I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
1998 gick priset till Stefan Teleman (född 1936), smålänning men bosatt i Norrköping sedan många år. Han är äldre släkting till Henrik Teleman (född 1962), initiativtagare och eldsjäl bakom Virserums konsthall som det kommer att bli tillfälle att återkomma till många fler gånger. Men nu är det alltså Stefan det gäller. Som 23-åring gjorde han verklighet av sina konstnärsdrömmar genom att börja på den målarskola som ABF i Stockholm drev. Sedan blev det Konstakademien fram till 1966, innan det var dags att på allvar ge sig ut i en karriär som snart ledde honom ut till Norrköping och in i 70-talets radikala konströrelse.
Född och uppvuxen i Norrköping var Christian Chambert, konstkritiker i Svenska Dagbladet och son till den förmögne möbelfabrikanten och konstnären Erik Chambert. Tillsammans med några andra kulturarbetare startade Chambert och Teleman en kollektivverkstad med egen tryckpress, ett konstnärligt och socialt experiment i 70-talets anda. Vid det laget hade Chambert sedan flera år gått över till att publicera sig i Arbetarbladet i Gävle istället för i Svenska Dagbladet. Det här var en typisk utvecklingsgång för många unga borgerliga intellektuella och konstnärer vid den här tiden.
Stefan Teleman hör till dom som uppmärksammades av Bengt Olvång i boken "Våga se!" (se spaning nr 10). I sina bilder ironiserade han gärna över amerikansk populärkultur och kryperiet för kungahus och överklass. Men det var mest mot medierna han riktade sin kritik. Inte så mycket mot skeendena i realpolitiken. Den här inriktningen har märkts under senare år också.
När en konstnär skildrar medier och kritiserar medier så utgår han från något som redan är en bild av verkligheten. Som redan är fjärmat och åtskilt från verkligheten. Dessa bilder och kommentarer (till exempel i nyhetsmedier) är på olika sätt förenklade och vinklade. I själva verket säger dom kanske mer om ideologin i det samhälle där dom förekommer än om dom händelser som dom ska återge. När det gäller till exempel tecknade serier är den här förenklingen och ideologin ännu tydligare. För där finns det ju inte ens någon önskan om att vi ska tro att serierna är sanna, utan det hela handlar om att teckna på så sätt att figurerna blir så enkla som möjligt att känna igen. En skurk ska till exempel se ut som en "typisk" skurk. Men få tänker på att det finns nån ideologi i det här, till exempel i Kalle Anka. Vi blir så vana vid serierna och deras figurer att vi inte tänker på vad berättelserna uttrycker för värderingar. Istället blir vi omedvetet påverkade av värderingarna. Av ideologin.
En mediekritisk eller ideologikritisk konstnär som Stefan Teleman för upp det hela på en annan nivå. Genom att göra bilder av bilderna och ironisera över dom kan han få oss att se ideologin. Det här sättet att arbeta var en viktig del av den så kallade postmodernismen under 1970- och 80-talen. Men såhär i efterhand kan man säga att postmodernismen mer och mer handlade om ironi och smart marknadsföring, mindre och mindre om medveten politisk kritik. När man började diskutera postmodernismen i Sverige vid mitten av 80-talet så var det som själva motsatsen till 70-talets engagerade konst. Även Teleman har följt med svängningarna i konstlivet. Hans konst har blivit mindre politisk och mer inriktad mot mönster och form. Men ibland kan hans mönster tolkas politiskt, till exempel när han gjorde ett mönster av Kronblom som slår knut på sig själv. Konstkritikern Bo Borg har skrivit en text där han verkar mena att detta nästan är en feministisk bild. Den late Kronblom är nämligen inte så oförarglig som han ser ut. Man kan läsa Bo Borgs text på Stefan Telemans hemsida som också innehåller information om en del nya utställningar och bokprojekt. Gå in på huvudsidan och klicka sedan på "literature" så får du fram texten:
Länk till Stefan Telemans hemsida
Att Stefan Teleman är påverkad av postmodernismen visar sig bland annat i hans sätt att tala om vissa av sina bilder. När han via datorn låter figurer ur nyhetsfoton bli suddiga och sedan lägger "färgkluttar" över bilden så kallar han detta för "dekonstruktion". Termen är hämtad från den franske filosofen Jacques Derrida och den har använts och missbrukats i många sammanhang under dom senaste decennierna. Till viss del (men inte bara) handlar dekonstruktion om att bryta ner något. Och det är ju det som Teleman gör när han plockar ut fragment av bilder, gör dom nästan oigenkännliga och sedan förser dom med färgfläckar som inte har något samband med bilden. Om det finns ett politiskt budskap i detta så är det i så fall väldigt svepande och allmänt: något i stil med "medierna tar över och alla sammanhang försvinner". På så sätt kan man se att konstnärer som Teleman fortsätter sin mediekritiska linje från 70-talet men att mediekritiken mer och mer sällan uttrycker någon bestämd politisk ståndpunkt eller solidaritet med någon viss grupp.
På så sätt blir det också svårt för Teleman att göra arbetarkonst i bemärkelsen konst om arbetare. Om han som mottagare av Johan Ahlbäcks pris verkar "i Johan Ahlbäcks anda" (som det står i stadgarna) så har det nog snarare att göra med att det trots allt finns en tillgänglighet och en vilja att kommunicera i hans verksamhet. Medan hans "dekonstruktion" och mediekritik mest är ett "spel för gallerierna" (eller för den exklusiva galleripubliken) så har han också gjort bilder som fått en stor spridning och nått en bred publik. Inte minst genom de böcker han har gjort i samarbete med LL-förlaget, centrum för lättläst:
Centrum för lättläst
Så kanske gör Stefan Teleman faktiskt arbetarkonst i bemärkelsen konst för arbetare eller konst för bred spridning i samhället. Men för att kunna ta närmare ställning till en sådan fråga krävs mycket mer information.
Underklass är ett skällsord. Till skillnad från arbetarklass. Arbetarklassen har skapat organisationer och institutioner. Arbetarklassen förknippas med arbetarkultur och arbetarkonst. Men vad är arbetarkonst och var finns den idag? Ger den verkligen röst och synlighet åt arbetarklassen? Här fortsätter Arbetarkonst jakten på arbetarkonsten.
torsdag, april 10, 2008
onsdag, april 09, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 14
I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
1997 års mottagare var Gösta Backlund. I likhet med Hans Tollsten (1993) och "Julie" Leonardsson (1995) är han en infödd dalmas som har bott kvar i Dalarna under största delen av sitt liv. Men till skillnad från de andra två (och även Ulla Zimmerman) är han knappast någon arbetarkonstnär – om man av en sådan kräver skildringar av arbetare och arbetaryrken. Gösta Backlund är en utpräglad landskaps- och stilleben-målare ("stilleben" = tyska för "stilla liv", allstå uppställningar av föremål). Hans estetiska intressen verkar överväga framför de sociala och han refererar gärna till föregångare i konsthistorien. Vill man se ett samband mellan hans konst och den sociala miljö han har verkat i skulle man kunna lyfta fram hans förkärlek för de ödsliga landskapen och de till synes obebodda husen. Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar melankoli och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. I konsten kan denna melankoli vändas till en tilltalande kvalitet, ett romantiskt skimmer. Jfr Lars Lerin och hans populära böcker med akvareller från Värmlands glesbygd. Det är nog också kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som ändå har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang.
Gösta Backlund är född i Falun 1930. Han växte upp under vad han själv kallar "enkla förhållanden". Första gången han ställde ut bilder var som självlärd 17-åring, 1947. Självlärd har han förblivit sedan dess, men i gengäld har det blivit många resor där han kunnat studera världskonsten på plats. Troligen hör han till sin generations flitigaste utställare och utsmyckare. Sedan 1989 bedriver han tillsammans med kompisarna Lenny Clarhäll och Michael Söderlundh en ständig utställningsturné i grupp, och den 6/11 2003 skrev Dalademokraten att:
"I Nyköping ordnas deras 28:e utställning sedan 1989. Ingen konstnärsgrupp har under så kort tid haft så många utställningar. Den 30:e är redan inbokad."
Bland sina inspiratörer bland äldre svenska målare har Gösta Backlund bland andra nämnt Vera Nilsson (engagerad protestmålare) och Axel Kargel (även han självlärd). Med Kargel delar han kärleken till Öland, där han målat många av sina landskap. Detta kan räcka som presentation, eftersom Gösta Backlund själv har en mycket utförlig, snygg och profssigt upplagd hemsida med många bilder för den som själv vill bilda sig en uppfattning om honom:
Gösta Backlunds hemsida
1997 års mottagare var Gösta Backlund. I likhet med Hans Tollsten (1993) och "Julie" Leonardsson (1995) är han en infödd dalmas som har bott kvar i Dalarna under största delen av sitt liv. Men till skillnad från de andra två (och även Ulla Zimmerman) är han knappast någon arbetarkonstnär – om man av en sådan kräver skildringar av arbetare och arbetaryrken. Gösta Backlund är en utpräglad landskaps- och stilleben-målare ("stilleben" = tyska för "stilla liv", allstå uppställningar av föremål). Hans estetiska intressen verkar överväga framför de sociala och han refererar gärna till föregångare i konsthistorien. Vill man se ett samband mellan hans konst och den sociala miljö han har verkat i skulle man kunna lyfta fram hans förkärlek för de ödsliga landskapen och de till synes obebodda husen. Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar melankoli och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. I konsten kan denna melankoli vändas till en tilltalande kvalitet, ett romantiskt skimmer. Jfr Lars Lerin och hans populära böcker med akvareller från Värmlands glesbygd. Det är nog också kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som ändå har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang.
Gösta Backlund är född i Falun 1930. Han växte upp under vad han själv kallar "enkla förhållanden". Första gången han ställde ut bilder var som självlärd 17-åring, 1947. Självlärd har han förblivit sedan dess, men i gengäld har det blivit många resor där han kunnat studera världskonsten på plats. Troligen hör han till sin generations flitigaste utställare och utsmyckare. Sedan 1989 bedriver han tillsammans med kompisarna Lenny Clarhäll och Michael Söderlundh en ständig utställningsturné i grupp, och den 6/11 2003 skrev Dalademokraten att:
"I Nyköping ordnas deras 28:e utställning sedan 1989. Ingen konstnärsgrupp har under så kort tid haft så många utställningar. Den 30:e är redan inbokad."
Bland sina inspiratörer bland äldre svenska målare har Gösta Backlund bland andra nämnt Vera Nilsson (engagerad protestmålare) och Axel Kargel (även han självlärd). Med Kargel delar han kärleken till Öland, där han målat många av sina landskap. Detta kan räcka som presentation, eftersom Gösta Backlund själv har en mycket utförlig, snygg och profssigt upplagd hemsida med många bilder för den som själv vill bilda sig en uppfattning om honom:
Gösta Backlunds hemsida
tisdag, april 08, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 13
I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
1996 tog Ulla Zimmerman emot priset. Hon är född samma år som föregående års pristagare, "Julie" Leonardsson, alltså 1943. Födelseorten var Stockholm, där hon också växte upp. Studier på Kungl. konstakademien på 60-talet, tillsammans med bland andra Peter Dahl. Har gjort många bokillustrationer, bokomslag och offentliga utsmyckningar. Hon har nog nått och glatt särskilt många genom sina illustrationer till den nya lättlästa versionen av Moa Martinssons "Kvinnor och äppelträd" (LL-förlaget 2001). Zimmerman är numera bosatt i Ljung i Västergötland, några mil från Trollhättan:
Konstrundan sjuhärad
Det är tydligt att Ulla Zimmerman räknas till dom främsta svenska konstnärerna i sin generation, även om det inte i första hand är i Stockholms innekretsar hon uppmärksammats. Men hon hörde till dom som fick representera 70-talets radikala kvinnokonst i den stora utställningen "Konstfeminism" som också var ett forskningsprojekt, och som turnerade i landet under 2006-2007. Hennes sätt att samarbeta med och iaktta olika arbetsplatser, särskilt sjukhus, har fått en journalist att kalla henne "en konstens Günther Wallraff" (citerat ur Dalademokraten, 11/10-97). Stilmässigt ligger hon nära 30-talskonstnärer som Eric Hallström och Sven "X-et" Ericsson: vardagen skildrad med sprakande färger och breda penseldrag. Stildragen om än inte vardagsskildringen återkommer hos vissa av Zimmermans generationskamrater, som Peter Dahl och Lena Cronqvist. Men hos Zimmerman är det vardagen, eller vardagens arbete och den vardagliga iakttagelsen (till exempel naturiakttagelsen) som står i centrum. Hon befinner sig långt från drömbilderna och de instängda rummen hos Cronqvist (länk till artikel). Och långt från festandet och maskspelet hos Dahl (länk till hemsida).
Genom åren har Zimmerman rört sig i många olika typer av miljöer för att få material till sina skildringar av arbetsliv. Hennes bilder från textilindustrin visades i en uppmärksammad utställning på Kulturmagasinet (Sundsvalls museum) i Sundsvall 1981. En annan av hennes utställningar, på Herrljunga kommun 2004, hette "Arbetsliv och livsarbete". Det är en titel som verkar överensstämma ganska bra med Zimmermans sätt att se på arbete och förhållandet mellan konst och arbete. Inte minst idag ses konst som något som står vid sidan om det vanliga livet, något som i första hand handlar om att förverkliga sig själv och "arbeta med sitt liv". Men allt arbete som är tillfredsställande kan vara "livsarbete" och snarare än att isolera sig i sin ateljé kan konstnären gå ut bland folk och hjälpa oss att komma vidare i "livsarbetet". Bara att se sin egen vardag återgiven i en konstnärs bilder kan stärka självförtroandet. Här är en länk till några bilder som Ulla Zimmerman har gjort på arbetsplatser:
Artikel om Zimmerman ur kulturtidningen Zenit
Zimmerman ställde ut på organisationen Riksskådebanans galleri i Liköping år 2006 och i samband med det gjordes en intervju för verksamhetsberättelsen ("Riksskådebanan 2006", pdf-fil). Här berättar Zimmerman hur hon ser på sin roll som arbetsplatskonstnär:
"- Det handlar inte om någon beställning i snäv mening. Jag ska helt enkelt beskriva arbetsplatsen så som jag uppfattar den. Uppdrag som handlar om förenklingar eller om att försköna vill jag inte ha. Det synliga slutresultatet blir ett collage. En sammansatt berättelse om vardagen på arbetsplatsen. De olika funktionerna. De skilda personerna. Min förhoppning är att jag på det här sättet medverkar till ett fortlöpande och viktigt samtal bland alla kategorier anställda."
Ulla Zimmermans engagemang omfattar också bildterapin som ett inslag i vissa vårdformer. I intervjun för Riksskådebanan berättar hon om egna tidiga erfarenheter av hur bildskapande kan hjälpa människor i kris. På hemregionens sjukhus, Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, har hon länge arbetat med cancersjuka på onkologen (i 20 år) och med funktionshindrade på rehabkliniken (i 10 år). Hon har också givit ut boken "Samtala utan ord: bildarbete med gravt utvecklingsstörda" i samarbete med Skolöverstyrelsen (1985). Landstingen driver sedan ett antal år forskningsprojektet "Kulturen i vården" och här har Ulla Zimmerman tillsammans med Lisa Rönnberg givit ut rapporten "Målarmöten – ett bildprojekt för dementa" (1998). I samband med att bilder från rehabkliniken visades på Ålgården i Borås i höstas intervjuades hon i Borås Tidning, 30/11 2007:
"Konst. Det är konstnären Ulla Zimmerman som har samlat flera hundra verk som är målade av patienter på rehabkliniken i Borås.
– Jag målar med dem varje onsdag, det har jag gjort i tio år. Allt kan inte sägas med ord. Bilderna är också ett språk.
Men du ger inga tips på hur man ska tänka, bildkomposition och så?
– Nej, nej – allt är bra. För vissa patienter kan en röd dutt vara ett framsteg."
Ulla Zimmerman representerar en arbetarkonst som speglar vårdyrkenas och kvinnornas ökade synlighet. Hennes "wallraffande" på arbetsplatserna är ett exempel på en förändring av konstnärsrollen som blivit allt vanligare och tydligare under de senaste decennierna när det gällt att formulera konstens plats i samhället. En konstnär kan ha mer att ge än att bara kränga bilder på gallerier. En konstnär kan ha utbyte av andra än dem som kan tänkas ha pengar att köpa konst för. Om detta skriver Skådebanans intervjuare såhär:
"Ulla Zimmerman ger exempel på många av de levnadskonstnärer hon mött. Unga utsatta. Sjuka. Utvecklingsstörda. Gamla. Inga vardagsmänniskor – men var dags människor. Själv tror jag att hon hör till gänget. Till dom som är."
1996 tog Ulla Zimmerman emot priset. Hon är född samma år som föregående års pristagare, "Julie" Leonardsson, alltså 1943. Födelseorten var Stockholm, där hon också växte upp. Studier på Kungl. konstakademien på 60-talet, tillsammans med bland andra Peter Dahl. Har gjort många bokillustrationer, bokomslag och offentliga utsmyckningar. Hon har nog nått och glatt särskilt många genom sina illustrationer till den nya lättlästa versionen av Moa Martinssons "Kvinnor och äppelträd" (LL-förlaget 2001). Zimmerman är numera bosatt i Ljung i Västergötland, några mil från Trollhättan:
Konstrundan sjuhärad
Det är tydligt att Ulla Zimmerman räknas till dom främsta svenska konstnärerna i sin generation, även om det inte i första hand är i Stockholms innekretsar hon uppmärksammats. Men hon hörde till dom som fick representera 70-talets radikala kvinnokonst i den stora utställningen "Konstfeminism" som också var ett forskningsprojekt, och som turnerade i landet under 2006-2007. Hennes sätt att samarbeta med och iaktta olika arbetsplatser, särskilt sjukhus, har fått en journalist att kalla henne "en konstens Günther Wallraff" (citerat ur Dalademokraten, 11/10-97). Stilmässigt ligger hon nära 30-talskonstnärer som Eric Hallström och Sven "X-et" Ericsson: vardagen skildrad med sprakande färger och breda penseldrag. Stildragen om än inte vardagsskildringen återkommer hos vissa av Zimmermans generationskamrater, som Peter Dahl och Lena Cronqvist. Men hos Zimmerman är det vardagen, eller vardagens arbete och den vardagliga iakttagelsen (till exempel naturiakttagelsen) som står i centrum. Hon befinner sig långt från drömbilderna och de instängda rummen hos Cronqvist (länk till artikel). Och långt från festandet och maskspelet hos Dahl (länk till hemsida).
Genom åren har Zimmerman rört sig i många olika typer av miljöer för att få material till sina skildringar av arbetsliv. Hennes bilder från textilindustrin visades i en uppmärksammad utställning på Kulturmagasinet (Sundsvalls museum) i Sundsvall 1981. En annan av hennes utställningar, på Herrljunga kommun 2004, hette "Arbetsliv och livsarbete". Det är en titel som verkar överensstämma ganska bra med Zimmermans sätt att se på arbete och förhållandet mellan konst och arbete. Inte minst idag ses konst som något som står vid sidan om det vanliga livet, något som i första hand handlar om att förverkliga sig själv och "arbeta med sitt liv". Men allt arbete som är tillfredsställande kan vara "livsarbete" och snarare än att isolera sig i sin ateljé kan konstnären gå ut bland folk och hjälpa oss att komma vidare i "livsarbetet". Bara att se sin egen vardag återgiven i en konstnärs bilder kan stärka självförtroandet. Här är en länk till några bilder som Ulla Zimmerman har gjort på arbetsplatser:
Artikel om Zimmerman ur kulturtidningen Zenit
Zimmerman ställde ut på organisationen Riksskådebanans galleri i Liköping år 2006 och i samband med det gjordes en intervju för verksamhetsberättelsen ("Riksskådebanan 2006", pdf-fil). Här berättar Zimmerman hur hon ser på sin roll som arbetsplatskonstnär:
"- Det handlar inte om någon beställning i snäv mening. Jag ska helt enkelt beskriva arbetsplatsen så som jag uppfattar den. Uppdrag som handlar om förenklingar eller om att försköna vill jag inte ha. Det synliga slutresultatet blir ett collage. En sammansatt berättelse om vardagen på arbetsplatsen. De olika funktionerna. De skilda personerna. Min förhoppning är att jag på det här sättet medverkar till ett fortlöpande och viktigt samtal bland alla kategorier anställda."
Ulla Zimmermans engagemang omfattar också bildterapin som ett inslag i vissa vårdformer. I intervjun för Riksskådebanan berättar hon om egna tidiga erfarenheter av hur bildskapande kan hjälpa människor i kris. På hemregionens sjukhus, Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, har hon länge arbetat med cancersjuka på onkologen (i 20 år) och med funktionshindrade på rehabkliniken (i 10 år). Hon har också givit ut boken "Samtala utan ord: bildarbete med gravt utvecklingsstörda" i samarbete med Skolöverstyrelsen (1985). Landstingen driver sedan ett antal år forskningsprojektet "Kulturen i vården" och här har Ulla Zimmerman tillsammans med Lisa Rönnberg givit ut rapporten "Målarmöten – ett bildprojekt för dementa" (1998). I samband med att bilder från rehabkliniken visades på Ålgården i Borås i höstas intervjuades hon i Borås Tidning, 30/11 2007:
"Konst. Det är konstnären Ulla Zimmerman som har samlat flera hundra verk som är målade av patienter på rehabkliniken i Borås.
– Jag målar med dem varje onsdag, det har jag gjort i tio år. Allt kan inte sägas med ord. Bilderna är också ett språk.
Men du ger inga tips på hur man ska tänka, bildkomposition och så?
– Nej, nej – allt är bra. För vissa patienter kan en röd dutt vara ett framsteg."
Ulla Zimmerman representerar en arbetarkonst som speglar vårdyrkenas och kvinnornas ökade synlighet. Hennes "wallraffande" på arbetsplatserna är ett exempel på en förändring av konstnärsrollen som blivit allt vanligare och tydligare under de senaste decennierna när det gällt att formulera konstens plats i samhället. En konstnär kan ha mer att ge än att bara kränga bilder på gallerier. En konstnär kan ha utbyte av andra än dem som kan tänkas ha pengar att köpa konst för. Om detta skriver Skådebanans intervjuare såhär:
"Ulla Zimmerman ger exempel på många av de levnadskonstnärer hon mött. Unga utsatta. Sjuka. Utvecklingsstörda. Gamla. Inga vardagsmänniskor – men var dags människor. Själv tror jag att hon hör till gänget. Till dom som är."
måndag, april 07, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 12
Vi fortsätter titta på mottagarna av Johan Ahlbäcks pris. Hans Tollsten 1993 (se inlägget i mars). 1994 delades det inte ut något pris. 1995 fick Håkan alias "Julie" Leonardsson ta emot priset:
Julie Leonardsson är välkänd för metallarbetare och läsare av medlemstidningen Dagens Arbete, där han sedan länge medverkar med sina detaljerade "bildkrönikor". Det passar väldigt bra att kalla dom för just bildkrönikor, för dom berättar alltid en liten historia (och ibland en lång historia) med en poäng på slutet. Det rör sig alltså om text- och bildkompositioner, ofta lika fulla av bilddetaljer som av repliker och textbitar. År 2006 handlade maj månads krönika faktiskt om bloggar:
"Blogg! Känner ni igen ordet? Hade jag frågat för ett år sedan hade nog de flesta liksom jag svarat "vad är det?". Emellertid har företeelsen spridit sig som en farsot över jorden. Naturligtvis kan det ses som ett fantastiskt redskap för alla dom som ej kan göra sina röster hörda. Men vilar det inte något oerhört sorgligt över fenomenet, något som vittnar om människans maktlöshet och själens oändliga ensamhet? Här sitter ensamma människor, likt vargar, och ylar ut i eterrymden: 'se mig! hör mig! läs mig!' Eller för att travestera filosofen Descartes. 'jag bloggar, alltså finns jag'"
Se hela teckningen/krönikan här:
Julie om bloggar
Fler bildkrönikor finns, som redan nämnts, här:
"Julie" 2002-2008
Julie Leonardsson är född 1943 i Smedjebacken och växte också upp där. Som så många "40-talister" från arbetarhem tog han sig bort från hembygden och gjorde sin klassresa i ett kulturyrke. Ganska sent dock, först i 30-årsåldern. Det blev studier på Konstfack i Stockholm åren 1972-77, under vänstervågens senare skede. 1976 publicerade han sin första satirteckning i Aftonbladet. Det var en nyårshälsning där den sittande regeringen liknandes vid en samling får: "Family får". Efter studieåren följde några år av blandat yrkesarbete för att klara försörjningen, men efter hand kunde han börja ägna sig på heltid åt bildskapandet. Efter 20 år i Stockholm återvände han till Smedjebacken där han bor idag. Det har blivit många bokillustrationer och affischer. Ett av hans största projekt var bilderna till boken "Vikingarnas värld" med text av Lars Holmblad. Det har också blivit många resor till USA där han har kontakter i fackföreningsrörelsen och på den radikala musikscenen. Sin fru, protestsångerskan Anne Feeney, träffade han dock på ett LO-arrangemang i Sverige. Hon rapporterar i november 2007 om "Pacific Northwest Labor Arts Festival" där bland andra Julie Leonardsson fick representera bildkonsten under festivalparollen "WORKERS UNITE WITH ART".
Ett annat internationellt arrangemang för arbetarkonst och kritisk konst är "The handout for American Caricature" med 76 arbetet av 37 teckningar från ett dussin länder. Utställningen hölls i Pittsburgh i höstas och Julie Leonardsson medverkade med:
"Captain America"
Även hemma i Sverige har han haft och deltagit i åtskilliga utställningar. Under de allra sista åren har han till exempel ställt ut "solo" på Brunnsta värdshus i Eskilstuna år 2002 (under rubriken "Missnöjets anatomi"), på ljusgården på Brunnsviks folkhögskola (2006) och på det så kallade "Arkivhuset" i prostparken i Smedjebacken (sommaren 2006). Julie Leonardssons sätt att berätta och agitera i bild och text ingår i en stark tradition med många svenska föregångare. Själv hänvisar han till namn som Birger Lundqvist, Eric Hermansson, Rit-Ola och Bertil Almqvist. Man kan också nämna en mer jämnårig tecknare som Leif Zetterling i Aftonbladet, även om skillnaderna också är stora. Texten och agitationen spelar inte en lika stor roll i Zetterlings teckningar. Ställningstagandena är inte lika tydliga. Kanske har det delvis med klassbakgrund att göra: Leonardssons bakgrund är landsortens arbetarklass, Zetterling kommer från urban medelklass.
I intervjuer har Julie Leonardsson sagt att facket är den enda politiska kraft som i det långa loppet verkligen kan driva fram förändringar och ge röst åt dem som säljer sitt arbete och sin hälsa. Genomgående i hans karriär ser man också att fackföreningsrörelsen har hört till hans viktigaste arenor och att dess institutioner har kunnat uppmuntra och stödja hans arbete. Förutom Johan Ahlbäcks pris har han fått LO:s kulturstipendium år 1986, han medverkar som sagt i Dagens Arbete och han har på fackligt initiativ bidragit till dokumentationen av stålindustrin i Bergslagen. Detta var ett konstprojekt som under titeln "Arbetsmiljön i konsten" engagerade Julie och flera andra mottagare av Johan Ahlbäcks pris. Så det blir anledning att återkomma till det. Här är en artikel ur Dalademokraten:
Om projektet "Arbetsmiljön i konsten
Julie Leonardsson är en konstnär som man knappast kan tveka att kalla arbetarkonstnär. En konstnär med arbetarbakgrund som gjort konst om arbetare och för arbetare. I jubileumsskriften "Minnet av vår framtid: Arbetare i rörelse" från Metalls avdelning 113 i Smedjebacken (2002, redaktör Torgny Karnstedt) finns flera av hans industribilder återgivna i färg. Han har också tecknat de vinjetter som inleder varje kapitel i denna monumentala dokumentation av en ort och dess arbetarrörelse. Dessutom har han fått skriva kapitlet om Johan Ahlbäck ("En man på skidor", sidorna 213-226) och på så sätt ge sin tribut till sin egen barndoms konstnär med stort K: "Tänka sig, en man som levde på att rita och måla bilder – bara det – i ett samhälle där arbete betydde att man jobbade i 'Verket' eller 'Morgårdsverkstan'".
Imorgon en kvinna: Ulla Zimmerman.
Julie Leonardsson är välkänd för metallarbetare och läsare av medlemstidningen Dagens Arbete, där han sedan länge medverkar med sina detaljerade "bildkrönikor". Det passar väldigt bra att kalla dom för just bildkrönikor, för dom berättar alltid en liten historia (och ibland en lång historia) med en poäng på slutet. Det rör sig alltså om text- och bildkompositioner, ofta lika fulla av bilddetaljer som av repliker och textbitar. År 2006 handlade maj månads krönika faktiskt om bloggar:
"Blogg! Känner ni igen ordet? Hade jag frågat för ett år sedan hade nog de flesta liksom jag svarat "vad är det?". Emellertid har företeelsen spridit sig som en farsot över jorden. Naturligtvis kan det ses som ett fantastiskt redskap för alla dom som ej kan göra sina röster hörda. Men vilar det inte något oerhört sorgligt över fenomenet, något som vittnar om människans maktlöshet och själens oändliga ensamhet? Här sitter ensamma människor, likt vargar, och ylar ut i eterrymden: 'se mig! hör mig! läs mig!' Eller för att travestera filosofen Descartes. 'jag bloggar, alltså finns jag'"
Se hela teckningen/krönikan här:
Julie om bloggar
Fler bildkrönikor finns, som redan nämnts, här:
"Julie" 2002-2008
Julie Leonardsson är född 1943 i Smedjebacken och växte också upp där. Som så många "40-talister" från arbetarhem tog han sig bort från hembygden och gjorde sin klassresa i ett kulturyrke. Ganska sent dock, först i 30-årsåldern. Det blev studier på Konstfack i Stockholm åren 1972-77, under vänstervågens senare skede. 1976 publicerade han sin första satirteckning i Aftonbladet. Det var en nyårshälsning där den sittande regeringen liknandes vid en samling får: "Family får". Efter studieåren följde några år av blandat yrkesarbete för att klara försörjningen, men efter hand kunde han börja ägna sig på heltid åt bildskapandet. Efter 20 år i Stockholm återvände han till Smedjebacken där han bor idag. Det har blivit många bokillustrationer och affischer. Ett av hans största projekt var bilderna till boken "Vikingarnas värld" med text av Lars Holmblad. Det har också blivit många resor till USA där han har kontakter i fackföreningsrörelsen och på den radikala musikscenen. Sin fru, protestsångerskan Anne Feeney, träffade han dock på ett LO-arrangemang i Sverige. Hon rapporterar i november 2007 om "Pacific Northwest Labor Arts Festival" där bland andra Julie Leonardsson fick representera bildkonsten under festivalparollen "WORKERS UNITE WITH ART".
Ett annat internationellt arrangemang för arbetarkonst och kritisk konst är "The handout for American Caricature" med 76 arbetet av 37 teckningar från ett dussin länder. Utställningen hölls i Pittsburgh i höstas och Julie Leonardsson medverkade med:
"Captain America"
Även hemma i Sverige har han haft och deltagit i åtskilliga utställningar. Under de allra sista åren har han till exempel ställt ut "solo" på Brunnsta värdshus i Eskilstuna år 2002 (under rubriken "Missnöjets anatomi"), på ljusgården på Brunnsviks folkhögskola (2006) och på det så kallade "Arkivhuset" i prostparken i Smedjebacken (sommaren 2006). Julie Leonardssons sätt att berätta och agitera i bild och text ingår i en stark tradition med många svenska föregångare. Själv hänvisar han till namn som Birger Lundqvist, Eric Hermansson, Rit-Ola och Bertil Almqvist. Man kan också nämna en mer jämnårig tecknare som Leif Zetterling i Aftonbladet, även om skillnaderna också är stora. Texten och agitationen spelar inte en lika stor roll i Zetterlings teckningar. Ställningstagandena är inte lika tydliga. Kanske har det delvis med klassbakgrund att göra: Leonardssons bakgrund är landsortens arbetarklass, Zetterling kommer från urban medelklass.
I intervjuer har Julie Leonardsson sagt att facket är den enda politiska kraft som i det långa loppet verkligen kan driva fram förändringar och ge röst åt dem som säljer sitt arbete och sin hälsa. Genomgående i hans karriär ser man också att fackföreningsrörelsen har hört till hans viktigaste arenor och att dess institutioner har kunnat uppmuntra och stödja hans arbete. Förutom Johan Ahlbäcks pris har han fått LO:s kulturstipendium år 1986, han medverkar som sagt i Dagens Arbete och han har på fackligt initiativ bidragit till dokumentationen av stålindustrin i Bergslagen. Detta var ett konstprojekt som under titeln "Arbetsmiljön i konsten" engagerade Julie och flera andra mottagare av Johan Ahlbäcks pris. Så det blir anledning att återkomma till det. Här är en artikel ur Dalademokraten:
Om projektet "Arbetsmiljön i konsten
Julie Leonardsson är en konstnär som man knappast kan tveka att kalla arbetarkonstnär. En konstnär med arbetarbakgrund som gjort konst om arbetare och för arbetare. I jubileumsskriften "Minnet av vår framtid: Arbetare i rörelse" från Metalls avdelning 113 i Smedjebacken (2002, redaktör Torgny Karnstedt) finns flera av hans industribilder återgivna i färg. Han har också tecknat de vinjetter som inleder varje kapitel i denna monumentala dokumentation av en ort och dess arbetarrörelse. Dessutom har han fått skriva kapitlet om Johan Ahlbäck ("En man på skidor", sidorna 213-226) och på så sätt ge sin tribut till sin egen barndoms konstnär med stort K: "Tänka sig, en man som levde på att rita och måla bilder – bara det – i ett samhälle där arbete betydde att man jobbade i 'Verket' eller 'Morgårdsverkstan'".
Imorgon en kvinna: Ulla Zimmerman.
torsdag, mars 27, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 11
Detta skulle egentligen handla om Johan Ahlbäck-pristagaren (1994) Håkan alias "Julie" Leonardsson i Smedjebacken. Men på grund av en besvärlig influensa får jag skjuta upp analysen. Kolla gärna in "Julies" satiriska bidrag i "Dagens Arbete" så länge:
"Julie" 2002-2008
/Konstfred
"Julie" 2002-2008
/Konstfred
torsdag, mars 20, 2008
Helguppehåll
På grund av helg och sjuka barn. Tisdagens inlägg om Hans Tollsten (nedan) kom inte upp förrän nu på morgonen.
/Konstfred
/Konstfred
tisdag, mars 18, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 10

Om Hans Tollsten, den förste Johan Ahlbäckpristagaren (1993).
(Bilden har Konstfred helt fräckt snott från hemsidan för konsthandeln Gallery JT AB, i förhoppning att gratisreklamen ska uppväga stölden)
Hans Tollsten var född i Borlänge 1930 och förblev hembygden trogen. Som konstnär var han självlärd och i perioder arbetade han själv kvar i industrin för försörjningens skull. I 20 år arbetade han på pappersbruket i Kvarnsveden. Han ledde också olika kurser i teckning och måleri, särskilt friluftsmåleri. Inriktningen mot realism och vardagsskildring gjorde att han blev en uppskattad utsmyckare av offentliga lokaler. Han fick också illustrationsuppdrag. Exempel på böcker som han illustrerat är Eva Dahlgrens "Kvinnor på bruket" (Författarförlaget 1989) och Hans Bings diktsamling "Bilder" (Dalarnas författarförbund 1972). Trots att han stannade kvar i de lokala sammanhangen och aldrig gjorde någon karriär i storstäderna var han känd och respekterad som industriskildrare. Det märks om inte annat på att han är omnämnd i konstöversikter av kända skribenter som Rudolf Broby-Johansen (dansk journalist och socialhistoriker) och Bengt Olvång (konstkritiker i Aftonbladet).
Det bör kunna gå att intervjua en hel del folk från Borlänge med omnejd som haft Hans Tollsten som sin förste lärare i måleri. En av dem är Rose-Marie Klintman, dotter till Sigge Rosén som var Tollstens målarkompis men som inte delade hans patos för industrin. På sin hemsida berättar hon att de två vännerna ändå hade ett stort intresse gemensamt, nämligen friluftssmåleri:
Rose-Marie Klintman, "Med egna ord"
År 2006 hölls en minnesutställning över Hans Tollsten i Folkets hus i Kvarnsveden, den ort där han varit arbetare vid pappersbruket. Enligt uppgift från DT (Dalarnas tidningar) omfattade den 20 verk som delvis var inlånade från lokalavdelningen av Pappersarbetareförbundet. Året innan (2005) ägnades Tollsten en uppsats vid Högskolan i Dalarna av Elin Vestlund. Han är alltså inte bortglömd, åtminstone inte i sin hembygd. Hans verk dyker också upp då och då på auktioner, både i landsorten och i Stockholm.
Det är industriskildringarna som har ansetts vara den intressantaste delen av Hans Tollstens konstnärskap. Och det är kanske inte så konstigt, eftersom han ju fortsatte att arbeta i industrin och på så sätt kunde skildra den mer direkt än konstnärer som målar på heltid. Trots att han inte var den som målade varje skruv i maskinen eller varje blad på trädet, så är hans bilder väldigt exakta. Det är tydligt att han visste precis vad han målade, att han kände till alla momenten i arbetet och att han bemödade sig med att återge dem på så sätt att man ser hur de hänger ihop. Människofigurerna är ofta bara enkla siluetter i hans bilder. Det är inte individen som är viktig, utan individens plats i laget, i kollektivet. I en sådan bild som den bifogade får man också en känsla av individens litenhet och utsatthet i de ofta farliga miljöerna. Just här rör det sig om ett motiv från stålproduktionen. Och i arbetarkonsten har just stålverket naturligt nog blivit urtypen för en farlig och fascinerande miljö. Jfr Johan Ahlgrens bilder.
Detta är det sista inlägget före påsk. Konstfred återkommer på tisdag 25/3 med ett inlägg om nästa pristagare, Julie Leonardsson.
För den som vill läsa vidare:
Broby-Johansen, Rudolf, "Dagens gärning i konsten", 1970
Olvång, Bengt, "Våga se!", Stockholm 1983
Tollsten, Hans, "Hoppers hatt" i tidskriften Paletten 1973
Vestlund, Elin, "Hans Tollstens liv och verk", uppsats vid Högskolan i Dalarna
måndag, mars 17, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 9
Nog satsas det en del på bildkonst i svensk arbetarrörelse, även idag. Men satsningarna uppmärksammas sällan i de stora riksmedierna eftersom det till stor del rör sig om lokala initiativ och arrangemang. Runtom i landet har lokala fackklubbar startat konstföreningar. Stipendier och återkommande arrangemang har instiftats till minne av kulturpersonligheter knutna till någon viss ort. Konstprojekt har dragits igång för att dokumentera och kommentera arbetsvillkoren i vissa yrken. Ska man undersöka den här kulturverksamheten får man gå till lokaltidningarnas klippsamlingar och de lokala fackklubbarnas protokoll. För riksmedierna, fackpressen undantagen, är som sagt sällan så intresserade.
Det förekommer stipendier till konstnärer som verkar i arbetarrörelsens eller i vissa arbetarkonstnärers anda. De är inte så många och det är inga stora summor som delas ut, men de finns. En undersökning av de här stödformerna kan börja med Johan Ahlbäckpriset på 15.000 kronor, som delas ut av Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken i Dalarna. Stiftelsen har nära kopplingar till IF Metall vid Ovako Steel i Smedjebacken och till kulturprojektet "Gamla Meken". Smedjebacken är en typisk, socialdemokratiskt dominerad bruksort och "Gamla Meken" har utvecklats till ett centrum för industrihistoria, arbetarhistoria och arbetarkonst. Namnet "Gamla meken" kommer sig av att lokalerna en gång var en del av ortens stora järnverk, det järnverk som numera ingår i koncernen Ovako Steel. Det är på "Gamla meken" och i Smedjebackens Folkets hus som seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" kommer att äga rum 14-16 april.
Gamla Meken och Johan Ahlbäcksällskapet har skaffat sig varsin hemsida med likartad design och med ganska mycket information. Här finns också en lista över alla Johan Ahlbäckpristagare sedan 1993. Listan är litet svår att hitta och det går inte att länka direkt till den. Men går man till avdelning "C" på hemsidan hittar man en länk till listan:
Till listan över pristagarna
Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn – 14 målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit. De följande 14 spaningarna ska ägnas åt var och en av de 14. Vi börjar imorgon med 1993 års pristagare Hans Tollsten (1930-1994).
Det förekommer stipendier till konstnärer som verkar i arbetarrörelsens eller i vissa arbetarkonstnärers anda. De är inte så många och det är inga stora summor som delas ut, men de finns. En undersökning av de här stödformerna kan börja med Johan Ahlbäckpriset på 15.000 kronor, som delas ut av Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken i Dalarna. Stiftelsen har nära kopplingar till IF Metall vid Ovako Steel i Smedjebacken och till kulturprojektet "Gamla Meken". Smedjebacken är en typisk, socialdemokratiskt dominerad bruksort och "Gamla Meken" har utvecklats till ett centrum för industrihistoria, arbetarhistoria och arbetarkonst. Namnet "Gamla meken" kommer sig av att lokalerna en gång var en del av ortens stora järnverk, det järnverk som numera ingår i koncernen Ovako Steel. Det är på "Gamla meken" och i Smedjebackens Folkets hus som seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" kommer att äga rum 14-16 april.
Gamla Meken och Johan Ahlbäcksällskapet har skaffat sig varsin hemsida med likartad design och med ganska mycket information. Här finns också en lista över alla Johan Ahlbäckpristagare sedan 1993. Listan är litet svår att hitta och det går inte att länka direkt till den. Men går man till avdelning "C" på hemsidan hittar man en länk till listan:
Till listan över pristagarna
Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn – 14 målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit. De följande 14 spaningarna ska ägnas åt var och en av de 14. Vi börjar imorgon med 1993 års pristagare Hans Tollsten (1930-1994).
söndag, mars 16, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 8
Det kommer att bli anledning att återvända till litteraturvetaren Magnus Nilssons definition av begreppet arbetarkonst (se spaning nr 2). Precis som alla bra definitioner tål den att diskuteras. Det avgörande för Nilsson är (som sagt) att arbetarkonsten är något som "kopplas samman" med arbetarklassen. Och då kan man gå vidare och fråga sig hur det går till när något "kopplas samman" med en klass. Till att börja med är det nog viktigt att ha klart för sig att varken konst eller klass är något som framträder spontant som någon sorts naturfenomen. I marxistiska termer är konst en del av samhällets överbyggnad och den konst som kallas "etablerad" är den som cirkulerar via offentliga institutioner (som statliga konstmuseer) eller via den konsthandel som riktar sig mot de ekonomiskt dominerande skikten. Man kan inte förvänta sig något annat än att denna konst i stort sett speglar intressen och ideologi hos dessa skikt. Det är därför man inte kan förvänta sig alltför mycket av varken det offentliga eller det privata kulturlivet när det gäller stöd av politiskt kontroversiell konst.
Man skulle kunna säga så här: den etablerade konsten är något som "kopplas samman" med dom dominerande skikten utan att folk är medvetna om denna sammankoppling. Därför verkar den etablerade konsten vara befriad från ideologi, just därför att dess ideologi är den dominerade ideologin. Den dominerande ideologin genomtränger samhället så till den grad att vi sällan är medvetna om den. Och det var just denna ideologiska dominans i kombination med ideologisk omedvetenhet som den kommunistiske filosofen Antonio Gramsci beskrev som "hegemoni". Ett av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter är enligt Gramsci att så att säga anlägga "moteld" genom att skapa förutsättningar för en mothegemoni. Att med andra ord beskriva verkligheten på ett sätt som motsvarar de underordnade och kämpande skiktens intressen. För detta krävs ett språk som gör en sådan beskrivning möjlig, ett språk som använder sig av nya begrepp (till exempel "hegemoni") men också en filosofi som försvarar vissa definitioner av begreppen (till exempel mot borgerliga skribenter som använt begreppet "hegemoni" på sitt eget alldeles speciella sätt). Med "språk" kan man också mena bildspråk. Att göra en bild är inte bara att härma verkligheten. Att göra en bild är också att avbilda på ett visst sätt, med en viss stil, för att på så sätt SÄGA något om verkligheten. När Anders Zorn en gång i tiden målade bryggeriet där hans fattiga mamma slitit och släpat, så blev det inte mycket mer än en vacker stämningsbild med vackert ljus och vackra kroppar. När en målare som Albin Amelin målade fabriker gjorde han det däremot på ett sätt som får oss att fatta slitet, dammet, den dåliga luften, faran:
En arbetarbild av Amelin
Det är för att Amelins bildspråk var ett helt annat än Zorns. Att han använde sig av helt andra bildtecken. Vad konstvetare gör är bland annat att utveckla begrepp för att förstå sådana här skillnader i bildspråk. Men hittills har det varit ont om konstvetenskapliga analyser som undersöker de här frågorna i termer av klass.
En arbetarrörelse behöver en egen litteratur, en egen konst, en egen filosofi. Och egna konst- och litteraturhistoriker. Den behöver kulturarbete. Men det är också viktigt att kulturarbete, precis som allt annat arbete, inte kan genomföras utan ekonomiska och materiella förutsättningar. Så snart en arbetarrörelse har resurser att satsa på sådant arbete måste man göra det. Det är så självklart att man inte ens skulle behöva säga det. Och ändå har kulturarbetet ständigt varit under attack från fackliga företrädare som bagatelliserat "kulturfrågan" till förmån för "magfrågan". Att det är så oklart vad arbetarkonst har varit för något, och vad den är idag, beror säkert till stor del på att det har varit oklart om arbetarrörelsen egentligen har velat satsa några resurser på arbetarkonst och på att bevara arbetarkonst. Man kan som sagt fråga sig hur det går till när konst "kopplas samman" med en klass och kommer att uppfattas som till exempel arbetarkonst. Men det går inte att undersöka detta utan att titta på de ekonomiska kopplingarna, till exempel vilka stipendier för konstnärer som funnits inom arbetarrörelsen och vilka möjligheter som funnits för konstnärer att visa sitt arbete i fackens regi.
Imorgon är det dags att börja titta litet på stipendiefrågan.
Man skulle kunna säga så här: den etablerade konsten är något som "kopplas samman" med dom dominerande skikten utan att folk är medvetna om denna sammankoppling. Därför verkar den etablerade konsten vara befriad från ideologi, just därför att dess ideologi är den dominerade ideologin. Den dominerande ideologin genomtränger samhället så till den grad att vi sällan är medvetna om den. Och det var just denna ideologiska dominans i kombination med ideologisk omedvetenhet som den kommunistiske filosofen Antonio Gramsci beskrev som "hegemoni". Ett av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter är enligt Gramsci att så att säga anlägga "moteld" genom att skapa förutsättningar för en mothegemoni. Att med andra ord beskriva verkligheten på ett sätt som motsvarar de underordnade och kämpande skiktens intressen. För detta krävs ett språk som gör en sådan beskrivning möjlig, ett språk som använder sig av nya begrepp (till exempel "hegemoni") men också en filosofi som försvarar vissa definitioner av begreppen (till exempel mot borgerliga skribenter som använt begreppet "hegemoni" på sitt eget alldeles speciella sätt). Med "språk" kan man också mena bildspråk. Att göra en bild är inte bara att härma verkligheten. Att göra en bild är också att avbilda på ett visst sätt, med en viss stil, för att på så sätt SÄGA något om verkligheten. När Anders Zorn en gång i tiden målade bryggeriet där hans fattiga mamma slitit och släpat, så blev det inte mycket mer än en vacker stämningsbild med vackert ljus och vackra kroppar. När en målare som Albin Amelin målade fabriker gjorde han det däremot på ett sätt som får oss att fatta slitet, dammet, den dåliga luften, faran:
En arbetarbild av Amelin
Det är för att Amelins bildspråk var ett helt annat än Zorns. Att han använde sig av helt andra bildtecken. Vad konstvetare gör är bland annat att utveckla begrepp för att förstå sådana här skillnader i bildspråk. Men hittills har det varit ont om konstvetenskapliga analyser som undersöker de här frågorna i termer av klass.
En arbetarrörelse behöver en egen litteratur, en egen konst, en egen filosofi. Och egna konst- och litteraturhistoriker. Den behöver kulturarbete. Men det är också viktigt att kulturarbete, precis som allt annat arbete, inte kan genomföras utan ekonomiska och materiella förutsättningar. Så snart en arbetarrörelse har resurser att satsa på sådant arbete måste man göra det. Det är så självklart att man inte ens skulle behöva säga det. Och ändå har kulturarbetet ständigt varit under attack från fackliga företrädare som bagatelliserat "kulturfrågan" till förmån för "magfrågan". Att det är så oklart vad arbetarkonst har varit för något, och vad den är idag, beror säkert till stor del på att det har varit oklart om arbetarrörelsen egentligen har velat satsa några resurser på arbetarkonst och på att bevara arbetarkonst. Man kan som sagt fråga sig hur det går till när konst "kopplas samman" med en klass och kommer att uppfattas som till exempel arbetarkonst. Men det går inte att undersöka detta utan att titta på de ekonomiska kopplingarna, till exempel vilka stipendier för konstnärer som funnits inom arbetarrörelsen och vilka möjligheter som funnits för konstnärer att visa sitt arbete i fackens regi.
Imorgon är det dags att börja titta litet på stipendiefrågan.
fredag, mars 14, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 7
Ska man avgöra vilken reell tyngd en viss sorts konst har måste man titta på vilka ekonomiska villkor utövarna lever under. Ta till exempel arbetarkonstnären Albin Amelin. Han var kanske den som mest av allt har förknippats med begreppet arbetarkonst i Sverige. Hans arbetarmotiv köptes av facken och andra arbetarorganisationer, och han fick utsmycka rörelsens samlingslokaler. Men hur försörjde han sig i slutändan? Jo, genom att måla mängder av blomstertavlor som sålde som smör i den övre medelklassen. Där ville man förstås inte ha några arbetarmotiv, men det var där pengarna fanns. När man idag tittar efter Amelin i auktionskatalogerna överväger blomstermotiven. De är fortfarande lättsålda. Konst med oförargligt innehåll och realistisk form är och förblir lättsåld. Här visar det sig att det ekonomiska underlaget för en arbetarkonst har saknats, även under perioder då det funnits många konstnärer som sett sig som företrädare för arbetarklassen. Orsaken är givetvis att dom dominerande klasserna har suttit i orubbat bo och att den ekonomiska omfördelningen har varit mycket begränsad.
Det pågår alltså en dokumentation av konsten i samlingslokaler och i landets Folkets hus (se tidigare inlägg). Att det faktiskt har uppstått en debatt kring arbetarkonst och att begreppet används igen beror på att det är uppenbart att arbetarrörelsen håller på att tappa greppet om dessa offentliga rum. I centrum för debatten står konstnärer som Albin Amelin och Sven "X-et" Erixon. Uppmärksamheten var stor i höstas kring beslutet att ta bort monumentala målningar av dessa två konstnärer från Folkets hus i Stockholm, numera "Stockholm City Conference Center". Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har gjort en bra sammanställning av debatten:
DEN HEMLÖSA KONSTEN
Det är förstås mycket allvarligt att arbetarrörelsen på detta sätt säljer ut de enda arenor där man skulle kunna skapa en motvikt till den borgerliga och statliga offentligheten. Kulturpolitiken och debatten om kulturpolitiken handlar mycket om motsättningen mellan offentligt och privat finansierad kultur. Som om kultur automatiskt skulle bli oberoende och omvälvande bara för att den är finansierad av stat, kommun eller landsting. Men staten och dess underavdelningar är ytterst ett redskap för den härskande klassen och det är enkelt för borgerligheten att på kort tid spoliera decennier av socialdemokratiskt reformarbete på kulturområdet. De enda krafter som i det långa loppet kan främja en arbetarkultur är arbetarrörelsens organisationer. Det märks mer än annars under perioder då borgarna har regeringsmakten.
Det pågår alltså en dokumentation av konsten i samlingslokaler och i landets Folkets hus (se tidigare inlägg). Att det faktiskt har uppstått en debatt kring arbetarkonst och att begreppet används igen beror på att det är uppenbart att arbetarrörelsen håller på att tappa greppet om dessa offentliga rum. I centrum för debatten står konstnärer som Albin Amelin och Sven "X-et" Erixon. Uppmärksamheten var stor i höstas kring beslutet att ta bort monumentala målningar av dessa två konstnärer från Folkets hus i Stockholm, numera "Stockholm City Conference Center". Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har gjort en bra sammanställning av debatten:
DEN HEMLÖSA KONSTEN
Det är förstås mycket allvarligt att arbetarrörelsen på detta sätt säljer ut de enda arenor där man skulle kunna skapa en motvikt till den borgerliga och statliga offentligheten. Kulturpolitiken och debatten om kulturpolitiken handlar mycket om motsättningen mellan offentligt och privat finansierad kultur. Som om kultur automatiskt skulle bli oberoende och omvälvande bara för att den är finansierad av stat, kommun eller landsting. Men staten och dess underavdelningar är ytterst ett redskap för den härskande klassen och det är enkelt för borgerligheten att på kort tid spoliera decennier av socialdemokratiskt reformarbete på kulturområdet. De enda krafter som i det långa loppet kan främja en arbetarkultur är arbetarrörelsens organisationer. Det märks mer än annars under perioder då borgarna har regeringsmakten.
På spaning efter arbetarkonsten 6
Richard Billingham är född 1970 i industristaden Birmingham, England. Han fick möjlighet att utbilda sig till konstnär och blev en av de många brittiska konstnärer som slog igenom internationellt på 1990-talet. Det här var ett typiskt generationsfenomen som till och med fick en egen förkortning: YBA (Young British Artist, ung brittisk konstnär). Dessa YBA-konstnärer var ibland politiska på ett självutlämnande och spektakulärt sätt. Själv började Richard Billingham som målare. Men det var inte för sina målningar han blev riktigt känd, utan för de foton som han tog som stöd för målningarna. Fotona visar hans föräldrar och hans bror i deras slitna lägenhet i ett lågstatusområde i Birmingham. Richard Billinghams pappa Ray är alkoholist. Mamman Liz är passiviserad medberoende. Brorsan Jason har inget jobb och ingen motivation att ta sig ur misären. Dom tre lever tillsammans med diverse husdjur i den trånga lägenheten som nog inte städas alltför ofta. Det är starka bilder, märkliga bilder. Det märkligaste med dom är kanske att personerna över huvud taget inte verkar bry sig om att dom blir fotograferade. Den som fotar är ju en i familjen, och samtidigt inte, eftersom han har lyckats ta sig därifrån. Han hör så att säga både till oss som tittar och till dom som blir fotade. Här är en länk till en presentation av några av bilderna:
Rays skratt
Men är detta arbetarkonst? Det är nog lättare att kalla den för underklasskonst. Att Richard Billingham kommer från underklassen och att hans familj hamnat i underklassen är ganska tydligt. Jag skriver att familjen har "hamnat" i underklassen, inte att dom "är" underklass. Olika faktorer – massavskedanden, Thatchers politik, egen resignation – har drivit dom ned i underklassen. Dom arbetar inte längre. Dom organiserar sig inte. Dom har tappat den självrespekt dom en gång förhoppningsvis hade. Fast sonen Richards bilder visar bara resultatet av det hela. Drickandet, misären, smutsen. Bilderna förklarar inte varför det har blivit såhär. Och dom föreslår inte några lösningar.
Men dom gjorde Richard berömd, och hur gick det till? Jo, så som det alltid går till i konstlivet. Hans gallerist såg till att dom bästa bilderna blev uppförstorade och monterade så att dom kunde säljas dyrt till kapitalstarka samlare. Dom finaste internationella tidskrifterna om konst skrev artiklar om bilderna. Plötsligt fanns Richards familj överallt. Fast för Charles Saatchi och andra stenrika konstsamlare är dom här bilderna helt ofarliga. Dom visar hur folk har det på samhällets botten, men dom förklarar inget och ställer ingen till svars. Pappans tandlösa grin och mammans tröstlösa tidsfördriv pryder nu miljardärens väggar som en sorts exotisk skräckpornografi att peka finger åt och förfasa sig över. Det blir en lustfylld fasa eftersom man vet att man är på rätt sida av den sociala avgrunden.
Richard Billinghams foton och filmer har också visats i Sverige av Vin- och sprithistoriska museet. Och museet skriver bland annat: "Hos Billingham finns varken önskan att problematisera det fotografiska mediet eller att använda det i sociala eller politiska syften. Kameran blir istället ett terapeutiskt verktyg som används för att göra en personlig tragedi - hans egen - förståelig."
Det här är nog en helt riktig iakttagelse. Precis som det mesta av det som visas och säljs som konst idag, så ska Billinghams konst upplevas på ett personligt plan och inte ett socialt eller politiskt. Den är en konst som är "privatiserad" på flera olika sätt. Den handlar om det personliga eller privata. Den är till för privat konsumtion via privata gallerier. Den är knappast en konst "för" arbetare eller "för" underklassen. Men man kan inte gärna förneka att den synliggör underklassen genom att vara en konst "om" underklassen och "av" en person med ursprung i underklassen.
Rays skratt
Men är detta arbetarkonst? Det är nog lättare att kalla den för underklasskonst. Att Richard Billingham kommer från underklassen och att hans familj hamnat i underklassen är ganska tydligt. Jag skriver att familjen har "hamnat" i underklassen, inte att dom "är" underklass. Olika faktorer – massavskedanden, Thatchers politik, egen resignation – har drivit dom ned i underklassen. Dom arbetar inte längre. Dom organiserar sig inte. Dom har tappat den självrespekt dom en gång förhoppningsvis hade. Fast sonen Richards bilder visar bara resultatet av det hela. Drickandet, misären, smutsen. Bilderna förklarar inte varför det har blivit såhär. Och dom föreslår inte några lösningar.
Men dom gjorde Richard berömd, och hur gick det till? Jo, så som det alltid går till i konstlivet. Hans gallerist såg till att dom bästa bilderna blev uppförstorade och monterade så att dom kunde säljas dyrt till kapitalstarka samlare. Dom finaste internationella tidskrifterna om konst skrev artiklar om bilderna. Plötsligt fanns Richards familj överallt. Fast för Charles Saatchi och andra stenrika konstsamlare är dom här bilderna helt ofarliga. Dom visar hur folk har det på samhällets botten, men dom förklarar inget och ställer ingen till svars. Pappans tandlösa grin och mammans tröstlösa tidsfördriv pryder nu miljardärens väggar som en sorts exotisk skräckpornografi att peka finger åt och förfasa sig över. Det blir en lustfylld fasa eftersom man vet att man är på rätt sida av den sociala avgrunden.
Richard Billinghams foton och filmer har också visats i Sverige av Vin- och sprithistoriska museet. Och museet skriver bland annat: "Hos Billingham finns varken önskan att problematisera det fotografiska mediet eller att använda det i sociala eller politiska syften. Kameran blir istället ett terapeutiskt verktyg som används för att göra en personlig tragedi - hans egen - förståelig."
Det här är nog en helt riktig iakttagelse. Precis som det mesta av det som visas och säljs som konst idag, så ska Billinghams konst upplevas på ett personligt plan och inte ett socialt eller politiskt. Den är en konst som är "privatiserad" på flera olika sätt. Den handlar om det personliga eller privata. Den är till för privat konsumtion via privata gallerier. Den är knappast en konst "för" arbetare eller "för" underklassen. Men man kan inte gärna förneka att den synliggör underklassen genom att vara en konst "om" underklassen och "av" en person med ursprung i underklassen.
torsdag, mars 13, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 5
Nå, men arbetarkonsten idag då? Den ska spanas. Men det verkar inte som om man kommer så långt på Internet. En snabb sökning på Google ger 11.700 träffar på "arbetarlitteratur" men mindre än 2.000 på "arbetarkonst". Jag ska också tillägga att det inte blev mer än litet över 500 träffar vardera på "kvinnokonst" och "kvinnors konst". Och 31 på "invandrarkonst". Men som en poet har sagt: "Allt du hittar på Internet är reklam" (bloggar på "BLOGGER" är till exempel reklam för Google). Och de nedslående sökresultaten visar väl mest att "arbetarkonst", "kvinnokonst" eller "invandrarkonst" inte är några säljande etiketter på konstmarknaden och på gallerierna. Denna konst hittar man i andra sammanhang. Man hittar den i vandringsutställningar som arrangeras av fackförbund och folkrörelser. Man hittar den som illustrationskonst och affischkonst. Man hittar den som gatukonst. Man hittar den som dokumentärfotografi av olika slag och i olika medier. Att bara en viss sorts bilder ska kallas för konst är en idé som fått mindre och mindre stöd bland dom som jobbar med konst. Och varför skulle det vara annorlunda med arbetarkonsten? Vi får vara beredda på att hitta arbetarkonst i många olika former. Vi får också vara beredda på att hitta många olika sätt att sprida arbetarkonst. Och att den inte alltid kallas arbetarkonst.
ABF har i vart fall tagit tag i arbetarlitteraturen och arrangerat en författarturné mot högerpolitiken. Deltar gör 13 författare som enats kring ett kulturpolitiskt manifest om biblioteken, de fria teatergrupperna och de läsfrämjande insatserna. Här är en länk till ABF:s egen sida om turnén:
Arbetarförfattarnas turné
13 författare, idel stora namn, som år 2008 kallar sig för arbetarförfattare. Skulle man kunna göra en motsvarande lista med svenska arbetarkonstnärer? Skulle man i så fall få de utpekade arbetarkonstnärerna att gå med på att de är arbetarkonstnärer? Skulle man kunna ordna en turné med dem till olika museer och arbetsplatser? Det vore nog värt ett försök. Om ett tag vet vi hur det gick, säger Konstfred.
ABF har i vart fall tagit tag i arbetarlitteraturen och arrangerat en författarturné mot högerpolitiken. Deltar gör 13 författare som enats kring ett kulturpolitiskt manifest om biblioteken, de fria teatergrupperna och de läsfrämjande insatserna. Här är en länk till ABF:s egen sida om turnén:
Arbetarförfattarnas turné
13 författare, idel stora namn, som år 2008 kallar sig för arbetarförfattare. Skulle man kunna göra en motsvarande lista med svenska arbetarkonstnärer? Skulle man i så fall få de utpekade arbetarkonstnärerna att gå med på att de är arbetarkonstnärer? Skulle man kunna ordna en turné med dem till olika museer och arbetsplatser? Det vore nog värt ett försök. Om ett tag vet vi hur det gick, säger Konstfred.
tisdag, mars 11, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 4
Så länge det har funnits en organiserad arbetarrörelse har det funnits arbetarkonst, om så "bara" föreningsfanor och liknande. Men arbetarkonsten har varit osynlig. Orsakerna kan vara flera. Viss arbetarkonst har kanske inte ens ansetts vara konst (alla skulle inte se föreningsfanor som konst). Alla arbetarkonstnärer har inte uppmärksammats för sitt arbete. Det är inte ens säkert att alla arbetarkonstnärer ens själva har velat kalla sig för arbetarkonstnärer. Bland så kallat "erkänt" konst- och kulturfolk är det inte riktigt fint att vara arbetarkonstnär, invandrarkonstnär, kvinnokonstnär och så vidare. Det är finare att "bara" vara konstnär. Den som "bara" är konstnär kan göra en politiskt neutral konst som inte är kopplad till några intressen hos någon särskild klass eller grupp. Det är iallafall så som många vill se på konst. Men är det så?
måndag, mars 10, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 3
Det pågående dokumentationsprojektet om konsten i folkparker och Folkets hus (se lördagens spaning) är ett mycket viktigt projekt. Den konst som samlats i dessa sammanhang är ju i största allmänhet konst för arbetare. Det var i första hand arbetare som tänktes ta del av den. Ofta var konsten i Folkets hus den enda erkända "originalkonst" som en arbetare någonsin såg. När vi nu får en riktig inventering av denna konst kan forskare undersöka i hur stor utsträckning denna konst för arbetare också är en konst av konstnärer från arbetarklassen och i hur stor utsträckning den är en konst om arbetare och kroppsarbete. Och man kan undersöka hur inriktningen på inköpen har förändrats över tid.
Med anledning av projektet anordnas ett tredagars forskarseminarium 14-16 april av Johan Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken. Seminariet har titeln "Industrisamhällets bilder" och ska vara kraftsamlande inför kommande forskning om arbetarkonst. Även Konstfred deltar. Rapporter från seminariet kommer att publiceras här.
Mer imorgon...
Med anledning av projektet anordnas ett tredagars forskarseminarium 14-16 april av Johan Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken. Seminariet har titeln "Industrisamhällets bilder" och ska vara kraftsamlande inför kommande forskning om arbetarkonst. Även Konstfred deltar. Rapporter från seminariet kommer att publiceras här.
Mer imorgon...
söndag, mars 09, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 2
Denna spaning har omarbetats och publicerats som en del av artikeln "Arbetarkonst: ett skandalöst begrepp" i den finlandssvenska populärvetenskapliga tidskriften Ikaros, nr 3 2014. Artikeln är nu tillgänglig som pdf via följande länk. Klicka på länken och artikeln laddas ner automatiskt:
Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?
Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?
lördag, mars 08, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 1
Om arbetarklassen kan vi i vart fall vara ense om att den inte är vad Reinfeldt och co påstår att den är, dvs. alla som arbetar... Nej, arbetarklassen är inte alla som arbetar, utan en klass med vissa arbeten. Ofta rör det sig om fysiskt krävande och farliga arbeten, men det är egentligen mindre väsentligt. Mer väsentligt är att arbetarklassen genom sina arbeten kommer in i sammanhang där den kan organisera sig och bli en kraft att räkna med. Om någon enstaka vävare eller smed någonstans ute på landsbygden i Indien eller i 1700-talets England lägger ner sitt arbete lär ingen bry sig. Det enda som händer är att personen säljer allt vad den äger och till slut svälter ihjäl. Men om alla arbetare på en fabrik stannar maskinerna uppstår ett verkligt hot för fabriksägaren. Om alla buss- och lastbildschaufförer i ett land stannar sina bilar blir det ett avbräck för hela samhället. Och ett avbräck i helt annan skala än om alla journalister eller alla universitetslärare skulle sluta arbeta.
Arbetarklassen är arbetarklass därför att den har tillgång till särskilt viktiga produktionsmedel, men utan att äga dom. Den som äger sina produktionsmedel lär inte strejka. En småföretagare med lägre inkomst än en metallarbetare är ändå inte arbetarklass, för småföretagaren äger sina produktionsmedel. Vad händer om småföretagaren strejkar? Han eller hon förlorar sina produktionsmedel. Det är ungefär samma sak som om bysmeden på landsbygden i Indien strejkar, fast i en annan skala. Sådana här ekonomiska och sociologiska resonemang (sociologi = forskning som sociala relationer) är i längden det enda som håller om man vill definiera arbetarklassen. Det räcker inte att visa att någon KOMMER från arbetarklassen eller att någon försöker LEVA som arbetarklass (det funnits en del såna i akademisk vänster). Arbetarklassen är varken något biologiskt arv eller någon livsstil. Ett annat sätt att säga detta är att dom EKONOMISKA faktorerna är mer avgörande än dom KULTURELLA.
Så kommer vi till det här med arbetarkultur och arbetarkonst. Varje klass med självakting vill väl ha en egen kultur? Men redan från början uppstod en debatt inom arbetarrörelsen mellan dom som tyckte att arbetare ska skapa en egen kultur och dom som tyckte att man genom "bildningsverksamhet" ska sprida den etablerade, borgerliga kulturen. I slutändan var det svårt att välja bara det ena eller det andra. När till exempel arbetare själva började skildra sin egen verklighet i romaner vid 1800-talets slut var dom tvungna att ha förebilder att utgå ifrån. Och dom enda förebilder som fanns var borgerliga romaner.
Arbetarlitteratur och arbetarpoesi (till exempel kampsånger) fanns ganska tidigt. Men när uppstod arbetarkonsten? Det är svårt att säga, och det har forskats mycket mindre om arbetarkonst än om arbetarlitteraur. Kanske kan man säga att dom första nykterhets- och fackföreningsfanorna var en sorts tidig arbetarkonst. Och dom var ofta ett verk av kvinnor, till skillnad från det mesta av det som skrevs och publicerades. Men konst förknippas ju gärna med oljefärg på duk, eller åtminstone något i ram eller på podium. Om en arbetare var intresserad av att teckna eller måla var det betydligt svårare för honom (och allra svårast om det var en hon!) att bli tagen på allvar än vad det var för den som nöjde sig med att skriva. För vägen till konstnärsyrket gick, och går fortfarande, genom långa utbildningar med antagningskrav som är svårbegripliga för den som inte kommer från någon så kallat "kulturell" miljö.
Och så är det än idag. Att bli etablerad konstnär kräver antingen lång utbildning eller stöd från den "kulturella" familjen om man nu kommer från en sådan. Att bli författare kräver i stort sett bara att man är skrivkunnig och att man är tillräckligt envis för att till slut få ett förlag att trycka ens bok. Därför har det antagligen funnits betydligt fler arbetarförfattare än arbetarkonstnärer. I vart fall har de synts och hörts mer. Men vi kommer antagligen aldrig att få veta hur många bortglömda arbetarkonstnärer det finns. Konstnärer som försökt, men som inte fått gehör för sin konst. Eller arbetarkonstnärer som nöjt sig med att vara amatörer. Som kanske aldrig visat sin konst utom för släkt och vänner.
Två iakttagelser tills vidare:
1) Villkoren för att bli konstnär verkar betydligt mer komplicerade och mystiska än villkoren för att bli författare. Därför borde sociologer vara väldigt intresserade av det här. Men det har de inte varit. Det har gjorts mycket mer sociologisk forskning om litteratur än om konst. Och mycket mer forskning om arbetarlitteratur än om arbetarkonst.
2) Även om en arbetare skulle lyckas ta sig igenom utbildningssystemet och få möjlighet att arbeta som konstnär är det inte säkert att han/hon är så värst intresserad av att skildra sin klass och dess verklighet. Kanske blev han/hon konstnär mest därför att han/hon längtar efter något annat än fattigdom, slit och smuts. När man väl lyckats ska det till ett starkt klassmedvetande för att ta itu med dom förhållanden man kommer ifrån. Men dessutom lär det vara svårare att sälja bilder av hårt arbete och missförhållanden än av, låt säga, blommor och vackra landskap och små katter. Dom som redan är i misären vill knappast se den på väggarna. Dom som bär ansvaret för det hela lär inte heller satsa mycket av sina hopade medel på anklagande arbetarkonst. Och arbetarkonsten blir hemlös, såvitt inte det finns arbetarinstitutioner som förstår att ta vara på den.
Imorgon är det dags att titta på hur några forskare definierar arbetarkultur och arbetarkonst. Och varför det finns så litet skrivet om arbetarkonst.
Arbetarklassen är arbetarklass därför att den har tillgång till särskilt viktiga produktionsmedel, men utan att äga dom. Den som äger sina produktionsmedel lär inte strejka. En småföretagare med lägre inkomst än en metallarbetare är ändå inte arbetarklass, för småföretagaren äger sina produktionsmedel. Vad händer om småföretagaren strejkar? Han eller hon förlorar sina produktionsmedel. Det är ungefär samma sak som om bysmeden på landsbygden i Indien strejkar, fast i en annan skala. Sådana här ekonomiska och sociologiska resonemang (sociologi = forskning som sociala relationer) är i längden det enda som håller om man vill definiera arbetarklassen. Det räcker inte att visa att någon KOMMER från arbetarklassen eller att någon försöker LEVA som arbetarklass (det funnits en del såna i akademisk vänster). Arbetarklassen är varken något biologiskt arv eller någon livsstil. Ett annat sätt att säga detta är att dom EKONOMISKA faktorerna är mer avgörande än dom KULTURELLA.
Så kommer vi till det här med arbetarkultur och arbetarkonst. Varje klass med självakting vill väl ha en egen kultur? Men redan från början uppstod en debatt inom arbetarrörelsen mellan dom som tyckte att arbetare ska skapa en egen kultur och dom som tyckte att man genom "bildningsverksamhet" ska sprida den etablerade, borgerliga kulturen. I slutändan var det svårt att välja bara det ena eller det andra. När till exempel arbetare själva började skildra sin egen verklighet i romaner vid 1800-talets slut var dom tvungna att ha förebilder att utgå ifrån. Och dom enda förebilder som fanns var borgerliga romaner.
Arbetarlitteratur och arbetarpoesi (till exempel kampsånger) fanns ganska tidigt. Men när uppstod arbetarkonsten? Det är svårt att säga, och det har forskats mycket mindre om arbetarkonst än om arbetarlitteraur. Kanske kan man säga att dom första nykterhets- och fackföreningsfanorna var en sorts tidig arbetarkonst. Och dom var ofta ett verk av kvinnor, till skillnad från det mesta av det som skrevs och publicerades. Men konst förknippas ju gärna med oljefärg på duk, eller åtminstone något i ram eller på podium. Om en arbetare var intresserad av att teckna eller måla var det betydligt svårare för honom (och allra svårast om det var en hon!) att bli tagen på allvar än vad det var för den som nöjde sig med att skriva. För vägen till konstnärsyrket gick, och går fortfarande, genom långa utbildningar med antagningskrav som är svårbegripliga för den som inte kommer från någon så kallat "kulturell" miljö.
Och så är det än idag. Att bli etablerad konstnär kräver antingen lång utbildning eller stöd från den "kulturella" familjen om man nu kommer från en sådan. Att bli författare kräver i stort sett bara att man är skrivkunnig och att man är tillräckligt envis för att till slut få ett förlag att trycka ens bok. Därför har det antagligen funnits betydligt fler arbetarförfattare än arbetarkonstnärer. I vart fall har de synts och hörts mer. Men vi kommer antagligen aldrig att få veta hur många bortglömda arbetarkonstnärer det finns. Konstnärer som försökt, men som inte fått gehör för sin konst. Eller arbetarkonstnärer som nöjt sig med att vara amatörer. Som kanske aldrig visat sin konst utom för släkt och vänner.
Två iakttagelser tills vidare:
1) Villkoren för att bli konstnär verkar betydligt mer komplicerade och mystiska än villkoren för att bli författare. Därför borde sociologer vara väldigt intresserade av det här. Men det har de inte varit. Det har gjorts mycket mer sociologisk forskning om litteratur än om konst. Och mycket mer forskning om arbetarlitteratur än om arbetarkonst.
2) Även om en arbetare skulle lyckas ta sig igenom utbildningssystemet och få möjlighet att arbeta som konstnär är det inte säkert att han/hon är så värst intresserad av att skildra sin klass och dess verklighet. Kanske blev han/hon konstnär mest därför att han/hon längtar efter något annat än fattigdom, slit och smuts. När man väl lyckats ska det till ett starkt klassmedvetande för att ta itu med dom förhållanden man kommer ifrån. Men dessutom lär det vara svårare att sälja bilder av hårt arbete och missförhållanden än av, låt säga, blommor och vackra landskap och små katter. Dom som redan är i misären vill knappast se den på väggarna. Dom som bär ansvaret för det hela lär inte heller satsa mycket av sina hopade medel på anklagande arbetarkonst. Och arbetarkonsten blir hemlös, såvitt inte det finns arbetarinstitutioner som förstår att ta vara på den.
Imorgon är det dags att titta på hur några forskare definierar arbetarkultur och arbetarkonst. Och varför det finns så litet skrivet om arbetarkonst.
fredag, mars 07, 2008
På spaning efter arbetarkonsten
"Konstfred" har efter lång betänketid bestämt sig för att börja använda denna blogg till något vettigt. Han försörjer sig på att skriva om konst och stöttar arbetarrörelsens ideologi och institutioner (givetvis utan att själv vara arbetarklass). Han har en blogg men vill ogärna skriva om sig själv. Han saknar arbetarklassens närvaro i det etablerade (läs borgerliga) kulturlivet. Vad är då lämpligare än att låta bloggen handla om arbetarkonst? Följande beslut är fattade:
1) Denna blogg ska i fortsättningen spana efter arbetarkonsten i Sverige, igår och idag.
2) Konstfred lovar att i fortsättningen dagligen skriva ett litet inlägg. Utom på de dagar då det är helt omöjligt på grund av datorlöshet eller annat.
3) Ambitionen är att så många inlägg som möjligt ska handla om arbetarkonstnärer. Eller om folk som man skulle kunna kalla för arbetarkonstnärer.
4) Inläggen kan också handla om någon teoretisk eller historisk frågeställning som har med arbetarkonst att göra.
Styrkan i upplägget är snabbheten och kontinuiteten (korta inlägg varje dag).
Mycket nöje!
/Konstfred
1) Denna blogg ska i fortsättningen spana efter arbetarkonsten i Sverige, igår och idag.
2) Konstfred lovar att i fortsättningen dagligen skriva ett litet inlägg. Utom på de dagar då det är helt omöjligt på grund av datorlöshet eller annat.
3) Ambitionen är att så många inlägg som möjligt ska handla om arbetarkonstnärer. Eller om folk som man skulle kunna kalla för arbetarkonstnärer.
4) Inläggen kan också handla om någon teoretisk eller historisk frågeställning som har med arbetarkonst att göra.
Styrkan i upplägget är snabbheten och kontinuiteten (korta inlägg varje dag).
Mycket nöje!
/Konstfred
måndag, mars 03, 2008
Gaza och den frånvarande konsten
I dessa dagar av ökad jakt på de redan utsatta, fortsatt slakt på palestinier i Gaza och allt annat som verkar prioriteras lägre än MELODIFESTIVALEN: några korta ord om kultur underifrån. Undertecknad bloggare ska inte dölja att även han följer melodifestivalen. Och inte direkt i något studiesyfte, utan bara för att vila hjärnan och förundras över hur mycket glitter och glamour som överskottet från vårt kapitalistiska system kan generera. Vårt lands telefoner, epost-korgar och bloggar fylls med kommentarer om Charlotte Perellis ben och Niklas Strömstedts stjorta. Om detta blivit folklig kultur i Sverige 2008 (så folklig att till och med vänsterintellektuella tittar i smyg) så har å andra sidan det etablerade, offentligt finansierade kulturlivet isolerat sig i förnäm avskildhet. Självklart vill man inte förknippas med den kommersiella kitschen, men även de sociala alternativrörelserna betraktas med distans och misstänksamhet.
På så sätt kommer kulturens företrädare alltmer att understödja den etablerade ordningen, om inte annat genom sitt tysta medgivande. För visst är det bekvämare att göra vad som förväntas, och inhösta en skaplig lön för det, än att riskera sin position med alltför tydliga ställningstaganden. Som konstkritiker har jag länge undrat och undrar ännu: var finns idag de konstnärer som kunde leverera en snabb dagsfärsk kommentar till sådana skeenden som de senaste dagarnas slakt i Gaza. Här sitter vi på redaktioner och i seminarierum och vänder på papper och teorier, men därborta begraver man bara sedan i onsdags 70 DÖDA! Det är detta som är den ständiga skandalen: allas vår passivitet, allas vårt behov av att hellre ha det gott, allas vårt lata insjunkande i de ideologier som vi inte ser förrän långt efteråt (till exempel när vi skrattar åt hur töntiga TV-programmen var på 80-talet).
Ja, jag letar efter konst om Palestinakonflikten, men just nu kan jag inte komma på några andra konstnärer än en som redan är död och en som är långt borta. Den döde har jag själv träffat några gånger: det är den fantastiske Lars Hillersberg. Den andre är den syriske tecknaren Khaled Kattaa. Här är länkarna till deras hemsidor med en del teckningar.
Lars Hillersberg och Pia Jämtvall
Khaled Kattaa
Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har just i ett uttalande föreslagit att Sverige medverkar till att den israeliska regeringen ställs inför rätta. Se här:
Ställ Israel inför rätta!
På så sätt kommer kulturens företrädare alltmer att understödja den etablerade ordningen, om inte annat genom sitt tysta medgivande. För visst är det bekvämare att göra vad som förväntas, och inhösta en skaplig lön för det, än att riskera sin position med alltför tydliga ställningstaganden. Som konstkritiker har jag länge undrat och undrar ännu: var finns idag de konstnärer som kunde leverera en snabb dagsfärsk kommentar till sådana skeenden som de senaste dagarnas slakt i Gaza. Här sitter vi på redaktioner och i seminarierum och vänder på papper och teorier, men därborta begraver man bara sedan i onsdags 70 DÖDA! Det är detta som är den ständiga skandalen: allas vår passivitet, allas vårt behov av att hellre ha det gott, allas vårt lata insjunkande i de ideologier som vi inte ser förrän långt efteråt (till exempel när vi skrattar åt hur töntiga TV-programmen var på 80-talet).
Ja, jag letar efter konst om Palestinakonflikten, men just nu kan jag inte komma på några andra konstnärer än en som redan är död och en som är långt borta. Den döde har jag själv träffat några gånger: det är den fantastiske Lars Hillersberg. Den andre är den syriske tecknaren Khaled Kattaa. Här är länkarna till deras hemsidor med en del teckningar.
Lars Hillersberg och Pia Jämtvall
Khaled Kattaa
Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har just i ett uttalande föreslagit att Sverige medverkar till att den israeliska regeringen ställs inför rätta. Se här:
Ställ Israel inför rätta!
söndag, februari 17, 2008
Svar
Hittade följande inlägg av konstnären Dorinel Marc på "www.vilks.net", hösten 2006:
"Hej igen Petter! Nu har jag kollat lite på Fred Anderssons blogg. Kan du förklara på vilket sätt är den intressant?
För mig ser den ut som politisk propaganda för vänsterpartiet. Och frågan nummer två: Kan Fred Andersson leverera konstteori underifrån med tanke på att han är doktorand och arbetar som lärare vid Lundsuniversitet?"
Ja, Konstfred är medlem i vänsterpartiet. Alla med ork uppmanas läsa igenom det lilla jag publicerat här och avgöra om det kan ses som politisk propaganda för det parti jag betalar årsavgift till. Jag kan meddela att jag också är medlem i t.ex. Hyresgästföreningen och Svenska konstkritikersamfundet. Kanske är det i själva verket dessa organisationer jag gör propaganda för?
Konstfred är inte längre doktorand utan doktor. Arbetslös doktor, eftersom han inte fick någon förlängning på sitt lärarförordnande. Innebär detta en förbättring eller en försämring av hans möjligheter att leverera en konstteori nedifrån? Säg det.
För övrigt har Konstfred inte tid att blogga eftersom han saknar fast anställning men har två barn att försörja. Med sådana fakta kan kanske en konstteori nedifrån så småningom starta. Fast då förstås inte utifrån mitt eget akademiska gnäll utan utifrån den tidsbrist som generellt breder ut sig i samhället när allt färre ska göra allt mer, för mindre. En konstteori om allas rätt till en kreativ respit och om överlevnad på marginalen.
/Konstfred
"Hej igen Petter! Nu har jag kollat lite på Fred Anderssons blogg. Kan du förklara på vilket sätt är den intressant?
För mig ser den ut som politisk propaganda för vänsterpartiet. Och frågan nummer två: Kan Fred Andersson leverera konstteori underifrån med tanke på att han är doktorand och arbetar som lärare vid Lundsuniversitet?"
Ja, Konstfred är medlem i vänsterpartiet. Alla med ork uppmanas läsa igenom det lilla jag publicerat här och avgöra om det kan ses som politisk propaganda för det parti jag betalar årsavgift till. Jag kan meddela att jag också är medlem i t.ex. Hyresgästföreningen och Svenska konstkritikersamfundet. Kanske är det i själva verket dessa organisationer jag gör propaganda för?
Konstfred är inte längre doktorand utan doktor. Arbetslös doktor, eftersom han inte fick någon förlängning på sitt lärarförordnande. Innebär detta en förbättring eller en försämring av hans möjligheter att leverera en konstteori nedifrån? Säg det.
För övrigt har Konstfred inte tid att blogga eftersom han saknar fast anställning men har två barn att försörja. Med sådana fakta kan kanske en konstteori nedifrån så småningom starta. Fast då förstås inte utifrån mitt eget akademiska gnäll utan utifrån den tidsbrist som generellt breder ut sig i samhället när allt färre ska göra allt mer, för mindre. En konstteori om allas rätt till en kreativ respit och om överlevnad på marginalen.
/Konstfred
tisdag, december 04, 2007
Om tillståndet i konsten
Konstfred har skrivit igen. På beställning. Om tillståndet i konsten. Här är länken:
Projektet "omkonst"
Projektet "omkonst"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)