fredag, mars 14, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 6

Richard Billingham är född 1970 i industristaden Birmingham, England. Han fick möjlighet att utbilda sig till konstnär och blev en av de många brittiska konstnärer som slog igenom internationellt på 1990-talet. Det här var ett typiskt generationsfenomen som till och med fick en egen förkortning: YBA (Young British Artist, ung brittisk konstnär). Dessa YBA-konstnärer var ibland politiska på ett självutlämnande och spektakulärt sätt. Själv började Richard Billingham som målare. Men det var inte för sina målningar han blev riktigt känd, utan för de foton som han tog som stöd för målningarna. Fotona visar hans föräldrar och hans bror i deras slitna lägenhet i ett lågstatusområde i Birmingham. Richard Billinghams pappa Ray är alkoholist. Mamman Liz är passiviserad medberoende. Brorsan Jason har inget jobb och ingen motivation att ta sig ur misären. Dom tre lever tillsammans med diverse husdjur i den trånga lägenheten som nog inte städas alltför ofta. Det är starka bilder, märkliga bilder. Det märkligaste med dom är kanske att personerna över huvud taget inte verkar bry sig om att dom blir fotograferade. Den som fotar är ju en i familjen, och samtidigt inte, eftersom han har lyckats ta sig därifrån. Han hör så att säga både till oss som tittar och till dom som blir fotade. Här är en länk till en presentation av några av bilderna:

Rays skratt

Men är detta arbetarkonst? Det är nog lättare att kalla den för underklasskonst. Att Richard Billingham kommer från underklassen och att hans familj hamnat i underklassen är ganska tydligt. Jag skriver att familjen har "hamnat" i underklassen, inte att dom "är" underklass. Olika faktorer – massavskedanden, Thatchers politik, egen resignation – har drivit dom ned i underklassen. Dom arbetar inte längre. Dom organiserar sig inte. Dom har tappat den självrespekt dom en gång förhoppningsvis hade. Fast sonen Richards bilder visar bara resultatet av det hela. Drickandet, misären, smutsen. Bilderna förklarar inte varför det har blivit såhär. Och dom föreslår inte några lösningar.

Men dom gjorde Richard berömd, och hur gick det till? Jo, så som det alltid går till i konstlivet. Hans gallerist såg till att dom bästa bilderna blev uppförstorade och monterade så att dom kunde säljas dyrt till kapitalstarka samlare. Dom finaste internationella tidskrifterna om konst skrev artiklar om bilderna. Plötsligt fanns Richards familj överallt. Fast för Charles Saatchi och andra stenrika konstsamlare är dom här bilderna helt ofarliga. Dom visar hur folk har det på samhällets botten, men dom förklarar inget och ställer ingen till svars. Pappans tandlösa grin och mammans tröstlösa tidsfördriv pryder nu miljardärens väggar som en sorts exotisk skräckpornografi att peka finger åt och förfasa sig över. Det blir en lustfylld fasa eftersom man vet att man är på rätt sida av den sociala avgrunden.

Richard Billinghams foton och filmer har också visats i Sverige av Vin- och sprithistoriska museet. Och museet skriver bland annat: "Hos Billingham finns varken önskan att problematisera det fotografiska mediet eller att använda det i sociala eller politiska syften. Kameran blir istället ett terapeutiskt verktyg som används för att göra en personlig tragedi - hans egen - förståelig."

Det här är nog en helt riktig iakttagelse. Precis som det mesta av det som visas och säljs som konst idag, så ska Billinghams konst upplevas på ett personligt plan och inte ett socialt eller politiskt. Den är en konst som är "privatiserad" på flera olika sätt. Den handlar om det personliga eller privata. Den är till för privat konsumtion via privata gallerier. Den är knappast en konst "för" arbetare eller "för" underklassen. Men man kan inte gärna förneka att den synliggör underklassen genom att vara en konst "om" underklassen och "av" en person med ursprung i underklassen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar