tisdag, september 19, 2017

Ny jakt på arbetarkonsten 50

Jan-Eric Martinsson, Löneförhandlingar / Palkkaneuvottelu, träsnitt 1982.
Anteckningar om arbetarkonstnären Jan-Eric Martinsson (1954-1989). Vi funderade ett tag på att nämna Martinsson i boken Arbetarkonst för 2000-talet eftersom han hörde till dem som hade kunnat få Ahlbäckpriset. Men han blev bara 35 år gammal och avled fyra år innan priset delades ut för första gången. Särskilt "känd" var han heller aldrig som konstnär. Helt tydligt ville han inte arbeta enligt den borgerliga eller kommersiella konstbranschens villkor. Sina bilder gjorde han helst direkt framför motivet på olika arbetsplatser inom tillverkning och transport. Där ansåg han  också att de skulle visas. Försäljning av bilder ville han inte göra sig beroende av. Han arbetade kvar i sitt vanliga yrke på "Stockholm Ban", den stora postterminalen vid Centralstationen som revs 1983. 

Om träsnittet här uppe har jag skrivit det här opublicerade utkastet: 

Jan-Eric Martinsson (1954-1989) är en av de arbetarkonstnärer som på olika sätt har uttryckt sin samhörighet med föregångaren Johan Ahlbäck. Här gör han det med ett träsnitt baserat på Ahlbäcks målning Första maj från 1935. I Martinssons version har arbetaren fortfarande mössan i handen, men kroppshållningen och ansiktsuttrycket har blivit säkrare. Tåget marscherar nu mot det dukade bordet där arbetsgivarsidans representanter firar en för dem lyckad förhandling. Träsnittet är hämtat från Erkki Vittaniemis tvåspråkiga diktsamling Blåstället / Siniset Haalarit från 1982 och illustrerar dikten ”Löneförhandlingar / Palkkaneuvottelu”. 


Johan Ahlbäck, Första maj, tempera 1935.
"Originalet" av Ahlbäck syns här till höger. Bilden finns också i Arbetarkonst för 2000-talet. Om Jan-Eric Martinssons liv och verksamhet har det inte varit så lätt att få fram några uppgifter. Enligt knapphändig information i diktsamlingen Blåstället var Martinsson född i Stensele i svenska Lappland. Poeten och metallarbetaren (svetsaren) Erkki Vittaniemi föddes 1939 i Kemi, finska Lappland. Han bor fortfarande kvar i Upplands Väsby där också Martinsson tycks ha hållit till när de inledde sitt samarbete. Om detta berättar Vittaniemi i en intervju som Juha Knuutila har gjort med honom för sverigefinnarnas kulturtidskrift Liekki: länk till intervju på Liekkis hemsida, datum saknas. Det var Martinsson som fick Vittaniemi att börja skriva på allvar, på finska som översattes till svenska, genom att be honom sätta ord till sina bilder:

"Jag tyckte nog att det skulle vara en rolig uppgift. Janne sa att skriv då bara. Jag sa att jag inte hade skrivit något alls tidigare. Då tyckte han att jag bara skulle pröva om det går. Vi gjorde tre böcker innan Janne gick bort. Vi tryckte böckerna tillsammans på Författaren bokmaskin. Där gjorde vi allting utom just själva tryckningen av boken. Det var en fin tid, att få bestämma vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det. Vår tredje bok Kiertokulku - Kretslopp gjordes av eleverna på den grafiska utbildningen i Kista." (Ungefärlig översättning)

(Minä siihen että se olisi hieno homma. Janne sanoi, että ala sinä kirjoittaa. Sanoin etten ole kirjoittanut mitään aikaisemmin. Hän ehdotti että kokeilisin. Me tehtiin kolme kirjaa ennen kuin Janne lähti pois. Me painettiin kirjat Författaren bokmaskinissa. Teimme itse kaiken kirjan painamista lukuun ottamatta. Se oli mukavaa aikaa, kun sai päättää mitä tehdään ja miten tehdään. Kolmas kirjamme Kiertokulku - Kretslopp tehtiin Kistan Graafisen koulun oppilaitten voimin.)


Omslaget till Bilder från mitt jobb, 1977
De tre böckerna var Blåstället ("Siniseet Haalarit" 1982), Bäcken ("Puro" 1985) och Kretslopp ("Kiertokulko" 1988). Författares bokmaskin var ett intitiativ i tidens anda där oetablerade författare själva kunde producera och ge ut sina böcker. (Den finns fortfarande kvar, men på annan adress, se http://bokmaskinen.se/) Martinsson illustrerade också böcker av Anders Lindh, Bengt Lundgren och Malla Taipale, samt antologin Illustrerade arbetardiktare (1985). Han gav också ut en helt egen bok: Bilder från mitt jobb (1977) som var en del av ett arbetsplatsprojekt. Några av bilderna finns idag på Postmuseum, bland annat linoleumsnittet på omslaget här intill. Museet skriver i informationstexten: 

Linoleumsnitt, "packare", som visar en man som arbetar med postsäckar. Omkring mannen står transportvagnar. Konstverket utfördes som en del i projekt 4 i "Bildkonst i arbetsmiljö" arrangerat 1977 av Samarbetsnämnden för konstföreningar i Stockholms län, SAN, Konstnärscentrum, Stockholms stads kulturnämnd. Meningen var att en konstnär skulle skildra en arbetsplats där han själv arbetade. Projekt 4 gällde Stockholm ban, där Jan-Erik Martinsson arbetat. (Länk till källan, Digitalt museum)


Detta projekt uppmärksammades av UNESCO i en rapportskrift om nya initiativ för samverkan mellan konst och samhälle: Cultural development, experiences and policies, skriven av Augustin Girard i samarbete med Geneviève Gentil (Förenta Nationerna, skrift U1374, andra upplagan 1983, länk till pdf-version här). Författarna skriver i översättning, sidorna 122-123:


Sidan 5 ur boken Bilder från mitt jobb

År 1977 gav kooperationen Samarbetsnämnden för konstföreningar ett arbetsbidrag till Jan-Eric Martinsson, som då arbetade deltid på sorteringsstationen vid Stockholms central. Han hade redan en stor produktion av teckningar, linoleumsnitt och oljemålningar bakom sig. Vid utställningen av de verk som tillkommit tack vare arbetsbidraget beskrev Martinsson sin upplevelse på följande sätt:


"Jag bestämde mig för att återge arbetsmiljön på paketavdelningen vid postterminalen på Stockholms centralstation. Jag började arbeta där i oktober 1976. Efter två veckor som heltidsanställd gick jag över till deltid. Arbetsmiljön var obehaglig, särskilt på grund av dammet och bullret, utrymmena var extremt trånga på vissa avdelningar, och det var farligt när vi arbetat länge och var uttröttade. Du var tvungen att arbeta så fort att det inte fanns tid att prata med arbetskamraterna."

"I början tänkte jag att jag skulle kunna göra några skisser under arbetstid och sedan måla hemma. Efter att ha prövat insåg jag att det skulle bli bättre resultat om jag började ta foton, eftersom det helt enkelt inte fanns tid att skissa. Så jag köpte en kamera och var tvungen att lära mig att använda den. När jag började ta bilder hotade de andra med att de skulle 'slå mig på käften' eftersom jag inte hade berättat vad jag tänkte göra med de där fotona. När jag förklarade vad jag ville göra med min utställning hjälpte de mig; de visade var och när jag skulle fotografera för att kunna dokumentera de värsta sidorna av jobbet. 

"Enligt min åsikt kan en sådan utställning bara sättas ihop på ett bra sätt om det finns samarbete mellan arbetare och konstnärer. Det verkar nödvändigt att fokusera på vardagsfrågorna."

(Svensk översättning av Fred Andersson)



Jan-Eric Martinsson, Gjutare, olja på duk 1982. Industrifacket Metalls samlingar.
Martinsson hade också flera andra arbetsplatsprojekt med hjälp av stöden för konst i arbetslivet, bland annat i metallindustrin. Tidningen Norrskensflamman citerar honom den 26 mars 1980: 

"Det är intresse från Metalls sida som har möjliggjort engagemanget och det är jag glad över. 75 procent av min lön utgår från AMS, medan Metall står som ekonomisk huvudman och tillsammans med Upplands Väsby och Sigtuna kommuner står för resterande 25 procent."

Det finns nu några filmer på Youtube som dokumenterar Martinssons arbete och miljöerna han arbetade i. En film om Stockholm ban och rivningen av terminalen gjordes av Brevskolan för LO och Statsanställdas förbund:

Stockholm ban 1983 (20 minuter)

Dokumentären "Arbetets bilder" gjordes av Sveriges Television år 1980 och handlar om Martinsson. Den finns nu här:

Arbetets bilder 1980 (15 minuter)


Ännu en målning av Jan-Eric Martinsson i IF Metalls ägo
Den gamla kampsången som inleder filmen skrattar väl många åt idag, även inom arbetarrörelsen. Men filmen ger en mycket tydlig och intressant bild av arbetsmiljöer (metallindustri och bageri) som Martinsson dokumenterade, med de anställda som kommenterar projektet och Martinssons bilder. En av de intervjuade säger att: "I nutiden, om man pratar med en ung person i 13- 14-årsåldern så vet han inte ens vad arbete ute i verkstäderna är". En annan säger: "Det visas alldeles för lite i TV. Just sånt där. Där får man nästan aldrig se sånt där, en verkstadsmiljö... I stort sett är det bara det att de springer igenom och så är det färdigt... Med några högre gubbar och sånt där, men jobbarna själva dom kommer nästan aldrig till tals."

En svetsare vittnar utförligt om det ökade tempot i arbetet, hur monotonin gör att man slutar tänka och att många inte längre känner till andra delar av produktionen än det moment man själv utför. Viktiga frågor om effektiviseringen och i förlängningen automatiseringen tas alltså upp. Om sina bilder säger Martinsson själv att "de ska väl sen ut på arbetsplatserna och inte hamna på nåt jävla museum" (i textningen har man strukit "jävla"). Och: "Man ska väl inte räkna med att borgarnas kultur skall intressera folk, alltså. Den får de väl syssla med själva."

Jan-Eric Martinsson.
Foto från "ancestry.se"
Jan-Eric Martinssons teckningar och målningar är kantiga och litet valhänta i stilen. På det sättet passar de bra ihop med det vardagliga innehållet. Jag känner inte till om Martinsson hade en konstnärlig utbildning eller om han var självlärd. Kanske var hans stil ett medvetet val. Konstnärligt får man nog konstatera att han var mera driven som tecknare och grafiker (med linoleumsnitt) än som målare, och kanske fick han helt enkelt inte tid att utvecklas mera i måleriet. I vissa av hans målningar märks det alltför mycket att han har målat efter foton. Det blir litet stelt och småpetigt, som i en målning från företaget Tufvassons transformator i Sigtuna som har återgetts i några sammanhang, t.ex. i boken Fram träder arbetaren. De målningar som jag visar här är annorlunda, och männen med de röda fanorna har ett patos som nästan närmar sig Amelin. Men hur man än värderar det konstnärliga resultatet är Jan-Eric Martinsson värd att ihågkommas som en renodlad arbetarkonstnär.

(länkning pågår till intressant.se)

1 kommentar:

  1. Mitt hjärta hoppade över några slag när jag hittade den här sidan! Min pappa! Jan-Erik var min pappa... ❤️❤️❤️❤️❤️❤️

    SvaraRadera