tisdag, april 22, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 24

Fortsatt rapport från seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" i Smedjebacken (se också spaningarna 19 och 23)

Dag 2 (15 april) fortsatte med de skandinaviska översikterna. Ulla Jaskari från arbetarmuseet Werstas i Tammerfors redogjorde för arbetarkonstens historia i Finland. Precis som i Sverige är fenomenet arbetarlitteratur mer utforskat än arbetarkonsten, berättade Jaskari. Litteraturhistorikern Raoul Palmgren (1912-95), själv med bakgrund i arbetaryrken, var drivande när det gällde att skriva en arbetarnas litteraturhistoria i Finland. Ska en motsvarande konsthistoria skrivas skulle man kunna börja redan på medeltiden, till exempel med de illustrationer till olika yrken som finns i marginalerna i handskrivna landskapslagar. Finska exempel från 1800-talet är R. W. Ekmans och Werner Holmbergs folklivsbilder. Under senare delen av 1800-talet målare som Pekka Halonen, Eero Järnefelt, Albert Edelfeldt. Skulptörer som Robert Stigell. Exempel på en dåtida kvinnlig konstnär som målade arbetslivsmotiv är Beda Sjernschanz (t.ex. "Glasblåsare", 1894). In på 1900-talet är storstrejken 1905 en avgörande händelse. Viss nationell enighet fanns mellan den finska arbetarklassen och borgerligheten fram till självständigheten och inbördeskriget 1918. Men under 1920-talet vreds konstlivet mot estetiska frågor och arbetarklassen tappade sympatier. Arbetarskildrare från denna tid: Wilhelm Lönnberg, Valmari Ruokokoski, Marcus Collin. Skulptören Felix Nylund.

Stark högerorientering i Finland efter inbördeskriget. Konstnären Henry Ericson hörde i början till den "vita" sidan men tog senare parti för den "röda" med sina minnesbilder från inbördeskriget (bilderna är från 1932). Efter andra världskriget följde särställningen i förhållande till Sovjetunionen och en större förståelse för arbetare i kulturlivet. Under 60-talet bryter "popkonst" och naivism in. Till exempel Inari Krohn (f. 1945). Hon har kallats en "socialistisk naivist". Under 70-talet växte sig den sociala realismen stark i Finland, stora utställningar med sovjetisk konst visades och kontakter knöts med konstskolor i Leningrad. Det fanns "konstruktivister" (dvs. konstnärer som bara arbetar med geometriska former) som blev socialrealister, till exempel Perttu Näsänen. Kaj Stenvall, nu känd som "Kalle Anka-målaren", började som socialrealist. Ulla Jaskari lyfte särskilt fram exemplet med skulptören Ossi Somma: hans pappa var kommunist, han studerade vid Ilja Repin-institutet i Leningrad och till skillnad från de flesta av sina kamrater är han fortfarande en socialt engagerad konstnär. Några länkar:

Om Inari Krohn (på svenska)

Ossi Sommas hemsida (på engelska och finska)

Text om finsk socialrealism i relation till kapitalismen (finska)

Werstas arbetarmuseum, svensk version

Lästips: Leena Björkqvists uppsats "Åborealismen på 1970-talet" (Konstvetenskap, Åbo akademi, 1996)

På spaning efter arbetarkonsten 23

Fortsatt rapport från seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" i Smedjebacken förra veckan (14-16 april)

Dag 2 inleddes med Hanne Abilgaards redogörelse för situationen i Danmark (se spaning nr 19)

Sedan var det Norges och Lill-Ann Jensens tur. Jensen är konsulent vid Norges motsvarighet till ARBARK, Arbetarrörelsens arkiv i Oslo. Hon har deltagit i ett dokumentationsprojektet "Engasjert kunst" (Engagerad konst) om Norska LO:s konstsamling och skrivit boken Bildet som våpen (Bilden som vapen, 1984). Jensen påpekade också att hon tänkte tala om "engagerad" eller politisk konst snarare än industribilder. Sedan berättade hon om "Landslaget aktuell kunst" som startades 1952 på initiativ av arbetarrörelsen. En sorts motsvarighet till svenska Konstfrämjandet. Organisationen hade från början en ideologisk prägel som märktes på temat "Arbetsplats, arbetsliv, arbetskamp", men på 80-talet ändrades det till "Arbetslivsbilder" och kampaspekten försvann. Precis som inom Konstfrämjandet satsades det mycket på grafik, och medlemsblad togs fram i tävlan mellan konstnärer. Som exempel tog Jensen ett "silketryk" (silk-screen) från 70-talet av Anders Kjær (född 1940 i Stockholm, numera bosatt i Noresund). Just det här bladet var enligt Jensen också ett exempel på att arbetsplatsmotiv (i det här fallet från jordbruket) inte alls var lika uppskattade bland medlemmarna som till exempel landskap och blommor.

En annan viktig verksamhet som Jensen nämnde är studieförbundet AOF (Arbejdernes Oplysnings-Forbund, motsvarigheten till ABF) och dess kulturdagar med skapande verkstäder. Precis som i Sverige har mycket konst försvunnit från arbetarrörelsens lokaler. Oslo Arbejdersamfund gick till exempel i konkurs för några år sedan och dess konst spreds ut. Apropå det svenska dokumentationsprojektet meddelade Jensen att det liknande norska projeket har visat att norska LO:s konstsamlingar är av ett mycket ojämnt och blandat slag. En del inköp går inte att förstå sig på alls, menade hon.

Historiskt började Lill-Ann Jensen med det sena 1800-talets naturalistiska måleri (i opposition mot konstakademierna och den officiella konsten), till exempel av Theodor Kittelsen (en strejkmålning från 1879), Christian Krogh (som gjorde skandal när han granskade prostitutionen i dåvarande Kristiania), Svend Jørgensen (målningen "Arbetslös", 1888) och Anders Svarstad (gift med nobelpristagaren Sigrid Undset). Anders Svarstad var enligt Jensen Norges förste store proletärmålare. Han dokumenterade invigningen Folkets hus i Oslo 1907, men när rörelsen erbjöds att köpa målningen ansåg man inte att man hade råd (magfrågan kontra kulturfrågan igen). Tanken om en fristående arbetarkultur blev starkare efter första världskriget. Konstnärerna radikaliserades. Vissa konstnärer som Reidar Aulie och Willi Midelfart blev organiserade kommunister och medlemmar av den kommunistiska kulturorganisationen "Mot Dag". Mest känd är Reidar Aulie, men Jensen påpekade att han inte fick delta i utsmyckningen av rådhuset i Oslo (som staten satsade enorma resurser på) förrän han hade gått över till socialdemokraterna (Arbejderpartiet).

söndag, april 20, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 22

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Svante Rydberg fick priset år 2001. Åter igen är det en dalmas vi möter. Svante Rydberg är född 1948 i Ludvika, och där bor han fortfarande kvar. Han började ungefär som Gösta Backlund, på egen hand, utan skolor eller resor. Men senare gick han Pernbys målarskola i Stockholm (1969-70), och när han sökte sig utomlands blev det två terminer på konstakademien i Rom (1971-72). Motivmässigt har han dock hållit sig till hembygden och dess natur. Även när det gäller utställningar och utsmyckningar har hans verksamhet varit koncentrerad till Dalarna och Bergslagen. Han har haft bra kontakter med pappersindustrin i området, och har haft flera utställningar vid koncernen Stora Ensos företagsmuseum och arkiv i Falun. Hans senaste stora utsmyckningsuppdrag är beställt av Stora Enso. Utsmyckningen invigdes år 2005 och är en 90 kvadratmeter stor vägg i "sgraffito" (en teknik där linjer ristas i våt puts) för den nya maskinhallen i pappersfabriken i Kvarnsveden (för övrigt samma fabrik där Hans Tollsten arbetade, se spaning nr 10). Andra konstnärer som tidigare utsmyckat fabriken är Hans Tollsten och Gösta Backlund. I Dalademokraten (14/12 2005) kommenterade Rydberg själv sin utsmyckning på följande karaktäristiska sätt:

- Det är första gången jag gör en offentlig utsmyckning i industrimiljö men att måla arbetare i blåställ tycker jag inte är nödvändigt.

- Det icke föreställande öppnar för vidare tolkningar och tankar.

Många av Rydbergs bilder är just "icke föreställande", eller abstrakta. Men till grund för hans abstrakta bildspråk ligger olika naturintryck. Vita snövidder och mörka, djupa gruvhål är associationer som ligger nära till hands. Ibland är motivet klart urskiljbart, som när han gör ett "Stilleben med smidesjärn". Kanske som en sorts kommentar till somligas undran inför det abstrakta måleriet och krav på något som "liknar":

Länk till Rydbergs målning "Stilleben med smidesjärn"

Här är en annan sida med fler bilder av Rydberg:

Rydberg på Konstfrämjandet i Halmstad

Svante Rydberg är den förste i vår rad av Johan Ahlbäckpristagare som konsekvent har föredragit det "abstrakta" framför realismen, eller fokuserat på måleriets uttrycksmedel snarare än dess "föremål" och ämnen. Det här är förstås intressant med tanke på syftet att uppmuntra konstnärer som "verkat i Johan Ahlbäcks anda". Johan Ahlbäck kunde själv ibland närma sig det "abstrakta" i sina studier av kroppar i häftig rörelse – i dom bilderna är det nästan som om rörelsen löser upp alla föremål och fasta konturer i ett virrvar av färg och rytm. Och precis som Svante Rydberg var Johan Ahlbäck starkt bunden till sin hembygd. Till den egna PLATSEN och dess natur. Så precis som i fallet med Gösta Backlund är det snarare i abstraktionen och naturskildringen vi hittar den eftersökta "andan". Snarare där än i någon arbetslivsskildring eller något klart uttryckt politiskt ställningstagande. Det är svårt att föreställa sig att Rydberg i bild skulle kommentera Stora Ensos framfart i Brasiliens skogar eller koncernens stora personalnedskärningar här i Sverige, till exempel just i Falun. Å andra sidan finns det andra sätt för en konstnär att arbeta "för" arbetare än att uttryckligen ta politisk ställning. Till exempel genom att göra arbetsplatser och samlingslokaler vackrare och drägligare. Till exempel genom de utsmyckningar som Rydberg har gjort på lasaretten i Falun och Ludvika och i Folkets hus i Borlänge.

På spaning efter arbetarkonsten 21

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

År 2000 fick Ulla Wennberg priset. Hon är född 1948 i Lund och i likhet med Åse Marstrander (se föregående spaning) är hon främst grafiker. Hon fick sin utbildning vid Konsthögskolan i Stockholm under åren 1970-75. Sin samhällskritiska ådra visade hon tidigt och till skillnad från många andra har hon förblivit samhällskritiker. Hennes kanske mest kända och spridda bild är träsnittet "Det omöjligas konst" från 1988 med en kvinna i arbetskläder som viker sig dubbel för att kunna tvätta en toalettstol underifrån. En bild som borde bäras runt nu på 1:a maj när slagordsramsan ljuder igen: "Inga pigor åt överklassen / Låt dom själva skura dassen!"

Ulla Wennberg har ställt ut mycket och ofta runtom i Sverige. Hon har gjort och deltagit i vandringsutställningar som "Kvinnors arbete" (1988-91), "Kvinnor skildrar män" (1994-95) och "Konstfeminism" (2006-2007). På eget förlag har hon givit ut böckerna Mammas bilder (1994) och Streckgummor (1977). Hon är medlem i Grafiska sällskapet, i konstnärsgruppen SAMSYNTA (den består av Grethel Brohult, Åse Marstrander och Ulla Wennberg) och i Xylon, en förening för konstnärer som arbetar med träsnitt:

Länkar till medlemmarna i Xylon

Träsnittet är Ulla Wennbergs specialitet inom de grafiska teknikerna. I likhet med torrnålsgravyren (se föregående spaning om Marstander) är det en ganska enkel och direkt teknik. Man skär med särskilda små järn i en slät träbit, och dom partier som man skär bort blir vita i trycket. Det blir alltså de upphöjda partierna som ger avtryck på papperet vid tryckningen, och därför räknas träsnittet till dom tekniker som fungerar enligt principen HÖGTRYCK. Torrnålsgravyren är däremot ett DJUPTRYCK (där är det ju de inristade linjerna i plåten som trycks). Litografi och silkscreen är till en tredje sort: PLANTRYCK. Ulla Wennberg har deltagit i grafiska vandringsutställningar som "Det grafiska rummets möjligheter" (1998-2000) och "Om högtryck" (1993-95). Några av hennes träsnitt från senare år finns att se och köpa på grafiska sällskapets hemsida för distribution:

Grafiska sällskapet på "konstnätet"

Ulla Wennberg är också verksam som kulturskribent, bland annat i FiB/Kulturfront. Under senare år har hon utökat sitt satiriska bildskapande till att också omfatta en sorts tredimensionella "collage" av till exempel fotografier och upphittade föremål. Med sin fototeknik har hon kunnat göra mycket eleganta porslinsföremål för den som vill se den politiska eliten (borgerlig eller socialdemokratisk) förvandlad till prydnadsankor, kaffemuggar eller tekannor. För att sprida sina budskap har hon också tagit Internet till sin hjälp. Här på "blogger" har hon inte mindre än tre bloggar: "ANKULL", "YLLEMOR" och "YLLETUR". Och när Skarpnäcks kulturhus år 2005 visade utställningen "Politisk satir 1960 till 1990" så var Ulla Wennberg en av konstnärer som var representerade. Här är några länkar för den som vill orientera sig mer om vad hon gjort under senare år:

Artikel om Johan Ahlbäck av Ulla Wennberg

Thomas Bodström som anka, av Ulla Wennberg

Artikel ur tidningen Internationalen om utställningen i Skarpnäck

Ulla Wennbergs bloggar

Precis som flera andra av de kvinnor som fått Johan Ahlbäcks pris har Ulla Wennberg skildrat utsattheten i kvinnodominerade yrken. Men arbetslivsskildringen verkar inte vara någon genomgående linje genom hennes karriär. Snarare än arbetarkonstnär (i bemärkelsen en som gör konst "om" arbetare) är hon en politisk satiriker med värderingar som ligger nära den breda arbetarrörelsens värderingar. Genom böcker och vandringsutställningar har hon säkert nått många av dom som skulle kunna känna att hennes bilder är "för" dom. Om hon jobbar "i Johan Ahlbäcks anda" så är det kanske inte först och främst genom innehållet (hennes feminism och satir har inte mycket med Ahlbäck att göra) utan mer genom bildernas utformning. Precis som Ahlbäck och andra arbetarskildrare väjer hon inte för det kantiga och robusta. Kantigheten kommer sig delvis av själva träsnittstekniken, men den är också ett sätt att ta parti för dem som arbetar och kämpar i det tysta, utan utsmyckningar och idealisering.

fredag, april 18, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 20

(I fortsättningen ska inläggen bli litet kortare.)

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

1999 fick Åse Marstrander priset. Hon är född 1944 i norra Bergslagen, närmare bestämt i Sandviken. Efter utbildning vid Konstfack i Stockholm 1970-75 satsade hon på grafiken och vardagsskildringen (men hon hade kunnat bli skulptör också). Hon hade fått som vana att teckna av människor som hon såg ute på stan, till exempel på pendeltåget. 1977 gav hon ut en bok med dessa teckningar: Människor på pendeltåg. Den skulle följas av fler böcker. Böckerna har blivit ett sätt för Marstrander att sprida ut sitt arbete till en större publik. Människor på pendeltåg blev också en vandringsutställning som turnerade under åren 1976-77. Marstrander har också gjort vandringsutställningarna Marguerite - en förlossning (turné med Riksutställningar 1983-87) och Kvinnors arbete (turné 1988-90). Hon har överhuvud taget varit en flitig utställare runtom i Sverige, och arbetar man med grafik blir det ju också lättare att visa sina bilder ofta och kanske på flera ställen samtidigt. Här är en länk till en artikel i Värmlands folkblad om en av hennes utställningar:

Åse Marstrander på Konstfrämjandet

Åse Marstrander är medlem i Grafiska sällskapet, hon är en av de 500 delägande konstnärerna i Grafikens hus (Mariefred) och hennes grafik ingår i den så kallade "grafikbank" som organisationen Sveriges konstföreningar har. Som komplement till konstnärskapet har hon i likhet med Ulla Zimmerman (se tidigare spaning) valt att gå bildterapeutens väg. Hon är medlem i Svenska riksförbundet för bildterapeuter där hon hör till dom som har gått eller går en utbildning till bildterapeut. (Men för närvarande krävs det ingen särskild utbildning eller auktorisering för detta yrke.) Marstrander har också arbetat som lärare på sin gamla skola, Konstfack, under många år. År 2002 uttalade hon sig i universitetslärarnas medlemstidning om de dåliga a-kassevillkoren för lärare som arbetar deltid:

Åse Marstrander intervjuad i SULF-tidningen

Några av Marstranders större projekt under senare år var när hon följde dom som arbetar i kassan på en ICA-affär (2003-2004) och när hon gjorde en stor bildsvit om livet i Mariefred (till Mariefreds 500-årsjubileum 2005). Resultatet av ICA-projektet kan beställas som vandringsutställning från Virserums konsthall och sviten om Mariefred visades på Grafikens hus sommaren 2005. Det här är ju åter igen vardagskonst, och det är det som är Åse Marstranders styrka och specialitet. Hon hör till dom konstnärer som renodlar en viss teknik och en viss krets av motiv snarare än att sprida ut sin verksamhet på många olika områden (alltför stor mångsidighet kan ju leda till brist på fokus).

Dom tekniker hon har valt är teckningen och torrnålsgravyren. Att göra en torrnålsgravyr innebär att rista linjer med en särskild nål (en så kallad "radér-nål") i en plåt, oftast en kopparplåt. Sen behöver man inte göra något mer innan man färgar in plåten och låter den gå tillsammans med ett papper genom grafikpressens valsar. Torrnålsgravyren får en särskild, mjuk karaktär av att alla ristade linjer omges av små vallar av upprispad koppar, så kallade "grader". Men dom här "graderna" slits ner för varje "avdrag" som man gör och därför kan man sällan dra mer än ca 10-20 exemplar innan bilden har förlorat sin särskilda karaktär och plåten måste slängas. Med grafik är det alltid så att ju mindre upplagan är, desto högre blir priset. Ändå har Åse Marstrander alltid hållit priset på sin grafik på en måttlig nivå. Och det gör den ju tillgänglig för en större publik. Dessutom sprids bilderna genom hennes böcker.

Men det är förstås inte bara tekniken som gör en konstnär. Det som gör Marstrander till en så bra vardags- och arbetslivsskildrare är hennes sätt att snabbt och med små, känsliga linjer fånga det karaktäristiska i en rörelse eller ett ansiktsuttryck. Hon är definitivt en arbetarkonstnär om man av en sån kräver konst om kroppsarbete, för de människor som avbildas. Att arbeta i en ICA-affär och sitta i en kassa kan man ju tycka är ett klent kroppsarbete, men många av dom största arbetsproblemen finns i stillasittande yrken med små, monotona rörelser. Med dom små och subtila medlen i sin konst (bara små streck på ett papper eller en plåt) kan Åse Marstrander få oss utomstående att förstå precis vilka påfrestningar dessa yrken utsätter kroppen för.

På spaning efter arbetarkonsten 19

Ur den utlovade fortsatta rapporten från seminariet om arbetarkonst i Smedjebacken:

(Se också spaningarna 17-18)

Situationen i Danmark

Tisdagen var fullmatad med redogörelser från de olika skandinaviska länderna. Hanne Abilgaard från Arbejdermuseet i Köpenhamn inledde med att tala om museets samling av dansk arbetarkonst och om utställnings- och bokprojektet "Industriens billeder" (2007). Hon berättade att det finns två syften med samlingen: dels att dokumentera vilka "skilderier" som funnits i danska arbetarhem ("skilderier" är ett oöversättligt begrepp som också omfattar alla bilder som inte räknas som konst), dels att samla den konst och dom bilder som dokumenterar arbetarklassens liv och historia. Hon räknade också upp följande villkor som hon och hennes medarbetare tror kan vara avgörande för att något ska kunna kallas arbetarkonst:

1) Konst med motiv från arbetarklassens liv
2) Konst med idébudskap från arbetarrörelsen
3) Konst som är relaterad till arbetarklassens institutioner och organisationer
4) Konst utförd av arbetare (bildmässiga uttryck för arbetares egen livssituation

Men ordet "arbetarkonst" har två led: arbetare och konst. Det kan också finnas olika villkor för att folk ska vara beredda att kalla något för konst och inte bara bilder. Abilgaard nämnde följande fyra:

1) Att bilder är konstnärligt nyskapande
2) Att bilder är estetiskt framstående (men vad det innebär är ingen lätt fråga)
3) Att bilder används i många olika sammahang (till exempel i publikationer)
4) Att bilder får ett positivt mottagande (reception)

Enligt Abilgaard finns det en utbredd föreställning om att danska konstnärer inte har intresserat sig för industrin och industrisamhället. Somliga menar att det beror på att den danska identiteten är grundad på myten om Danmark som ett bondeland. Men det kan också vara så att dom som skrivit landets konsthistoria och som styr landets museer har valt att utesluta och förtiga arbetarkonst. Abilgaard berättade att inget danskt konstmuseum utom det i Aalborg var intresserat av att visa utställningen "Industriens billeder" eller att samarbeta på annat sätt. Dansk arbetarkonst ingår sällan i konstmuseernas samlingar. Och när den gör det visas den inte. Abilgaard kommenterade detta ungefär såhär: "Det går fint att på danska konstmuseer visa borgerliga patriarker från 1800-talet omgivna av familj och tjänstefolk. Men visar man bilder av arbetare som är stolta över sitt arbete, då blir det politik."

Syftet med utställningen "Industriens billeder" var att visa "Hur bildkonsten i Danmark har åskådliggjort och förhållit sig till industrialiseringen." Abilgaard visade oss hur man då får gå tillbaka till 1700-talet, då Norge hörde till Danmark, och till exempel titta på C. A. Lorentzens grafiska blad med motiv från den norska järnframställningen. Kända danska 1800-talsmålare som ibland målade industrimotiv var Constantin Hansen, P. S. Krøyer, Lauritz Tuxen och N.V. Dorph. Dom arbetade för en begränsad borgerlig krets och deras industrimotiv var oftast beställda av fabriksägaren. Detta påverkade sättet av avbilda arbetarna. Medan arbetarna förblev anonyma avbildades arbetsledare och fabriksägare som individer. En förändring märks i Jens Birkholms målning Järngjutarna från 1905. Målningen var inte beställd men köptes senare av fabriksägaren. Birkholms konst hade ofta ett agitatoriskt innehåll men till stilen var den helt i linje med etablerad borgerlig smak. Här är en länk till ett annat exempel:

Jens Birkholm (1869-1915), "De fattigas evangelium"

Abilgaard fortsatte att berätta för oss om utvecklingen under 1900-talet. Bröderna Frants och Erik Henningsens målningar är exempel på det tidiga 1900-talets sentimentala fattigdomsskildringar. Dom kan till exempel låta Kristus rädda ett barn mot en fond av fabriksskorstenar. Men i en målning som Strejkbrytarna av Erik Henningsen visas verklighetens kampsituationer. När arbetarrörelsen till slut hade etablerat sig på 1920-talet och 1930-talet uppstod det önskemål om en mer positiv arbetarskildring. Konstnärer som Erling Fredriksen stod enligt Abilgaard för ett "socialdemokratiskt" vardagsmåleri där enkelhet, förnuft och ordning var dominerande ideal. Fredrikssen ingick tillsammans med Peder Jensen, Folmer Berndtsen och andra i "Kamraterna", en dansk sammanslutning för arbetarkonstnärer som bildades 1935 och faktiskt fortfarande finns kvar (även om inriktningen förändrades redan på 50-talet). En annan viktig målare vid denna tid var Anker Landberg (1916-1973) med sina varvs- och fiskarmotiv. Victor Brockdorff (1911-1992) var organiserad kommunist och Danmarks enda renodlade företrädare för den i öst påbjudna sociala realismen:

En illustrerad artikel om Victor Brockdorff

Under 1960- och 70-talen innebar det ökade miljömedvetandet att konstens industriskildringar blev mindre positiv. Danska industrikritiska konstnärer från den här tiden är Peter Lautrop, Ole Sporring, Mikael Witte och Erik Hagens. Under 80-talet försvagades den politiska konsten, och under 90-talet övergick industrikritiken till en stark industriromantik när unga konstnärer (ofta utan egen erfarenhet av industriarbete) upptäckte vilka spännande miljöer som fanns i övergivna fabriker. Nutidens danska arbetslivsskildrare är ofta realister, rentav fotorealister. Abilgaard nämnde särskilt Bjarke Regn Svendsen och hans bilder från Lego-koncernen (1996-97) och Erik Styrbjørn Pedersen med boken Arbejdsbilleder. Hon påpekade också att dom här konstnärerna har haft svårt att avyttra sina bilder. Galleriernas och konstmuseernas medelklasspublik är allmänt sett inte intresserad av arbetslivsmotiv. Just nu visar Arbejdermuseet en utställning med Erik Styrbjørn Pedersens bilder:

Illustrerad text om Erik Styrbjørn Pedersens utställning

När det gäller det stora utställningen "Industriens billeder" sammanfattade Abilgaard sina erfarenheter såhär:

"Har vi fått den danska arbetarkonsten ut ur sin isolering? Det kan bara tiden visa, men utställningen blev en stor publiksuccé."

Återkommer med kortare sammanfattningar av de övriga föredragen och diskussionerna.

Närmast följer ytterligare några inlägg i serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris: Åse Marstander (fredag), Ulla Wennberg (lördag) och Svante Rydberg (söndag).

onsdag, april 16, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 18

Smedjebacken, 16 april 2008

Tre dagars livlig och givande diskussion om arbetarkonsten och industrisamhället är nu avslutade. Igår hade Konstfred tyvärr inte tillgång till dator och just nu blir det inte tid för någon riktig rapport, för tåget till Stockholm går om en halvtimma. Helt kort kan man iallafall säga att seminariet har givit ett unikt tillfälle för oss som forskar (eller vill forska) om arbetarkonst att möta andra forskare, folk från fackföreningsrörelsen och konstnärer som arbetar med arbetslivsskildringar och med olika projekt på arbetsplatser. Seminariet har visat att det finns mycket att reda ut kring grundfrågaorna "av vem?" (vem gör konsten?), "om vem" och sist men inte minst "för vem" (vem beställer konsten och vilka får glädje av den?). Vi har kommit in på både fördelar och nackdelar med att kalla något för "arbetarkonst". En nackdel kan vara att beteckningen skymmer andra sociala dimensioner, till exempel kön och etnisk bakgrund. En särskilt viktig fråga som har kommit upp, kanske den viktigaste, är var arbetarna själva befinner sig i arbetarkonsten. Vilka normer har det funnits för hur arbetare har återgivits i konsten och i vilken utsträckning har folk kunnat identifiera sig med den (eller med normerna)?

Återkommer utförligare imorgon.

måndag, april 14, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 17

Smedjebacken, Dalarna, 14 april 2008

Tåget från Stockholm anlände till Smedjebacken kl. 17.45 fullastat med deltagare i seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder". Vi kördes i buss den korta biten upp till Folkets hus där vi togs emot av Monica Borg och Frans van Brüggen från Johan Ahlbäckstiftelsen, och Margareta Ståhl från Arbetarrörelsens arkiv. Det var generöst uppdukat i foajén med broschyrer och böcker kring stiftelsens och arkivets verksamheter. Sedan följde inledningsanföranden i auditoriet av stiftelsens ordförande Bertil Andersson och IF Metalls kulturombudsman Kjersti Bosdotter. Kjersti framhöll att man hade planerat ett forskningseminarium kring arbetarkonsten redan i samband med den stora turnerade Albin Amelin-utställningen år 2002, men att det av olika anledningar inte blivit av. Nu är vi i vart fall här. Här är ytterligare några namn bland oss som är med:

Lars Furuland (se tidigare spaningar)
Magnus Nilsson (se tidigare spaningar)
Per Josefsson, konstnär (skulptör) från Norrköping. Har gjort flera turnerande arbetslivsutställningar
Roine Jansson, konstnär (målare) från Österbybruk. Johan Ahlbäckpristagare 2002
Sira Jokinen Lisse, konstnär från Motala. Arbetat med olika projekt i arbets- och vardagsliv, bl.a. via Virserums konsthall. Sitter i juryn för LO:s kulturpris
Maths Isacson, professor i ekonomisk historia (Uppsala). Sitter i Johan Ahlbäckstiftelsens referensgrupp
Elisabet Lidén, docent i konstvetenskap. Har skrivit den hittills enda större monografin om Albin Amelin
Küllike Montgomery, chef på Bror Hjorths hus i Uppsala. Har skrivit en monografi om Torsten Billman
Jeff Werner, doktor i konstvetenskap. Har skrivit en avhandling om den viktige göteborgsmålaren Nils Nilsson
Jessica Sjöholm Skrubbe, doktor i konstvetenskap. Har skrivit en avhandling om "Folkhemmets" offentliga skulpturer och hur de kom på plats
Örjan Hamrin, museilektor Dalarnas museum. Skrev tillsammans med museichefen Erik Hofrén den numera utsålda boken om Johan Ahlbäck
Björn Johansson, ABF Norra Halland. Samordnar ett kommande bokprojekt om Torsten Billman
Hanne Abilgaard, doktor i konstvetenskap (Köpenhamn). Ledare för det stora projektet "Industriens billeder"
Paula Hoffman, konstansvarig inom organisationen Folkets hus och parker

Några punkter som Kjersti särskilt tog upp var "Vem är vår tids Johan Ahlbäck?" och "var går gränserna för arbetarkonsten?". Givetvis med hopp om att få en livlig diskussion de kommande dagarna. Efter anförandena blev det middag och sedan bar det av till den fantastiska utställningslokalen "Gamla Meken" där Frans van Brüggen har sammanställt en utställning särskilt för seminariet. I utställningens centrum finns verk av de tre stora pionjärerna: Johan Ahlbäck, Albin Amelin och Torsten Billman. Ett stort kvinnoporträtt av Amelin och hela sviten bilder av Torsten Billman (bland annat flera av hans finaste träsnitt med sjömansmotiv) är inlånade av Janne Svensson (kulturansvarig på IF Metall i Eskilstuna) ur hans privata samling. Av Johan Ahlbäck visas flera av hans dynamiska skildringar av valsverket i Smedjebacken. Runtom "de tre" visas verk av andra konstnärer, äldre och yngre, däribland flera mottagare av Johan Ahlbäcks pris: Hans Tollsten, "Julie" Leonardsson, Gösta Backlund, Ulla Zimmerman, Åse Marstrander, Ulla Wennberg, Ulla Grytt, Roine Jansson, Svante Rydberg, Maria Söderberg (se tidigare och kommande spaningar). Vidare verk av bland andra Nils Nilsson (se Jeff Werners avhandling), Yngve Svedlund (f. 1925) och Frans van Brüggen själv. Yngve Svedlunds snabba teckningar från valsverksmiljön är imponerande. De är från 1960- och 70-talen och visas här.

Men så mycket tid att se utställningen blev det inte, för nu bjöds det också teater. Närmare bestämt teatermonologen ”Genvägar finns inte” om Johans Ahlbäcks liv och hans syn på konsten. Författare till monologen är Arne Andersson som också var närvarande. Den framfördes ikväll, liksom vid varje års Johan Ahlbäckseminarium, av skådespelaren Ismo Nurmilehto i rollen som Johan Ahlbäck. Det är en monolog som tål att höras gång på gång. Med vissa invävda genuina citat från Ahlbäck själv har Arne Andersson framställt en färgstark ordmålning om konstnärens liv, miljö och verk. Omgivningens hånande, tröstande och så småningom beundrande röster bryter in i monologen, och Nurmilehto spelar dem alla med samma osvikliga känsla för det komiska i olika tids- och klasstypiska sätt att uttrycka sig. I slutändan kretsar det hela ständigt kring Ahlbäcks "credo", hans övertygelse och kall: "De tittar på mig och jag kan inte komma undan". (Den blinde järnarbetaren som tigger med sin son, kolaren som fastnade i milan och brändes levande.)

Som fond till det hela hade man satt upp Gösta Backlunds monumentala målning av valsverket i Smedjebacken, som på så sätt knöt ihop teater och bildkonst till en helhet.

söndag, april 13, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 16

Konstfred söker bloggformen och bloggtiden. Inläggen tar formen av mini-essäer och det var inte riktigt meningen. Det ska inte heller vara som i början när idén med den här bloggen var en "anti-blogg", det vill säga så långa och så glesa inlägg som möjligt. Konstfred är litet "stenålder" eftersom han inte har utrustning att blogga på resa. Så nu blir det inget förrän imorgon kväll, måndag, då han förhoppningsvis kan koppla upp sig från seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" i Smedjebacken. Samma sak tisdag. Inget på onsdag. Tillbaka i Lund på torsdag.

/Konstfred

torsdag, april 10, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 15

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

1998 gick priset till Stefan Teleman (född 1936), smålänning men bosatt i Norrköping sedan många år. Han är äldre släkting till Henrik Teleman (född 1962), initiativtagare och eldsjäl bakom Virserums konsthall som det kommer att bli tillfälle att återkomma till många fler gånger. Men nu är det alltså Stefan det gäller. Som 23-åring gjorde han verklighet av sina konstnärsdrömmar genom att börja på den målarskola som ABF i Stockholm drev. Sedan blev det Konstakademien fram till 1966, innan det var dags att på allvar ge sig ut i en karriär som snart ledde honom ut till Norrköping och in i 70-talets radikala konströrelse.

Född och uppvuxen i Norrköping var Christian Chambert, konstkritiker i Svenska Dagbladet och son till den förmögne möbelfabrikanten och konstnären Erik Chambert. Tillsammans med några andra kulturarbetare startade Chambert och Teleman en kollektivverkstad med egen tryckpress, ett konstnärligt och socialt experiment i 70-talets anda. Vid det laget hade Chambert sedan flera år gått över till att publicera sig i Arbetarbladet i Gävle istället för i Svenska Dagbladet. Det här var en typisk utvecklingsgång för många unga borgerliga intellektuella och konstnärer vid den här tiden.

Stefan Teleman hör till dom som uppmärksammades av Bengt Olvång i boken "Våga se!" (se spaning nr 10). I sina bilder ironiserade han gärna över amerikansk populärkultur och kryperiet för kungahus och överklass. Men det var mest mot medierna han riktade sin kritik. Inte så mycket mot skeendena i realpolitiken. Den här inriktningen har märkts under senare år också.

När en konstnär skildrar medier och kritiserar medier så utgår han från något som redan är en bild av verkligheten. Som redan är fjärmat och åtskilt från verkligheten. Dessa bilder och kommentarer (till exempel i nyhetsmedier) är på olika sätt förenklade och vinklade. I själva verket säger dom kanske mer om ideologin i det samhälle där dom förekommer än om dom händelser som dom ska återge. När det gäller till exempel tecknade serier är den här förenklingen och ideologin ännu tydligare. För där finns det ju inte ens någon önskan om att vi ska tro att serierna är sanna, utan det hela handlar om att teckna på så sätt att figurerna blir så enkla som möjligt att känna igen. En skurk ska till exempel se ut som en "typisk" skurk. Men få tänker på att det finns nån ideologi i det här, till exempel i Kalle Anka. Vi blir så vana vid serierna och deras figurer att vi inte tänker på vad berättelserna uttrycker för värderingar. Istället blir vi omedvetet påverkade av värderingarna. Av ideologin.

En mediekritisk eller ideologikritisk konstnär som Stefan Teleman för upp det hela på en annan nivå. Genom att göra bilder av bilderna och ironisera över dom kan han få oss att se ideologin. Det här sättet att arbeta var en viktig del av den så kallade postmodernismen under 1970- och 80-talen. Men såhär i efterhand kan man säga att postmodernismen mer och mer handlade om ironi och smart marknadsföring, mindre och mindre om medveten politisk kritik. När man började diskutera postmodernismen i Sverige vid mitten av 80-talet så var det som själva motsatsen till 70-talets engagerade konst. Även Teleman har följt med svängningarna i konstlivet. Hans konst har blivit mindre politisk och mer inriktad mot mönster och form. Men ibland kan hans mönster tolkas politiskt, till exempel när han gjorde ett mönster av Kronblom som slår knut på sig själv. Konstkritikern Bo Borg har skrivit en text där han verkar mena att detta nästan är en feministisk bild. Den late Kronblom är nämligen inte så oförarglig som han ser ut. Man kan läsa Bo Borgs text på Stefan Telemans hemsida som också innehåller information om en del nya utställningar och bokprojekt. Gå in på huvudsidan och klicka sedan på "literature" så får du fram texten:

Länk till Stefan Telemans hemsida

Att Stefan Teleman är påverkad av postmodernismen visar sig bland annat i hans sätt att tala om vissa av sina bilder. När han via datorn låter figurer ur nyhetsfoton bli suddiga och sedan lägger "färgkluttar" över bilden så kallar han detta för "dekonstruktion". Termen är hämtad från den franske filosofen Jacques Derrida och den har använts och missbrukats i många sammanhang under dom senaste decennierna. Till viss del (men inte bara) handlar dekonstruktion om att bryta ner något. Och det är ju det som Teleman gör när han plockar ut fragment av bilder, gör dom nästan oigenkännliga och sedan förser dom med färgfläckar som inte har något samband med bilden. Om det finns ett politiskt budskap i detta så är det i så fall väldigt svepande och allmänt: något i stil med "medierna tar över och alla sammanhang försvinner". På så sätt kan man se att konstnärer som Teleman fortsätter sin mediekritiska linje från 70-talet men att mediekritiken mer och mer sällan uttrycker någon bestämd politisk ståndpunkt eller solidaritet med någon viss grupp.

På så sätt blir det också svårt för Teleman att göra arbetarkonst i bemärkelsen konst om arbetare. Om han som mottagare av Johan Ahlbäcks pris verkar "i Johan Ahlbäcks anda" (som det står i stadgarna) så har det nog snarare att göra med att det trots allt finns en tillgänglighet och en vilja att kommunicera i hans verksamhet. Medan hans "dekonstruktion" och mediekritik mest är ett "spel för gallerierna" (eller för den exklusiva galleripubliken) så har han också gjort bilder som fått en stor spridning och nått en bred publik. Inte minst genom de böcker han har gjort i samarbete med LL-förlaget, centrum för lättläst:

Centrum för lättläst

Så kanske gör Stefan Teleman faktiskt arbetarkonst i bemärkelsen konst för arbetare eller konst för bred spridning i samhället. Men för att kunna ta närmare ställning till en sådan fråga krävs mycket mer information.

onsdag, april 09, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 14

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

1997 års mottagare var Gösta Backlund. I likhet med Hans Tollsten (1993) och "Julie" Leonardsson (1995) är han en infödd dalmas som har bott kvar i Dalarna under största delen av sitt liv. Men till skillnad från de andra två (och även Ulla Zimmerman) är han knappast någon arbetarkonstnär – om man av en sådan kräver skildringar av arbetare och arbetaryrken. Gösta Backlund är en utpräglad landskaps- och stilleben-målare ("stilleben" = tyska för "stilla liv", allstå uppställningar av föremål). Hans estetiska intressen verkar överväga framför de sociala och han refererar gärna till föregångare i konsthistorien. Vill man se ett samband mellan hans konst och den sociala miljö han har verkat i skulle man kunna lyfta fram hans förkärlek för de ödsliga landskapen och de till synes obebodda husen. Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar melankoli och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. I konsten kan denna melankoli vändas till en tilltalande kvalitet, ett romantiskt skimmer. Jfr Lars Lerin och hans populära böcker med akvareller från Värmlands glesbygd. Det är nog också kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som ändå har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang.

Gösta Backlund är född i Falun 1930. Han växte upp under vad han själv kallar "enkla förhållanden". Första gången han ställde ut bilder var som självlärd 17-åring, 1947. Självlärd har han förblivit sedan dess, men i gengäld har det blivit många resor där han kunnat studera världskonsten på plats. Troligen hör han till sin generations flitigaste utställare och utsmyckare. Sedan 1989 bedriver han tillsammans med kompisarna Lenny Clarhäll och Michael Söderlundh en ständig utställningsturné i grupp, och den 6/11 2003 skrev Dalademokraten att:

"I Nyköping ordnas deras 28:e utställning sedan 1989. Ingen konstnärsgrupp har under så kort tid haft så många utställningar. Den 30:e är redan inbokad."

Bland sina inspiratörer bland äldre svenska målare har Gösta Backlund bland andra nämnt Vera Nilsson (engagerad protestmålare) och Axel Kargel (även han självlärd). Med Kargel delar han kärleken till Öland, där han målat många av sina landskap. Detta kan räcka som presentation, eftersom Gösta Backlund själv har en mycket utförlig, snygg och profssigt upplagd hemsida med många bilder för den som själv vill bilda sig en uppfattning om honom:

Gösta Backlunds hemsida

tisdag, april 08, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 13

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

1996 tog Ulla Zimmerman emot priset. Hon är född samma år som föregående års pristagare, "Julie" Leonardsson, alltså 1943. Födelseorten var Stockholm, där hon också växte upp. Studier på Kungl. konstakademien på 60-talet, tillsammans med bland andra Peter Dahl. Har gjort många bokillustrationer, bokomslag och offentliga utsmyckningar. Hon har nog nått och glatt särskilt många genom sina illustrationer till den nya lättlästa versionen av Moa Martinssons "Kvinnor och äppelträd" (LL-förlaget 2001). Zimmerman är numera bosatt i Ljung i Västergötland, några mil från Trollhättan:

Konstrundan sjuhärad

Det är tydligt att Ulla Zimmerman räknas till dom främsta svenska konstnärerna i sin generation, även om det inte i första hand är i Stockholms innekretsar hon uppmärksammats. Men hon hörde till dom som fick representera 70-talets radikala kvinnokonst i den stora utställningen "Konstfeminism" som också var ett forskningsprojekt, och som turnerade i landet under 2006-2007. Hennes sätt att samarbeta med och iaktta olika arbetsplatser, särskilt sjukhus, har fått en journalist att kalla henne "en konstens Günther Wallraff" (citerat ur Dalademokraten, 11/10-97). Stilmässigt ligger hon nära 30-talskonstnärer som Eric Hallström och Sven "X-et" Ericsson: vardagen skildrad med sprakande färger och breda penseldrag. Stildragen om än inte vardagsskildringen återkommer hos vissa av Zimmermans generationskamrater, som Peter Dahl och Lena Cronqvist. Men hos Zimmerman är det vardagen, eller vardagens arbete och den vardagliga iakttagelsen (till exempel naturiakttagelsen) som står i centrum. Hon befinner sig långt från drömbilderna och de instängda rummen hos Cronqvist (länk till artikel). Och långt från festandet och maskspelet hos Dahl (länk till hemsida).

Genom åren har Zimmerman rört sig i många olika typer av miljöer för att få material till sina skildringar av arbetsliv. Hennes bilder från textilindustrin visades i en uppmärksammad utställning på Kulturmagasinet (Sundsvalls museum) i Sundsvall 1981. En annan av hennes utställningar, på Herrljunga kommun 2004, hette "Arbetsliv och livsarbete". Det är en titel som verkar överensstämma ganska bra med Zimmermans sätt att se på arbete och förhållandet mellan konst och arbete. Inte minst idag ses konst som något som står vid sidan om det vanliga livet, något som i första hand handlar om att förverkliga sig själv och "arbeta med sitt liv". Men allt arbete som är tillfredsställande kan vara "livsarbete" och snarare än att isolera sig i sin ateljé kan konstnären gå ut bland folk och hjälpa oss att komma vidare i "livsarbetet". Bara att se sin egen vardag återgiven i en konstnärs bilder kan stärka självförtroandet. Här är en länk till några bilder som Ulla Zimmerman har gjort på arbetsplatser:

Artikel om Zimmerman ur kulturtidningen Zenit

Zimmerman ställde ut på organisationen Riksskådebanans galleri i Liköping år 2006 och i samband med det gjordes en intervju för verksamhetsberättelsen ("Riksskådebanan 2006", pdf-fil). Här berättar Zimmerman hur hon ser på sin roll som arbetsplatskonstnär:

"- Det handlar inte om någon beställning i snäv mening. Jag ska helt enkelt beskriva arbetsplatsen så som jag uppfattar den. Uppdrag som handlar om förenklingar eller om att försköna vill jag inte ha. Det synliga slutresultatet blir ett collage. En sammansatt berättelse om vardagen på arbetsplatsen. De olika funktionerna. De skilda personerna. Min förhoppning är att jag på det här sättet medverkar till ett fortlöpande och viktigt samtal bland alla kategorier anställda."

Ulla Zimmermans engagemang omfattar också bildterapin som ett inslag i vissa vårdformer. I intervjun för Riksskådebanan berättar hon om egna tidiga erfarenheter av hur bildskapande kan hjälpa människor i kris. På hemregionens sjukhus, Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, har hon länge arbetat med cancersjuka på onkologen (i 20 år) och med funktionshindrade på rehabkliniken (i 10 år). Hon har också givit ut boken "Samtala utan ord: bildarbete med gravt utvecklingsstörda" i samarbete med Skolöverstyrelsen (1985). Landstingen driver sedan ett antal år forskningsprojektet "Kulturen i vården" och här har Ulla Zimmerman tillsammans med Lisa Rönnberg givit ut rapporten "Målarmöten – ett bildprojekt för dementa" (1998). I samband med att bilder från rehabkliniken visades på Ålgården i Borås i höstas intervjuades hon i Borås Tidning, 30/11 2007:

"Konst. Det är konstnären Ulla Zimmerman som har samlat flera hundra verk som är målade av patienter på rehabkliniken i Borås.
– Jag målar med dem varje onsdag, det har jag gjort i tio år. Allt kan inte sägas med ord. Bilderna är också ett språk.
Men du ger inga tips på hur man ska tänka, bildkomposition och så?
– Nej, nej – allt är bra. För vissa patienter kan en röd dutt vara ett framsteg."

Ulla Zimmerman representerar en arbetarkonst som speglar vårdyrkenas och kvinnornas ökade synlighet. Hennes "wallraffande" på arbetsplatserna är ett exempel på en förändring av konstnärsrollen som blivit allt vanligare och tydligare under de senaste decennierna när det gällt att formulera konstens plats i samhället. En konstnär kan ha mer att ge än att bara kränga bilder på gallerier. En konstnär kan ha utbyte av andra än dem som kan tänkas ha pengar att köpa konst för. Om detta skriver Skådebanans intervjuare såhär:

"Ulla Zimmerman ger exempel på många av de levnadskonstnärer hon mött. Unga utsatta. Sjuka. Utvecklingsstörda. Gamla. Inga vardagsmänniskor – men var dags människor. Själv tror jag att hon hör till gänget. Till dom som är."

måndag, april 07, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 12

Vi fortsätter titta på mottagarna av Johan Ahlbäcks pris. Hans Tollsten 1993 (se inlägget i mars). 1994 delades det inte ut något pris. 1995 fick Håkan alias "Julie" Leonardsson ta emot priset:

Julie Leonardsson är välkänd för metallarbetare och läsare av medlemstidningen Dagens Arbete, där han sedan länge medverkar med sina detaljerade "bildkrönikor". Det passar väldigt bra att kalla dom för just bildkrönikor, för dom berättar alltid en liten historia (och ibland en lång historia) med en poäng på slutet. Det rör sig alltså om text- och bildkompositioner, ofta lika fulla av bilddetaljer som av repliker och textbitar. År 2006 handlade maj månads krönika faktiskt om bloggar:

"Blogg! Känner ni igen ordet? Hade jag frågat för ett år sedan hade nog de flesta liksom jag svarat "vad är det?". Emellertid har företeelsen spridit sig som en farsot över jorden. Naturligtvis kan det ses som ett fantastiskt redskap för alla dom som ej kan göra sina röster hörda. Men vilar det inte något oerhört sorgligt över fenomenet, något som vittnar om människans maktlöshet och själens oändliga ensamhet? Här sitter ensamma människor, likt vargar, och ylar ut i eterrymden: 'se mig! hör mig! läs mig!' Eller för att travestera filosofen Descartes. 'jag bloggar, alltså finns jag'"

Se hela teckningen/krönikan här:

Julie om bloggar

Fler bildkrönikor finns, som redan nämnts, här:

"Julie" 2002-2008

Julie Leonardsson är född 1943 i Smedjebacken och växte också upp där. Som så många "40-talister" från arbetarhem tog han sig bort från hembygden och gjorde sin klassresa i ett kulturyrke. Ganska sent dock, först i 30-årsåldern. Det blev studier på Konstfack i Stockholm åren 1972-77, under vänstervågens senare skede. 1976 publicerade han sin första satirteckning i Aftonbladet. Det var en nyårshälsning där den sittande regeringen liknandes vid en samling får: "Family får". Efter studieåren följde några år av blandat yrkesarbete för att klara försörjningen, men efter hand kunde han börja ägna sig på heltid åt bildskapandet. Efter 20 år i Stockholm återvände han till Smedjebacken där han bor idag. Det har blivit många bokillustrationer och affischer. Ett av hans största projekt var bilderna till boken "Vikingarnas värld" med text av Lars Holmblad. Det har också blivit många resor till USA där han har kontakter i fackföreningsrörelsen och på den radikala musikscenen. Sin fru, protestsångerskan Anne Feeney, träffade han dock på ett LO-arrangemang i Sverige. Hon rapporterar i november 2007 om "Pacific Northwest Labor Arts Festival" där bland andra Julie Leonardsson fick representera bildkonsten under festivalparollen "WORKERS UNITE WITH ART".

Ett annat internationellt arrangemang för arbetarkonst och kritisk konst är "The handout for American Caricature" med 76 arbetet av 37 teckningar från ett dussin länder. Utställningen hölls i Pittsburgh i höstas och Julie Leonardsson medverkade med:

"Captain America"

Även hemma i Sverige har han haft och deltagit i åtskilliga utställningar. Under de allra sista åren har han till exempel ställt ut "solo" på Brunnsta värdshus i Eskilstuna år 2002 (under rubriken "Missnöjets anatomi"), på ljusgården på Brunnsviks folkhögskola (2006) och på det så kallade "Arkivhuset" i prostparken i Smedjebacken (sommaren 2006). Julie Leonardssons sätt att berätta och agitera i bild och text ingår i en stark tradition med många svenska föregångare. Själv hänvisar han till namn som Birger Lundqvist, Eric Hermansson, Rit-Ola och Bertil Almqvist. Man kan också nämna en mer jämnårig tecknare som Leif Zetterling i Aftonbladet, även om skillnaderna också är stora. Texten och agitationen spelar inte en lika stor roll i Zetterlings teckningar. Ställningstagandena är inte lika tydliga. Kanske har det delvis med klassbakgrund att göra: Leonardssons bakgrund är landsortens arbetarklass, Zetterling kommer från urban medelklass.

I intervjuer har Julie Leonardsson sagt att facket är den enda politiska kraft som i det långa loppet verkligen kan driva fram förändringar och ge röst åt dem som säljer sitt arbete och sin hälsa. Genomgående i hans karriär ser man också att fackföreningsrörelsen har hört till hans viktigaste arenor och att dess institutioner har kunnat uppmuntra och stödja hans arbete. Förutom Johan Ahlbäcks pris har han fått LO:s kulturstipendium år 1986, han medverkar som sagt i Dagens Arbete och han har på fackligt initiativ bidragit till dokumentationen av stålindustrin i Bergslagen. Detta var ett konstprojekt som under titeln "Arbetsmiljön i konsten" engagerade Julie och flera andra mottagare av Johan Ahlbäcks pris. Så det blir anledning att återkomma till det. Här är en artikel ur Dalademokraten:

Om projektet "Arbetsmiljön i konsten

Julie Leonardsson är en konstnär som man knappast kan tveka att kalla arbetarkonstnär. En konstnär med arbetarbakgrund som gjort konst om arbetare och för arbetare. I jubileumsskriften "Minnet av vår framtid: Arbetare i rörelse" från Metalls avdelning 113 i Smedjebacken (2002, redaktör Torgny Karnstedt) finns flera av hans industribilder återgivna i färg. Han har också tecknat de vinjetter som inleder varje kapitel i denna monumentala dokumentation av en ort och dess arbetarrörelse. Dessutom har han fått skriva kapitlet om Johan Ahlbäck ("En man på skidor", sidorna 213-226) och på så sätt ge sin tribut till sin egen barndoms konstnär med stort K: "Tänka sig, en man som levde på att rita och måla bilder – bara det – i ett samhälle där arbete betydde att man jobbade i 'Verket' eller 'Morgårdsverkstan'".

Imorgon en kvinna: Ulla Zimmerman.

torsdag, mars 27, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 11

Detta skulle egentligen handla om Johan Ahlbäck-pristagaren (1994) Håkan alias "Julie" Leonardsson i Smedjebacken. Men på grund av en besvärlig influensa får jag skjuta upp analysen. Kolla gärna in "Julies" satiriska bidrag i "Dagens Arbete" så länge:

"Julie" 2002-2008

/Konstfred

torsdag, mars 20, 2008

Helguppehåll

På grund av helg och sjuka barn. Tisdagens inlägg om Hans Tollsten (nedan) kom inte upp förrän nu på morgonen.

/Konstfred

tisdag, mars 18, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 10




Om Hans Tollsten, den förste Johan Ahlbäckpristagaren (1993).

(Bilden har Konstfred helt fräckt snott från hemsidan för konsthandeln Gallery JT AB, i förhoppning att gratisreklamen ska uppväga stölden)

Hans Tollsten var född i Borlänge 1930 och förblev hembygden trogen. Som konstnär var han självlärd och i perioder arbetade han själv kvar i industrin för försörjningens skull. I 20 år arbetade han på pappersbruket i Kvarnsveden. Han ledde också olika kurser i teckning och måleri, särskilt friluftsmåleri. Inriktningen mot realism och vardagsskildring gjorde att han blev en uppskattad utsmyckare av offentliga lokaler. Han fick också illustrationsuppdrag. Exempel på böcker som han illustrerat är Eva Dahlgrens "Kvinnor på bruket" (Författarförlaget 1989) och Hans Bings diktsamling "Bilder" (Dalarnas författarförbund 1972). Trots att han stannade kvar i de lokala sammanhangen och aldrig gjorde någon karriär i storstäderna var han känd och respekterad som industriskildrare. Det märks om inte annat på att han är omnämnd i konstöversikter av kända skribenter som Rudolf Broby-Johansen (dansk journalist och socialhistoriker) och Bengt Olvång (konstkritiker i Aftonbladet).

Det bör kunna gå att intervjua en hel del folk från Borlänge med omnejd som haft Hans Tollsten som sin förste lärare i måleri. En av dem är Rose-Marie Klintman, dotter till Sigge Rosén som var Tollstens målarkompis men som inte delade hans patos för industrin. På sin hemsida berättar hon att de två vännerna ändå hade ett stort intresse gemensamt, nämligen friluftssmåleri:

Rose-Marie Klintman, "Med egna ord"

År 2006 hölls en minnesutställning över Hans Tollsten i Folkets hus i Kvarnsveden, den ort där han varit arbetare vid pappersbruket. Enligt uppgift från DT (Dalarnas tidningar) omfattade den 20 verk som delvis var inlånade från lokalavdelningen av Pappersarbetareförbundet. Året innan (2005) ägnades Tollsten en uppsats vid Högskolan i Dalarna av Elin Vestlund. Han är alltså inte bortglömd, åtminstone inte i sin hembygd. Hans verk dyker också upp då och då på auktioner, både i landsorten och i Stockholm.

Det är industriskildringarna som har ansetts vara den intressantaste delen av Hans Tollstens konstnärskap. Och det är kanske inte så konstigt, eftersom han ju fortsatte att arbeta i industrin och på så sätt kunde skildra den mer direkt än konstnärer som målar på heltid. Trots att han inte var den som målade varje skruv i maskinen eller varje blad på trädet, så är hans bilder väldigt exakta. Det är tydligt att han visste precis vad han målade, att han kände till alla momenten i arbetet och att han bemödade sig med att återge dem på så sätt att man ser hur de hänger ihop. Människofigurerna är ofta bara enkla siluetter i hans bilder. Det är inte individen som är viktig, utan individens plats i laget, i kollektivet. I en sådan bild som den bifogade får man också en känsla av individens litenhet och utsatthet i de ofta farliga miljöerna. Just här rör det sig om ett motiv från stålproduktionen. Och i arbetarkonsten har just stålverket naturligt nog blivit urtypen för en farlig och fascinerande miljö. Jfr Johan Ahlgrens bilder.

Detta är det sista inlägget före påsk. Konstfred återkommer på tisdag 25/3 med ett inlägg om nästa pristagare, Julie Leonardsson.

För den som vill läsa vidare:

Broby-Johansen, Rudolf, "Dagens gärning i konsten", 1970
Olvång, Bengt, "Våga se!", Stockholm 1983
Tollsten, Hans, "Hoppers hatt" i tidskriften Paletten 1973
Vestlund, Elin, "Hans Tollstens liv och verk", uppsats vid Högskolan i Dalarna

måndag, mars 17, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 9

Nog satsas det en del på bildkonst i svensk arbetarrörelse, även idag. Men satsningarna uppmärksammas sällan i de stora riksmedierna eftersom det till stor del rör sig om lokala initiativ och arrangemang. Runtom i landet har lokala fackklubbar startat konstföreningar. Stipendier och återkommande arrangemang har instiftats till minne av kulturpersonligheter knutna till någon viss ort. Konstprojekt har dragits igång för att dokumentera och kommentera arbetsvillkoren i vissa yrken. Ska man undersöka den här kulturverksamheten får man gå till lokaltidningarnas klippsamlingar och de lokala fackklubbarnas protokoll. För riksmedierna, fackpressen undantagen, är som sagt sällan så intresserade.

Det förekommer stipendier till konstnärer som verkar i arbetarrörelsens eller i vissa arbetarkonstnärers anda. De är inte så många och det är inga stora summor som delas ut, men de finns. En undersökning av de här stödformerna kan börja med Johan Ahlbäckpriset på 15.000 kronor, som delas ut av Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken i Dalarna. Stiftelsen har nära kopplingar till IF Metall vid Ovako Steel i Smedjebacken och till kulturprojektet "Gamla Meken". Smedjebacken är en typisk, socialdemokratiskt dominerad bruksort och "Gamla Meken" har utvecklats till ett centrum för industrihistoria, arbetarhistoria och arbetarkonst. Namnet "Gamla meken" kommer sig av att lokalerna en gång var en del av ortens stora järnverk, det järnverk som numera ingår i koncernen Ovako Steel. Det är på "Gamla meken" och i Smedjebackens Folkets hus som seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" kommer att äga rum 14-16 april.

Gamla Meken och Johan Ahlbäcksällskapet har skaffat sig varsin hemsida med likartad design och med ganska mycket information. Här finns också en lista över alla Johan Ahlbäckpristagare sedan 1993. Listan är litet svår att hitta och det går inte att länka direkt till den. Men går man till avdelning "C" på hemsidan hittar man en länk till listan:

Till listan över pristagarna

Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn – 14 målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit. De följande 14 spaningarna ska ägnas åt var och en av de 14. Vi börjar imorgon med 1993 års pristagare Hans Tollsten (1930-1994).

söndag, mars 16, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 8

Det kommer att bli anledning att återvända till litteraturvetaren Magnus Nilssons definition av begreppet arbetarkonst (se spaning nr 2). Precis som alla bra definitioner tål den att diskuteras. Det avgörande för Nilsson är (som sagt) att arbetarkonsten är något som "kopplas samman" med arbetarklassen. Och då kan man gå vidare och fråga sig hur det går till när något "kopplas samman" med en klass. Till att börja med är det nog viktigt att ha klart för sig att varken konst eller klass är något som framträder spontant som någon sorts naturfenomen. I marxistiska termer är konst en del av samhällets överbyggnad och den konst som kallas "etablerad" är den som cirkulerar via offentliga institutioner (som statliga konstmuseer) eller via den konsthandel som riktar sig mot de ekonomiskt dominerande skikten. Man kan inte förvänta sig något annat än att denna konst i stort sett speglar intressen och ideologi hos dessa skikt. Det är därför man inte kan förvänta sig alltför mycket av varken det offentliga eller det privata kulturlivet när det gäller stöd av politiskt kontroversiell konst.

Man skulle kunna säga så här: den etablerade konsten är något som "kopplas samman" med dom dominerande skikten utan att folk är medvetna om denna sammankoppling. Därför verkar den etablerade konsten vara befriad från ideologi, just därför att dess ideologi är den dominerade ideologin. Den dominerande ideologin genomtränger samhället så till den grad att vi sällan är medvetna om den. Och det var just denna ideologiska dominans i kombination med ideologisk omedvetenhet som den kommunistiske filosofen Antonio Gramsci beskrev som "hegemoni". Ett av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter är enligt Gramsci att så att säga anlägga "moteld" genom att skapa förutsättningar för en mothegemoni. Att med andra ord beskriva verkligheten på ett sätt som motsvarar de underordnade och kämpande skiktens intressen. För detta krävs ett språk som gör en sådan beskrivning möjlig, ett språk som använder sig av nya begrepp (till exempel "hegemoni") men också en filosofi som försvarar vissa definitioner av begreppen (till exempel mot borgerliga skribenter som använt begreppet "hegemoni" på sitt eget alldeles speciella sätt). Med "språk" kan man också mena bildspråk. Att göra en bild är inte bara att härma verkligheten. Att göra en bild är också att avbilda på ett visst sätt, med en viss stil, för att på så sätt SÄGA något om verkligheten. När Anders Zorn en gång i tiden målade bryggeriet där hans fattiga mamma slitit och släpat, så blev det inte mycket mer än en vacker stämningsbild med vackert ljus och vackra kroppar. När en målare som Albin Amelin målade fabriker gjorde han det däremot på ett sätt som får oss att fatta slitet, dammet, den dåliga luften, faran:

En arbetarbild av Amelin

Det är för att Amelins bildspråk var ett helt annat än Zorns. Att han använde sig av helt andra bildtecken. Vad konstvetare gör är bland annat att utveckla begrepp för att förstå sådana här skillnader i bildspråk. Men hittills har det varit ont om konstvetenskapliga analyser som undersöker de här frågorna i termer av klass.

En arbetarrörelse behöver en egen litteratur, en egen konst, en egen filosofi. Och egna konst- och litteraturhistoriker. Den behöver kulturarbete. Men det är också viktigt att kulturarbete, precis som allt annat arbete, inte kan genomföras utan ekonomiska och materiella förutsättningar. Så snart en arbetarrörelse har resurser att satsa på sådant arbete måste man göra det. Det är så självklart att man inte ens skulle behöva säga det. Och ändå har kulturarbetet ständigt varit under attack från fackliga företrädare som bagatelliserat "kulturfrågan" till förmån för "magfrågan". Att det är så oklart vad arbetarkonst har varit för något, och vad den är idag, beror säkert till stor del på att det har varit oklart om arbetarrörelsen egentligen har velat satsa några resurser på arbetarkonst och på att bevara arbetarkonst. Man kan som sagt fråga sig hur det går till när konst "kopplas samman" med en klass och kommer att uppfattas som till exempel arbetarkonst. Men det går inte att undersöka detta utan att titta på de ekonomiska kopplingarna, till exempel vilka stipendier för konstnärer som funnits inom arbetarrörelsen och vilka möjligheter som funnits för konstnärer att visa sitt arbete i fackens regi.

Imorgon är det dags att börja titta litet på stipendiefrågan.

fredag, mars 14, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 7

Ska man avgöra vilken reell tyngd en viss sorts konst har måste man titta på vilka ekonomiska villkor utövarna lever under. Ta till exempel arbetarkonstnären Albin Amelin. Han var kanske den som mest av allt har förknippats med begreppet arbetarkonst i Sverige. Hans arbetarmotiv köptes av facken och andra arbetarorganisationer, och han fick utsmycka rörelsens samlingslokaler. Men hur försörjde han sig i slutändan? Jo, genom att måla mängder av blomstertavlor som sålde som smör i den övre medelklassen. Där ville man förstås inte ha några arbetarmotiv, men det var där pengarna fanns. När man idag tittar efter Amelin i auktionskatalogerna överväger blomstermotiven. De är fortfarande lättsålda. Konst med oförargligt innehåll och realistisk form är och förblir lättsåld. Här visar det sig att det ekonomiska underlaget för en arbetarkonst har saknats, även under perioder då det funnits många konstnärer som sett sig som företrädare för arbetarklassen. Orsaken är givetvis att dom dominerande klasserna har suttit i orubbat bo och att den ekonomiska omfördelningen har varit mycket begränsad.

Det pågår alltså en dokumentation av konsten i samlingslokaler och i landets Folkets hus (se tidigare inlägg). Att det faktiskt har uppstått en debatt kring arbetarkonst och att begreppet används igen beror på att det är uppenbart att arbetarrörelsen håller på att tappa greppet om dessa offentliga rum. I centrum för debatten står konstnärer som Albin Amelin och Sven "X-et" Erixon. Uppmärksamheten var stor i höstas kring beslutet att ta bort monumentala målningar av dessa två konstnärer från Folkets hus i Stockholm, numera "Stockholm City Conference Center". Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har gjort en bra sammanställning av debatten:

DEN HEMLÖSA KONSTEN

Det är förstås mycket allvarligt att arbetarrörelsen på detta sätt säljer ut de enda arenor där man skulle kunna skapa en motvikt till den borgerliga och statliga offentligheten. Kulturpolitiken och debatten om kulturpolitiken handlar mycket om motsättningen mellan offentligt och privat finansierad kultur. Som om kultur automatiskt skulle bli oberoende och omvälvande bara för att den är finansierad av stat, kommun eller landsting. Men staten och dess underavdelningar är ytterst ett redskap för den härskande klassen och det är enkelt för borgerligheten att på kort tid spoliera decennier av socialdemokratiskt reformarbete på kulturområdet. De enda krafter som i det långa loppet kan främja en arbetarkultur är arbetarrörelsens organisationer. Det märks mer än annars under perioder då borgarna har regeringsmakten.

På spaning efter arbetarkonsten 6

Richard Billingham är född 1970 i industristaden Birmingham, England. Han fick möjlighet att utbilda sig till konstnär och blev en av de många brittiska konstnärer som slog igenom internationellt på 1990-talet. Det här var ett typiskt generationsfenomen som till och med fick en egen förkortning: YBA (Young British Artist, ung brittisk konstnär). Dessa YBA-konstnärer var ibland politiska på ett självutlämnande och spektakulärt sätt. Själv började Richard Billingham som målare. Men det var inte för sina målningar han blev riktigt känd, utan för de foton som han tog som stöd för målningarna. Fotona visar hans föräldrar och hans bror i deras slitna lägenhet i ett lågstatusområde i Birmingham. Richard Billinghams pappa Ray är alkoholist. Mamman Liz är passiviserad medberoende. Brorsan Jason har inget jobb och ingen motivation att ta sig ur misären. Dom tre lever tillsammans med diverse husdjur i den trånga lägenheten som nog inte städas alltför ofta. Det är starka bilder, märkliga bilder. Det märkligaste med dom är kanske att personerna över huvud taget inte verkar bry sig om att dom blir fotograferade. Den som fotar är ju en i familjen, och samtidigt inte, eftersom han har lyckats ta sig därifrån. Han hör så att säga både till oss som tittar och till dom som blir fotade. Här är en länk till en presentation av några av bilderna:

Rays skratt

Men är detta arbetarkonst? Det är nog lättare att kalla den för underklasskonst. Att Richard Billingham kommer från underklassen och att hans familj hamnat i underklassen är ganska tydligt. Jag skriver att familjen har "hamnat" i underklassen, inte att dom "är" underklass. Olika faktorer – massavskedanden, Thatchers politik, egen resignation – har drivit dom ned i underklassen. Dom arbetar inte längre. Dom organiserar sig inte. Dom har tappat den självrespekt dom en gång förhoppningsvis hade. Fast sonen Richards bilder visar bara resultatet av det hela. Drickandet, misären, smutsen. Bilderna förklarar inte varför det har blivit såhär. Och dom föreslår inte några lösningar.

Men dom gjorde Richard berömd, och hur gick det till? Jo, så som det alltid går till i konstlivet. Hans gallerist såg till att dom bästa bilderna blev uppförstorade och monterade så att dom kunde säljas dyrt till kapitalstarka samlare. Dom finaste internationella tidskrifterna om konst skrev artiklar om bilderna. Plötsligt fanns Richards familj överallt. Fast för Charles Saatchi och andra stenrika konstsamlare är dom här bilderna helt ofarliga. Dom visar hur folk har det på samhällets botten, men dom förklarar inget och ställer ingen till svars. Pappans tandlösa grin och mammans tröstlösa tidsfördriv pryder nu miljardärens väggar som en sorts exotisk skräckpornografi att peka finger åt och förfasa sig över. Det blir en lustfylld fasa eftersom man vet att man är på rätt sida av den sociala avgrunden.

Richard Billinghams foton och filmer har också visats i Sverige av Vin- och sprithistoriska museet. Och museet skriver bland annat: "Hos Billingham finns varken önskan att problematisera det fotografiska mediet eller att använda det i sociala eller politiska syften. Kameran blir istället ett terapeutiskt verktyg som används för att göra en personlig tragedi - hans egen - förståelig."

Det här är nog en helt riktig iakttagelse. Precis som det mesta av det som visas och säljs som konst idag, så ska Billinghams konst upplevas på ett personligt plan och inte ett socialt eller politiskt. Den är en konst som är "privatiserad" på flera olika sätt. Den handlar om det personliga eller privata. Den är till för privat konsumtion via privata gallerier. Den är knappast en konst "för" arbetare eller "för" underklassen. Men man kan inte gärna förneka att den synliggör underklassen genom att vara en konst "om" underklassen och "av" en person med ursprung i underklassen.