Ny jakt på arbetarkonsten 34

I mars 2008 inledde jag mina studier av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris och skrev så här:

Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn [sedan dess 20] – 14 [20] målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit.
 
Nu är det alltså till slut dags att sammanfatta granskningarna och komma fram till ett svar på frågorna. Många skulle säga att den konst och de bilder som stiftelsen har valt att lyfta fram är av ganska "traditionellt" slag. Men då utgår vi från "konstvärldens" och finsmakarnas syn på vad som är tradition och vad som är förnyelse. Där handlar det mycket om yttre form (utseenden) och användning av nya tekniker och medier i bildkonsten. Men de intellektuella finsmakarna representerar ett särintresse. Förnyelse kan också ske på innehålls- och motivplanet, när konstnärer uppmärksammar nya frågor i den globaliserade kapitalismen och tar kontakt med nya grupper i arbetslivet.

Hans Tollsten, motiv från New York (1980-tal?). Bildkälla: http://zigne.wordpress.com

Några av mina spaningar har varit ganska summariska - särskilt de första, skrivna våren 2008. Om den förste pristagaren, Hans Tollsten (1930-1994, pris 1993) hade jag inte så mycket information. Inlägget skrevs 18 mars 2008. Sedan dess har jag sett många fler bilder av Hans Tollsten, till exempel den av "C.C. Hamilton Warehouses" i New York här till höger. Sådana bilder visar hur skicklig Hans Tollsten var som akvarellmålare. Det speciella med akvarell är att färgerna är så rena och klara – men då gäller det att man som målare vet precis vad man gör, så att man inte smutsar ner färgen med ommålningar. Tollstens akvareller har just den klarhet i färgerna som finns i riktigt bra akvarellmåleri. Det finns många sådana bilder från hans utflykter i Dalarna tillsammans med elever och vänner, och från utlandsresor. I sina många litografier i färg lyckades han få fram samma klara toner som i akvarellerna. Även när Hans Tollsten var ute i naturen och målade slog hans intresse för människor och mänsklig verksamhet igenom. Byggnader, åkrar och ängar är sällan långt borta. Det finns en typisk litografi av Tollsten som visar sly som växer i en gammal ängslada där taket har störtat in. Men vid väggen ligger också en plastkasse från kooperationens varuhus Domus – den kända liggande åttan och färgerna för ”blåvita sortimentet”. Kan man se detta som en kritik eller en hyllning av den alltmer storskaliga kooperationen?

Gösta Backlund, från Papper i långa banor på Stora Enso i Kvarnsveden (1988)

Falunkonstnären Gösta Backlund (f. 1930, pris 1997) blev också litet styvmoderligt behandlad. Inlägget skrevs den 9 april 2008. Jag skrev bland annat: "Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar nostalgi och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. Det är nog kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang – särskilt under 1970-talet". Tillägg: I konsten kan nostalgi framställas i ett tilltalande romantiskt skimmer. Men Gösta Backlund verkar aldrig bli sentimental på det sättet. Det som är mest slående när man ser hans bilder är sakligheten och enkelheten. Han är mästare på att med bara några få fläckar av akvarellfärg få fram karaktären i ett landskap eller stilleben. Eller att med bara några få linjer visa en människofigur i rörelse. De två fotbollspelarna som han gjorde av böjda aluminiumband för en fasad på Balderskolan i Skellefteå 1985 är ett bra exempel på det. (Se www.gostabacklund.se/utsmyck/utsmyck.html). Backlund gjorde också konst för arbetare i mer direkt mening när han år 1988 utsmyckade en industrihall på Stora Ensos pappersbruk i Kvarnsveden. Genomfarten i den långa hallen pryds sedan dess av hans bildserie med laminerade (plastinkapslade) målningar på temat Papper i långa banor. Seriens berättelse om papperets väg från fabriken och ut i samhället ger en direkt koppling till arbetet i hallen, utan att några människor behöver avbildas. En annan liknande utsmyckning av Backlund heter Berg i långa banor och gjordes för SGU (Statens Geologiska Undersökningar) i Malå 1982. 

Öland har varit Gösta Backlunds andra hembygd, särskilt om somrarna. Ölands Museum i Himmelsberga är en av de många museer runtom i landet som äger verk av honom. Det är också många svenskar som kan ser utsmyckningar av honom i sin vardagsmiljö – till exempel i Stockholm (Södersjukhuset), i Borlänge (den kommunala Maserhallen) och i Halmstad (Länssjukhuset). Gösta Backlund har också gjort mycket för att sprida kunskap om konst. Han var konstkritiker i Borlänge Tidning under 1960-talet, och han har varit uppskattad gästlärare vid konstskolor. Genom sina många utställningar och sin hemsida (www.gostabacklund.com) har han som prismotiveringen säger visat en ”bestämd vilja och ett starkt engagemang att till en bred publik förmedla sina intryck”.

I en sammanfattning är det intressant att jämföra just Hans Tollsten och Gösta Backlund. Hans Tollsten var kanske den mest utpräglade arbetarkonstnären i Dalarna, både när det gällde vem han själv var (fortfarande arbetare), vad han skildrade (arbetare och arbetarmiljöer) och vilka han målade för (genom kurser, utställningar och yrkesarbete hade han direkt kontakt med sin publik, ofta arbetare). Även Gösta Backlunds bakgrund är som han själv skriver "enkel", men han valde ganska tidigt att satsa på konsten och skrivandet på heltid. Han är som konstnär mycket mer "modernist" än vad Hans Tollsten var. Svenska modernistiska målare som Vera Nilsson och Axel Kargel hör till hans inspirationskällor. Han arbetar gärna i långa serier där han varierar ett motiv eller en geometrisk form - som i utsmyckningarna i Malå och i Kvarnsveden. Människan och människokroppen syns bara undantagsvis i hans konst. Hans direkta kontakt med särskilda grupper är svårare att bedöma än i Tollstens fall. Som konstnär och pedagog vill han rikta sig till en bred publik, men framför allt med bilden och det estetiska i fokus snarare än samhället och dess konflikter. 

 

Arbetarkonst kan kanske också vara att dela med sig av bra bilder i sammanhang där det finns brist på sådant. Men är detta att arbeta "i Johan Ahlbäcks anda" som stadgarna för priset säger? Ja, varför inte. Att hävda motsatsen skulle vara väldigt inskränkt. Johan Ahlbäck var i början Smedjebackens ende konstnär. Oförståelsen som han berättar om i sina minnen övergick så småningom i respekt. Målerikurserna som han höll skapade en kärna av konstintresserade i samhället. Gösta Backlund och Hans Tollsten fick en liknande roll i sina hemstäder längre fram. 

Stefan Teleman, Plikttrogen trotjänare, akryl 1976. Bildkälla: Stefan Teleman synad

Delvis andra frågor uppstår inför en pristagare som Stefan Teleman (f.  1936, pris 1998). Här kommer en annan faktor in som också varit viktig för flera andra pristagare - 1960-talet och vänstervågen. Stefan Teleman är en politisk och vänsterradikal konstnär, särskilt i sina tidiga verk. Men är han en arbetarkonstnär? Hans släktbakgrund är inte så starkt kopplad till arbetarrörelsen. Snarare är han - som jag själv - en ättling till sydsvenska småbrukare och skogsbönder. Hans far var kantor och folkskollärare. Hans brorson Henrik Teleman kombinerar sedan länge skogbruk och avancerad social nutidskonst på den unika Virserums Konsthall i Småland (http://www.virserumskonsthall.com). I Norrköpings kommuns samlingar finns en typisk målning av Stefan Teleman från omkring år 1990, geometriskt uppbyggd och till synes abstrakt. Men titeln är Synvilla, vilket kan hjälpa en att se att det geometriska mönstret är uppbyggt som en pyramid av hus där vartannat hus står upp och ner. En ironi över den svenska idyllen - och sådana har Stefan Teleman gjort många. Hans konst består till stor del av kollage - verkliga eller avmålade. Som Aftonbladets f.d. kritiker Bengt Olvång skriver i boken Stefan Teleman synad: "Telemans montage bygger inte bara på historiska kollisioner mellan bildvärldar med skilda ideal utan också på klargörande och avslöjande sammanställningar av iakttagelser, som vem som helst kan göra i dagens samhälle men som i den vanliga nyhetsförmedlingen mystifieras, fördunklas eller helt enkelt försvinner ur synfältet. [---] Den som vill lägga sig i världens affärer har nämligen större användning av ironiska klipp än aldrig så illusionistiska verklighetsavbildningar eller abstrakta kompositioner" (Stefan Teleman synad, Linköping 2004, s. 30).

Stefan Telemans bilder från 1970-talet handlar ofta om fabriksarbete och talar sitt tydliga språk - som akrylmålningen Plikttrogen trotjänare här ovan. Gestalterna skulle mycket väl kunna vara kopierade från reportage i tidningar, men det är de kollageliknande tilläggen som gör satiren tydlig. Vid denna tid bidrog Stefan Teleman till utställningsprojekt som "Maskin Makt" från Riksutställningar (1977) där textilindustrin och särskilt tidsstyrningen granskades. I kollaget Arbetaren delas från utställningen visas hur det tayloristiska stoppuret delar upp textilarbetarens själva kropp i tårtbitar. Senare under 1980- och 90-talen blev Telemans bilder mer mönsterbaserade och mindre uttalat politiska, som jag skriver i mitt inlägg publicerat den 10 april 2008. Men det är också viktigt att komma ihåg att även Telemans mönsterbilder har politiska innebörder som det tar längre tid att se och tolka. De är aldrig helt abstrakta - de ser bara abstrakta ut. 

 

Stefan Teleman, akvarell från juni 2013. Bildkälla: www.stefanteleman.se

Jag och Stefan pratade om mitt inlägg i Norrköping för några år sedan, och jag fick erkänna att det fanns spår av en viss dogmatism i mitt sätt att beskriva hans konst. Varför måste politisk konst se ut som politisk konst? Stefan berättade om akvarellerna han just hade arbetat med ute i naturen och menade att till och med naturmåleri kan ses som en politisk handling - att ta sig rätten i vår effektivitetsjagande tid att göra något helt "onyttigt". Det här är en debatt som har finnits i arbetarkonsten redan från början. Den ena extremen har representerats av bildagitationen (i den sovjetiska agit/prop-traditionen) och den andra av dem som menat att den kulturella och kreativa frigörelsen är lika viktig som den ekonomiska. (Se min artikel om den nordiska arbetarkonstens ideologiska historia i Tahiti.) Stefan Teleman är inte någon typisk arbetarkonstnär om man ser till hans bakgrund, och inte heller om man ser till motiven - bortsett från hans tidigare produktion. Däremot finns det en tydlig politisk koppling till arbetarrörelsen genom hans deltagande i vissa utställningar och böcker - och hans engagemang i demokratiska projekt som LL-förlaget (Centrum för lättläst). 

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander

länkning pågår till intressant.se