologiska historia i Tahiti.) Stefan Teleman är inte någon typisk arbetarkonstnär om man ser till hans bakgrund, och inte heller om man ser till motiven - bortsett från hans tidigare produktion. Däremot finns det en tydlig politisk koppling till arbetarrörelsen genom hans deltagande i vissa utställningar och böcker - och hans engagemang i demokratiska projekt som LL-förlaget (Centrum för lättläst). 

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander

länkning pågår till intressant.se



 



 



 


 














fredag, februari 14, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 33


Lars R. Melander, Arbetare (fartyg), olja på duk, 120 x 160 cm. Signerad 1981-82.
I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris har jag nu till slut (efter sex år) kommit fram till år 2013 och den senaste pristagaren:

Lördagen den 21 september 2013 delades priset ut för tjugonde året i rad i samband med att Reino Laitasalos utställning öppnade i lokalen Meken i Smedjebacken. Pristagaren hade varit med på stiftelsens seminarium om barnarbete dagen innan och det var många som kände igen honom på förhand - särskilt kanske de som haft något med sjöfart att göra och som läser den fackliga tidningen Sjömannen. Årets pristagare hette nämligen Lars R. (Ruben) Melander, ofta kallad "Mellis". Han är född i Helsingborg 1949 men bor sedan många år i Uddevalla med sin familj, och han är framför allt känd som satirtecknare i Sjömannen och i tidningen Bohuslänningen. Det senare uppdraget övergav han dock när tidningen började pressa honom att anpassa sina teckningar.

Mellis är också målare,  skulptör och illustratör. Man kan säga att hans bakgrund är typisk för en arbetarkonstnär. Precis som Roine Jansson, Ingmar Aldenhov, Reino Laitasalo och de flesta av de andra pristagarna fick han tidigt börja arbeta för sin försörjning i industrin, på byggen eller som i Mellis fall på sjön. Han kände sjöfolkets villkor redan som barn. Från 17 års ålder och fram till början av 80-talet var han sjöman. Han gjorde avbrott för studier när han kom in på KV:s (kursverksamhetens) skola i Göteborg 1972, och på Konstfack i Stockholm 1973. År 1975 fick han tillsammans med några kamrater från Konstfack sitt första offentliga uppdrag - en lekskulptur för Tomtebodaskolan i Stockholm.


Lars R. Melander, litografi, 1980-tal (?)
Senare fokuserande han mer på måleriet. Han var fortfarande på sjön och det var båtarnas liv han målade. Sina båda första separatutställningar hade han år 1981 i hamnstäder där han bott - på Sjöfartsmuseet i Göteborg och på Stadsbiblioteket i Helsingborg. När han flyttat till Uddevalla och gått iland mera permanent blev det bildläraryrket som fick säkra försörjningen. Han fick också uppdrag som illustratör och arbetade med grafik. Bilden med fartyget Pearl Sea som får skrovet målat gjorde han både som oljemålning och som grafiskt blad, beställt som medlemsgåva av gamla Sjöfolksförbundet (senare SEKO Sjöfolk).

En bildlärare lär inte bara barn att teckna - de digitala bildverktygen har kommit in mer och mer i undervisningen. Att Mellis som bildlärare och illustratör också har arbetat med digital bild är därför ganska naturligt. Under de senaste åren har han kunnat arbeta på heltid som konstnär, och då har han upptäckt nya sätt att göra satir. Han kan till exempel göra parodier på informationsbilder och orienteringskartor som används av kommuner och företag. Bildprogrammet han använder då är ofta Adobe Illustrator (litet reklam blev det nu, tyvärr).

Tillsammans med journalisten Ulf G. Eriksson gjorde han våren 2010 en "dokumentation" av en fiktiv stad som var Uddevalla och samtidigt inte. Den visades som installation på Bohusläns Museum och innehöll bland annat en karta över "U-Bahn Uddevalla" - en fin parodi på småstadens försök att mäta sig med metropolerna och glömma sin historia. Diverse fynd från staden hade tillverkats av Mellis i papp, plast, lim och metall - bland annat en mumie som bevarar den förslitningsskadade Varvsarbetaren, hittad i en gravkammare under stadens intensiva gatugrävningar. Kartans sponsorer gör reklam för nya fräscha verksamheter, till exempel "Elev-Giganten" (MVG-garanti), "Grävmaskinisten" (svensk arkeologisk tidskrift) och "Bauhauslaningen" (tidningen som inte gräver). Alla som har internet kan gå in på Lars R. Melanders hemsida (länk här) och ladda hem sitt eget exemplar av kartan som pdf-fil (välj "ubahn" i menyn och klicka på "karta pdf"). Den har också tryckts som grafiskt blad och visats på Liljevalchs vårsalong i Stockholm.

Lars R. Melander, Lattebarnvagn, diverse material, 2013.
Sedan 2010 har serier av satiriska skulpturer tillkommit i Mellis ateljé. De blir berättelser om världspolitiken och konsumtionssamhället. En sådan serie är till exempel shoppingvagnarna ("Shopping-Jugend"), en annan är barnvagnarna. Barnvagnarna är lösningar på problem som har att göra med hur dagens föräldrar ska kunna leva som vanligt och ändå ha barn. Lattebarnvagnen gör det till exempel möjligt att i lugn och ro dricka sin latte (se den praktiska hållaren på chassit). Blåljuset är nog en bra säkerhetsåtgärd när den multi-taskande föräldern är för djupt försjunken i sin Smartphone för att märka trafiken. En annan barnvagn är helt självgående och särskilt väl bepansrad, eftersom den är till för ensamkommande flyktingbarn. Just nu visas fyra av barnvagnarna på Liljevalchs vårsalong som i år innehåller ovanligt mycket politisk konst.

Lars R. Melander, satirteckning ur Sjömannen, 2010

I tidningen Sjömannen har Mellis tecknat ända sedan 1975. (Alla nummer 2008-13 kan läsas online på www.sjomannen.se). Hans serie Eddie (förstås om en sjöman) gick i tidningen under ett antal år. Har också skrivit egna illustrerade artiklar (till exempel om Paris i Sjömannen nr 6 2008), gjort omslagsbilder och illustrerat förbundets informationsmaterial. Mellis illustrationer är ofta i akvarell, men i satirerna och serierna föredrar han den svartvita linjeteckningen. Om hans teckningar kan man verkligen säga att linjen lever - linjerna är skarpa och fångar drastiska fysionomier och situationer. Detta är något som är gemensamt för Mellis stil och Johan Ahlbäcks, även om Ahlbäck inte var karikatyrtecknare.


Lars R. Melander, teckning ur Sjömannen, 1995
Vissa av satirerna, som den om Reinfelts brödbak, innehåller mycket text. Där finns det många detaljer att upptäcka och man får ta sig god tid med bilden. Andra teckningar av Mellis handlar mer om situationskomik. När Sjöfolksförbundet gick upp i SEKO 1995 gjorde han teckningen av sig själv som avmönstrad efter många års tungt jobb på den avställda skutan. Men den teckningen är också en hyllning till hans föregångare som sjömännens konstnär: Torsten Billman (1909-1989). Mellis har helt enkelt använt ett träsnitt av Billman från 1930-talet som heter De nymönstrade (se bilden här), men han har raderat Billmans sjömän på väg till fartyget och istället satt in sig själv på väg därifrån. Över axeln bär han en enorm penna istället för en tung sjösäck, som i Billmans bild. På så sätt visar Mellis att han ingår i en tradition. Och att han förnyar den.



Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo

länkning pågår till intressant.se

tisdag, februari 11, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 32

Reino Laitasalo, Punainen Kenraali (Röd general), olja på duk 1972
I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

År 2012 gick priset till Reino Laitasalo och jag rapporterade direkt från prisutdelningen i Smedjebacken

(ny jakt på arbetarkonsten 18).

Men här är en ny text med samma format som inläggen om tidigare pristagare:

Den finske konstnären Reino Laitasalo är den förste utländske medborgare som har fått Ahlbäckpriset. Det här är också ett tecken på Ahlbäckstiftelsens ökade kontakter med organisationer i andra nordiska länder. Våren 2008 var Stiftelsen värd för den första av en rad nordiska möten om arbetarkonst som resulterade i boken Fram träder arbetaren (2009). I detta samarbete deltog arbetarmuseet Werstas i Tammerfors - den stad där Reino Laitasalo föddes år 1929. I sin diktsamling Potemkin Portaat (Potemkins trappor) har han gett oss några minnesbilder av uppväxten som enda barnet till en ensam mor. Stadsdelen där de bodde heter Pispala. Modern arbetade bland annat som baderska, ett yrke som knappast längre finns. På kvällarna efter skolan kom lille Reino ofta till den offentliga saunan där hans mor arbetade. Han hjälpte till med att städa och bära ved, och som han skriver: "när allt var gjort gick vi strax hem till Pispala, till vårt spisrum" (kaiken tehtyämme, lähdemme kävellen kohti Pispalaa, hellahuonettamme). "Hellahuone" eller spisrum var den enkla bostad som ensamstående med låga inkomster fick hålla till godo med.

Däremot har Laitasalo inte berättat lika mycket om hur och varför han blev konstnär. Men i Tammerfors fanns flera äldre konstnärer som passade mycket bra som inspiratörer för en ung arbetare - Erik Enroth (1917-1975) var den mest kände av dem. Andra var Allan Salo (1901-1978) och brandmannen och målaren Taisto Toivonen (f. 1921) som fortfarande lever. Åren 1953-57 var Laitasalo ofta på Tammerfors Työväenopisto (som ungefär motsvarar ABF i Sverige). Där gick han kurser i teckning och måleri. Via kurserna blev han också bekant med medlemmar i den radikala konstnärsgruppen Kiila (Kilen), och särskilt grafikern Tapio Tapiovaara (1908-1982). Tapiovaara fick den unge Laitasalo att specialisera sig på träsnittet, och av den äldre kollegan fick han verktyg för träsnitt som han fortfarande har kvar. År 1957, som 30-åring, fick Laitasalo börja ställa ut med Kiila. Det var på gruppens utställning på Kumlins konstsalong i Helsingfors.

Reino Laitasalo, Rakentajat (Byggnadsarbetare), träsnitt 1976

Hufvudstadsbladet kritiker Erik Kruskopf tyckte att det fanns två unga löften i utställningen: Reidar Särästöniemi (som senare skulle bli mycket känd i Finland) och Reino Laitasalo. Särästöniemi visade flera målningar och ett träsnitt som Kruskopf tyckte var mer opersonligt, men om Laitasalos träsnitt skrev han så här: "Desto mer personlig i denna [...] teknik är däremot Reino Laitasalo, också han en ny bekantskap, vars starkt expressiva snitt tar väl vara på just den teknikens egentliga uttrycksmöjligheter". Och i den andra svenskspråkiga helsingforstidningen, Nya Pressen, skrev Eila Pajastie så här: "Det andra löftet, Reino Laitasalo, utställer stora, grovt skurna träsnitt över grova vardagsmotiv - arbetare, ruckel. Misären är rätt framhävd, och härmed närmar sig snitten illustration, men uttrycket saknar inte kraft och inre övertygelse." För en konstkritiker vid den här tiden var det inte direkt en positiv sak att säga att en bild liknande en "illustration". Men samtidigt lade Pajastie märke till det som fortfarande är kännetecknande för Reino Laitasalos konst. Han målar för att han har en inre övertygelse om att det han återger är viktigt och att hans sätt att återge det är rätt (för ämnet och för honom själv). Därför anpassar han sig varken till krav på lättbegriplighet eller press på att följa nya trender i konstlivet. Och därför har han heller aldrig varit "plakatmålare", trots att han ofta är politisk.

Efter de första framträdandena på utställningar blev Laitasalo antagen som konststuderande vid det berömda Repin-institutet i Leningrad. Att han for till Sovjet och inte till Paris hade förstås med vännerna och den framväxande politiska övertygelsen att göra. I Leningrad lärde han sig ryska och fick ryska vänner, men han höll sig på avstånd från de officiella sammanhangen (fortfarande självständig). Själv tror han inte att han hade kunnat anpassa sig till systemet. Han stannade i tre år. Efter återkomsten till Finland följde en hårdare tid. Laitasalo var grafiker, men de av hans vänner som var målare fick bättre platser på utställningarna. Duken och oljefärgen lockade alltmer. Kärleken drabbade honom när han träffade konstnärskollegan Ella-Maija Laitasalo (1938-2003) som han sedan levde med i 40 år. Men då lämnade han också sin tidigare fru och fick försörjningsansvar för deras gemensamma barn. I likhet med många andra konstnärer med arbetarbakgrund hade han ett praktiskt yrke i botten - som svetsare. Men det var ju bilderna han egentligen ville arbeta med.

Han hade inte så många separatutställningar - den första var på grafikgalleriet Artegrafika i Helsingfors 1963, och sedan dröjde det sex år till nästa separatutställning på konsthallen i Ekenäs 1969. Under 70-talet hade han bara två separatutställningar, båda 1979. Däremot deltog han ofta i utställningar med STG (Finska konstgrafikers förbund), STS (Finska bildkonstnärsförbundet), SKjL (Finska konstföreningars förbund) och andra grupper. Vänstern var stark i Finland vid denna tid, och kulturutbytet med Öst var intensivt. Laitasalo deltog i grafikutställningar i både DDR och Tjeckoslovakien. I den lilla staden Hangö, dit paret Laitasalo flyttade, startade han den lokala konstnärsgruppen Hangon Kuvataiteilijat (Hangö bildkonstnärer) där han var ordförande 1978-80. Senare hade han också förtroendeuppdrag i STS och den finländska konstakademin. Reino Laitasalo blev en etablerad och respekterad konstnär i Finland, om än inte så känd för en större publik. Tecken på konstvännernas respekt är de utställningar han haft haft på konstmuseer, t.ex. i Tavastehus (1985 och 1991), Borgå (1986), Kerava (1999), på Werstas Arbetarmuseum i Tammerfors (2007), och i Riihimäki (2011). År 2009 hade han sin 80-årsutställning på den anrika Konstsalongen (eller Bäcksbackas Konstsalong) i Helsingfors, där han visade den nya målerisviten "Bilder från stadens utkanter".


Reino Laitasalo, Matkalla (På resa), olja på duk 2008 (ur "Bilder från stadens utkanter")
Jag vet inte mycket om Reino och Ella-Maija Laitasalos liv, men det verkar som om de var eniga om att låta gemensamma intressen och vänner vara viktigare än pengar och karriär. Materiellt kan det inte alltid ha varit så lätt, men de reste så ofta de kunde, särskilt till Italien och Leningrad. Minnen från de resorna är viktiga både i Laitasalos senare bilder och i diktsamlingen Potemkin portaat. Ella-Maija var sjuklig i perioder, och Reino fick vara den starke och vårdande. När hustrun gick bort år 2003 - efter en lång cancersjukdom som hon själv skildrade i den ironiska boken Kertomus parantumisesta (ungefär "Berättelse från vården") - omsatte Reino sin sorg i bilder och ord. Resultatet blev diktsamlingen, men också nya stora serier av oljemålningar där benranglet Döden ofta återkommer. Enligt konstnären själv är det Döden som vän, inte som fiende - ett sätt att förlika sig med sin egen död. Under 2000-talet har Reino Laitasalos bilder blivit mer existentiella och mindre uttalat politiska. Han kan också upprepa ett äldre motiv ur sin produktion - protestsångaren med sin gitarr framför fabiksstaden - och säga att "Det där är sådan jag skulle vilja vara - men jag vågar inte." (Reino Laitasalo i Smedjebacken i höstas, översatt från finska). Men det är knappast sant. Han har varit lika frispråkig i sina bilder som protestsångaren i sina ord.

Om Reino Laitasalo som målare kan man säga att han i början målade som en träsnittskonstnär. Människofigurernas former var geometriskt förenklade, konturerna var breda och tydliga, kontrasterna mellan ljus och skugga var skarpa. Se den röde generalen i början av det här inlägget. Färgmässigt var han inte rädd för färgkontraster som vissa kan tycka är obehagliga - t.ex. skarpt rött mot skarpt smaragdgrönt. Det var för att öka lyskraften och uttrycksfullheten. Färgskalan har han behållit genom åren, men den har blivit mjukare under 2000-talet. Jag tror att han tidigt lärde sig mycket av en Tammerforsmålare som Erik Enroth. I vissa målningar som han arbetade med mycket länge (under hela 80-talet och in på 90-talet) kan man se hur hans stil förändrades och blev alltmer förenklad. I likhet med en annan finsk arbetarskildare - Unto Pusa (1913-1973) - tog han intryck av mer "kubistisk" fransk bildkonst där varje volym eller figur framställs som ett antal plana ytor. Vissa av Laitasalos bilder från 1980-talet är nästan helt geometriska. Ett ansikte i profil kan visas som en rektangel med skåror för ögon, näsa, mun.

Men andra bilder från samma tid är helt annorlunda - konturerna är upplösta och figurerna verkar bara bestå av glödande färg. Ett exempel är en stor målning från 1985 som har den neutrala titeln Aamu ("Morgon") men där de kringspridda människokropparna syftar på striderna i Sabra och Shatila det året. Mot slutet av 90-talet lämnade Laitasalo den konturskarpa stilen mer definitivt. Och det var nu han återvände till sin tidigare idé, från den röde generalen och andra bilder, att skapa ett minne över den röda sidan i det finska inbördeskriget. Ingen målare hade gjort det förut. Resultatet blev två målningar i mycket stort format. Den ena visar en känd arkebusering av röda sympatisörer i stadsdelen Pyynikki under slutstriden i Tammerfors. Se bild nedan. Den andra visar "resans slut" - de arkebuserade i massgraven. I dessa bilder tar Laitasalo sitt moraliska ansvar att påminna kommande generationer om vad som hänt, och att hävda den finska arbetarklassens egen historia. Men han gör det utan glorifiering och med de enskilda vardagsmänniskorna i centrum. Precis som när han målar pensionären i sin lägenhet eller "döden mitt ibland oss".

I december 2013 skänkte Reino Laitosalo 57 av sina verk till museerna i Tammerfors. Se artikel på finska här: Reino Laitasalo lahjoittaa teoksiaan Tampereen taidemuseolle

Den 5 april 2014 öppnar en ny utställning av Reino Laitasalo på Konstsalongen i Helsingfors. Det kommer givetvis att bevakas här. Information från Konstsalongen kommer att finnas här: Taidesalonki


Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
 
länkning pågår till intressant.se


Reino Laitasalo, Pyynikki, olja på duk 1997.

torsdag, januari 02, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 31

Ny text om arbetarkonstens historia i Norden i TAHITI 04/2013 (http://tahiti.fi/)
Läs om hur personer som Rudolf Broby-Johansen formulerade idén om Arbetarkonst.


Den tvåspråkiga nättidskriften TAHITI - Konsthistorien som vetenskap - nr 4/2013 publicerar två vetenskapliga artiklar: Annika Waenerbergs "Mona Lisan hymy ja tunne tulkinnan työkaluna" (Mona Lisas leende och känslan som tolkningens verktyg), i vilken Waenerberg fortsätter den i TAHITIs tidigare nummer påbörjade artikelserien om visuell analys, samt Fred Anderssons "Att iscensätta det gemensamma. Socialistisk realism och social tendens i Nordens arbetarkonst omkring 1950". Tuuli Lähdesmäki berättar i den redaktionella inledningen om den konstvetenskapliga forskarskolans organisatoriska förändringar.

I avdelningen Kentältä ja arkistosta (på fältet och i arkiven) finns i detta nummer fyra rapporter, i vilka berättas om aktuella händelser inom konstliv och konstforskning, samt seminarier. Teija Luukkanen-Hirvikoski skriver om Frieze Art Fair i London. Hilja Roivainen rapporterar om den i maj månad vid Helsingfors universitet hållna konferensen "New Materialisms IV: Movement, Aesthetics, Ontology". Medeltidens konst och frågor i samband med dess utforskning behandlas av Janika Aho, som skriver om Finlands nationalmuseums i september timade konferens kring Meister Francke, samt Katri Vuola, som berättar om de föreläsningar och workshops angående Hermann Rodes produktion som i november hölls i Tallinn.

I avdelningen Kirja-arvostelut (bokrecensioner) skriver Roni Grén under rubriken "Museo vastaan historia – tapaus André Malraux" om Georges Didi-Hubermans aktuella verk "L’Album de l’art à l’époque du ”musée imaginaire”. Riitta Nikula reser i sin kolumn till Capri och Axel Munthes Villa San Michele.

I detta decembernummer för år 2013 presenterar Tahiti även en Dossier, vilken sammanställer bidrag från den i Rovaniemi i november 2012 hållna konferensen "TAHITI 5: Suomalainen nykytaide ja sen tutkimus" (Finsk nutidskonst och dess utforskning). Denna dossier är redigerad av Johanna Vakkari.


Pinja Metsäranta (översättning från finskan Fred Andersson)

Länking pågår till intressant.se

torsdag, december 12, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 30

Herr "Konstfreds" arbete med arbetarkonsten har varit mer aktivt på sistone än vad som har synts här på bloggen. Jag har arbetat med två stora och mer vetenskapliga artiklar om arbetarkonst. Båda har huvudtiteln "Att iscensätta det gemensamma" (del 1 och 2). Del 1 handlar om hur begreppet arbetarkonst etablerades i kulturdebatten i Norden mellan ca 1920 och 1950. Den kommer förhoppningsvis att publiceras i årets fjärde nummer av den konsthistoriska nättidskriften TaHiTi (http://tahiti.fi) som innehåller artiklar på både finska och svenska. Del 2 är också färdig. Den handlar om ett ämne som jag arbetat med sedan 2009: arbetarmotivens visuella retorik.

(Man kan läsa mer här om visuell retorik.)

Det finns också planer på att publicera en skrift med anledning av att Ahlbäckspriset nu delats ut i 20 år (1993-2003) och att den tjugonde pristagaren utsågs i år (1994 delades priset inte ut, annars hade det varit den tjugoförsta.) Som jag tidigare meddelat på twitter (se högerspalten) heter den lycklige mottagaren Lars "Mellis" Melander (eller ibland Lars R. Melander), och han är framför allt sjöfolkets konstnär. Med sina teckningar i Bohuslänningen och i tidningen Sjömannen har han framför allt blivit känd som en vass satiriker. Men han är också en mycket bra målare och skulptör. De exakta detaljerna kring skriften är hemliga tills vidare. Men mycket snart kommer jag här publicera mer information om "Mellis" och om fjolårets pristagare Reino Laitasalo. Kjersti Bosdotter publicerade nyligen en artikel om de båda i tidningen Bergsmannen, nr 5 2013.

Ahlbäckpristagarna slutar ju inte arbeta bara för att de får pris och det skrivs artiklar om dem - i november hade till exempel Roine Jansson (Ahlbäckpriset 2002) en utställning på Galleri Bellange i Stockholm.Se John Swedenmarks artikel i tidningen Arbetet (LO-tidningen), 17 november 2013. Den som har vägarna förbi Borås eller som rentav bor i närheten bör inte missa chansen att se Ulla Zimmermans utställning på Borås Konstmuseum som pågår fram till den 12 januari. Som titeln antyder är det en retrospektiv utställning där vi får bekanta oss med en av de viktigaste svenska arbetarkonstnärerna. Ulla Zimmerman var typisk för sin generation och sin tid på 1960- och 70-talen - hon ville inte begränsa sig till utställningar för de redan frälsta, utan använde sin konst i socialt arbete, till exempel i verksamheter för unga med narkotikaproblem. Hennes bilder har alltid en direkt koppling till vardagen och till samhället. Samtidigt vet hon att kreativitet kan vara livsviktigt - det har hon sett i sitt arbete som bildterapeut på sjukhusen. Hennes bilder är inte någon torr diskbänksrealism - de är livsbejakande. Se utställningen!

Mer om Ulla finns i den första serien spaningar, På spaning efter arbetarkonsten 13



Länkning pågår till intressant.se



torsdag, september 26, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 29

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Lennart Engström, ur dokumentationen av Akademiska sjukhuset i Uppsala, 2007-2008
Året var 2011 och priset gick åter igen till en fotograf med vardagen som motiv. Han heter Lennart Engström och är verksam i Uppsala sedan många år, men född 1953 i Ljusne utanför Söderhamn. Precis som Jean Hermanson och Maria Söderberg är Lennart Engström i första hand en person som dokumenterar. Men bara för den sakens skull ska man inte glömma att titta närmare på hans bilder och se hur de är tänkta och gjorda. En avgörande sak är om en bild är intressant på egen hand och inte bara som en del av en bok eller dokumentation. Titta på den här bilden från 2007 (klicka för större bild). Ett ögonblick i den korta pausen i arbetet på sjukhuset, men det finns en oro i kompositionen med många diagonaler. Genom fönstret ser vi en diffus gul skugga. Det är en ambulans som kör förbi just när fotografen har hittat den rätta höga blickpunkten och bilden tas. Personerna vid bordet tittar upp från måltiden och är redan beredda att lämna den. Vad är det som väntar den här gången? En perfekt bild av atmosfären på en plats där det gäller liv eller död.

Lennart Engström hör till dem som gått den långa vägen för att uppfylla sin dröm att bli fotograf. I ganska många år hade han vanliga yrken. Han arbetade på fabrik i fyra år hemma i Ljusne. År 1975, när han var 22 år, flyttade han till Uppsala och fick arbete på en brädgård och en städfirma. På båda ställena hade han också fackliga förtroendeuppdrag. Han gick olika kvällskurser i fotografi, och en workshop ledd av fotomästaren Christer Strömholm lär också ha varit viktig. Redan då var det dokumentärfotografin som Lennart Engström kände sig mest befryndad med. Vid folkhögskolan Biskops Arnö finns Nordens fotoskola, och där blev han antagen år 1982 efter att ha arbetat på heltid med fackligt arbete under en tid. Han studerade med dokumentär inriktning, och som slutarbete gjorde han sin första större dokumentation av en arbetsplats. Den handlade om Bergsbrunna tegelbruk utanför Uppsala.

Efter utbildningen fick Lennart Engström praktikplats hos fotografen Walter Hirsch i Stockholm. Sedan började han frilansa på egen hand, särskilt i fackförbundspressen, men också för reklam- och annonsbyråer. Under 20 år har han fotograferat för Uppsala läns landsting. Hyresgästföreningen i Uppland har varit en annan uppdragsgivare. Han berättar också att han ibland får uppdrag från andra fotografer, till exempel när han valde, scannade och bearbetade de bilder av Carl Johan De Geer som visades i De Geers uppmärksammade utställning "Vi hade fel" i Stockholm i vintras. (Reportage från TV4 här.) Sådant visar vilket gott rykte han har i branschen. Den tekniska noggrannheten är en del av hans konstnärliga styrka. Man märker i hans bilder hur många val och avvägningar som måste till innan en bild kan godkännas, och till slut visas i en utställning eller tryckas i en bok.

Jag har själv bara sett en utställning av Lennart Engström – den i Smedjebacken förra året – men den var en väl avvägd helhet där varje bild fick komma till sin rätt. Urvalet var sparsmakat och bilderna stöttade varandras teman och budskap. Man fick också en bra uppfattning om hur Lennart Engström tålmodigt och under lång tid tränger in i en miljö eller ett tema tills dess att han är nöjd. Han har sagt i en intervju att han själv tycker att hans bilder är litet tråkiga, men detta är nog ett ganska självironiskt uttalande som mest handlar om att folk gärna förväntar sig stor dramatik och spontana infall i bilder. Sådan är inte Lennart Engström, han närmar sig motivet eftertänksamt.

Efter dokumentationen av Bergbrunna tegelbruk har Lennart Engström ofta fått i uppdrag att dokumentera arbetsplatser och industrimiljöer. Han har till exempel fotograferat gjuteriarbetarna i Österbybruk, och en dokumentation av Akademiska sjukhuset i Uppsala resulterade i boken Akademiska sjukhuset i bild (1995) tillsammans med Gunilla Lindberg. Över tio år senare återvände han till Akademiska sjukhuset där han under åren 2007-2008 intervjuade och fotograferade patienter och personal. Bilden som inleder den här texten kommer från det projektet, som också resulterade i en utställning på Upplandsmuseet vårvintern 2008. År 2008 gjorde han också på eget initiativ men med finansiering från Upplandsmuseet en dokumentation av Scans slakteri i Uppsala: se presentation på YouTube här.

Lennart Engström, ur boken Sala Backe, 1998
Andra projekt har växt fram ur Lennarts dagliga umgänge med människor och miljöer i sin närhet. Tillsammans med journalisten Mats Andersson fotograferade och intervjuade han invånare i sina hemkvarter i området Sala Backe under en följd av år. Arbetet resulterade i boken Sala Backe som kom år 1998. Här framträdde Lennart som en konsekvent miljöskildrare som gör porträtt inte bara av människorna utan också av miljöerna de lever i - de identiskt lika husen är lika viktiga som de två pojkarna i bilden här intill.

Om Sala Backe hör samman med folkhemsbygget på 1940- och 50-talen, så hör Gottsunda samman med dagens mångkulturella samhälle. År 2006 hade Lennart Engström påbörjat en dokumentation av Gottsunda tillsammans med poeterna Mikael Larsson och Mohamed Omar (artikel i Upsala Nya Tidning, 13/7 2006). Uppdragsgivare var det kommunala bolaget Uppsalahem. Det blev boken Gottsundabor (2009) och en utställning på Gottsunda bibliotek. (Utställningen ägs av Uppsalahem.) År 2011 samlade Lennart Engström ett urval av sina många Uppsalabilder i boken Uppsala på nära håll med text av Maths Isacson och Bo Larsson. Om bilderna skrev Lars Lambert i UNT de oftast "avbildar människor i sin miljö. Människorna är de så kallade vanliga, ibland så vanliga att de kan framstå som exotiska eftersom de lyser med sin frånvaro i det mediala bildbrus som vi annars serveras." (Upsala Nya Tidning 11/12 2011.)

Förutom Ahlbäckspriset har Lennart Engström bland annat mottagit KW Gullers fotostipendium (artikel i Kontaktarket 2000/2 - 2001/1) och Uppsala kommuns arbetsstipendium (artikel i Upsala Nya Tidning 25/4 2008). År 2005 hade han en större utställning på Nordiska Museet i Stockholm, där han under rubriken "Återblick" visade svartvita bilder från åren 1984-91 (artikel på fotosidan.se). Just nu gör han en bok tillsammans med Annika Berg Frykholm. Den handlar om konstnärer i Upplandstrakten och vad som driver dem att fortsätta med sin konst. Han samarbetar också med forskaren Maria Vallström som fått i uppdrag att undersöka mediernas bild av de norrländska bruksorterna Hofors, Ljusne och Norrsundet. Detta är ju Lennart Engströms hemtrakter. Lennart har intervjuat och fotograferat personer på orterna, Maria har arbetat vidare med materialet, och tillsammans ger de i år ut boken Motbilder. (Artikel i Arbetarbladet, 22/3 2013.)

Lennart Engström tillhör en annan tid och arbetar i ett annat medium än Johan Ahlbäck, men den osminkade och realistiska skildringen av vardagen är ändå en gemensam "anda". Kanske är den bästa beskrivingen av Engströms sätt att arbeta den som han gjorde själv i en intervju för några år sedan:

- När jag har tagit en bild är den till 95 procent färdig. Sedan återstår mindre justeringar [...]. Det är fotografi för mig. Så arbetar jag. Men det finns fotografer som arbetar annorlunda, som tar en bild till 20 procent och sedan arbetar ihop resten i datorn. Och det är bra med många olika sorters fotografer, och så många olika tekniker. Det berikar.
(Tero Marjamäki, "Engström hyllar det okonstlade", Upsala Nya Tidning, 17/1 2013)

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2012, Reino Laitasalo
länkning pågår till intressant.se

måndag, september 16, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 28

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Yngve Svedlund, oljemålning från år 2000. Bildkälla: www.svenskakyrkan.se

2010 fick målaren och grafikern Yngve Svedlund priset. För första gången på ett antal år var pristagaren en äldre konstnär, född 1925 i Åmots Bruk i Gästrikland, men under största delen av sitt liv verksam i Stockholm. Föräldrarna flyttade till Enviken utanför Falun när Yngve var liten. Det var där han växte upp, och därför har Dalarnas natur och människor betytt mycket för hans konstnärskap. Här finns alltså en direkt koppling till Johan Ahlbäck, och med Ahlbäck delar han intresset för djur och natur som motiv. Men när det gäller kulturen och arbetet är det inte industrin som är hans främsta motivkälla, utan snarare småbrukarnas och torparnas liv före landsbygdens rationalisering. Konstnärligt är han en arvtagare till 1930-talets folkliga "vitalister" som Sven "X-et" Erixson, Eric Hallström och skåningen Martin Emond. Särskilt hans senare bilder, som den jag visar här, påminner väldigt mycket om Emond. Denna litet naivistiska och rustika stil kan man också jämföra med målaren och satirikern Oscar Cleve, som jag tog upp i det förra inlägget. De mer "proletära" 30-talsmålarna som Albin Amelin och Carl Alexandersson, eller för den delen Ahlbäck, har inte haft samma påverkan på honom, det märker man.


Yngve Svedlund, "Landsbygd", litografi 1960. Bildkälla: Metropol auktioner.

Ungefär så här arbetade Svedlund när han började komma igång på allvar med att visa sina verk kring år 1960. I den svartvita litografin (där bilden har tecknats med litografiskt tusch på en stenplatta) är landskapet sett snett uppifrån, och den smala vägen vindlar sig inåt i bilden på ett sätt som ger lust att bege sig på upptäcktsfärd bland alla detaljer. Man ser varje litet träd som är intecknat borta vid horisonten, trots att de befinner så långt bort i bildens rum. Det här sättet att teckna och komponera påminner en hel del om gamla kinesiska landskapsmålningar. Även där är hus och människor återgivna snett uppifrån, och även där finns ofta vägar och stigar som börjar nedtill och försvinner högt upp på något berg. Lika litet som de kinesiska målarna följer Svedlund några europeiska standardregler för perspektiv. Den kinesiska aristokratin tyckte om att ha bilder av landsbygd och folkliv där de i lugn och ro kunde studera sina arbetares sysslor utan att själva behöva visa sig bland dem. Allt skildrades som rent, snyggt och välordnat - vad annars! Den klassaspekten fanns förstås inte hos Svedlunds publik på samma sätt. Här handlade det redan på 60-talet i stor utsträckning om drömmar om en annan tid snarare än en annan miljö. Det idylliska Sverige som Svedlund skildrade höll redan på att rationaliseras bort. Flera har påpekat att om det finns en samhällskritik i Svedlunds konst, så handlar det framför allt om en kritik av rationaliseringen.

Yngve Svedlund har haft ett stort antal utställningar genom åren, och hans bilder har också spritts i större upplagor som litografier via Folkrörelsernas konstfrämjande. Man kan nog med rätta kalla honom en populär konstnär. I svensk bibliotekstjänsts förteckningar över pressens artiklar om utställningar hittar man Svedlunds namn nästan varje år när man söker på 1960- och 70-talen (jag arbetar sedan ett tag med att digitalisera förteckningarna). Artiklarna om honom gäller utställningar i hela landet, inte bara Stockholm. Och han arbetade inte bara med utställningar och grafik, utan också med teckningar och texter som publicerades i så olika tidningar som Svenska Dagbladet och Dalademokraten. Han har också gjort barnböcker och publicerat självbiografin Yngve Svedlund berättar (1991).

Om sina första impulser till att bli konstnär har Svedlund berättat att han började teckna som lant- och lagerarbetare i Dalarna när han var i tonåren. En gång träffade han i Leksand en skogvaktare som han tecknade av. Just den teckningen fick en särskild betydelse för honom. Den gav honom idén att han skulle kunna försöka bli en "riktig" konstnär. År 1948 fick han komma till Stockholm och börja på Tekniska skolan, numera Konstfack. Senare blev det studier på Konstakademin, mellan 1955 och 1960. Där träffade han Harald Sallberg (1895-1963), som var lärare i grafik och föreståndare för Akademins grafikskola. Han följde Sallbergs grafikklasser under sin akademitid och fick också grafikundervisning av Jürgen von Konow (1915-59).

Yngve Svedlund, "Från hamnen i Capri", oljemålning 1975-76. Bildkälla: Metropol auktioner.
Yngve Svedlund har också skildrat en del arbetarmiljöer i staden, även om de inte hör till de vanligaste i hans produktion. Ett exempel är den här scenen från en resa i Sydeuropa på 70-talet. Att Svedlund tidigt var uppskattad i arbetarrörelsen finns det dock tydliga exempel på. År 1964 fick han Syndbyholmsstipendiet, som delas ut av Eskilstuna kommun och som också innehåller en stipendievistelse i trakten. Svedlund gjorde då en svit teckningar från verkstäderna på Nyby bruk i Torshälla. 1999 skänkte han 12 av dessa teckningar till Eskilstuna museum, där det sedan länge finns ett intresse för arbetarkultur (Folket, 18 april 1999). År 1967 fick han för övrigt också Byggnadsarbetareförbundets kulturstipendium, och året därpå gjorde han en stor emaljmålning för placering utomhus i Hofors, industriorten. Målningen har motiv från livet i Hofors, och järnhanteringen är naturligtvis med. Emalj är en teknik som Svedlund också har använt i flera andra utsmyckningar i stockholmstrakten och i Dalarna. Han har utsmyckat flera barnkliniker, och där har nog det glada och berättande draget i hans bilder varit avgörande.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2012, Reino Laitasalo

länkning pågår till intressant.se