söndag, mars 16, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 8

Det kommer att bli anledning att återvända till litteraturvetaren Magnus Nilssons definition av begreppet arbetarkonst (se spaning nr 2). Precis som alla bra definitioner tål den att diskuteras. Det avgörande för Nilsson är (som sagt) att arbetarkonsten är något som "kopplas samman" med arbetarklassen. Och då kan man gå vidare och fråga sig hur det går till när något "kopplas samman" med en klass. Till att börja med är det nog viktigt att ha klart för sig att varken konst eller klass är något som framträder spontant som någon sorts naturfenomen. I marxistiska termer är konst en del av samhällets överbyggnad och den konst som kallas "etablerad" är den som cirkulerar via offentliga institutioner (som statliga konstmuseer) eller via den konsthandel som riktar sig mot de ekonomiskt dominerande skikten. Man kan inte förvänta sig något annat än att denna konst i stort sett speglar intressen och ideologi hos dessa skikt. Det är därför man inte kan förvänta sig alltför mycket av varken det offentliga eller det privata kulturlivet när det gäller stöd av politiskt kontroversiell konst.

Man skulle kunna säga så här: den etablerade konsten är något som "kopplas samman" med dom dominerande skikten utan att folk är medvetna om denna sammankoppling. Därför verkar den etablerade konsten vara befriad från ideologi, just därför att dess ideologi är den dominerade ideologin. Den dominerande ideologin genomtränger samhället så till den grad att vi sällan är medvetna om den. Och det var just denna ideologiska dominans i kombination med ideologisk omedvetenhet som den kommunistiske filosofen Antonio Gramsci beskrev som "hegemoni". Ett av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter är enligt Gramsci att så att säga anlägga "moteld" genom att skapa förutsättningar för en mothegemoni. Att med andra ord beskriva verkligheten på ett sätt som motsvarar de underordnade och kämpande skiktens intressen. För detta krävs ett språk som gör en sådan beskrivning möjlig, ett språk som använder sig av nya begrepp (till exempel "hegemoni") men också en filosofi som försvarar vissa definitioner av begreppen (till exempel mot borgerliga skribenter som använt begreppet "hegemoni" på sitt eget alldeles speciella sätt). Med "språk" kan man också mena bildspråk. Att göra en bild är inte bara att härma verkligheten. Att göra en bild är också att avbilda på ett visst sätt, med en viss stil, för att på så sätt SÄGA något om verkligheten. När Anders Zorn en gång i tiden målade bryggeriet där hans fattiga mamma slitit och släpat, så blev det inte mycket mer än en vacker stämningsbild med vackert ljus och vackra kroppar. När en målare som Albin Amelin målade fabriker gjorde han det däremot på ett sätt som får oss att fatta slitet, dammet, den dåliga luften, faran:

En arbetarbild av Amelin

Det är för att Amelins bildspråk var ett helt annat än Zorns. Att han använde sig av helt andra bildtecken. Vad konstvetare gör är bland annat att utveckla begrepp för att förstå sådana här skillnader i bildspråk. Men hittills har det varit ont om konstvetenskapliga analyser som undersöker de här frågorna i termer av klass.

En arbetarrörelse behöver en egen litteratur, en egen konst, en egen filosofi. Och egna konst- och litteraturhistoriker. Den behöver kulturarbete. Men det är också viktigt att kulturarbete, precis som allt annat arbete, inte kan genomföras utan ekonomiska och materiella förutsättningar. Så snart en arbetarrörelse har resurser att satsa på sådant arbete måste man göra det. Det är så självklart att man inte ens skulle behöva säga det. Och ändå har kulturarbetet ständigt varit under attack från fackliga företrädare som bagatelliserat "kulturfrågan" till förmån för "magfrågan". Att det är så oklart vad arbetarkonst har varit för något, och vad den är idag, beror säkert till stor del på att det har varit oklart om arbetarrörelsen egentligen har velat satsa några resurser på arbetarkonst och på att bevara arbetarkonst. Man kan som sagt fråga sig hur det går till när konst "kopplas samman" med en klass och kommer att uppfattas som till exempel arbetarkonst. Men det går inte att undersöka detta utan att titta på de ekonomiska kopplingarna, till exempel vilka stipendier för konstnärer som funnits inom arbetarrörelsen och vilka möjligheter som funnits för konstnärer att visa sitt arbete i fackens regi.

Imorgon är det dags att börja titta litet på stipendiefrågan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar