Ny jakt på arbetarkonsten 44

Pressbild från Statens Kulturråd i samband med "Arbetets monument"

Efter långt uppehåll blir det nu viktigast att bara kort nämna ett antal frågor och evenemang som blivit aktuella i samband med arbetarkonsten. Robotarmen till höger illustrerar ju automatiseringen och arbetslivets förändring. Detta är temat för ett konstprojekt som bilden är hämtad ifrån, men också för årets Ahlbäckdagar i Smedjebacken.

Konstprojektet: På SKF i Göteborg har den rumänska konstnären och koreografen Alexandra Pirici (uttalas "piritsch") intervjuat arbetarna och med deras medverkan skapat en dansföreställning baserad på rörelserna i deras arbete. Den uppfördes utomhus i Göteborg i slutet av maj och i samband med det ordnades en paneldiskussion med medverkan av bland annat ABF och tidskriften Paletten. En kort filmsnutt där vi ser en del miljöer från SKF ses här: Alexandra Pirici berättar om Arbetets Monument

Peter Nyblom, Arbetare som böjer armeringsjärn, Bhoruka Steel, Indien 1987

I oktober förra året fick fotografen Peter Nyblom Ahlbäckpriset som den tjugoförsta pristagaren i ordningen och just nu är han säkert i full färd med att ställa samman sin utställning till Ahlbäckdagarna. Under sitt liv som metallarbetare och arbetsledare (1964-89) och senare frilansande fotograf har han kunnat ta bilder som den till höger. Den är tagen i Indien 1987, på ett stålverk ca en mil utanför Bangalore. Stålverket hade fraktats från Sverige, där Nyblom och hans arbetskamrater blivit uppsagda. I Indien fanns och finns däremot god tillgång på billig arbetskraft som inte bråkar. Det är en annan aspekt av arbetslivets förändring. Allt fler robotar på SKF i Göteborg och en allt större underbetald arbetarklass i Bangalore.

Från dansföreställningen i Meken baserad på Johan Ahlbäcks bilder. Foto: Örjan Hamrin.

Jag skriver i en ny text om Peter Nyblom att hans resa till Indien blev som en tidsresa tillbaka till Johan Ahlbäcks sekelskifte 1900. Smuts, hårt tempo, ständiga olycksfall, obefintlig skyddsutrustning. Fabriksledningen ville inte ens erkänna att så eländigt klädda arbetare som dem på Nybloms bild fanns - han förbjöds att prata med dem (men gjorde det via tolk i smyg). Johan Ahlbäck skildrade detta i sina bilder redan på 1920- och 30-talen, och om de bilderna visar villkor som också finns idag, så är ju hans konst en arbetarkonst för 2000-talet! I februari och mars gestaltades Ahlbäcks industribilder som dansföreställning av koreografen Charlie Prag med trupp i samband med Ahlbäckutställningen i bruksmiljön på Gamla Meken i Smedjebacken.

Föreställningen återuppförs lördagen den 10 oktober på Meken när Peter Nybloms utställning invigs.

Årets Ahlbäckdagar är som vanligt fredag - lördag, i år alltså 9-10 oktober. Studiebesök ingår och man kan välja mellan Ovako Steel (nutidens stålverk) eller Johan Ahlbäck verk, i hans ateljé eller på mässen på Morgårdshammar. I programmet medverkar såväl forskare som ekonomhistoriken Maths Isacson, som fotografer som Hasse Eriksson och Peter Nyblom och kultur- och museiansvariga som Ann Olander (Dalarnas Museum).

Det är vikigt att stötta Ahlbäckdagarna! Gör det om du kan! Varför? Det är förstås inte alla förunnat att kunna ta en fredag ledigt mitt under hösten och betala 750 kronor plus transport och inkvartering för att ägna sig åt kultur på en ort som för många känns mycket avlägsen. Men priset är billigt jämfört med vad konferenser och seminarier vanligen kostar, till exempel i företagsvärlden eller på universiteten. Ahlbäckpriset är det enda priset och Ahlbäckdagarna är det enda evenemanget i Sverige som uppmuntrar nutida skildringar av industrins verklighet. Det äger inte rum i Stockholms City där många tror att industrier och arbetare inte längre finns, utan alldeles intill industrin. Det är inte konstigt om industrin är osynlig i kulturen när så få vet vad som sker därinne och vad som krävs av en svensk industriarbetare idag.

Kontakta Marie Johansson på Kulturförvaltningen i Smedjebacken om du precis insett att du vill vara med (tfn 0240-660 286) och se programmet här:

Smedjebackens kommun. Ahlbäckdagarna 9-10 oktober 2015

Anmälningsformulär finns här:

Anmälningsblankett Ahlbäckdagarna

Ahlbäckstiftelsen och Dalarnas Museum kommer också i samarbete med mig att ha en bok tryckt och färdig att presentera på Ahlbäckdagarna - men mer om detta senare. Jag hoppas att många av er som ser den här bloggen möter upp i Smedjebacken - i år eller kommande år!

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom 

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 43

Eric Johansson, Mor är död, 1919

Nu rullar frågan om arbetarkonsten ganska mycket på för egen maskin, så behovet av att göra inlägg här har minskat. Men man kan ju notera de glädjande signalerna.

Att TV-programmet Antikrundans konstexpert Claes Moser intresserar sig för arbetarkonst är mycket viktigt. Det bidrar till att kunskapen om det bortglömda och ofta hånade kan spridas utanför konstvetarnas och bloggläsarnas lilla krets. Han hade frågan uppe i TV-rutan för några år sedan, och i årets första nummer av ABF:s tidning Fönstret intervjuas han under rubriken "Världens bästa arbetarkonst". Han har valt ut tio delvis överraskande exempel och kommenterar dem utförligt. Visserligen har han eller skribenten blandat ihop åker och skog när de fattiga kvinnorna i Millets berömda Axplockarna (1857) påstås plocka pinnar till brasan. En metallarbetare tar sig för pannan när en av Johan Ahlbäcks bilder från ett valsverk kallas Gjutning, och bilden är feldaterad till "1910-tal" fastän var och en tydligt kan se årtalet "1930" nere i högra hörnet. Men hur många av oss har tänkt på att den svenskfödde Eric Johansson (1896-1979) redan på 1910-talet målade småfolkets torftiga liv och död i Tyskland? Och detta på ett sätt som målare i Sverige började göra först senare? Hela artikeln och alla bilder finns här:

Fönstret nr 1 2015, "Världens bästa arbetarkonst"

Det Claes Moser säger om Johan Ahlbäck innebär en upprättelse:
– Ahlbäck är unik. Det finns ingen som har den bakgrunden som han har. Han kommer ur myllan, drabbas skademässigt, har all den egen erfarenhet som andra som målar arbetarmotiv inte har. Det finns en helt unik jordbundenhet i Ahlbäcks målningar. Han är vår kanske störste socialrealist under all tid i Sverige.
– Den kanske mest kände svenske arbetarmålaren, Albin Amelin (se sid 41), inser att det finns en marknad för målningar av blommor, och tjänar pengar på det. Så skulle Ahlbäck aldrig tänka.

Mer än de flesta vet Claes Moser hur konsthandeln fungerar och hur verk av konstnärer som inte hör till kapitalets favoriter kan fås för nästan ingenting, särskilt om det gäller obekväma motiv:

– Du kan – dessvärre! – köpa en väldigt representativ arbetarbild av Ahlbäck för bara ett par tusenlappar. Ett av hans mästerverk går för 10 000–15 000 kronor. Jag tycker att det är väldigt illa att det är på det här viset. Det här är konstverk och dessutom en viktig del av vår historia, fångat av en som målade det på plats i realtid.

Som jämförelse kan vem som helst numera titta på auktionshuset Bukowskis kataloger på Nätet (www.bukowskis.se) och se att en blomma av Amelin eller Isaac Grünewald kostar mellan 50.000 och 100.000 kr. En arbetarbild eller ett porträtt av Amelin kan man däremot få för 10.000 kr, en litografi kostar runt tusenlappen. Att försöka tjäna stora pengar på sin Amelin är ingen idé om det inte är en blomma. Arbetarrörelsen ska inte sälja sin konst på auktion. Det är helt meningslöst. Vill de ansvariga leka konstspekulanter ska de istället passa på att köpa mer! Det är billigt i förhållande till det historiska värdet.

Staffan Jacobsson, fil. dr. och anarkist i Lund (http://swe.anarchopedia.org)

Från min kollega Staffan Jacobsson i Lund och hans blogg Konst och politik kom uppmuntrande ord den 27 februari: "Fred Anderssons blogg Arbetarkonst har många fina bilder. Arbetarlitteratur är accepterad, men arbetarkonst utmanar den liberala konstuppfattningen och behöver lyftas fram. Det gör Fred på ett utmärkt sätt."

Staffan formulerar precis exakt det som alltid har varit syftet med den här bloggen. En annan kollega i Skåne, litteraturvetaren Magnus Nilsson (se bloggen Litteratur och klass), kommer den 9 april att samtala med bland andra serietecknaren Henrik Bromander på temat Serier och arbetarlitteratur. Det hela äger rum kl. 19 på Författarcentrum Syd eller "Poeten på hörnet" i Malmö, Södra Förstadsgatan 65B. (På hörnet! Bredvid Malmborgs optik!) Det kan bli intressant. Jag är glad att jag råkar vara "hemma" just då. En rapport kommer garanterat.

Här har skrivits mycket om arbetarkonsten på 1930-talet och 1970-talet. Frågan om arbetarkonsten idag är problematisk så länge en håller sig till konstlivet och den så kallade "samtidskonsten". Klyftan mellan hur konstlivet såg ut på 70-talet och hur det ser ut idag är för stor. Allt har blivit mera byråkratiskt och mera intellektualiserat. Kopplingen mellan kritisk radikal nutida konst och radikal politik är diffus. Att man inte kan förstå dagens konstliv utan att förstå ett begrepp som "kuratering" (gärna skrivet på engelska, så att det inte blir "provinsiellt") gör det till en alltmer exklusiv företeelse.

Affisch från Riksteatern, 2014 (http://teaterdagarna.riksteatern.se)

Hur mycket enklare är det då inte att ställa frågan: "Finns det nutida serier som är arbetarkonst?" Självklart finns det nutida serier som är arbetarkonst! Jag utlovade spaningar på detta tema för flera är sedan, men det har aldrig blivit av. Under tiden har viktiga tecknare och berättare som just Henrik Bromander befäst klasstemat i de svenska alternativa serierna. Hans album eller serieroman Smålands mörker från 2012 har beskrivits som det årets "viktigaste och bästa serieroman på svenska språket" och fick Seriefrämjandets stora pris Urhunden. Det är en berättelse om hur det är att växa upp som fet, ful och avvikande på landsbygden och dras till högerextrema gäng med enkla lösningar. Precis som Johan Jönssons poesi är Smålands mörker ett tungt och svart koncentrat av orsakerna till att unga män i arbetarklassen röstar på Sverigedemokraterna. Därför har den också blivit teaterföreställning på Regionteatern i Blekinge och Kronoberg. Samtidigt gjordes i anslutning till föreställningen en utställning på Växjö Konsthall med bidrag av Bromander och fem andra konstnärer, bland andra Per Thörn. Även utställningen hade titeln Smålands mörker. Den pågick mellan 6 mars och 13 april 2014.

Henrik Bromander (t.v.) och Johan Jönsson (http://henrikbromander.blogspot.se)

En trailer till föreställningen kan ses här:

Smålands mörker (youtube)

Att Per Thörn deltog i utställningen i Växjö och att Johan Jönsson läste dikter på vernissagen är helt rätt och logiskt, för båda två är författare som rör sig fritt mellan bok och teater och som alltid har varit politiska på ett sätt som aldrig skulle göra dem attraktiva som propagandamakare. De är autonoma - både politiskt och estetiskt. Per Thörn är särskilt intressant på tal om tecknade serier eftersom han har gjort böcker som Äganderätten måste ständigt omförhandlas och Ordningen upphålls alltid i samarbete med serietecknare. Här finns kanske inte alltid arbetarkonst men utan tvivel politisk konst som gör djupa snitt i fascismens själ:

Trailer för Äganderätten måste ständigt omförhandlas

Kanske är det så att arbetarkonst idag måste vara mycket mera öppen och flexibel än galleri- och museikonsten. Den finns tydligen hos serietecknarna och hos konstnärer/författare som arbetar mera aktivistiskt. Jag måste påminna om den pågående diskussionsserien Arbetarkonst som tidskriften Paletten har i samarbete med ABF Göteborg (se länk här). Sedan jag själv inledde i september har Petra Bauer och Tina Carlsson diskuterat "Representationen av arbete i samtida konst" den 9 december, medan konstnären och cancerforskaren (!) Michele Masucci har ställt följande frågor om nutida arbetsliv den 17 mars:

Sjuk och olycklig arbetare? (Ur reklamfilm från  konsultföretaget TILLT)

Vad är egentligen syftet med friskhet? Skräddarsydda livsstilsprogram för att maximera människors hälsa? Ökad produktivitet? Eller är det en friskhet vars ideal stöper kroppar i de givna mallar som krävs för att bli anställningsbara objekt?

Det blev säkert intressanta diskussioner, men det är synd att det inte har synts till några som helst sammanfattningar eller reportage för oss som inte var med. Saknas tiden? Temat friskhet och hälsa är ett alldeles utmärkt ämne att diskutera i anlutning till arbetarkonst. I stor utsträckning har det som vi kallar arbetarkonst varit ett synliggörande av hot mot hälsa och liv. Den uppgiften finns fortfarande, åtminstone globalt sett. Här hemma i Norden har däremot debatten mer och mer handlat om hur alla våra konstnärer skall kunna bli nyttigare och hur konsten skall bli ett verktyg för att skapa hälsa. Observera hur allt vänds till sin motsats! En gång struntade företagen i de anställdas hälsa - det fanns alltid ny arbetskraft att kasta in. Nu har hälsa blivit ett prioriterat mål och ett obligatorium. Den perfekte anställde skall vara frisk, glad, normal och flexibel. Forskare har länge "vetat" att konst och kreativitet ökar hälsan både i företag och i vården.

Frisk och lycklig arbetare? (Ur reklamfilm för konsultföretaget TILLT)

Alltså har vi fått verksamheter som det till stor del offentligt finansierade företaget TILLT (f.d. AIRIS) i Göteborg. De marknadsför sig med sloganen "Det lönar sig att byta perspektiv" och med en reklamfilm som visar hur glada de stackars arbetarna blir när en konstnär (från TILLT) kommer till fabriken. (Se den här.) Det är nästan svårt att tro att ett så fåraktigt och stereotypt budskap kan spridas på fullt allvar av ett företag som för några år sedan enligt uppgift hade en årlig intäkt på över 8 miljoner kronor. Vilka går på detta? I spridda dokumentationer av "konstnärliga interventioner" från TILLT ser jag inga industriarbetare, men däremot t.ex. Unionens medlemmar på Lindholmen Science-Park. Av intäkterna lär det mesta gå till de heltidsanställda konsulternas och adminstratörernas löner, medan konstnärerna som anlitas får mer godtyckliga arvoden baserat på vad olika klienter vill betala. Här har vi ett mycket intressant bidrag till definitionen av arbetarkonst idag - nämligen ett exempel på dess absoluta motsats.

Ulla Zimmerman (i svart) tillsammans med personal på S. Älvsborgs sjukhus.

Jag undrar om en konstnär som Ulla Zimmerman kom upp i diskussionen. Hon är en som verkligen har arbetat med konst och hälsa, men inte som tillfälliga "interventioner" utan genom decenniers arbete som bildterapeut - för folk som verkligen behöver det - vid sidan om sin verksamhet som konstnär och arbetslivsskildrare.

Nästa gång, tisdagen den 17 maj, är temat på ABF/Paletten "Performancekonst = Arbetarkonst?". Kanske kommer det att handla om konstnärer som Anna Odell - en sorts performancekonstnär, eller åtminstone en känd konstnär. Men frågeställningarna är mera internt konsthistoriska och har också med installationens historia att göra:

Hur förhåller sig performancekonsten till olika begrepp av arbete hos Karl Marx och post-marxistiska tänkare? Hur reflekterade den under sin framväxt installationskonsten och installationen som vara, innehållande kapitalistiskt arbete? Och i vilken utsträckning fortsätter konsten att reflektera över denna problematik idag?

Obligatorisk hälsa, 1938 ("HEJ FOLK AV STALIN!")

Nej, jag tror inte att det är här vi hittar nycklarna till nutidens svenska skildringar av arbetarklassen i bild. Och när det gäller bilder visar exempel som reklamfilmen från TILLT att de miljöer som traditionellt förknippas med industriarbete har blivit stereotyper som hänsynslöst kan användas i "skojig" propaganda. Vad vi ser är ett övertydligt exempel på både människoförakt och arbetarförakt. Men samma stereotypier som nyliberaler och stalinister tecknar upp när de vänder sig till "packet" kan en kritisk satiriker eller serietecknare använda för att ge oss vår värdighet tillbaka. Därför hör nog satiren och serieteckningarna till de mest demokratiska formerna av konst.

Frågan "Finns arbetarserier" undersöks seriöst på en blogg av Stefan Nicklasson - dekorationsmålare, serieentusiast, lärare m.m. Även här rullar alltså arbetet på utan att undertecknad behöver tillägga så mycket. Stefan har bland annat två intressanta spaningar om "Arbetarserier med klass", del 1 och 2. I den första intervjuar han Tinet Elmgren och Mats Källblad, som båda har starka rötter i arbetarklassen. Om Tinet (född i Finland) är en av de mest intressanta feministiska tecknarna just nu, så är Mats (född i norra Skåne) en kanske ännu bättre skildrare av "landsbygdens mörker" än Henrik Bromander. I den andra spaningen presenteras båda två mer utförligt tillsammans med en rad andra lästips. Direktlänkar till båda spaningarna kommer här:

Arbetarserier med klass, del 1

Arbetarserier med klass, del 2

Mats Källblad är både serietecknare och musiker. Hans musik och sångtexter har samma realistiska engagemang som hans serier. Han har tecknat länge och gav ut sitt första seriealbum 1995. Det hette Garagedrömmar. För det fick han seriefrämjandets pris Urhunden 1996. År 2002 fick han priset Unghunden för bästa serie riktad till barn och ungdomar. Bilar och motorcyklar är ett genomgående tema. Hans karaktär Sture Stelben är löpnade serie i tidningen MC-folket och garanterar att hans teckningar når långt utanför de små serieförlagens läsekrets. Förra året gav han ut den stora serieromanen Hundra år i samma klass som jag tycker att alla som är det minsta intresserade av klassfrågor skall läsa. Det en serie som aldrig hade kunnat tecknas av någon som inte själv har arbetat i dessa miljöer och haft denna uppväxt. Stilen är varken förskönande, demoniserande eller abstrakt. Det kallas realism. Rutorna här nedan talar för sig själva.

Ur Mats Källblads Hundra år i samma klass. Mera serier och musik på hans hemsida: http://matskallblad.blogspot.se

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom 

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 42

Roine Jansson framför målningar från olika miljöer, Skifte X 2. Gjuteriet Marechal Ketin i Liège (uppe t.v.), Garpenbergs gruva (uppe t.h.), Renströmsgruvan i Västerbotten (nere t.v.), stålverket i Charleroi (nere t.h.).

En utställning som nämndes i det förra inlägget (i oktober) är Skifte X 2 på konsthallen i Dalarnas Museum i Falun. Den pågår ännu några dagar, fram till söndagen den 11:e januari. Utställningen är ett möte mellan två bildmakare med erfarenheter som gör dem trovärdiga som arbetarkonstnärer. Det handlar om Roine Jansson och Anders Björnhager. Som konstnärer är de mycket olika. Roine Jansson hör till de nutida svenska konstnärer som allra mest förknippas med arbetslivsskildring och projekt i samarbete med arbetarrörelsen – han är gruvarbetets målare (se På spaning efter arbetarkonsten nr 29).

Anders Björnhager har varit mer lokalt verksam i Dalarna och hans band till arbetarrörelsen har varit mer sporadiska. Men idén till utställningen Skifte X 2 växte fram när Björnhager fick i uppdrag att göra bilder till Pappersindustriarbetareförbundets avdelning 50 i Kvarnsveden (Borlänge) i samband med avdelningens hundraårsjubileum 2014. Bilderna är akrylmålningar i ganska stora format, men de fungerar också som illustrationer i jubileumsboken Pappersarbetarna som kom ut i oktober i samband med att utställningen öppnades. Boken belyser pappersindustrins och det fackliga arbetets förändring under hundra år.

Som 17-åring, 1974, började Anders Björnhager själv arbeta på Kvarnsvedens pappersbruk, på den tiden då företagskoncernen fortfarande hette Stora Kopparberg. När nu bruket har funnits i 150 år, och Pappers avdelning 50 i hundra, är personalstyrkan nere i under 600 anställda och motsättningarna mellan företaget och facket skärps när nya direktiv för tidsstyrning pressar upp tempot. På så sätt kommer jubileumsboken och utställningen mitt i ett skifte i brukets och hela pappersindustrins historia. Det är nog så det är tänkt att man ska uppfatta titeln Skifte, förutom att ordet förstås också syftar på skiftarbete. Även Roine Jansson har i högsta grad upplevt och skildrat skiften i gruvnäringen och metallindustrin sedan 1970-talet, både i Sverige och på kontinenten.

Roine Jansson, från gjuteriet Marichal Ketin.

Skillnaderna mellan Roine Janssons och Anders Björnhagers bilder är som sagt stora, och utställningen är egentligen två utställningar med separata utrymmen för varje konstnär. Roine Jansson har det största utrymmet – två salar med ett åttiotal verk som är ett litet urval ur hans livslånga arbete med gruvmiljöerna och gruvarbetarna. Anders Björnhager har ett eget rum och visar bara bildsviten för Pappers, plus några äldre teckningar som visar att han redan i slutet av 1970-talet var en skicklig och i stort sett självlärd tecknare som gärna fördjupade sig i maskindetaljer från industrin. Dessa teckningar förtydligar varför just Björnhager är en lämplig person för jubileumsuppdraget. Han har hållit fast vid den detaljerade realismen och som konstnär har han utgått från den plats där han växt upp, arbetat och levt. Men estetiskt spelar Björnhager och Roine Jansson i olika divisioner, och att jämföra dem på det planet skulle tyvärr inte vara till Björnhagers fördel. Det behöver man å andra sidan inte göra, eftersom utställningen utgår från idén att visa olika miljöer och deras förändringar.

Från Roine Janssons utställningsdel, med montrar. I fonden en utsikt över Charleroi

Det är det dokumentära som är kärnan i utställningen. Samtidigt som Roine Janssons målningar är en fest för den som verkligen uppskattar bra och färgsprakande måleri innehåller hans avdelning ett mycket detaljerat dokumentärt material i form av texter och mindre bilder, ofta snabbt skissade på plats. En rad glasmontrar i det ena rummet innehåller teckningar och detaljerade beskrivningar av människor och händelser från olika gruvor. Urvalet till utställningen fokuserar ganska mycket på Roine Janssons resor i Belgien och Frankrike under 2000-talet – främst till Charleroi, Liège och La Houve.Den fransktalande Jansson har åkt dit ett trettiotal gånger för att måla och för att intervjua människor som arbetat i den numera nedlagda belgiska stenkolsbrytningen. Han har också kunnat dokumentera den sista ännu fungerande kolgruvan i regionen - La Houve på den franska sidan. Några av de nyaste målningarna är vidareutvecklingar av iakttagelser från gjuteriet Marichal Ketin i Liègeområdet - ett gjuteri som har en särskild betydelse för stålindustrin eftersom det gjuter en särskild sorts valsar för valsverk. Valsarna har en slityta i härdat stål och en mjukare kärna, och är alltså extra slitstarka.

Den som vill lära sig något som gruvor och stålindustri borde ha Roine Jansson själv som guide i någon av hans utställningar. Eller, i brist på honom själv, äga hans bok Gruvarbetare i ord och bild. Själv är jag okunnig om malm och stål. Länge hade jag varit förbryllad över två runda, röda former som syns i en av Roine Janssons bästa målningar (som du kan se här). Målningen finns på utställningen, och nu kunde Roine Jansson på tal om valsgjuteriet upplysa mig om att "formerna" helt enkelt är valsarna sådana som de ser ut när de är installerade i ett valsverk och den ännu glödande plåten valsas ut mellan dem (det gula i bildens mitt). På så sätt innehåller Roine Janssons bilder mängder av information för den som har tålamod att lära sig "läsa" dem. De skrivna kommentarerna och förklaringarna är en viktig del av hans olika bildprojekt.

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2

Anders Björnhager har ett väldokumenterat intresse för arbetarrörelsen och dess betydelse för Borlänges historia. Detta är till exempel temat för en väggmålning han gjort på Maximteatern i Borlänge. Han fick pappersindustriarbetareförbundets kulturstipendium år 2003. Ofta utgår han från fotografier eller från fotografiska detaljer som kombineras ihop. Så har han också gjort när jubileumssviten kom till. I åtminstone en av målningarna har han använt en bild av fotografen Hasse Eriksson, som står för fotografierna i boken Pappersarbetarna. I Anders Björnhagers bilder händer något som är ganska vanligt hos självlärda konstnärer som målar efter fotografier. Den minutiöst detaljerade tekniken blir så realistisk att den blir overklig. Bilden blir som en dröm eller ett fruset ögonblick. Som i en specialeffekt i en film där huvudpersonen går omkring bland människor och föremål som har stelnat i sina rörelser

Jag kommer att tänka på ”naiva” målare som Henri Rousseau, den berömde franske tulltjänstemannen som inspirerade Picasso och andra modernister för ett sekel sedan. Liksom de ”naiva” målarna har Björnhager vissa begränsningar i figurteckningen som förstärker den ”frusna” effekten. Hans människor kan se ut som dockor med märkliga proportioner, särskilt i ansiktena. I det fina häftet med kommentarer som konstnärerna har gjort till utställningen beskriver Björnhager en av sina bilder på ett sätt som jag tror är typiskt för hur han ser på sitt arbete: ”Det här var en jättetråkig bild från början, men jag har kryddat den lite. Fanorna är alldeles riktigt avmålade precis som de ska vara. Men gubbarna är påhittade allihop.”

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2

Men till skillnad från en verklig ”naiv” konstnär är Björnhager medveten om att hans bilder aldrig kan bli realistiska även om allt är ”alldeles riktigt” avmålat. Han använder de overkliga effekterna för att skapa en känsla av att gränserna mellan nu och då suddas ut. Titta på bilden av KP-arbetaren som synar papperskvaliteten. Befinner han sig i nutiden eller i dåtiden? Klädseln skulle kunna vara nutida (kanske bortsett från kepsen) men maskinens detaljer är museala. I den stora, höga bilden av maskinhallen med sina pappersrullar och pappersbuntar är tiden helt och hållet dåtid, för den är noggrant avmålad efter ett fotografi från 1900-talets början. Så noggrant att Björnhager till och med har kopierat overkliga effekter som har med den tidens långa exponeringstider att göra. Mannen och kvinnan i förgrunden har bara stått där under en viss tid av exponeringen och därför syns delar av maskinerna genom dem. Björnhager skriver att han inte märkte detta medan han arbetade med bilden. Så upptagen var han med att få allt precis ”rätt”. Sedan behöll han effekten. Ibland är det tydligt att det rör sig om dröm och poetisk fantasi, till exempel när Björnhager använder en gammal bild av kvinnor som klipper trasor till trasmattor på en veranda. Här låter han en stjärnhimmel synas genom den öppna dörren. Två av kvinnorna har fått huvuden som smälter samman med den faluröda husväggen, och trasorna har växt till en färgsprakande ringlande massa som sprider sig utanför bildens kanter. I sin kommentar beskriver Björnhager detta som en symbolisk bild och nämner både jungfru Maria och DNA-strängar – släktskap som binder människor samman. Bildens titel är Sam-band.

Skall man beskriva Björnhagers jubileumssvit som en helhet skulle man kunna säga att han har återskapat brukets och bruksortens historia som ett poetiskt dockhus med olika tider på olika våningsplan. Han bygger tidsbilder med sina fotografiska förlagor och dockliknande figurer. I en av bilderna är det faktiskt just så som tiden framställs. En kvinna i nutida kläder öppnar dörren till Nedre sliperiet i pappersbruket, noggrant avmålat efter ett foto från 1938. Hallen med sina gamla maskiner för slipning av massaved är grå som i ett svartvitt fotografi, eller som damm som inte rörts på sjuttio år. På dörren står ”1938”. Bakom kvinnan  finns en trappa som leder ner till en våning där det står ”1900”. Klockan på väggen saknar visare. I andra bilder visas också olika moment i äldre tiders arbete på bruket, men de är inte många. Björnhagers ”frusna” bildvärld ligger närmare dagens industrimiljö med allt färre och allt mer isolerade arbetare i en alltmer automatiserad produktion. Därför hör bilden av den ensamme nattskiftaren i den dunkla hallen till de mest realistiska i sviten.

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2

Se också:
Rolf Janssons ledartext om Roine Jansson och gruvindustrin i Aftonbladet 2001


Inslag i SVTom jubileumsboken Pappersarbetare

Länkning pågår till intressant.se