Att just Ola Öhlin skulle ägna sig åt arbetarkonst eller arbetslivsbilder kan man tycka är ganska otippat. Redan från början verkar han ha valt det abstrakta bildspråket framför det föreställande. Och i den nämnda artikeln i Katrineholmskuriren sägs det förresten också att Ola Öhlin "avskyr" att teckna. Det är kanske en överdrift, men hans huvudsakliga intresse ligger i färgen och måleriet. Vill man peka på förebilder (men det behöver man inte) kan man till exempel nämna dansken Per Kirkeby. Precis som i fallet Kirkeby har Ola Öhlins bilder ofta beskrivits som en sorts abstrakt naturmåleri av skribenter och kritiker. Bilderna liknar ofta en slingrande vegetation av färg och färgstrukturer. Ibland kan man tolka in ett mer bestämt motiv, eller kanske bara en horisontlinje. Se till exempel:
Ola Öhlin, meritförteckning
Ola Öhlin på Myspace
En annan likhet med Kirkeby är att Ola Öhlin också har arbetat med arkitektoniska skulpturidéer i tegel, och en av dessa idéer har han presenterat som ett förslag för en rondellskulptur i Flen. I projektförslaget påpekar Öhlin att det han vill bygga inte är en tegelstruktur vilken som helst. Det rör sig om en valvkonstruktion av ett slag som återkommer i mycket kyrko- och industriarkitektur mot slutet av 1800-talet. En konstruktion som alltså har en historia och en anknytning till en arbetarvardag:
Beskrivning av rondellskulptur av Ola Öhlin
Ola Öhlin har också framträtt i många sammanhang som så kallad "eldskulptör", alltså skapare av skulpturer som inte kan avnjutas förrän dom brinner: en konstform särskilt lämpad för festarrangemang. I likhet med en gammal målarkompis, "Inger Linnéa" eller Inger Linnéa Carlsson, är han medlem i Svenska Eldskulptörförbundet. Förbundet har en hemsida som just nu inte verkar fungera så bra, men här är länken:
Svenska eldskulptörsförbundets hemsida
Hur kom det sig då att denne abstrakte målare och skapare av flyktiga eldskulpturer också har ägnat sig åt något så handfast och sakligt som realistiska industriskildringar? Jo, enligt Ola Öhlin själv (när han och Konstfred träffades i somras) så gick det till ungefär så här: tillsammans med några kamrater var han anställd av en teatergrupp i Sörmland. Detta var under åren 1994-95. Dom besökte järnbruket i Hälleforsnäs och fascinerades av ljuset och stämningen. Det var alltså inte själva arbetet och arbetsmomenten som dom var intresserade av i det här första skedet. Tecken tydde på att verksamheten på bruket (järnförädling, bland annat tillverkning av bildelar till Scania) inte skulle hålla på så länge till. Bildkonstnärerna i gänget, Ola Öhlin och Inger Linnéa Carlsson, förstod att det fanns goda argument för ett projekt med syfte att dokumentera bruksmiljön konstnärligt. Hälleforsnäs kommun visade sig vara villig till samarbete, liksom också IF Metalls klubb i Katrineholm. Statens kulturråd gick genom sitt program Kultur i arbetslivet in med 50.000 kronor. År 1997 kunde Öhlin och Carlsson genomföra sitt projekt. Dom fick tre månaders arbetstid och tillgång till ateljélokal på Bruket. Hösten 1997 var projektet avslutat. Under tiden hade bruket hunnit avvecklas nästan helt. 103 arbetare fick gå under den tid som dokumentationen pågick. Till slut gick bruket i konkurs, och verksamheten kunde bara rekonstrueras i mindre skala och i andra lokaler. I det som tidigare var Hälleforsnäs bruk finns nu ett antal mindre företag och ett bruksmuseum.
Resultatet av dokumentationen var totalt 88 målningar som visades i ett antal sammanhang under dom följande åren, bland annat på Faktorimuseet i Eskilstuna. Öhlin och Carlsson fick erfara vad dom flesta arbetslivsskildrare vet, nämligen att det privata intresset för bilder av detta slag är begränsat. Men IF Metall köpte dom bilder som dokumenteras här nedan. Pengarna från denna och en del andra försäljningar administrerades av Flens kommun i en fond för utsmyckning av Folkets Hus i Hälleforsnäs. Utsmyckningen gjordes av Öhlin och Carlsson på basis av deras egna bilder ur dokumentationen. Den invigdes år 2000.
Här är en bild på Ola Öhlin själv, tagen av Konstfred på IF Metalls kansli i Katrineholm i somras. På väggen bakom Ola hänger en av Inger Linnéas bilder av dokumentationen. Den visar ögonblicket då det flytande järnet rinner ner i gjutformen på golvet medan den så kallade "skänken" (behållaren med järnet) manövreras av en av gjutarna. I detta arbete krävs förstås särskilda skyddskläder. Och särskilt viktigt är det med skorna, eftersom järnet lätt skvätter ut över fötterna. Processen som sådan har i grunden inte förändrats sedan industrialismens barndom.
Nästa bild hänger på väggen mittemot. Den är av Ola och visar en arbetare vid en av dom stora svarvarna. Här tillverkades avancerade mekaniska komponenter, till exempel till Saab Scania. Det mesta är automatiserat, arbetaren har mera rollen av övervakare och operatör.
Vi gick ner i kansliets källare och tittade på dom bilder av Ola som är magasinerade där, eventuellt i väntan på utplacering i andra lokaler. Här fanns till exempel denna bild, som visar en annan situation i samma förhållandevis rena och svala miljö. Det är maskinen som rensas:
Här däremot är vi tillbaka i själva gjuteriet. En gjutare manövrerar "skänken" över en rad med flera likadana gjutformar:
Olas och Inger Linnéas fascination över själva miljön och dess ljus kommer tydligt till uttryck i denna bild av traversen och kättingen som till exempel "skänken" kan hänga i. Nedtill lyser den heta gjutmassan i någon sorts ränna:
Det är roligt att kunna presentera och kommentera dessa bilder ur ett projekt som annars lätt hade kunnat glömmas bort, och som visar ett stycke svensk samtidshistoria. För Ola Öhlin kan det hända att bilderna från bruket förblir en parentes i ett konstnärskap som annars har en helt annan inriktning. Inger Linnéa Carlsson verkar däremot på ett annat sätt ha arbetat konsekvent figurativt. Det kan vara intressant att återkomma till hennes konst längre fram.
Länkning pågår till "intressant.se"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar