I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
År 2000 fick Ulla Wennberg priset. Hon är född 1948 i Lund och i likhet med Åse Marstrander (se föregående spaning) är hon främst grafiker. Hon fick sin utbildning vid Konsthögskolan i Stockholm under åren 1970-75. Sin samhällskritiska ådra visade hon tidigt och till skillnad från många andra har hon förblivit samhällskritiker. Hennes kanske mest kända och spridda bild är träsnittet "Det omöjligas konst" från 1988 med en kvinna i arbetskläder som viker sig dubbel för att kunna tvätta en toalettstol underifrån. En bild som borde bäras runt nu på 1:a maj när slagordsramsan ljuder igen: "Inga pigor åt överklassen / Låt dom själva skura dassen!"
Ulla Wennberg har ställt ut mycket och ofta runtom i Sverige. Hon har gjort och deltagit i vandringsutställningar som "Kvinnors arbete" (1988-91), "Kvinnor skildrar män" (1994-95) och "Konstfeminism" (2006-2007). På eget förlag har hon givit ut böckerna Mammas bilder (1994) och Streckgummor (1977). Hon är medlem i Grafiska sällskapet, i konstnärsgruppen SAMSYNTA (den består av Grethel Brohult, Åse Marstrander och Ulla Wennberg) och i Xylon, en förening för konstnärer som arbetar med träsnitt:
Länkar till medlemmarna i Xylon
Träsnittet är Ulla Wennbergs specialitet inom de grafiska teknikerna. I likhet med torrnålsgravyren (se föregående spaning om Marstander) är det en ganska enkel och direkt teknik. Man skär med särskilda små järn i en slät träbit, och dom partier som man skär bort blir vita i trycket. Det blir alltså de upphöjda partierna som ger avtryck på papperet vid tryckningen, och därför räknas träsnittet till dom tekniker som fungerar enligt principen HÖGTRYCK. Torrnålsgravyren är däremot ett DJUPTRYCK (där är det ju de inristade linjerna i plåten som trycks). Litografi och silkscreen är till en tredje sort: PLANTRYCK. Ulla Wennberg har deltagit i grafiska vandringsutställningar som "Det grafiska rummets möjligheter" (1998-2000) och "Om högtryck" (1993-95). Några av hennes träsnitt från senare år finns att se och köpa på grafiska sällskapets hemsida för distribution:
Grafiska sällskapet på "konstnätet"
Ulla Wennberg är också verksam som kulturskribent, bland annat i FiB/Kulturfront. Under senare år har hon utökat sitt satiriska bildskapande till att också omfatta en sorts tredimensionella "collage" av till exempel fotografier och upphittade föremål. Med sin fototeknik har hon kunnat göra mycket eleganta porslinsföremål för den som vill se den politiska eliten (borgerlig eller socialdemokratisk) förvandlad till prydnadsankor, kaffemuggar eller tekannor. För att sprida sina budskap har hon också tagit Internet till sin hjälp. Här på "blogger" har hon inte mindre än tre bloggar: "ANKULL", "YLLEMOR" och "YLLETUR". Och när Skarpnäcks kulturhus år 2005 visade utställningen "Politisk satir 1960 till 1990" så var Ulla Wennberg en av konstnärer som var representerade. Här är några länkar för den som vill orientera sig mer om vad hon gjort under senare år:
Artikel om Johan Ahlbäck av Ulla Wennberg
Thomas Bodström som anka, av Ulla Wennberg
Artikel ur tidningen Internationalen om utställningen i Skarpnäck
Ulla Wennbergs bloggar
Precis som flera andra av de kvinnor som fått Johan Ahlbäcks pris har Ulla Wennberg skildrat utsattheten i kvinnodominerade yrken. Men arbetslivsskildringen verkar inte vara någon genomgående linje genom hennes karriär. Snarare än arbetarkonstnär (i bemärkelsen en som gör konst "om" arbetare) är hon en politisk satiriker med värderingar som ligger nära den breda arbetarrörelsens värderingar. Genom böcker och vandringsutställningar har hon säkert nått många av dom som skulle kunna känna att hennes bilder är "för" dom. Om hon jobbar "i Johan Ahlbäcks anda" så är det kanske inte först och främst genom innehållet (hennes feminism och satir har inte mycket med Ahlbäck att göra) utan mer genom bildernas utformning. Precis som Ahlbäck och andra arbetarskildrare väjer hon inte för det kantiga och robusta. Kantigheten kommer sig delvis av själva träsnittstekniken, men den är också ett sätt att ta parti för dem som arbetar och kämpar i det tysta, utan utsmyckningar och idealisering.
söndag, april 20, 2008
fredag, april 18, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 20
(I fortsättningen ska inläggen bli litet kortare.)
I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
1999 fick Åse Marstrander priset. Hon är född 1944 i norra Bergslagen, närmare bestämt i Sandviken. Efter utbildning vid Konstfack i Stockholm 1970-75 satsade hon på grafiken och vardagsskildringen (men hon hade kunnat bli skulptör också). Hon hade fått som vana att teckna av människor som hon såg ute på stan, till exempel på pendeltåget. 1977 gav hon ut en bok med dessa teckningar: Människor på pendeltåg. Den skulle följas av fler böcker. Böckerna har blivit ett sätt för Marstrander att sprida ut sitt arbete till en större publik. Människor på pendeltåg blev också en vandringsutställning som turnerade under åren 1976-77. Marstrander har också gjort vandringsutställningarna Marguerite - en förlossning (turné med Riksutställningar 1983-87) och Kvinnors arbete (turné 1988-90). Hon har överhuvud taget varit en flitig utställare runtom i Sverige, och arbetar man med grafik blir det ju också lättare att visa sina bilder ofta och kanske på flera ställen samtidigt. Här är en länk till en artikel i Värmlands folkblad om en av hennes utställningar:
Åse Marstrander på Konstfrämjandet
Åse Marstrander är medlem i Grafiska sällskapet, hon är en av de 500 delägande konstnärerna i Grafikens hus (Mariefred) och hennes grafik ingår i den så kallade "grafikbank" som organisationen Sveriges konstföreningar har. Som komplement till konstnärskapet har hon i likhet med Ulla Zimmerman (se tidigare spaning) valt att gå bildterapeutens väg. Hon är medlem i Svenska riksförbundet för bildterapeuter där hon hör till dom som har gått eller går en utbildning till bildterapeut. (Men för närvarande krävs det ingen särskild utbildning eller auktorisering för detta yrke.) Marstrander har också arbetat som lärare på sin gamla skola, Konstfack, under många år. År 2002 uttalade hon sig i universitetslärarnas medlemstidning om de dåliga a-kassevillkoren för lärare som arbetar deltid:
Åse Marstrander intervjuad i SULF-tidningen
Några av Marstranders större projekt under senare år var när hon följde dom som arbetar i kassan på en ICA-affär (2003-2004) och när hon gjorde en stor bildsvit om livet i Mariefred (till Mariefreds 500-årsjubileum 2005). Resultatet av ICA-projektet kan beställas som vandringsutställning från Virserums konsthall och sviten om Mariefred visades på Grafikens hus sommaren 2005. Det här är ju åter igen vardagskonst, och det är det som är Åse Marstranders styrka och specialitet. Hon hör till dom konstnärer som renodlar en viss teknik och en viss krets av motiv snarare än att sprida ut sin verksamhet på många olika områden (alltför stor mångsidighet kan ju leda till brist på fokus).
Dom tekniker hon har valt är teckningen och torrnålsgravyren. Att göra en torrnålsgravyr innebär att rista linjer med en särskild nål (en så kallad "radér-nål") i en plåt, oftast en kopparplåt. Sen behöver man inte göra något mer innan man färgar in plåten och låter den gå tillsammans med ett papper genom grafikpressens valsar. Torrnålsgravyren får en särskild, mjuk karaktär av att alla ristade linjer omges av små vallar av upprispad koppar, så kallade "grader". Men dom här "graderna" slits ner för varje "avdrag" som man gör och därför kan man sällan dra mer än ca 10-20 exemplar innan bilden har förlorat sin särskilda karaktär och plåten måste slängas. Med grafik är det alltid så att ju mindre upplagan är, desto högre blir priset. Ändå har Åse Marstrander alltid hållit priset på sin grafik på en måttlig nivå. Och det gör den ju tillgänglig för en större publik. Dessutom sprids bilderna genom hennes böcker.
Men det är förstås inte bara tekniken som gör en konstnär. Det som gör Marstrander till en så bra vardags- och arbetslivsskildrare är hennes sätt att snabbt och med små, känsliga linjer fånga det karaktäristiska i en rörelse eller ett ansiktsuttryck. Hon är definitivt en arbetarkonstnär om man av en sån kräver konst om kroppsarbete, för de människor som avbildas. Att arbeta i en ICA-affär och sitta i en kassa kan man ju tycka är ett klent kroppsarbete, men många av dom största arbetsproblemen finns i stillasittande yrken med små, monotona rörelser. Med dom små och subtila medlen i sin konst (bara små streck på ett papper eller en plåt) kan Åse Marstrander få oss utomstående att förstå precis vilka påfrestningar dessa yrken utsätter kroppen för.
I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
1999 fick Åse Marstrander priset. Hon är född 1944 i norra Bergslagen, närmare bestämt i Sandviken. Efter utbildning vid Konstfack i Stockholm 1970-75 satsade hon på grafiken och vardagsskildringen (men hon hade kunnat bli skulptör också). Hon hade fått som vana att teckna av människor som hon såg ute på stan, till exempel på pendeltåget. 1977 gav hon ut en bok med dessa teckningar: Människor på pendeltåg. Den skulle följas av fler böcker. Böckerna har blivit ett sätt för Marstrander att sprida ut sitt arbete till en större publik. Människor på pendeltåg blev också en vandringsutställning som turnerade under åren 1976-77. Marstrander har också gjort vandringsutställningarna Marguerite - en förlossning (turné med Riksutställningar 1983-87) och Kvinnors arbete (turné 1988-90). Hon har överhuvud taget varit en flitig utställare runtom i Sverige, och arbetar man med grafik blir det ju också lättare att visa sina bilder ofta och kanske på flera ställen samtidigt. Här är en länk till en artikel i Värmlands folkblad om en av hennes utställningar:
Åse Marstrander på Konstfrämjandet
Åse Marstrander är medlem i Grafiska sällskapet, hon är en av de 500 delägande konstnärerna i Grafikens hus (Mariefred) och hennes grafik ingår i den så kallade "grafikbank" som organisationen Sveriges konstföreningar har. Som komplement till konstnärskapet har hon i likhet med Ulla Zimmerman (se tidigare spaning) valt att gå bildterapeutens väg. Hon är medlem i Svenska riksförbundet för bildterapeuter där hon hör till dom som har gått eller går en utbildning till bildterapeut. (Men för närvarande krävs det ingen särskild utbildning eller auktorisering för detta yrke.) Marstrander har också arbetat som lärare på sin gamla skola, Konstfack, under många år. År 2002 uttalade hon sig i universitetslärarnas medlemstidning om de dåliga a-kassevillkoren för lärare som arbetar deltid:
Åse Marstrander intervjuad i SULF-tidningen
Några av Marstranders större projekt under senare år var när hon följde dom som arbetar i kassan på en ICA-affär (2003-2004) och när hon gjorde en stor bildsvit om livet i Mariefred (till Mariefreds 500-årsjubileum 2005). Resultatet av ICA-projektet kan beställas som vandringsutställning från Virserums konsthall och sviten om Mariefred visades på Grafikens hus sommaren 2005. Det här är ju åter igen vardagskonst, och det är det som är Åse Marstranders styrka och specialitet. Hon hör till dom konstnärer som renodlar en viss teknik och en viss krets av motiv snarare än att sprida ut sin verksamhet på många olika områden (alltför stor mångsidighet kan ju leda till brist på fokus).
Dom tekniker hon har valt är teckningen och torrnålsgravyren. Att göra en torrnålsgravyr innebär att rista linjer med en särskild nål (en så kallad "radér-nål") i en plåt, oftast en kopparplåt. Sen behöver man inte göra något mer innan man färgar in plåten och låter den gå tillsammans med ett papper genom grafikpressens valsar. Torrnålsgravyren får en särskild, mjuk karaktär av att alla ristade linjer omges av små vallar av upprispad koppar, så kallade "grader". Men dom här "graderna" slits ner för varje "avdrag" som man gör och därför kan man sällan dra mer än ca 10-20 exemplar innan bilden har förlorat sin särskilda karaktär och plåten måste slängas. Med grafik är det alltid så att ju mindre upplagan är, desto högre blir priset. Ändå har Åse Marstrander alltid hållit priset på sin grafik på en måttlig nivå. Och det gör den ju tillgänglig för en större publik. Dessutom sprids bilderna genom hennes böcker.
Men det är förstås inte bara tekniken som gör en konstnär. Det som gör Marstrander till en så bra vardags- och arbetslivsskildrare är hennes sätt att snabbt och med små, känsliga linjer fånga det karaktäristiska i en rörelse eller ett ansiktsuttryck. Hon är definitivt en arbetarkonstnär om man av en sån kräver konst om kroppsarbete, för de människor som avbildas. Att arbeta i en ICA-affär och sitta i en kassa kan man ju tycka är ett klent kroppsarbete, men många av dom största arbetsproblemen finns i stillasittande yrken med små, monotona rörelser. Med dom små och subtila medlen i sin konst (bara små streck på ett papper eller en plåt) kan Åse Marstrander få oss utomstående att förstå precis vilka påfrestningar dessa yrken utsätter kroppen för.
På spaning efter arbetarkonsten 19
Ur den utlovade fortsatta rapporten från seminariet om arbetarkonst i Smedjebacken:
(Se också spaningarna 17-18)
Situationen i Danmark
Tisdagen var fullmatad med redogörelser från de olika skandinaviska länderna. Hanne Abilgaard från Arbejdermuseet i Köpenhamn inledde med att tala om museets samling av dansk arbetarkonst och om utställnings- och bokprojektet "Industriens billeder" (2007). Hon berättade att det finns två syften med samlingen: dels att dokumentera vilka "skilderier" som funnits i danska arbetarhem ("skilderier" är ett oöversättligt begrepp som också omfattar alla bilder som inte räknas som konst), dels att samla den konst och dom bilder som dokumenterar arbetarklassens liv och historia. Hon räknade också upp följande villkor som hon och hennes medarbetare tror kan vara avgörande för att något ska kunna kallas arbetarkonst:
1) Konst med motiv från arbetarklassens liv
2) Konst med idébudskap från arbetarrörelsen
3) Konst som är relaterad till arbetarklassens institutioner och organisationer
4) Konst utförd av arbetare (bildmässiga uttryck för arbetares egen livssituation
Men ordet "arbetarkonst" har två led: arbetare och konst. Det kan också finnas olika villkor för att folk ska vara beredda att kalla något för konst och inte bara bilder. Abilgaard nämnde följande fyra:
1) Att bilder är konstnärligt nyskapande
2) Att bilder är estetiskt framstående (men vad det innebär är ingen lätt fråga)
3) Att bilder används i många olika sammahang (till exempel i publikationer)
4) Att bilder får ett positivt mottagande (reception)
Enligt Abilgaard finns det en utbredd föreställning om att danska konstnärer inte har intresserat sig för industrin och industrisamhället. Somliga menar att det beror på att den danska identiteten är grundad på myten om Danmark som ett bondeland. Men det kan också vara så att dom som skrivit landets konsthistoria och som styr landets museer har valt att utesluta och förtiga arbetarkonst. Abilgaard berättade att inget danskt konstmuseum utom det i Aalborg var intresserat av att visa utställningen "Industriens billeder" eller att samarbeta på annat sätt. Dansk arbetarkonst ingår sällan i konstmuseernas samlingar. Och när den gör det visas den inte. Abilgaard kommenterade detta ungefär såhär: "Det går fint att på danska konstmuseer visa borgerliga patriarker från 1800-talet omgivna av familj och tjänstefolk. Men visar man bilder av arbetare som är stolta över sitt arbete, då blir det politik."
Syftet med utställningen "Industriens billeder" var att visa "Hur bildkonsten i Danmark har åskådliggjort och förhållit sig till industrialiseringen." Abilgaard visade oss hur man då får gå tillbaka till 1700-talet, då Norge hörde till Danmark, och till exempel titta på C. A. Lorentzens grafiska blad med motiv från den norska järnframställningen. Kända danska 1800-talsmålare som ibland målade industrimotiv var Constantin Hansen, P. S. Krøyer, Lauritz Tuxen och N.V. Dorph. Dom arbetade för en begränsad borgerlig krets och deras industrimotiv var oftast beställda av fabriksägaren. Detta påverkade sättet av avbilda arbetarna. Medan arbetarna förblev anonyma avbildades arbetsledare och fabriksägare som individer. En förändring märks i Jens Birkholms målning Järngjutarna från 1905. Målningen var inte beställd men köptes senare av fabriksägaren. Birkholms konst hade ofta ett agitatoriskt innehåll men till stilen var den helt i linje med etablerad borgerlig smak. Här är en länk till ett annat exempel:
Jens Birkholm (1869-1915), "De fattigas evangelium"
Abilgaard fortsatte att berätta för oss om utvecklingen under 1900-talet. Bröderna Frants och Erik Henningsens målningar är exempel på det tidiga 1900-talets sentimentala fattigdomsskildringar. Dom kan till exempel låta Kristus rädda ett barn mot en fond av fabriksskorstenar. Men i en målning som Strejkbrytarna av Erik Henningsen visas verklighetens kampsituationer. När arbetarrörelsen till slut hade etablerat sig på 1920-talet och 1930-talet uppstod det önskemål om en mer positiv arbetarskildring. Konstnärer som Erling Fredriksen stod enligt Abilgaard för ett "socialdemokratiskt" vardagsmåleri där enkelhet, förnuft och ordning var dominerande ideal. Fredrikssen ingick tillsammans med Peder Jensen, Folmer Berndtsen och andra i "Kamraterna", en dansk sammanslutning för arbetarkonstnärer som bildades 1935 och faktiskt fortfarande finns kvar (även om inriktningen förändrades redan på 50-talet). En annan viktig målare vid denna tid var Anker Landberg (1916-1973) med sina varvs- och fiskarmotiv. Victor Brockdorff (1911-1992) var organiserad kommunist och Danmarks enda renodlade företrädare för den i öst påbjudna sociala realismen:
En illustrerad artikel om Victor Brockdorff
Under 1960- och 70-talen innebar det ökade miljömedvetandet att konstens industriskildringar blev mindre positiv. Danska industrikritiska konstnärer från den här tiden är Peter Lautrop, Ole Sporring, Mikael Witte och Erik Hagens. Under 80-talet försvagades den politiska konsten, och under 90-talet övergick industrikritiken till en stark industriromantik när unga konstnärer (ofta utan egen erfarenhet av industriarbete) upptäckte vilka spännande miljöer som fanns i övergivna fabriker. Nutidens danska arbetslivsskildrare är ofta realister, rentav fotorealister. Abilgaard nämnde särskilt Bjarke Regn Svendsen och hans bilder från Lego-koncernen (1996-97) och Erik Styrbjørn Pedersen med boken Arbejdsbilleder. Hon påpekade också att dom här konstnärerna har haft svårt att avyttra sina bilder. Galleriernas och konstmuseernas medelklasspublik är allmänt sett inte intresserad av arbetslivsmotiv. Just nu visar Arbejdermuseet en utställning med Erik Styrbjørn Pedersens bilder:
Illustrerad text om Erik Styrbjørn Pedersens utställning
När det gäller det stora utställningen "Industriens billeder" sammanfattade Abilgaard sina erfarenheter såhär:
"Har vi fått den danska arbetarkonsten ut ur sin isolering? Det kan bara tiden visa, men utställningen blev en stor publiksuccé."
Återkommer med kortare sammanfattningar av de övriga föredragen och diskussionerna.
Närmast följer ytterligare några inlägg i serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris: Åse Marstander (fredag), Ulla Wennberg (lördag) och Svante Rydberg (söndag).
(Se också spaningarna 17-18)
Situationen i Danmark
Tisdagen var fullmatad med redogörelser från de olika skandinaviska länderna. Hanne Abilgaard från Arbejdermuseet i Köpenhamn inledde med att tala om museets samling av dansk arbetarkonst och om utställnings- och bokprojektet "Industriens billeder" (2007). Hon berättade att det finns två syften med samlingen: dels att dokumentera vilka "skilderier" som funnits i danska arbetarhem ("skilderier" är ett oöversättligt begrepp som också omfattar alla bilder som inte räknas som konst), dels att samla den konst och dom bilder som dokumenterar arbetarklassens liv och historia. Hon räknade också upp följande villkor som hon och hennes medarbetare tror kan vara avgörande för att något ska kunna kallas arbetarkonst:
1) Konst med motiv från arbetarklassens liv
2) Konst med idébudskap från arbetarrörelsen
3) Konst som är relaterad till arbetarklassens institutioner och organisationer
4) Konst utförd av arbetare (bildmässiga uttryck för arbetares egen livssituation
Men ordet "arbetarkonst" har två led: arbetare och konst. Det kan också finnas olika villkor för att folk ska vara beredda att kalla något för konst och inte bara bilder. Abilgaard nämnde följande fyra:
1) Att bilder är konstnärligt nyskapande
2) Att bilder är estetiskt framstående (men vad det innebär är ingen lätt fråga)
3) Att bilder används i många olika sammahang (till exempel i publikationer)
4) Att bilder får ett positivt mottagande (reception)
Enligt Abilgaard finns det en utbredd föreställning om att danska konstnärer inte har intresserat sig för industrin och industrisamhället. Somliga menar att det beror på att den danska identiteten är grundad på myten om Danmark som ett bondeland. Men det kan också vara så att dom som skrivit landets konsthistoria och som styr landets museer har valt att utesluta och förtiga arbetarkonst. Abilgaard berättade att inget danskt konstmuseum utom det i Aalborg var intresserat av att visa utställningen "Industriens billeder" eller att samarbeta på annat sätt. Dansk arbetarkonst ingår sällan i konstmuseernas samlingar. Och när den gör det visas den inte. Abilgaard kommenterade detta ungefär såhär: "Det går fint att på danska konstmuseer visa borgerliga patriarker från 1800-talet omgivna av familj och tjänstefolk. Men visar man bilder av arbetare som är stolta över sitt arbete, då blir det politik."
Syftet med utställningen "Industriens billeder" var att visa "Hur bildkonsten i Danmark har åskådliggjort och förhållit sig till industrialiseringen." Abilgaard visade oss hur man då får gå tillbaka till 1700-talet, då Norge hörde till Danmark, och till exempel titta på C. A. Lorentzens grafiska blad med motiv från den norska järnframställningen. Kända danska 1800-talsmålare som ibland målade industrimotiv var Constantin Hansen, P. S. Krøyer, Lauritz Tuxen och N.V. Dorph. Dom arbetade för en begränsad borgerlig krets och deras industrimotiv var oftast beställda av fabriksägaren. Detta påverkade sättet av avbilda arbetarna. Medan arbetarna förblev anonyma avbildades arbetsledare och fabriksägare som individer. En förändring märks i Jens Birkholms målning Järngjutarna från 1905. Målningen var inte beställd men köptes senare av fabriksägaren. Birkholms konst hade ofta ett agitatoriskt innehåll men till stilen var den helt i linje med etablerad borgerlig smak. Här är en länk till ett annat exempel:
Jens Birkholm (1869-1915), "De fattigas evangelium"
Abilgaard fortsatte att berätta för oss om utvecklingen under 1900-talet. Bröderna Frants och Erik Henningsens målningar är exempel på det tidiga 1900-talets sentimentala fattigdomsskildringar. Dom kan till exempel låta Kristus rädda ett barn mot en fond av fabriksskorstenar. Men i en målning som Strejkbrytarna av Erik Henningsen visas verklighetens kampsituationer. När arbetarrörelsen till slut hade etablerat sig på 1920-talet och 1930-talet uppstod det önskemål om en mer positiv arbetarskildring. Konstnärer som Erling Fredriksen stod enligt Abilgaard för ett "socialdemokratiskt" vardagsmåleri där enkelhet, förnuft och ordning var dominerande ideal. Fredrikssen ingick tillsammans med Peder Jensen, Folmer Berndtsen och andra i "Kamraterna", en dansk sammanslutning för arbetarkonstnärer som bildades 1935 och faktiskt fortfarande finns kvar (även om inriktningen förändrades redan på 50-talet). En annan viktig målare vid denna tid var Anker Landberg (1916-1973) med sina varvs- och fiskarmotiv. Victor Brockdorff (1911-1992) var organiserad kommunist och Danmarks enda renodlade företrädare för den i öst påbjudna sociala realismen:
En illustrerad artikel om Victor Brockdorff
Under 1960- och 70-talen innebar det ökade miljömedvetandet att konstens industriskildringar blev mindre positiv. Danska industrikritiska konstnärer från den här tiden är Peter Lautrop, Ole Sporring, Mikael Witte och Erik Hagens. Under 80-talet försvagades den politiska konsten, och under 90-talet övergick industrikritiken till en stark industriromantik när unga konstnärer (ofta utan egen erfarenhet av industriarbete) upptäckte vilka spännande miljöer som fanns i övergivna fabriker. Nutidens danska arbetslivsskildrare är ofta realister, rentav fotorealister. Abilgaard nämnde särskilt Bjarke Regn Svendsen och hans bilder från Lego-koncernen (1996-97) och Erik Styrbjørn Pedersen med boken Arbejdsbilleder. Hon påpekade också att dom här konstnärerna har haft svårt att avyttra sina bilder. Galleriernas och konstmuseernas medelklasspublik är allmänt sett inte intresserad av arbetslivsmotiv. Just nu visar Arbejdermuseet en utställning med Erik Styrbjørn Pedersens bilder:
Illustrerad text om Erik Styrbjørn Pedersens utställning
När det gäller det stora utställningen "Industriens billeder" sammanfattade Abilgaard sina erfarenheter såhär:
"Har vi fått den danska arbetarkonsten ut ur sin isolering? Det kan bara tiden visa, men utställningen blev en stor publiksuccé."
Återkommer med kortare sammanfattningar av de övriga föredragen och diskussionerna.
Närmast följer ytterligare några inlägg i serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris: Åse Marstander (fredag), Ulla Wennberg (lördag) och Svante Rydberg (söndag).
onsdag, april 16, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 18
Smedjebacken, 16 april 2008
Tre dagars livlig och givande diskussion om arbetarkonsten och industrisamhället är nu avslutade. Igår hade Konstfred tyvärr inte tillgång till dator och just nu blir det inte tid för någon riktig rapport, för tåget till Stockholm går om en halvtimma. Helt kort kan man iallafall säga att seminariet har givit ett unikt tillfälle för oss som forskar (eller vill forska) om arbetarkonst att möta andra forskare, folk från fackföreningsrörelsen och konstnärer som arbetar med arbetslivsskildringar och med olika projekt på arbetsplatser. Seminariet har visat att det finns mycket att reda ut kring grundfrågaorna "av vem?" (vem gör konsten?), "om vem" och sist men inte minst "för vem" (vem beställer konsten och vilka får glädje av den?). Vi har kommit in på både fördelar och nackdelar med att kalla något för "arbetarkonst". En nackdel kan vara att beteckningen skymmer andra sociala dimensioner, till exempel kön och etnisk bakgrund. En särskilt viktig fråga som har kommit upp, kanske den viktigaste, är var arbetarna själva befinner sig i arbetarkonsten. Vilka normer har det funnits för hur arbetare har återgivits i konsten och i vilken utsträckning har folk kunnat identifiera sig med den (eller med normerna)?
Återkommer utförligare imorgon.
Tre dagars livlig och givande diskussion om arbetarkonsten och industrisamhället är nu avslutade. Igår hade Konstfred tyvärr inte tillgång till dator och just nu blir det inte tid för någon riktig rapport, för tåget till Stockholm går om en halvtimma. Helt kort kan man iallafall säga att seminariet har givit ett unikt tillfälle för oss som forskar (eller vill forska) om arbetarkonst att möta andra forskare, folk från fackföreningsrörelsen och konstnärer som arbetar med arbetslivsskildringar och med olika projekt på arbetsplatser. Seminariet har visat att det finns mycket att reda ut kring grundfrågaorna "av vem?" (vem gör konsten?), "om vem" och sist men inte minst "för vem" (vem beställer konsten och vilka får glädje av den?). Vi har kommit in på både fördelar och nackdelar med att kalla något för "arbetarkonst". En nackdel kan vara att beteckningen skymmer andra sociala dimensioner, till exempel kön och etnisk bakgrund. En särskilt viktig fråga som har kommit upp, kanske den viktigaste, är var arbetarna själva befinner sig i arbetarkonsten. Vilka normer har det funnits för hur arbetare har återgivits i konsten och i vilken utsträckning har folk kunnat identifiera sig med den (eller med normerna)?
Återkommer utförligare imorgon.
måndag, april 14, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 17
Smedjebacken, Dalarna, 14 april 2008
Tåget från Stockholm anlände till Smedjebacken kl. 17.45 fullastat med deltagare i seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder". Vi kördes i buss den korta biten upp till Folkets hus där vi togs emot av Monica Borg och Frans van Brüggen från Johan Ahlbäckstiftelsen, och Margareta Ståhl från Arbetarrörelsens arkiv. Det var generöst uppdukat i foajén med broschyrer och böcker kring stiftelsens och arkivets verksamheter. Sedan följde inledningsanföranden i auditoriet av stiftelsens ordförande Bertil Andersson och IF Metalls kulturombudsman Kjersti Bosdotter. Kjersti framhöll att man hade planerat ett forskningseminarium kring arbetarkonsten redan i samband med den stora turnerade Albin Amelin-utställningen år 2002, men att det av olika anledningar inte blivit av. Nu är vi i vart fall här. Här är ytterligare några namn bland oss som är med:
Lars Furuland (se tidigare spaningar)
Magnus Nilsson (se tidigare spaningar)
Per Josefsson, konstnär (skulptör) från Norrköping. Har gjort flera turnerande arbetslivsutställningar
Roine Jansson, konstnär (målare) från Österbybruk. Johan Ahlbäckpristagare 2002
Sira Jokinen Lisse, konstnär från Motala. Arbetat med olika projekt i arbets- och vardagsliv, bl.a. via Virserums konsthall. Sitter i juryn för LO:s kulturpris
Maths Isacson, professor i ekonomisk historia (Uppsala). Sitter i Johan Ahlbäckstiftelsens referensgrupp
Elisabet Lidén, docent i konstvetenskap. Har skrivit den hittills enda större monografin om Albin Amelin
Küllike Montgomery, chef på Bror Hjorths hus i Uppsala. Har skrivit en monografi om Torsten Billman
Jeff Werner, doktor i konstvetenskap. Har skrivit en avhandling om den viktige göteborgsmålaren Nils Nilsson
Jessica Sjöholm Skrubbe, doktor i konstvetenskap. Har skrivit en avhandling om "Folkhemmets" offentliga skulpturer och hur de kom på plats
Örjan Hamrin, museilektor Dalarnas museum. Skrev tillsammans med museichefen Erik Hofrén den numera utsålda boken om Johan Ahlbäck
Björn Johansson, ABF Norra Halland. Samordnar ett kommande bokprojekt om Torsten Billman
Hanne Abilgaard, doktor i konstvetenskap (Köpenhamn). Ledare för det stora projektet "Industriens billeder"
Paula Hoffman, konstansvarig inom organisationen Folkets hus och parker
Några punkter som Kjersti särskilt tog upp var "Vem är vår tids Johan Ahlbäck?" och "var går gränserna för arbetarkonsten?". Givetvis med hopp om att få en livlig diskussion de kommande dagarna. Efter anförandena blev det middag och sedan bar det av till den fantastiska utställningslokalen "Gamla Meken" där Frans van Brüggen har sammanställt en utställning särskilt för seminariet. I utställningens centrum finns verk av de tre stora pionjärerna: Johan Ahlbäck, Albin Amelin och Torsten Billman. Ett stort kvinnoporträtt av Amelin och hela sviten bilder av Torsten Billman (bland annat flera av hans finaste träsnitt med sjömansmotiv) är inlånade av Janne Svensson (kulturansvarig på IF Metall i Eskilstuna) ur hans privata samling. Av Johan Ahlbäck visas flera av hans dynamiska skildringar av valsverket i Smedjebacken. Runtom "de tre" visas verk av andra konstnärer, äldre och yngre, däribland flera mottagare av Johan Ahlbäcks pris: Hans Tollsten, "Julie" Leonardsson, Gösta Backlund, Ulla Zimmerman, Åse Marstrander, Ulla Wennberg, Ulla Grytt, Roine Jansson, Svante Rydberg, Maria Söderberg (se tidigare och kommande spaningar). Vidare verk av bland andra Nils Nilsson (se Jeff Werners avhandling), Yngve Svedlund (f. 1925) och Frans van Brüggen själv. Yngve Svedlunds snabba teckningar från valsverksmiljön är imponerande. De är från 1960- och 70-talen och visas här.
Men så mycket tid att se utställningen blev det inte, för nu bjöds det också teater. Närmare bestämt teatermonologen ”Genvägar finns inte” om Johans Ahlbäcks liv och hans syn på konsten. Författare till monologen är Arne Andersson som också var närvarande. Den framfördes ikväll, liksom vid varje års Johan Ahlbäckseminarium, av skådespelaren Ismo Nurmilehto i rollen som Johan Ahlbäck. Det är en monolog som tål att höras gång på gång. Med vissa invävda genuina citat från Ahlbäck själv har Arne Andersson framställt en färgstark ordmålning om konstnärens liv, miljö och verk. Omgivningens hånande, tröstande och så småningom beundrande röster bryter in i monologen, och Nurmilehto spelar dem alla med samma osvikliga känsla för det komiska i olika tids- och klasstypiska sätt att uttrycka sig. I slutändan kretsar det hela ständigt kring Ahlbäcks "credo", hans övertygelse och kall: "De tittar på mig och jag kan inte komma undan". (Den blinde järnarbetaren som tigger med sin son, kolaren som fastnade i milan och brändes levande.)
Som fond till det hela hade man satt upp Gösta Backlunds monumentala målning av valsverket i Smedjebacken, som på så sätt knöt ihop teater och bildkonst till en helhet.
Tåget från Stockholm anlände till Smedjebacken kl. 17.45 fullastat med deltagare i seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder". Vi kördes i buss den korta biten upp till Folkets hus där vi togs emot av Monica Borg och Frans van Brüggen från Johan Ahlbäckstiftelsen, och Margareta Ståhl från Arbetarrörelsens arkiv. Det var generöst uppdukat i foajén med broschyrer och böcker kring stiftelsens och arkivets verksamheter. Sedan följde inledningsanföranden i auditoriet av stiftelsens ordförande Bertil Andersson och IF Metalls kulturombudsman Kjersti Bosdotter. Kjersti framhöll att man hade planerat ett forskningseminarium kring arbetarkonsten redan i samband med den stora turnerade Albin Amelin-utställningen år 2002, men att det av olika anledningar inte blivit av. Nu är vi i vart fall här. Här är ytterligare några namn bland oss som är med:
Lars Furuland (se tidigare spaningar)
Magnus Nilsson (se tidigare spaningar)
Per Josefsson, konstnär (skulptör) från Norrköping. Har gjort flera turnerande arbetslivsutställningar
Roine Jansson, konstnär (målare) från Österbybruk. Johan Ahlbäckpristagare 2002
Sira Jokinen Lisse, konstnär från Motala. Arbetat med olika projekt i arbets- och vardagsliv, bl.a. via Virserums konsthall. Sitter i juryn för LO:s kulturpris
Maths Isacson, professor i ekonomisk historia (Uppsala). Sitter i Johan Ahlbäckstiftelsens referensgrupp
Elisabet Lidén, docent i konstvetenskap. Har skrivit den hittills enda större monografin om Albin Amelin
Küllike Montgomery, chef på Bror Hjorths hus i Uppsala. Har skrivit en monografi om Torsten Billman
Jeff Werner, doktor i konstvetenskap. Har skrivit en avhandling om den viktige göteborgsmålaren Nils Nilsson
Jessica Sjöholm Skrubbe, doktor i konstvetenskap. Har skrivit en avhandling om "Folkhemmets" offentliga skulpturer och hur de kom på plats
Örjan Hamrin, museilektor Dalarnas museum. Skrev tillsammans med museichefen Erik Hofrén den numera utsålda boken om Johan Ahlbäck
Björn Johansson, ABF Norra Halland. Samordnar ett kommande bokprojekt om Torsten Billman
Hanne Abilgaard, doktor i konstvetenskap (Köpenhamn). Ledare för det stora projektet "Industriens billeder"
Paula Hoffman, konstansvarig inom organisationen Folkets hus och parker
Några punkter som Kjersti särskilt tog upp var "Vem är vår tids Johan Ahlbäck?" och "var går gränserna för arbetarkonsten?". Givetvis med hopp om att få en livlig diskussion de kommande dagarna. Efter anförandena blev det middag och sedan bar det av till den fantastiska utställningslokalen "Gamla Meken" där Frans van Brüggen har sammanställt en utställning särskilt för seminariet. I utställningens centrum finns verk av de tre stora pionjärerna: Johan Ahlbäck, Albin Amelin och Torsten Billman. Ett stort kvinnoporträtt av Amelin och hela sviten bilder av Torsten Billman (bland annat flera av hans finaste träsnitt med sjömansmotiv) är inlånade av Janne Svensson (kulturansvarig på IF Metall i Eskilstuna) ur hans privata samling. Av Johan Ahlbäck visas flera av hans dynamiska skildringar av valsverket i Smedjebacken. Runtom "de tre" visas verk av andra konstnärer, äldre och yngre, däribland flera mottagare av Johan Ahlbäcks pris: Hans Tollsten, "Julie" Leonardsson, Gösta Backlund, Ulla Zimmerman, Åse Marstrander, Ulla Wennberg, Ulla Grytt, Roine Jansson, Svante Rydberg, Maria Söderberg (se tidigare och kommande spaningar). Vidare verk av bland andra Nils Nilsson (se Jeff Werners avhandling), Yngve Svedlund (f. 1925) och Frans van Brüggen själv. Yngve Svedlunds snabba teckningar från valsverksmiljön är imponerande. De är från 1960- och 70-talen och visas här.
Men så mycket tid att se utställningen blev det inte, för nu bjöds det också teater. Närmare bestämt teatermonologen ”Genvägar finns inte” om Johans Ahlbäcks liv och hans syn på konsten. Författare till monologen är Arne Andersson som också var närvarande. Den framfördes ikväll, liksom vid varje års Johan Ahlbäckseminarium, av skådespelaren Ismo Nurmilehto i rollen som Johan Ahlbäck. Det är en monolog som tål att höras gång på gång. Med vissa invävda genuina citat från Ahlbäck själv har Arne Andersson framställt en färgstark ordmålning om konstnärens liv, miljö och verk. Omgivningens hånande, tröstande och så småningom beundrande röster bryter in i monologen, och Nurmilehto spelar dem alla med samma osvikliga känsla för det komiska i olika tids- och klasstypiska sätt att uttrycka sig. I slutändan kretsar det hela ständigt kring Ahlbäcks "credo", hans övertygelse och kall: "De tittar på mig och jag kan inte komma undan". (Den blinde järnarbetaren som tigger med sin son, kolaren som fastnade i milan och brändes levande.)
Som fond till det hela hade man satt upp Gösta Backlunds monumentala målning av valsverket i Smedjebacken, som på så sätt knöt ihop teater och bildkonst till en helhet.
söndag, april 13, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 16
Konstfred söker bloggformen och bloggtiden. Inläggen tar formen av mini-essäer och det var inte riktigt meningen. Det ska inte heller vara som i början när idén med den här bloggen var en "anti-blogg", det vill säga så långa och så glesa inlägg som möjligt. Konstfred är litet "stenålder" eftersom han inte har utrustning att blogga på resa. Så nu blir det inget förrän imorgon kväll, måndag, då han förhoppningsvis kan koppla upp sig från seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" i Smedjebacken. Samma sak tisdag. Inget på onsdag. Tillbaka i Lund på torsdag.
/Konstfred
/Konstfred
torsdag, april 10, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 15
I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
1998 gick priset till Stefan Teleman (född 1936), smålänning men bosatt i Norrköping sedan många år. Han är äldre släkting till Henrik Teleman (född 1962), initiativtagare och eldsjäl bakom Virserums konsthall som det kommer att bli tillfälle att återkomma till många fler gånger. Men nu är det alltså Stefan det gäller. Som 23-åring gjorde han verklighet av sina konstnärsdrömmar genom att börja på den målarskola som ABF i Stockholm drev. Sedan blev det Konstakademien fram till 1966, innan det var dags att på allvar ge sig ut i en karriär som snart ledde honom ut till Norrköping och in i 70-talets radikala konströrelse.
Född och uppvuxen i Norrköping var Christian Chambert, konstkritiker i Svenska Dagbladet och son till den förmögne möbelfabrikanten och konstnären Erik Chambert. Tillsammans med några andra kulturarbetare startade Chambert och Teleman en kollektivverkstad med egen tryckpress, ett konstnärligt och socialt experiment i 70-talets anda. Vid det laget hade Chambert sedan flera år gått över till att publicera sig i Arbetarbladet i Gävle istället för i Svenska Dagbladet. Det här var en typisk utvecklingsgång för många unga borgerliga intellektuella och konstnärer vid den här tiden.
Stefan Teleman hör till dom som uppmärksammades av Bengt Olvång i boken "Våga se!" (se spaning nr 10). I sina bilder ironiserade han gärna över amerikansk populärkultur och kryperiet för kungahus och överklass. Men det var mest mot medierna han riktade sin kritik. Inte så mycket mot skeendena i realpolitiken. Den här inriktningen har märkts under senare år också.
När en konstnär skildrar medier och kritiserar medier så utgår han från något som redan är en bild av verkligheten. Som redan är fjärmat och åtskilt från verkligheten. Dessa bilder och kommentarer (till exempel i nyhetsmedier) är på olika sätt förenklade och vinklade. I själva verket säger dom kanske mer om ideologin i det samhälle där dom förekommer än om dom händelser som dom ska återge. När det gäller till exempel tecknade serier är den här förenklingen och ideologin ännu tydligare. För där finns det ju inte ens någon önskan om att vi ska tro att serierna är sanna, utan det hela handlar om att teckna på så sätt att figurerna blir så enkla som möjligt att känna igen. En skurk ska till exempel se ut som en "typisk" skurk. Men få tänker på att det finns nån ideologi i det här, till exempel i Kalle Anka. Vi blir så vana vid serierna och deras figurer att vi inte tänker på vad berättelserna uttrycker för värderingar. Istället blir vi omedvetet påverkade av värderingarna. Av ideologin.
En mediekritisk eller ideologikritisk konstnär som Stefan Teleman för upp det hela på en annan nivå. Genom att göra bilder av bilderna och ironisera över dom kan han få oss att se ideologin. Det här sättet att arbeta var en viktig del av den så kallade postmodernismen under 1970- och 80-talen. Men såhär i efterhand kan man säga att postmodernismen mer och mer handlade om ironi och smart marknadsföring, mindre och mindre om medveten politisk kritik. När man började diskutera postmodernismen i Sverige vid mitten av 80-talet så var det som själva motsatsen till 70-talets engagerade konst. Även Teleman har följt med svängningarna i konstlivet. Hans konst har blivit mindre politisk och mer inriktad mot mönster och form. Men ibland kan hans mönster tolkas politiskt, till exempel när han gjorde ett mönster av Kronblom som slår knut på sig själv. Konstkritikern Bo Borg har skrivit en text där han verkar mena att detta nästan är en feministisk bild. Den late Kronblom är nämligen inte så oförarglig som han ser ut. Man kan läsa Bo Borgs text på Stefan Telemans hemsida som också innehåller information om en del nya utställningar och bokprojekt. Gå in på huvudsidan och klicka sedan på "literature" så får du fram texten:
Länk till Stefan Telemans hemsida
Att Stefan Teleman är påverkad av postmodernismen visar sig bland annat i hans sätt att tala om vissa av sina bilder. När han via datorn låter figurer ur nyhetsfoton bli suddiga och sedan lägger "färgkluttar" över bilden så kallar han detta för "dekonstruktion". Termen är hämtad från den franske filosofen Jacques Derrida och den har använts och missbrukats i många sammanhang under dom senaste decennierna. Till viss del (men inte bara) handlar dekonstruktion om att bryta ner något. Och det är ju det som Teleman gör när han plockar ut fragment av bilder, gör dom nästan oigenkännliga och sedan förser dom med färgfläckar som inte har något samband med bilden. Om det finns ett politiskt budskap i detta så är det i så fall väldigt svepande och allmänt: något i stil med "medierna tar över och alla sammanhang försvinner". På så sätt kan man se att konstnärer som Teleman fortsätter sin mediekritiska linje från 70-talet men att mediekritiken mer och mer sällan uttrycker någon bestämd politisk ståndpunkt eller solidaritet med någon viss grupp.
På så sätt blir det också svårt för Teleman att göra arbetarkonst i bemärkelsen konst om arbetare. Om han som mottagare av Johan Ahlbäcks pris verkar "i Johan Ahlbäcks anda" (som det står i stadgarna) så har det nog snarare att göra med att det trots allt finns en tillgänglighet och en vilja att kommunicera i hans verksamhet. Medan hans "dekonstruktion" och mediekritik mest är ett "spel för gallerierna" (eller för den exklusiva galleripubliken) så har han också gjort bilder som fått en stor spridning och nått en bred publik. Inte minst genom de böcker han har gjort i samarbete med LL-förlaget, centrum för lättläst:
Centrum för lättläst
Så kanske gör Stefan Teleman faktiskt arbetarkonst i bemärkelsen konst för arbetare eller konst för bred spridning i samhället. Men för att kunna ta närmare ställning till en sådan fråga krävs mycket mer information.
1998 gick priset till Stefan Teleman (född 1936), smålänning men bosatt i Norrköping sedan många år. Han är äldre släkting till Henrik Teleman (född 1962), initiativtagare och eldsjäl bakom Virserums konsthall som det kommer att bli tillfälle att återkomma till många fler gånger. Men nu är det alltså Stefan det gäller. Som 23-åring gjorde han verklighet av sina konstnärsdrömmar genom att börja på den målarskola som ABF i Stockholm drev. Sedan blev det Konstakademien fram till 1966, innan det var dags att på allvar ge sig ut i en karriär som snart ledde honom ut till Norrköping och in i 70-talets radikala konströrelse.
Född och uppvuxen i Norrköping var Christian Chambert, konstkritiker i Svenska Dagbladet och son till den förmögne möbelfabrikanten och konstnären Erik Chambert. Tillsammans med några andra kulturarbetare startade Chambert och Teleman en kollektivverkstad med egen tryckpress, ett konstnärligt och socialt experiment i 70-talets anda. Vid det laget hade Chambert sedan flera år gått över till att publicera sig i Arbetarbladet i Gävle istället för i Svenska Dagbladet. Det här var en typisk utvecklingsgång för många unga borgerliga intellektuella och konstnärer vid den här tiden.
Stefan Teleman hör till dom som uppmärksammades av Bengt Olvång i boken "Våga se!" (se spaning nr 10). I sina bilder ironiserade han gärna över amerikansk populärkultur och kryperiet för kungahus och överklass. Men det var mest mot medierna han riktade sin kritik. Inte så mycket mot skeendena i realpolitiken. Den här inriktningen har märkts under senare år också.
När en konstnär skildrar medier och kritiserar medier så utgår han från något som redan är en bild av verkligheten. Som redan är fjärmat och åtskilt från verkligheten. Dessa bilder och kommentarer (till exempel i nyhetsmedier) är på olika sätt förenklade och vinklade. I själva verket säger dom kanske mer om ideologin i det samhälle där dom förekommer än om dom händelser som dom ska återge. När det gäller till exempel tecknade serier är den här förenklingen och ideologin ännu tydligare. För där finns det ju inte ens någon önskan om att vi ska tro att serierna är sanna, utan det hela handlar om att teckna på så sätt att figurerna blir så enkla som möjligt att känna igen. En skurk ska till exempel se ut som en "typisk" skurk. Men få tänker på att det finns nån ideologi i det här, till exempel i Kalle Anka. Vi blir så vana vid serierna och deras figurer att vi inte tänker på vad berättelserna uttrycker för värderingar. Istället blir vi omedvetet påverkade av värderingarna. Av ideologin.
En mediekritisk eller ideologikritisk konstnär som Stefan Teleman för upp det hela på en annan nivå. Genom att göra bilder av bilderna och ironisera över dom kan han få oss att se ideologin. Det här sättet att arbeta var en viktig del av den så kallade postmodernismen under 1970- och 80-talen. Men såhär i efterhand kan man säga att postmodernismen mer och mer handlade om ironi och smart marknadsföring, mindre och mindre om medveten politisk kritik. När man började diskutera postmodernismen i Sverige vid mitten av 80-talet så var det som själva motsatsen till 70-talets engagerade konst. Även Teleman har följt med svängningarna i konstlivet. Hans konst har blivit mindre politisk och mer inriktad mot mönster och form. Men ibland kan hans mönster tolkas politiskt, till exempel när han gjorde ett mönster av Kronblom som slår knut på sig själv. Konstkritikern Bo Borg har skrivit en text där han verkar mena att detta nästan är en feministisk bild. Den late Kronblom är nämligen inte så oförarglig som han ser ut. Man kan läsa Bo Borgs text på Stefan Telemans hemsida som också innehåller information om en del nya utställningar och bokprojekt. Gå in på huvudsidan och klicka sedan på "literature" så får du fram texten:
Länk till Stefan Telemans hemsida
Att Stefan Teleman är påverkad av postmodernismen visar sig bland annat i hans sätt att tala om vissa av sina bilder. När han via datorn låter figurer ur nyhetsfoton bli suddiga och sedan lägger "färgkluttar" över bilden så kallar han detta för "dekonstruktion". Termen är hämtad från den franske filosofen Jacques Derrida och den har använts och missbrukats i många sammanhang under dom senaste decennierna. Till viss del (men inte bara) handlar dekonstruktion om att bryta ner något. Och det är ju det som Teleman gör när han plockar ut fragment av bilder, gör dom nästan oigenkännliga och sedan förser dom med färgfläckar som inte har något samband med bilden. Om det finns ett politiskt budskap i detta så är det i så fall väldigt svepande och allmänt: något i stil med "medierna tar över och alla sammanhang försvinner". På så sätt kan man se att konstnärer som Teleman fortsätter sin mediekritiska linje från 70-talet men att mediekritiken mer och mer sällan uttrycker någon bestämd politisk ståndpunkt eller solidaritet med någon viss grupp.
På så sätt blir det också svårt för Teleman att göra arbetarkonst i bemärkelsen konst om arbetare. Om han som mottagare av Johan Ahlbäcks pris verkar "i Johan Ahlbäcks anda" (som det står i stadgarna) så har det nog snarare att göra med att det trots allt finns en tillgänglighet och en vilja att kommunicera i hans verksamhet. Medan hans "dekonstruktion" och mediekritik mest är ett "spel för gallerierna" (eller för den exklusiva galleripubliken) så har han också gjort bilder som fått en stor spridning och nått en bred publik. Inte minst genom de böcker han har gjort i samarbete med LL-förlaget, centrum för lättläst:
Centrum för lättläst
Så kanske gör Stefan Teleman faktiskt arbetarkonst i bemärkelsen konst för arbetare eller konst för bred spridning i samhället. Men för att kunna ta närmare ställning till en sådan fråga krävs mycket mer information.
onsdag, april 09, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 14
I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
1997 års mottagare var Gösta Backlund. I likhet med Hans Tollsten (1993) och "Julie" Leonardsson (1995) är han en infödd dalmas som har bott kvar i Dalarna under största delen av sitt liv. Men till skillnad från de andra två (och även Ulla Zimmerman) är han knappast någon arbetarkonstnär – om man av en sådan kräver skildringar av arbetare och arbetaryrken. Gösta Backlund är en utpräglad landskaps- och stilleben-målare ("stilleben" = tyska för "stilla liv", allstå uppställningar av föremål). Hans estetiska intressen verkar överväga framför de sociala och han refererar gärna till föregångare i konsthistorien. Vill man se ett samband mellan hans konst och den sociala miljö han har verkat i skulle man kunna lyfta fram hans förkärlek för de ödsliga landskapen och de till synes obebodda husen. Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar melankoli och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. I konsten kan denna melankoli vändas till en tilltalande kvalitet, ett romantiskt skimmer. Jfr Lars Lerin och hans populära böcker med akvareller från Värmlands glesbygd. Det är nog också kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som ändå har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang.
Gösta Backlund är född i Falun 1930. Han växte upp under vad han själv kallar "enkla förhållanden". Första gången han ställde ut bilder var som självlärd 17-åring, 1947. Självlärd har han förblivit sedan dess, men i gengäld har det blivit många resor där han kunnat studera världskonsten på plats. Troligen hör han till sin generations flitigaste utställare och utsmyckare. Sedan 1989 bedriver han tillsammans med kompisarna Lenny Clarhäll och Michael Söderlundh en ständig utställningsturné i grupp, och den 6/11 2003 skrev Dalademokraten att:
"I Nyköping ordnas deras 28:e utställning sedan 1989. Ingen konstnärsgrupp har under så kort tid haft så många utställningar. Den 30:e är redan inbokad."
Bland sina inspiratörer bland äldre svenska målare har Gösta Backlund bland andra nämnt Vera Nilsson (engagerad protestmålare) och Axel Kargel (även han självlärd). Med Kargel delar han kärleken till Öland, där han målat många av sina landskap. Detta kan räcka som presentation, eftersom Gösta Backlund själv har en mycket utförlig, snygg och profssigt upplagd hemsida med många bilder för den som själv vill bilda sig en uppfattning om honom:
Gösta Backlunds hemsida
1997 års mottagare var Gösta Backlund. I likhet med Hans Tollsten (1993) och "Julie" Leonardsson (1995) är han en infödd dalmas som har bott kvar i Dalarna under största delen av sitt liv. Men till skillnad från de andra två (och även Ulla Zimmerman) är han knappast någon arbetarkonstnär – om man av en sådan kräver skildringar av arbetare och arbetaryrken. Gösta Backlund är en utpräglad landskaps- och stilleben-målare ("stilleben" = tyska för "stilla liv", allstå uppställningar av föremål). Hans estetiska intressen verkar överväga framför de sociala och han refererar gärna till föregångare i konsthistorien. Vill man se ett samband mellan hans konst och den sociala miljö han har verkat i skulle man kunna lyfta fram hans förkärlek för de ödsliga landskapen och de till synes obebodda husen. Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar melankoli och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. I konsten kan denna melankoli vändas till en tilltalande kvalitet, ett romantiskt skimmer. Jfr Lars Lerin och hans populära böcker med akvareller från Värmlands glesbygd. Det är nog också kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som ändå har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang.
Gösta Backlund är född i Falun 1930. Han växte upp under vad han själv kallar "enkla förhållanden". Första gången han ställde ut bilder var som självlärd 17-åring, 1947. Självlärd har han förblivit sedan dess, men i gengäld har det blivit många resor där han kunnat studera världskonsten på plats. Troligen hör han till sin generations flitigaste utställare och utsmyckare. Sedan 1989 bedriver han tillsammans med kompisarna Lenny Clarhäll och Michael Söderlundh en ständig utställningsturné i grupp, och den 6/11 2003 skrev Dalademokraten att:
"I Nyköping ordnas deras 28:e utställning sedan 1989. Ingen konstnärsgrupp har under så kort tid haft så många utställningar. Den 30:e är redan inbokad."
Bland sina inspiratörer bland äldre svenska målare har Gösta Backlund bland andra nämnt Vera Nilsson (engagerad protestmålare) och Axel Kargel (även han självlärd). Med Kargel delar han kärleken till Öland, där han målat många av sina landskap. Detta kan räcka som presentation, eftersom Gösta Backlund själv har en mycket utförlig, snygg och profssigt upplagd hemsida med många bilder för den som själv vill bilda sig en uppfattning om honom:
Gösta Backlunds hemsida
tisdag, april 08, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 13
I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
1996 tog Ulla Zimmerman emot priset. Hon är född samma år som föregående års pristagare, "Julie" Leonardsson, alltså 1943. Födelseorten var Stockholm, där hon också växte upp. Studier på Kungl. konstakademien på 60-talet, tillsammans med bland andra Peter Dahl. Har gjort många bokillustrationer, bokomslag och offentliga utsmyckningar. Hon har nog nått och glatt särskilt många genom sina illustrationer till den nya lättlästa versionen av Moa Martinssons "Kvinnor och äppelträd" (LL-förlaget 2001). Zimmerman är numera bosatt i Ljung i Västergötland, några mil från Trollhättan:
Konstrundan sjuhärad
Det är tydligt att Ulla Zimmerman räknas till dom främsta svenska konstnärerna i sin generation, även om det inte i första hand är i Stockholms innekretsar hon uppmärksammats. Men hon hörde till dom som fick representera 70-talets radikala kvinnokonst i den stora utställningen "Konstfeminism" som också var ett forskningsprojekt, och som turnerade i landet under 2006-2007. Hennes sätt att samarbeta med och iaktta olika arbetsplatser, särskilt sjukhus, har fått en journalist att kalla henne "en konstens Günther Wallraff" (citerat ur Dalademokraten, 11/10-97). Stilmässigt ligger hon nära 30-talskonstnärer som Eric Hallström och Sven "X-et" Ericsson: vardagen skildrad med sprakande färger och breda penseldrag. Stildragen om än inte vardagsskildringen återkommer hos vissa av Zimmermans generationskamrater, som Peter Dahl och Lena Cronqvist. Men hos Zimmerman är det vardagen, eller vardagens arbete och den vardagliga iakttagelsen (till exempel naturiakttagelsen) som står i centrum. Hon befinner sig långt från drömbilderna och de instängda rummen hos Cronqvist (länk till artikel). Och långt från festandet och maskspelet hos Dahl (länk till hemsida).
Genom åren har Zimmerman rört sig i många olika typer av miljöer för att få material till sina skildringar av arbetsliv. Hennes bilder från textilindustrin visades i en uppmärksammad utställning på Kulturmagasinet (Sundsvalls museum) i Sundsvall 1981. En annan av hennes utställningar, på Herrljunga kommun 2004, hette "Arbetsliv och livsarbete". Det är en titel som verkar överensstämma ganska bra med Zimmermans sätt att se på arbete och förhållandet mellan konst och arbete. Inte minst idag ses konst som något som står vid sidan om det vanliga livet, något som i första hand handlar om att förverkliga sig själv och "arbeta med sitt liv". Men allt arbete som är tillfredsställande kan vara "livsarbete" och snarare än att isolera sig i sin ateljé kan konstnären gå ut bland folk och hjälpa oss att komma vidare i "livsarbetet". Bara att se sin egen vardag återgiven i en konstnärs bilder kan stärka självförtroandet. Här är en länk till några bilder som Ulla Zimmerman har gjort på arbetsplatser:
Artikel om Zimmerman ur kulturtidningen Zenit
Zimmerman ställde ut på organisationen Riksskådebanans galleri i Liköping år 2006 och i samband med det gjordes en intervju för verksamhetsberättelsen ("Riksskådebanan 2006", pdf-fil). Här berättar Zimmerman hur hon ser på sin roll som arbetsplatskonstnär:
"- Det handlar inte om någon beställning i snäv mening. Jag ska helt enkelt beskriva arbetsplatsen så som jag uppfattar den. Uppdrag som handlar om förenklingar eller om att försköna vill jag inte ha. Det synliga slutresultatet blir ett collage. En sammansatt berättelse om vardagen på arbetsplatsen. De olika funktionerna. De skilda personerna. Min förhoppning är att jag på det här sättet medverkar till ett fortlöpande och viktigt samtal bland alla kategorier anställda."
Ulla Zimmermans engagemang omfattar också bildterapin som ett inslag i vissa vårdformer. I intervjun för Riksskådebanan berättar hon om egna tidiga erfarenheter av hur bildskapande kan hjälpa människor i kris. På hemregionens sjukhus, Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, har hon länge arbetat med cancersjuka på onkologen (i 20 år) och med funktionshindrade på rehabkliniken (i 10 år). Hon har också givit ut boken "Samtala utan ord: bildarbete med gravt utvecklingsstörda" i samarbete med Skolöverstyrelsen (1985). Landstingen driver sedan ett antal år forskningsprojektet "Kulturen i vården" och här har Ulla Zimmerman tillsammans med Lisa Rönnberg givit ut rapporten "Målarmöten – ett bildprojekt för dementa" (1998). I samband med att bilder från rehabkliniken visades på Ålgården i Borås i höstas intervjuades hon i Borås Tidning, 30/11 2007:
"Konst. Det är konstnären Ulla Zimmerman som har samlat flera hundra verk som är målade av patienter på rehabkliniken i Borås.
– Jag målar med dem varje onsdag, det har jag gjort i tio år. Allt kan inte sägas med ord. Bilderna är också ett språk.
Men du ger inga tips på hur man ska tänka, bildkomposition och så?
– Nej, nej – allt är bra. För vissa patienter kan en röd dutt vara ett framsteg."
Ulla Zimmerman representerar en arbetarkonst som speglar vårdyrkenas och kvinnornas ökade synlighet. Hennes "wallraffande" på arbetsplatserna är ett exempel på en förändring av konstnärsrollen som blivit allt vanligare och tydligare under de senaste decennierna när det gällt att formulera konstens plats i samhället. En konstnär kan ha mer att ge än att bara kränga bilder på gallerier. En konstnär kan ha utbyte av andra än dem som kan tänkas ha pengar att köpa konst för. Om detta skriver Skådebanans intervjuare såhär:
"Ulla Zimmerman ger exempel på många av de levnadskonstnärer hon mött. Unga utsatta. Sjuka. Utvecklingsstörda. Gamla. Inga vardagsmänniskor – men var dags människor. Själv tror jag att hon hör till gänget. Till dom som är."
1996 tog Ulla Zimmerman emot priset. Hon är född samma år som föregående års pristagare, "Julie" Leonardsson, alltså 1943. Födelseorten var Stockholm, där hon också växte upp. Studier på Kungl. konstakademien på 60-talet, tillsammans med bland andra Peter Dahl. Har gjort många bokillustrationer, bokomslag och offentliga utsmyckningar. Hon har nog nått och glatt särskilt många genom sina illustrationer till den nya lättlästa versionen av Moa Martinssons "Kvinnor och äppelträd" (LL-förlaget 2001). Zimmerman är numera bosatt i Ljung i Västergötland, några mil från Trollhättan:
Konstrundan sjuhärad
Det är tydligt att Ulla Zimmerman räknas till dom främsta svenska konstnärerna i sin generation, även om det inte i första hand är i Stockholms innekretsar hon uppmärksammats. Men hon hörde till dom som fick representera 70-talets radikala kvinnokonst i den stora utställningen "Konstfeminism" som också var ett forskningsprojekt, och som turnerade i landet under 2006-2007. Hennes sätt att samarbeta med och iaktta olika arbetsplatser, särskilt sjukhus, har fått en journalist att kalla henne "en konstens Günther Wallraff" (citerat ur Dalademokraten, 11/10-97). Stilmässigt ligger hon nära 30-talskonstnärer som Eric Hallström och Sven "X-et" Ericsson: vardagen skildrad med sprakande färger och breda penseldrag. Stildragen om än inte vardagsskildringen återkommer hos vissa av Zimmermans generationskamrater, som Peter Dahl och Lena Cronqvist. Men hos Zimmerman är det vardagen, eller vardagens arbete och den vardagliga iakttagelsen (till exempel naturiakttagelsen) som står i centrum. Hon befinner sig långt från drömbilderna och de instängda rummen hos Cronqvist (länk till artikel). Och långt från festandet och maskspelet hos Dahl (länk till hemsida).
Genom åren har Zimmerman rört sig i många olika typer av miljöer för att få material till sina skildringar av arbetsliv. Hennes bilder från textilindustrin visades i en uppmärksammad utställning på Kulturmagasinet (Sundsvalls museum) i Sundsvall 1981. En annan av hennes utställningar, på Herrljunga kommun 2004, hette "Arbetsliv och livsarbete". Det är en titel som verkar överensstämma ganska bra med Zimmermans sätt att se på arbete och förhållandet mellan konst och arbete. Inte minst idag ses konst som något som står vid sidan om det vanliga livet, något som i första hand handlar om att förverkliga sig själv och "arbeta med sitt liv". Men allt arbete som är tillfredsställande kan vara "livsarbete" och snarare än att isolera sig i sin ateljé kan konstnären gå ut bland folk och hjälpa oss att komma vidare i "livsarbetet". Bara att se sin egen vardag återgiven i en konstnärs bilder kan stärka självförtroandet. Här är en länk till några bilder som Ulla Zimmerman har gjort på arbetsplatser:
Artikel om Zimmerman ur kulturtidningen Zenit
Zimmerman ställde ut på organisationen Riksskådebanans galleri i Liköping år 2006 och i samband med det gjordes en intervju för verksamhetsberättelsen ("Riksskådebanan 2006", pdf-fil). Här berättar Zimmerman hur hon ser på sin roll som arbetsplatskonstnär:
"- Det handlar inte om någon beställning i snäv mening. Jag ska helt enkelt beskriva arbetsplatsen så som jag uppfattar den. Uppdrag som handlar om förenklingar eller om att försköna vill jag inte ha. Det synliga slutresultatet blir ett collage. En sammansatt berättelse om vardagen på arbetsplatsen. De olika funktionerna. De skilda personerna. Min förhoppning är att jag på det här sättet medverkar till ett fortlöpande och viktigt samtal bland alla kategorier anställda."
Ulla Zimmermans engagemang omfattar också bildterapin som ett inslag i vissa vårdformer. I intervjun för Riksskådebanan berättar hon om egna tidiga erfarenheter av hur bildskapande kan hjälpa människor i kris. På hemregionens sjukhus, Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, har hon länge arbetat med cancersjuka på onkologen (i 20 år) och med funktionshindrade på rehabkliniken (i 10 år). Hon har också givit ut boken "Samtala utan ord: bildarbete med gravt utvecklingsstörda" i samarbete med Skolöverstyrelsen (1985). Landstingen driver sedan ett antal år forskningsprojektet "Kulturen i vården" och här har Ulla Zimmerman tillsammans med Lisa Rönnberg givit ut rapporten "Målarmöten – ett bildprojekt för dementa" (1998). I samband med att bilder från rehabkliniken visades på Ålgården i Borås i höstas intervjuades hon i Borås Tidning, 30/11 2007:
"Konst. Det är konstnären Ulla Zimmerman som har samlat flera hundra verk som är målade av patienter på rehabkliniken i Borås.
– Jag målar med dem varje onsdag, det har jag gjort i tio år. Allt kan inte sägas med ord. Bilderna är också ett språk.
Men du ger inga tips på hur man ska tänka, bildkomposition och så?
– Nej, nej – allt är bra. För vissa patienter kan en röd dutt vara ett framsteg."
Ulla Zimmerman representerar en arbetarkonst som speglar vårdyrkenas och kvinnornas ökade synlighet. Hennes "wallraffande" på arbetsplatserna är ett exempel på en förändring av konstnärsrollen som blivit allt vanligare och tydligare under de senaste decennierna när det gällt att formulera konstens plats i samhället. En konstnär kan ha mer att ge än att bara kränga bilder på gallerier. En konstnär kan ha utbyte av andra än dem som kan tänkas ha pengar att köpa konst för. Om detta skriver Skådebanans intervjuare såhär:
"Ulla Zimmerman ger exempel på många av de levnadskonstnärer hon mött. Unga utsatta. Sjuka. Utvecklingsstörda. Gamla. Inga vardagsmänniskor – men var dags människor. Själv tror jag att hon hör till gänget. Till dom som är."
måndag, april 07, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 12
Vi fortsätter titta på mottagarna av Johan Ahlbäcks pris. Hans Tollsten 1993 (se inlägget i mars). 1994 delades det inte ut något pris. 1995 fick Håkan alias "Julie" Leonardsson ta emot priset:
Julie Leonardsson är välkänd för metallarbetare och läsare av medlemstidningen Dagens Arbete, där han sedan länge medverkar med sina detaljerade "bildkrönikor". Det passar väldigt bra att kalla dom för just bildkrönikor, för dom berättar alltid en liten historia (och ibland en lång historia) med en poäng på slutet. Det rör sig alltså om text- och bildkompositioner, ofta lika fulla av bilddetaljer som av repliker och textbitar. År 2006 handlade maj månads krönika faktiskt om bloggar:
"Blogg! Känner ni igen ordet? Hade jag frågat för ett år sedan hade nog de flesta liksom jag svarat "vad är det?". Emellertid har företeelsen spridit sig som en farsot över jorden. Naturligtvis kan det ses som ett fantastiskt redskap för alla dom som ej kan göra sina röster hörda. Men vilar det inte något oerhört sorgligt över fenomenet, något som vittnar om människans maktlöshet och själens oändliga ensamhet? Här sitter ensamma människor, likt vargar, och ylar ut i eterrymden: 'se mig! hör mig! läs mig!' Eller för att travestera filosofen Descartes. 'jag bloggar, alltså finns jag'"
Se hela teckningen/krönikan här:
Julie om bloggar
Fler bildkrönikor finns, som redan nämnts, här:
"Julie" 2002-2008
Julie Leonardsson är född 1943 i Smedjebacken och växte också upp där. Som så många "40-talister" från arbetarhem tog han sig bort från hembygden och gjorde sin klassresa i ett kulturyrke. Ganska sent dock, först i 30-årsåldern. Det blev studier på Konstfack i Stockholm åren 1972-77, under vänstervågens senare skede. 1976 publicerade han sin första satirteckning i Aftonbladet. Det var en nyårshälsning där den sittande regeringen liknandes vid en samling får: "Family får". Efter studieåren följde några år av blandat yrkesarbete för att klara försörjningen, men efter hand kunde han börja ägna sig på heltid åt bildskapandet. Efter 20 år i Stockholm återvände han till Smedjebacken där han bor idag. Det har blivit många bokillustrationer och affischer. Ett av hans största projekt var bilderna till boken "Vikingarnas värld" med text av Lars Holmblad. Det har också blivit många resor till USA där han har kontakter i fackföreningsrörelsen och på den radikala musikscenen. Sin fru, protestsångerskan Anne Feeney, träffade han dock på ett LO-arrangemang i Sverige. Hon rapporterar i november 2007 om "Pacific Northwest Labor Arts Festival" där bland andra Julie Leonardsson fick representera bildkonsten under festivalparollen "WORKERS UNITE WITH ART".
Ett annat internationellt arrangemang för arbetarkonst och kritisk konst är "The handout for American Caricature" med 76 arbetet av 37 teckningar från ett dussin länder. Utställningen hölls i Pittsburgh i höstas och Julie Leonardsson medverkade med:
"Captain America"
Även hemma i Sverige har han haft och deltagit i åtskilliga utställningar. Under de allra sista åren har han till exempel ställt ut "solo" på Brunnsta värdshus i Eskilstuna år 2002 (under rubriken "Missnöjets anatomi"), på ljusgården på Brunnsviks folkhögskola (2006) och på det så kallade "Arkivhuset" i prostparken i Smedjebacken (sommaren 2006). Julie Leonardssons sätt att berätta och agitera i bild och text ingår i en stark tradition med många svenska föregångare. Själv hänvisar han till namn som Birger Lundqvist, Eric Hermansson, Rit-Ola och Bertil Almqvist. Man kan också nämna en mer jämnårig tecknare som Leif Zetterling i Aftonbladet, även om skillnaderna också är stora. Texten och agitationen spelar inte en lika stor roll i Zetterlings teckningar. Ställningstagandena är inte lika tydliga. Kanske har det delvis med klassbakgrund att göra: Leonardssons bakgrund är landsortens arbetarklass, Zetterling kommer från urban medelklass.
I intervjuer har Julie Leonardsson sagt att facket är den enda politiska kraft som i det långa loppet verkligen kan driva fram förändringar och ge röst åt dem som säljer sitt arbete och sin hälsa. Genomgående i hans karriär ser man också att fackföreningsrörelsen har hört till hans viktigaste arenor och att dess institutioner har kunnat uppmuntra och stödja hans arbete. Förutom Johan Ahlbäcks pris har han fått LO:s kulturstipendium år 1986, han medverkar som sagt i Dagens Arbete och han har på fackligt initiativ bidragit till dokumentationen av stålindustrin i Bergslagen. Detta var ett konstprojekt som under titeln "Arbetsmiljön i konsten" engagerade Julie och flera andra mottagare av Johan Ahlbäcks pris. Så det blir anledning att återkomma till det. Här är en artikel ur Dalademokraten:
Om projektet "Arbetsmiljön i konsten
Julie Leonardsson är en konstnär som man knappast kan tveka att kalla arbetarkonstnär. En konstnär med arbetarbakgrund som gjort konst om arbetare och för arbetare. I jubileumsskriften "Minnet av vår framtid: Arbetare i rörelse" från Metalls avdelning 113 i Smedjebacken (2002, redaktör Torgny Karnstedt) finns flera av hans industribilder återgivna i färg. Han har också tecknat de vinjetter som inleder varje kapitel i denna monumentala dokumentation av en ort och dess arbetarrörelse. Dessutom har han fått skriva kapitlet om Johan Ahlbäck ("En man på skidor", sidorna 213-226) och på så sätt ge sin tribut till sin egen barndoms konstnär med stort K: "Tänka sig, en man som levde på att rita och måla bilder – bara det – i ett samhälle där arbete betydde att man jobbade i 'Verket' eller 'Morgårdsverkstan'".
Imorgon en kvinna: Ulla Zimmerman.
Julie Leonardsson är välkänd för metallarbetare och läsare av medlemstidningen Dagens Arbete, där han sedan länge medverkar med sina detaljerade "bildkrönikor". Det passar väldigt bra att kalla dom för just bildkrönikor, för dom berättar alltid en liten historia (och ibland en lång historia) med en poäng på slutet. Det rör sig alltså om text- och bildkompositioner, ofta lika fulla av bilddetaljer som av repliker och textbitar. År 2006 handlade maj månads krönika faktiskt om bloggar:
"Blogg! Känner ni igen ordet? Hade jag frågat för ett år sedan hade nog de flesta liksom jag svarat "vad är det?". Emellertid har företeelsen spridit sig som en farsot över jorden. Naturligtvis kan det ses som ett fantastiskt redskap för alla dom som ej kan göra sina röster hörda. Men vilar det inte något oerhört sorgligt över fenomenet, något som vittnar om människans maktlöshet och själens oändliga ensamhet? Här sitter ensamma människor, likt vargar, och ylar ut i eterrymden: 'se mig! hör mig! läs mig!' Eller för att travestera filosofen Descartes. 'jag bloggar, alltså finns jag'"
Se hela teckningen/krönikan här:
Julie om bloggar
Fler bildkrönikor finns, som redan nämnts, här:
"Julie" 2002-2008
Julie Leonardsson är född 1943 i Smedjebacken och växte också upp där. Som så många "40-talister" från arbetarhem tog han sig bort från hembygden och gjorde sin klassresa i ett kulturyrke. Ganska sent dock, först i 30-årsåldern. Det blev studier på Konstfack i Stockholm åren 1972-77, under vänstervågens senare skede. 1976 publicerade han sin första satirteckning i Aftonbladet. Det var en nyårshälsning där den sittande regeringen liknandes vid en samling får: "Family får". Efter studieåren följde några år av blandat yrkesarbete för att klara försörjningen, men efter hand kunde han börja ägna sig på heltid åt bildskapandet. Efter 20 år i Stockholm återvände han till Smedjebacken där han bor idag. Det har blivit många bokillustrationer och affischer. Ett av hans största projekt var bilderna till boken "Vikingarnas värld" med text av Lars Holmblad. Det har också blivit många resor till USA där han har kontakter i fackföreningsrörelsen och på den radikala musikscenen. Sin fru, protestsångerskan Anne Feeney, träffade han dock på ett LO-arrangemang i Sverige. Hon rapporterar i november 2007 om "Pacific Northwest Labor Arts Festival" där bland andra Julie Leonardsson fick representera bildkonsten under festivalparollen "WORKERS UNITE WITH ART".
Ett annat internationellt arrangemang för arbetarkonst och kritisk konst är "The handout for American Caricature" med 76 arbetet av 37 teckningar från ett dussin länder. Utställningen hölls i Pittsburgh i höstas och Julie Leonardsson medverkade med:
"Captain America"
Även hemma i Sverige har han haft och deltagit i åtskilliga utställningar. Under de allra sista åren har han till exempel ställt ut "solo" på Brunnsta värdshus i Eskilstuna år 2002 (under rubriken "Missnöjets anatomi"), på ljusgården på Brunnsviks folkhögskola (2006) och på det så kallade "Arkivhuset" i prostparken i Smedjebacken (sommaren 2006). Julie Leonardssons sätt att berätta och agitera i bild och text ingår i en stark tradition med många svenska föregångare. Själv hänvisar han till namn som Birger Lundqvist, Eric Hermansson, Rit-Ola och Bertil Almqvist. Man kan också nämna en mer jämnårig tecknare som Leif Zetterling i Aftonbladet, även om skillnaderna också är stora. Texten och agitationen spelar inte en lika stor roll i Zetterlings teckningar. Ställningstagandena är inte lika tydliga. Kanske har det delvis med klassbakgrund att göra: Leonardssons bakgrund är landsortens arbetarklass, Zetterling kommer från urban medelklass.
I intervjuer har Julie Leonardsson sagt att facket är den enda politiska kraft som i det långa loppet verkligen kan driva fram förändringar och ge röst åt dem som säljer sitt arbete och sin hälsa. Genomgående i hans karriär ser man också att fackföreningsrörelsen har hört till hans viktigaste arenor och att dess institutioner har kunnat uppmuntra och stödja hans arbete. Förutom Johan Ahlbäcks pris har han fått LO:s kulturstipendium år 1986, han medverkar som sagt i Dagens Arbete och han har på fackligt initiativ bidragit till dokumentationen av stålindustrin i Bergslagen. Detta var ett konstprojekt som under titeln "Arbetsmiljön i konsten" engagerade Julie och flera andra mottagare av Johan Ahlbäcks pris. Så det blir anledning att återkomma till det. Här är en artikel ur Dalademokraten:
Om projektet "Arbetsmiljön i konsten
Julie Leonardsson är en konstnär som man knappast kan tveka att kalla arbetarkonstnär. En konstnär med arbetarbakgrund som gjort konst om arbetare och för arbetare. I jubileumsskriften "Minnet av vår framtid: Arbetare i rörelse" från Metalls avdelning 113 i Smedjebacken (2002, redaktör Torgny Karnstedt) finns flera av hans industribilder återgivna i färg. Han har också tecknat de vinjetter som inleder varje kapitel i denna monumentala dokumentation av en ort och dess arbetarrörelse. Dessutom har han fått skriva kapitlet om Johan Ahlbäck ("En man på skidor", sidorna 213-226) och på så sätt ge sin tribut till sin egen barndoms konstnär med stort K: "Tänka sig, en man som levde på att rita och måla bilder – bara det – i ett samhälle där arbete betydde att man jobbade i 'Verket' eller 'Morgårdsverkstan'".
Imorgon en kvinna: Ulla Zimmerman.
torsdag, mars 27, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 11
Detta skulle egentligen handla om Johan Ahlbäck-pristagaren (1994) Håkan alias "Julie" Leonardsson i Smedjebacken. Men på grund av en besvärlig influensa får jag skjuta upp analysen. Kolla gärna in "Julies" satiriska bidrag i "Dagens Arbete" så länge:
"Julie" 2002-2008
/Konstfred
"Julie" 2002-2008
/Konstfred
torsdag, mars 20, 2008
Helguppehåll
På grund av helg och sjuka barn. Tisdagens inlägg om Hans Tollsten (nedan) kom inte upp förrän nu på morgonen.
/Konstfred
/Konstfred
tisdag, mars 18, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 10
Om Hans Tollsten, den förste Johan Ahlbäckpristagaren (1993).
(Bilden har Konstfred helt fräckt snott från hemsidan för konsthandeln Gallery JT AB, i förhoppning att gratisreklamen ska uppväga stölden)
Hans Tollsten var född i Borlänge 1930 och förblev hembygden trogen. Som konstnär var han självlärd och i perioder arbetade han själv kvar i industrin för försörjningens skull. I 20 år arbetade han på pappersbruket i Kvarnsveden. Han ledde också olika kurser i teckning och måleri, särskilt friluftsmåleri. Inriktningen mot realism och vardagsskildring gjorde att han blev en uppskattad utsmyckare av offentliga lokaler. Han fick också illustrationsuppdrag. Exempel på böcker som han illustrerat är Eva Dahlgrens "Kvinnor på bruket" (Författarförlaget 1989) och Hans Bings diktsamling "Bilder" (Dalarnas författarförbund 1972). Trots att han stannade kvar i de lokala sammanhangen och aldrig gjorde någon karriär i storstäderna var han känd och respekterad som industriskildrare. Det märks om inte annat på att han är omnämnd i konstöversikter av kända skribenter som Rudolf Broby-Johansen (dansk journalist och socialhistoriker) och Bengt Olvång (konstkritiker i Aftonbladet).
Det bör kunna gå att intervjua en hel del folk från Borlänge med omnejd som haft Hans Tollsten som sin förste lärare i måleri. En av dem är Rose-Marie Klintman, dotter till Sigge Rosén som var Tollstens målarkompis men som inte delade hans patos för industrin. På sin hemsida berättar hon att de två vännerna ändå hade ett stort intresse gemensamt, nämligen friluftssmåleri:
Rose-Marie Klintman, "Med egna ord"
År 2006 hölls en minnesutställning över Hans Tollsten i Folkets hus i Kvarnsveden, den ort där han varit arbetare vid pappersbruket. Enligt uppgift från DT (Dalarnas tidningar) omfattade den 20 verk som delvis var inlånade från lokalavdelningen av Pappersarbetareförbundet. Året innan (2005) ägnades Tollsten en uppsats vid Högskolan i Dalarna av Elin Vestlund. Han är alltså inte bortglömd, åtminstone inte i sin hembygd. Hans verk dyker också upp då och då på auktioner, både i landsorten och i Stockholm.
Det är industriskildringarna som har ansetts vara den intressantaste delen av Hans Tollstens konstnärskap. Och det är kanske inte så konstigt, eftersom han ju fortsatte att arbeta i industrin och på så sätt kunde skildra den mer direkt än konstnärer som målar på heltid. Trots att han inte var den som målade varje skruv i maskinen eller varje blad på trädet, så är hans bilder väldigt exakta. Det är tydligt att han visste precis vad han målade, att han kände till alla momenten i arbetet och att han bemödade sig med att återge dem på så sätt att man ser hur de hänger ihop. Människofigurerna är ofta bara enkla siluetter i hans bilder. Det är inte individen som är viktig, utan individens plats i laget, i kollektivet. I en sådan bild som den bifogade får man också en känsla av individens litenhet och utsatthet i de ofta farliga miljöerna. Just här rör det sig om ett motiv från stålproduktionen. Och i arbetarkonsten har just stålverket naturligt nog blivit urtypen för en farlig och fascinerande miljö. Jfr Johan Ahlgrens bilder.
Detta är det sista inlägget före påsk. Konstfred återkommer på tisdag 25/3 med ett inlägg om nästa pristagare, Julie Leonardsson.
För den som vill läsa vidare:
Broby-Johansen, Rudolf, "Dagens gärning i konsten", 1970
Olvång, Bengt, "Våga se!", Stockholm 1983
Tollsten, Hans, "Hoppers hatt" i tidskriften Paletten 1973
Vestlund, Elin, "Hans Tollstens liv och verk", uppsats vid Högskolan i Dalarna
måndag, mars 17, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 9
Nog satsas det en del på bildkonst i svensk arbetarrörelse, även idag. Men satsningarna uppmärksammas sällan i de stora riksmedierna eftersom det till stor del rör sig om lokala initiativ och arrangemang. Runtom i landet har lokala fackklubbar startat konstföreningar. Stipendier och återkommande arrangemang har instiftats till minne av kulturpersonligheter knutna till någon viss ort. Konstprojekt har dragits igång för att dokumentera och kommentera arbetsvillkoren i vissa yrken. Ska man undersöka den här kulturverksamheten får man gå till lokaltidningarnas klippsamlingar och de lokala fackklubbarnas protokoll. För riksmedierna, fackpressen undantagen, är som sagt sällan så intresserade.
Det förekommer stipendier till konstnärer som verkar i arbetarrörelsens eller i vissa arbetarkonstnärers anda. De är inte så många och det är inga stora summor som delas ut, men de finns. En undersökning av de här stödformerna kan börja med Johan Ahlbäckpriset på 15.000 kronor, som delas ut av Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken i Dalarna. Stiftelsen har nära kopplingar till IF Metall vid Ovako Steel i Smedjebacken och till kulturprojektet "Gamla Meken". Smedjebacken är en typisk, socialdemokratiskt dominerad bruksort och "Gamla Meken" har utvecklats till ett centrum för industrihistoria, arbetarhistoria och arbetarkonst. Namnet "Gamla meken" kommer sig av att lokalerna en gång var en del av ortens stora järnverk, det järnverk som numera ingår i koncernen Ovako Steel. Det är på "Gamla meken" och i Smedjebackens Folkets hus som seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" kommer att äga rum 14-16 april.
Gamla Meken och Johan Ahlbäcksällskapet har skaffat sig varsin hemsida med likartad design och med ganska mycket information. Här finns också en lista över alla Johan Ahlbäckpristagare sedan 1993. Listan är litet svår att hitta och det går inte att länka direkt till den. Men går man till avdelning "C" på hemsidan hittar man en länk till listan:
Till listan över pristagarna
Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn – 14 målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit. De följande 14 spaningarna ska ägnas åt var och en av de 14. Vi börjar imorgon med 1993 års pristagare Hans Tollsten (1930-1994).
Det förekommer stipendier till konstnärer som verkar i arbetarrörelsens eller i vissa arbetarkonstnärers anda. De är inte så många och det är inga stora summor som delas ut, men de finns. En undersökning av de här stödformerna kan börja med Johan Ahlbäckpriset på 15.000 kronor, som delas ut av Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken i Dalarna. Stiftelsen har nära kopplingar till IF Metall vid Ovako Steel i Smedjebacken och till kulturprojektet "Gamla Meken". Smedjebacken är en typisk, socialdemokratiskt dominerad bruksort och "Gamla Meken" har utvecklats till ett centrum för industrihistoria, arbetarhistoria och arbetarkonst. Namnet "Gamla meken" kommer sig av att lokalerna en gång var en del av ortens stora järnverk, det järnverk som numera ingår i koncernen Ovako Steel. Det är på "Gamla meken" och i Smedjebackens Folkets hus som seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" kommer att äga rum 14-16 april.
Gamla Meken och Johan Ahlbäcksällskapet har skaffat sig varsin hemsida med likartad design och med ganska mycket information. Här finns också en lista över alla Johan Ahlbäckpristagare sedan 1993. Listan är litet svår att hitta och det går inte att länka direkt till den. Men går man till avdelning "C" på hemsidan hittar man en länk till listan:
Till listan över pristagarna
Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn – 14 målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit. De följande 14 spaningarna ska ägnas åt var och en av de 14. Vi börjar imorgon med 1993 års pristagare Hans Tollsten (1930-1994).
söndag, mars 16, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 8
Det kommer att bli anledning att återvända till litteraturvetaren Magnus Nilssons definition av begreppet arbetarkonst (se spaning nr 2). Precis som alla bra definitioner tål den att diskuteras. Det avgörande för Nilsson är (som sagt) att arbetarkonsten är något som "kopplas samman" med arbetarklassen. Och då kan man gå vidare och fråga sig hur det går till när något "kopplas samman" med en klass. Till att börja med är det nog viktigt att ha klart för sig att varken konst eller klass är något som framträder spontant som någon sorts naturfenomen. I marxistiska termer är konst en del av samhällets överbyggnad och den konst som kallas "etablerad" är den som cirkulerar via offentliga institutioner (som statliga konstmuseer) eller via den konsthandel som riktar sig mot de ekonomiskt dominerande skikten. Man kan inte förvänta sig något annat än att denna konst i stort sett speglar intressen och ideologi hos dessa skikt. Det är därför man inte kan förvänta sig alltför mycket av varken det offentliga eller det privata kulturlivet när det gäller stöd av politiskt kontroversiell konst.
Man skulle kunna säga så här: den etablerade konsten är något som "kopplas samman" med dom dominerande skikten utan att folk är medvetna om denna sammankoppling. Därför verkar den etablerade konsten vara befriad från ideologi, just därför att dess ideologi är den dominerade ideologin. Den dominerande ideologin genomtränger samhället så till den grad att vi sällan är medvetna om den. Och det var just denna ideologiska dominans i kombination med ideologisk omedvetenhet som den kommunistiske filosofen Antonio Gramsci beskrev som "hegemoni". Ett av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter är enligt Gramsci att så att säga anlägga "moteld" genom att skapa förutsättningar för en mothegemoni. Att med andra ord beskriva verkligheten på ett sätt som motsvarar de underordnade och kämpande skiktens intressen. För detta krävs ett språk som gör en sådan beskrivning möjlig, ett språk som använder sig av nya begrepp (till exempel "hegemoni") men också en filosofi som försvarar vissa definitioner av begreppen (till exempel mot borgerliga skribenter som använt begreppet "hegemoni" på sitt eget alldeles speciella sätt). Med "språk" kan man också mena bildspråk. Att göra en bild är inte bara att härma verkligheten. Att göra en bild är också att avbilda på ett visst sätt, med en viss stil, för att på så sätt SÄGA något om verkligheten. När Anders Zorn en gång i tiden målade bryggeriet där hans fattiga mamma slitit och släpat, så blev det inte mycket mer än en vacker stämningsbild med vackert ljus och vackra kroppar. När en målare som Albin Amelin målade fabriker gjorde han det däremot på ett sätt som får oss att fatta slitet, dammet, den dåliga luften, faran:
En arbetarbild av Amelin
Det är för att Amelins bildspråk var ett helt annat än Zorns. Att han använde sig av helt andra bildtecken. Vad konstvetare gör är bland annat att utveckla begrepp för att förstå sådana här skillnader i bildspråk. Men hittills har det varit ont om konstvetenskapliga analyser som undersöker de här frågorna i termer av klass.
En arbetarrörelse behöver en egen litteratur, en egen konst, en egen filosofi. Och egna konst- och litteraturhistoriker. Den behöver kulturarbete. Men det är också viktigt att kulturarbete, precis som allt annat arbete, inte kan genomföras utan ekonomiska och materiella förutsättningar. Så snart en arbetarrörelse har resurser att satsa på sådant arbete måste man göra det. Det är så självklart att man inte ens skulle behöva säga det. Och ändå har kulturarbetet ständigt varit under attack från fackliga företrädare som bagatelliserat "kulturfrågan" till förmån för "magfrågan". Att det är så oklart vad arbetarkonst har varit för något, och vad den är idag, beror säkert till stor del på att det har varit oklart om arbetarrörelsen egentligen har velat satsa några resurser på arbetarkonst och på att bevara arbetarkonst. Man kan som sagt fråga sig hur det går till när konst "kopplas samman" med en klass och kommer att uppfattas som till exempel arbetarkonst. Men det går inte att undersöka detta utan att titta på de ekonomiska kopplingarna, till exempel vilka stipendier för konstnärer som funnits inom arbetarrörelsen och vilka möjligheter som funnits för konstnärer att visa sitt arbete i fackens regi.
Imorgon är det dags att börja titta litet på stipendiefrågan.
Man skulle kunna säga så här: den etablerade konsten är något som "kopplas samman" med dom dominerande skikten utan att folk är medvetna om denna sammankoppling. Därför verkar den etablerade konsten vara befriad från ideologi, just därför att dess ideologi är den dominerade ideologin. Den dominerande ideologin genomtränger samhället så till den grad att vi sällan är medvetna om den. Och det var just denna ideologiska dominans i kombination med ideologisk omedvetenhet som den kommunistiske filosofen Antonio Gramsci beskrev som "hegemoni". Ett av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter är enligt Gramsci att så att säga anlägga "moteld" genom att skapa förutsättningar för en mothegemoni. Att med andra ord beskriva verkligheten på ett sätt som motsvarar de underordnade och kämpande skiktens intressen. För detta krävs ett språk som gör en sådan beskrivning möjlig, ett språk som använder sig av nya begrepp (till exempel "hegemoni") men också en filosofi som försvarar vissa definitioner av begreppen (till exempel mot borgerliga skribenter som använt begreppet "hegemoni" på sitt eget alldeles speciella sätt). Med "språk" kan man också mena bildspråk. Att göra en bild är inte bara att härma verkligheten. Att göra en bild är också att avbilda på ett visst sätt, med en viss stil, för att på så sätt SÄGA något om verkligheten. När Anders Zorn en gång i tiden målade bryggeriet där hans fattiga mamma slitit och släpat, så blev det inte mycket mer än en vacker stämningsbild med vackert ljus och vackra kroppar. När en målare som Albin Amelin målade fabriker gjorde han det däremot på ett sätt som får oss att fatta slitet, dammet, den dåliga luften, faran:
En arbetarbild av Amelin
Det är för att Amelins bildspråk var ett helt annat än Zorns. Att han använde sig av helt andra bildtecken. Vad konstvetare gör är bland annat att utveckla begrepp för att förstå sådana här skillnader i bildspråk. Men hittills har det varit ont om konstvetenskapliga analyser som undersöker de här frågorna i termer av klass.
En arbetarrörelse behöver en egen litteratur, en egen konst, en egen filosofi. Och egna konst- och litteraturhistoriker. Den behöver kulturarbete. Men det är också viktigt att kulturarbete, precis som allt annat arbete, inte kan genomföras utan ekonomiska och materiella förutsättningar. Så snart en arbetarrörelse har resurser att satsa på sådant arbete måste man göra det. Det är så självklart att man inte ens skulle behöva säga det. Och ändå har kulturarbetet ständigt varit under attack från fackliga företrädare som bagatelliserat "kulturfrågan" till förmån för "magfrågan". Att det är så oklart vad arbetarkonst har varit för något, och vad den är idag, beror säkert till stor del på att det har varit oklart om arbetarrörelsen egentligen har velat satsa några resurser på arbetarkonst och på att bevara arbetarkonst. Man kan som sagt fråga sig hur det går till när konst "kopplas samman" med en klass och kommer att uppfattas som till exempel arbetarkonst. Men det går inte att undersöka detta utan att titta på de ekonomiska kopplingarna, till exempel vilka stipendier för konstnärer som funnits inom arbetarrörelsen och vilka möjligheter som funnits för konstnärer att visa sitt arbete i fackens regi.
Imorgon är det dags att börja titta litet på stipendiefrågan.
fredag, mars 14, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 7
Ska man avgöra vilken reell tyngd en viss sorts konst har måste man titta på vilka ekonomiska villkor utövarna lever under. Ta till exempel arbetarkonstnären Albin Amelin. Han var kanske den som mest av allt har förknippats med begreppet arbetarkonst i Sverige. Hans arbetarmotiv köptes av facken och andra arbetarorganisationer, och han fick utsmycka rörelsens samlingslokaler. Men hur försörjde han sig i slutändan? Jo, genom att måla mängder av blomstertavlor som sålde som smör i den övre medelklassen. Där ville man förstås inte ha några arbetarmotiv, men det var där pengarna fanns. När man idag tittar efter Amelin i auktionskatalogerna överväger blomstermotiven. De är fortfarande lättsålda. Konst med oförargligt innehåll och realistisk form är och förblir lättsåld. Här visar det sig att det ekonomiska underlaget för en arbetarkonst har saknats, även under perioder då det funnits många konstnärer som sett sig som företrädare för arbetarklassen. Orsaken är givetvis att dom dominerande klasserna har suttit i orubbat bo och att den ekonomiska omfördelningen har varit mycket begränsad.
Det pågår alltså en dokumentation av konsten i samlingslokaler och i landets Folkets hus (se tidigare inlägg). Att det faktiskt har uppstått en debatt kring arbetarkonst och att begreppet används igen beror på att det är uppenbart att arbetarrörelsen håller på att tappa greppet om dessa offentliga rum. I centrum för debatten står konstnärer som Albin Amelin och Sven "X-et" Erixon. Uppmärksamheten var stor i höstas kring beslutet att ta bort monumentala målningar av dessa två konstnärer från Folkets hus i Stockholm, numera "Stockholm City Conference Center". Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har gjort en bra sammanställning av debatten:
DEN HEMLÖSA KONSTEN
Det är förstås mycket allvarligt att arbetarrörelsen på detta sätt säljer ut de enda arenor där man skulle kunna skapa en motvikt till den borgerliga och statliga offentligheten. Kulturpolitiken och debatten om kulturpolitiken handlar mycket om motsättningen mellan offentligt och privat finansierad kultur. Som om kultur automatiskt skulle bli oberoende och omvälvande bara för att den är finansierad av stat, kommun eller landsting. Men staten och dess underavdelningar är ytterst ett redskap för den härskande klassen och det är enkelt för borgerligheten att på kort tid spoliera decennier av socialdemokratiskt reformarbete på kulturområdet. De enda krafter som i det långa loppet kan främja en arbetarkultur är arbetarrörelsens organisationer. Det märks mer än annars under perioder då borgarna har regeringsmakten.
Det pågår alltså en dokumentation av konsten i samlingslokaler och i landets Folkets hus (se tidigare inlägg). Att det faktiskt har uppstått en debatt kring arbetarkonst och att begreppet används igen beror på att det är uppenbart att arbetarrörelsen håller på att tappa greppet om dessa offentliga rum. I centrum för debatten står konstnärer som Albin Amelin och Sven "X-et" Erixon. Uppmärksamheten var stor i höstas kring beslutet att ta bort monumentala målningar av dessa två konstnärer från Folkets hus i Stockholm, numera "Stockholm City Conference Center". Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har gjort en bra sammanställning av debatten:
DEN HEMLÖSA KONSTEN
Det är förstås mycket allvarligt att arbetarrörelsen på detta sätt säljer ut de enda arenor där man skulle kunna skapa en motvikt till den borgerliga och statliga offentligheten. Kulturpolitiken och debatten om kulturpolitiken handlar mycket om motsättningen mellan offentligt och privat finansierad kultur. Som om kultur automatiskt skulle bli oberoende och omvälvande bara för att den är finansierad av stat, kommun eller landsting. Men staten och dess underavdelningar är ytterst ett redskap för den härskande klassen och det är enkelt för borgerligheten att på kort tid spoliera decennier av socialdemokratiskt reformarbete på kulturområdet. De enda krafter som i det långa loppet kan främja en arbetarkultur är arbetarrörelsens organisationer. Det märks mer än annars under perioder då borgarna har regeringsmakten.
På spaning efter arbetarkonsten 6
Richard Billingham är född 1970 i industristaden Birmingham, England. Han fick möjlighet att utbilda sig till konstnär och blev en av de många brittiska konstnärer som slog igenom internationellt på 1990-talet. Det här var ett typiskt generationsfenomen som till och med fick en egen förkortning: YBA (Young British Artist, ung brittisk konstnär). Dessa YBA-konstnärer var ibland politiska på ett självutlämnande och spektakulärt sätt. Själv började Richard Billingham som målare. Men det var inte för sina målningar han blev riktigt känd, utan för de foton som han tog som stöd för målningarna. Fotona visar hans föräldrar och hans bror i deras slitna lägenhet i ett lågstatusområde i Birmingham. Richard Billinghams pappa Ray är alkoholist. Mamman Liz är passiviserad medberoende. Brorsan Jason har inget jobb och ingen motivation att ta sig ur misären. Dom tre lever tillsammans med diverse husdjur i den trånga lägenheten som nog inte städas alltför ofta. Det är starka bilder, märkliga bilder. Det märkligaste med dom är kanske att personerna över huvud taget inte verkar bry sig om att dom blir fotograferade. Den som fotar är ju en i familjen, och samtidigt inte, eftersom han har lyckats ta sig därifrån. Han hör så att säga både till oss som tittar och till dom som blir fotade. Här är en länk till en presentation av några av bilderna:
Rays skratt
Men är detta arbetarkonst? Det är nog lättare att kalla den för underklasskonst. Att Richard Billingham kommer från underklassen och att hans familj hamnat i underklassen är ganska tydligt. Jag skriver att familjen har "hamnat" i underklassen, inte att dom "är" underklass. Olika faktorer – massavskedanden, Thatchers politik, egen resignation – har drivit dom ned i underklassen. Dom arbetar inte längre. Dom organiserar sig inte. Dom har tappat den självrespekt dom en gång förhoppningsvis hade. Fast sonen Richards bilder visar bara resultatet av det hela. Drickandet, misären, smutsen. Bilderna förklarar inte varför det har blivit såhär. Och dom föreslår inte några lösningar.
Men dom gjorde Richard berömd, och hur gick det till? Jo, så som det alltid går till i konstlivet. Hans gallerist såg till att dom bästa bilderna blev uppförstorade och monterade så att dom kunde säljas dyrt till kapitalstarka samlare. Dom finaste internationella tidskrifterna om konst skrev artiklar om bilderna. Plötsligt fanns Richards familj överallt. Fast för Charles Saatchi och andra stenrika konstsamlare är dom här bilderna helt ofarliga. Dom visar hur folk har det på samhällets botten, men dom förklarar inget och ställer ingen till svars. Pappans tandlösa grin och mammans tröstlösa tidsfördriv pryder nu miljardärens väggar som en sorts exotisk skräckpornografi att peka finger åt och förfasa sig över. Det blir en lustfylld fasa eftersom man vet att man är på rätt sida av den sociala avgrunden.
Richard Billinghams foton och filmer har också visats i Sverige av Vin- och sprithistoriska museet. Och museet skriver bland annat: "Hos Billingham finns varken önskan att problematisera det fotografiska mediet eller att använda det i sociala eller politiska syften. Kameran blir istället ett terapeutiskt verktyg som används för att göra en personlig tragedi - hans egen - förståelig."
Det här är nog en helt riktig iakttagelse. Precis som det mesta av det som visas och säljs som konst idag, så ska Billinghams konst upplevas på ett personligt plan och inte ett socialt eller politiskt. Den är en konst som är "privatiserad" på flera olika sätt. Den handlar om det personliga eller privata. Den är till för privat konsumtion via privata gallerier. Den är knappast en konst "för" arbetare eller "för" underklassen. Men man kan inte gärna förneka att den synliggör underklassen genom att vara en konst "om" underklassen och "av" en person med ursprung i underklassen.
Rays skratt
Men är detta arbetarkonst? Det är nog lättare att kalla den för underklasskonst. Att Richard Billingham kommer från underklassen och att hans familj hamnat i underklassen är ganska tydligt. Jag skriver att familjen har "hamnat" i underklassen, inte att dom "är" underklass. Olika faktorer – massavskedanden, Thatchers politik, egen resignation – har drivit dom ned i underklassen. Dom arbetar inte längre. Dom organiserar sig inte. Dom har tappat den självrespekt dom en gång förhoppningsvis hade. Fast sonen Richards bilder visar bara resultatet av det hela. Drickandet, misären, smutsen. Bilderna förklarar inte varför det har blivit såhär. Och dom föreslår inte några lösningar.
Men dom gjorde Richard berömd, och hur gick det till? Jo, så som det alltid går till i konstlivet. Hans gallerist såg till att dom bästa bilderna blev uppförstorade och monterade så att dom kunde säljas dyrt till kapitalstarka samlare. Dom finaste internationella tidskrifterna om konst skrev artiklar om bilderna. Plötsligt fanns Richards familj överallt. Fast för Charles Saatchi och andra stenrika konstsamlare är dom här bilderna helt ofarliga. Dom visar hur folk har det på samhällets botten, men dom förklarar inget och ställer ingen till svars. Pappans tandlösa grin och mammans tröstlösa tidsfördriv pryder nu miljardärens väggar som en sorts exotisk skräckpornografi att peka finger åt och förfasa sig över. Det blir en lustfylld fasa eftersom man vet att man är på rätt sida av den sociala avgrunden.
Richard Billinghams foton och filmer har också visats i Sverige av Vin- och sprithistoriska museet. Och museet skriver bland annat: "Hos Billingham finns varken önskan att problematisera det fotografiska mediet eller att använda det i sociala eller politiska syften. Kameran blir istället ett terapeutiskt verktyg som används för att göra en personlig tragedi - hans egen - förståelig."
Det här är nog en helt riktig iakttagelse. Precis som det mesta av det som visas och säljs som konst idag, så ska Billinghams konst upplevas på ett personligt plan och inte ett socialt eller politiskt. Den är en konst som är "privatiserad" på flera olika sätt. Den handlar om det personliga eller privata. Den är till för privat konsumtion via privata gallerier. Den är knappast en konst "för" arbetare eller "för" underklassen. Men man kan inte gärna förneka att den synliggör underklassen genom att vara en konst "om" underklassen och "av" en person med ursprung i underklassen.
torsdag, mars 13, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 5
Nå, men arbetarkonsten idag då? Den ska spanas. Men det verkar inte som om man kommer så långt på Internet. En snabb sökning på Google ger 11.700 träffar på "arbetarlitteratur" men mindre än 2.000 på "arbetarkonst". Jag ska också tillägga att det inte blev mer än litet över 500 träffar vardera på "kvinnokonst" och "kvinnors konst". Och 31 på "invandrarkonst". Men som en poet har sagt: "Allt du hittar på Internet är reklam" (bloggar på "BLOGGER" är till exempel reklam för Google). Och de nedslående sökresultaten visar väl mest att "arbetarkonst", "kvinnokonst" eller "invandrarkonst" inte är några säljande etiketter på konstmarknaden och på gallerierna. Denna konst hittar man i andra sammanhang. Man hittar den i vandringsutställningar som arrangeras av fackförbund och folkrörelser. Man hittar den som illustrationskonst och affischkonst. Man hittar den som gatukonst. Man hittar den som dokumentärfotografi av olika slag och i olika medier. Att bara en viss sorts bilder ska kallas för konst är en idé som fått mindre och mindre stöd bland dom som jobbar med konst. Och varför skulle det vara annorlunda med arbetarkonsten? Vi får vara beredda på att hitta arbetarkonst i många olika former. Vi får också vara beredda på att hitta många olika sätt att sprida arbetarkonst. Och att den inte alltid kallas arbetarkonst.
ABF har i vart fall tagit tag i arbetarlitteraturen och arrangerat en författarturné mot högerpolitiken. Deltar gör 13 författare som enats kring ett kulturpolitiskt manifest om biblioteken, de fria teatergrupperna och de läsfrämjande insatserna. Här är en länk till ABF:s egen sida om turnén:
Arbetarförfattarnas turné
13 författare, idel stora namn, som år 2008 kallar sig för arbetarförfattare. Skulle man kunna göra en motsvarande lista med svenska arbetarkonstnärer? Skulle man i så fall få de utpekade arbetarkonstnärerna att gå med på att de är arbetarkonstnärer? Skulle man kunna ordna en turné med dem till olika museer och arbetsplatser? Det vore nog värt ett försök. Om ett tag vet vi hur det gick, säger Konstfred.
ABF har i vart fall tagit tag i arbetarlitteraturen och arrangerat en författarturné mot högerpolitiken. Deltar gör 13 författare som enats kring ett kulturpolitiskt manifest om biblioteken, de fria teatergrupperna och de läsfrämjande insatserna. Här är en länk till ABF:s egen sida om turnén:
Arbetarförfattarnas turné
13 författare, idel stora namn, som år 2008 kallar sig för arbetarförfattare. Skulle man kunna göra en motsvarande lista med svenska arbetarkonstnärer? Skulle man i så fall få de utpekade arbetarkonstnärerna att gå med på att de är arbetarkonstnärer? Skulle man kunna ordna en turné med dem till olika museer och arbetsplatser? Det vore nog värt ett försök. Om ett tag vet vi hur det gick, säger Konstfred.
tisdag, mars 11, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 4
Så länge det har funnits en organiserad arbetarrörelse har det funnits arbetarkonst, om så "bara" föreningsfanor och liknande. Men arbetarkonsten har varit osynlig. Orsakerna kan vara flera. Viss arbetarkonst har kanske inte ens ansetts vara konst (alla skulle inte se föreningsfanor som konst). Alla arbetarkonstnärer har inte uppmärksammats för sitt arbete. Det är inte ens säkert att alla arbetarkonstnärer ens själva har velat kalla sig för arbetarkonstnärer. Bland så kallat "erkänt" konst- och kulturfolk är det inte riktigt fint att vara arbetarkonstnär, invandrarkonstnär, kvinnokonstnär och så vidare. Det är finare att "bara" vara konstnär. Den som "bara" är konstnär kan göra en politiskt neutral konst som inte är kopplad till några intressen hos någon särskild klass eller grupp. Det är iallafall så som många vill se på konst. Men är det så?
måndag, mars 10, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 3
Det pågående dokumentationsprojektet om konsten i folkparker och Folkets hus (se lördagens spaning) är ett mycket viktigt projekt. Den konst som samlats i dessa sammanhang är ju i största allmänhet konst för arbetare. Det var i första hand arbetare som tänktes ta del av den. Ofta var konsten i Folkets hus den enda erkända "originalkonst" som en arbetare någonsin såg. När vi nu får en riktig inventering av denna konst kan forskare undersöka i hur stor utsträckning denna konst för arbetare också är en konst av konstnärer från arbetarklassen och i hur stor utsträckning den är en konst om arbetare och kroppsarbete. Och man kan undersöka hur inriktningen på inköpen har förändrats över tid.
Med anledning av projektet anordnas ett tredagars forskarseminarium 14-16 april av Johan Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken. Seminariet har titeln "Industrisamhällets bilder" och ska vara kraftsamlande inför kommande forskning om arbetarkonst. Även Konstfred deltar. Rapporter från seminariet kommer att publiceras här.
Mer imorgon...
Med anledning av projektet anordnas ett tredagars forskarseminarium 14-16 april av Johan Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken. Seminariet har titeln "Industrisamhällets bilder" och ska vara kraftsamlande inför kommande forskning om arbetarkonst. Även Konstfred deltar. Rapporter från seminariet kommer att publiceras här.
Mer imorgon...
söndag, mars 09, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 2
Denna spaning har omarbetats och publicerats som en del av artikeln "Arbetarkonst: ett skandalöst begrepp" i den finlandssvenska populärvetenskapliga tidskriften Ikaros, nr 3 2014. Artikeln är nu tillgänglig som pdf via följande länk. Klicka på länken och artikeln laddas ner automatiskt:
Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?
Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?
lördag, mars 08, 2008
På spaning efter arbetarkonsten 1
Om arbetarklassen kan vi i vart fall vara ense om att den inte är vad Reinfeldt och co påstår att den är, dvs. alla som arbetar... Nej, arbetarklassen är inte alla som arbetar, utan en klass med vissa arbeten. Ofta rör det sig om fysiskt krävande och farliga arbeten, men det är egentligen mindre väsentligt. Mer väsentligt är att arbetarklassen genom sina arbeten kommer in i sammanhang där den kan organisera sig och bli en kraft att räkna med. Om någon enstaka vävare eller smed någonstans ute på landsbygden i Indien eller i 1700-talets England lägger ner sitt arbete lär ingen bry sig. Det enda som händer är att personen säljer allt vad den äger och till slut svälter ihjäl. Men om alla arbetare på en fabrik stannar maskinerna uppstår ett verkligt hot för fabriksägaren. Om alla buss- och lastbildschaufförer i ett land stannar sina bilar blir det ett avbräck för hela samhället. Och ett avbräck i helt annan skala än om alla journalister eller alla universitetslärare skulle sluta arbeta.
Arbetarklassen är arbetarklass därför att den har tillgång till särskilt viktiga produktionsmedel, men utan att äga dom. Den som äger sina produktionsmedel lär inte strejka. En småföretagare med lägre inkomst än en metallarbetare är ändå inte arbetarklass, för småföretagaren äger sina produktionsmedel. Vad händer om småföretagaren strejkar? Han eller hon förlorar sina produktionsmedel. Det är ungefär samma sak som om bysmeden på landsbygden i Indien strejkar, fast i en annan skala. Sådana här ekonomiska och sociologiska resonemang (sociologi = forskning som sociala relationer) är i längden det enda som håller om man vill definiera arbetarklassen. Det räcker inte att visa att någon KOMMER från arbetarklassen eller att någon försöker LEVA som arbetarklass (det funnits en del såna i akademisk vänster). Arbetarklassen är varken något biologiskt arv eller någon livsstil. Ett annat sätt att säga detta är att dom EKONOMISKA faktorerna är mer avgörande än dom KULTURELLA.
Så kommer vi till det här med arbetarkultur och arbetarkonst. Varje klass med självakting vill väl ha en egen kultur? Men redan från början uppstod en debatt inom arbetarrörelsen mellan dom som tyckte att arbetare ska skapa en egen kultur och dom som tyckte att man genom "bildningsverksamhet" ska sprida den etablerade, borgerliga kulturen. I slutändan var det svårt att välja bara det ena eller det andra. När till exempel arbetare själva började skildra sin egen verklighet i romaner vid 1800-talets slut var dom tvungna att ha förebilder att utgå ifrån. Och dom enda förebilder som fanns var borgerliga romaner.
Arbetarlitteratur och arbetarpoesi (till exempel kampsånger) fanns ganska tidigt. Men när uppstod arbetarkonsten? Det är svårt att säga, och det har forskats mycket mindre om arbetarkonst än om arbetarlitteraur. Kanske kan man säga att dom första nykterhets- och fackföreningsfanorna var en sorts tidig arbetarkonst. Och dom var ofta ett verk av kvinnor, till skillnad från det mesta av det som skrevs och publicerades. Men konst förknippas ju gärna med oljefärg på duk, eller åtminstone något i ram eller på podium. Om en arbetare var intresserad av att teckna eller måla var det betydligt svårare för honom (och allra svårast om det var en hon!) att bli tagen på allvar än vad det var för den som nöjde sig med att skriva. För vägen till konstnärsyrket gick, och går fortfarande, genom långa utbildningar med antagningskrav som är svårbegripliga för den som inte kommer från någon så kallat "kulturell" miljö.
Och så är det än idag. Att bli etablerad konstnär kräver antingen lång utbildning eller stöd från den "kulturella" familjen om man nu kommer från en sådan. Att bli författare kräver i stort sett bara att man är skrivkunnig och att man är tillräckligt envis för att till slut få ett förlag att trycka ens bok. Därför har det antagligen funnits betydligt fler arbetarförfattare än arbetarkonstnärer. I vart fall har de synts och hörts mer. Men vi kommer antagligen aldrig att få veta hur många bortglömda arbetarkonstnärer det finns. Konstnärer som försökt, men som inte fått gehör för sin konst. Eller arbetarkonstnärer som nöjt sig med att vara amatörer. Som kanske aldrig visat sin konst utom för släkt och vänner.
Två iakttagelser tills vidare:
1) Villkoren för att bli konstnär verkar betydligt mer komplicerade och mystiska än villkoren för att bli författare. Därför borde sociologer vara väldigt intresserade av det här. Men det har de inte varit. Det har gjorts mycket mer sociologisk forskning om litteratur än om konst. Och mycket mer forskning om arbetarlitteratur än om arbetarkonst.
2) Även om en arbetare skulle lyckas ta sig igenom utbildningssystemet och få möjlighet att arbeta som konstnär är det inte säkert att han/hon är så värst intresserad av att skildra sin klass och dess verklighet. Kanske blev han/hon konstnär mest därför att han/hon längtar efter något annat än fattigdom, slit och smuts. När man väl lyckats ska det till ett starkt klassmedvetande för att ta itu med dom förhållanden man kommer ifrån. Men dessutom lär det vara svårare att sälja bilder av hårt arbete och missförhållanden än av, låt säga, blommor och vackra landskap och små katter. Dom som redan är i misären vill knappast se den på väggarna. Dom som bär ansvaret för det hela lär inte heller satsa mycket av sina hopade medel på anklagande arbetarkonst. Och arbetarkonsten blir hemlös, såvitt inte det finns arbetarinstitutioner som förstår att ta vara på den.
Imorgon är det dags att titta på hur några forskare definierar arbetarkultur och arbetarkonst. Och varför det finns så litet skrivet om arbetarkonst.
Arbetarklassen är arbetarklass därför att den har tillgång till särskilt viktiga produktionsmedel, men utan att äga dom. Den som äger sina produktionsmedel lär inte strejka. En småföretagare med lägre inkomst än en metallarbetare är ändå inte arbetarklass, för småföretagaren äger sina produktionsmedel. Vad händer om småföretagaren strejkar? Han eller hon förlorar sina produktionsmedel. Det är ungefär samma sak som om bysmeden på landsbygden i Indien strejkar, fast i en annan skala. Sådana här ekonomiska och sociologiska resonemang (sociologi = forskning som sociala relationer) är i längden det enda som håller om man vill definiera arbetarklassen. Det räcker inte att visa att någon KOMMER från arbetarklassen eller att någon försöker LEVA som arbetarklass (det funnits en del såna i akademisk vänster). Arbetarklassen är varken något biologiskt arv eller någon livsstil. Ett annat sätt att säga detta är att dom EKONOMISKA faktorerna är mer avgörande än dom KULTURELLA.
Så kommer vi till det här med arbetarkultur och arbetarkonst. Varje klass med självakting vill väl ha en egen kultur? Men redan från början uppstod en debatt inom arbetarrörelsen mellan dom som tyckte att arbetare ska skapa en egen kultur och dom som tyckte att man genom "bildningsverksamhet" ska sprida den etablerade, borgerliga kulturen. I slutändan var det svårt att välja bara det ena eller det andra. När till exempel arbetare själva började skildra sin egen verklighet i romaner vid 1800-talets slut var dom tvungna att ha förebilder att utgå ifrån. Och dom enda förebilder som fanns var borgerliga romaner.
Arbetarlitteratur och arbetarpoesi (till exempel kampsånger) fanns ganska tidigt. Men när uppstod arbetarkonsten? Det är svårt att säga, och det har forskats mycket mindre om arbetarkonst än om arbetarlitteraur. Kanske kan man säga att dom första nykterhets- och fackföreningsfanorna var en sorts tidig arbetarkonst. Och dom var ofta ett verk av kvinnor, till skillnad från det mesta av det som skrevs och publicerades. Men konst förknippas ju gärna med oljefärg på duk, eller åtminstone något i ram eller på podium. Om en arbetare var intresserad av att teckna eller måla var det betydligt svårare för honom (och allra svårast om det var en hon!) att bli tagen på allvar än vad det var för den som nöjde sig med att skriva. För vägen till konstnärsyrket gick, och går fortfarande, genom långa utbildningar med antagningskrav som är svårbegripliga för den som inte kommer från någon så kallat "kulturell" miljö.
Och så är det än idag. Att bli etablerad konstnär kräver antingen lång utbildning eller stöd från den "kulturella" familjen om man nu kommer från en sådan. Att bli författare kräver i stort sett bara att man är skrivkunnig och att man är tillräckligt envis för att till slut få ett förlag att trycka ens bok. Därför har det antagligen funnits betydligt fler arbetarförfattare än arbetarkonstnärer. I vart fall har de synts och hörts mer. Men vi kommer antagligen aldrig att få veta hur många bortglömda arbetarkonstnärer det finns. Konstnärer som försökt, men som inte fått gehör för sin konst. Eller arbetarkonstnärer som nöjt sig med att vara amatörer. Som kanske aldrig visat sin konst utom för släkt och vänner.
Två iakttagelser tills vidare:
1) Villkoren för att bli konstnär verkar betydligt mer komplicerade och mystiska än villkoren för att bli författare. Därför borde sociologer vara väldigt intresserade av det här. Men det har de inte varit. Det har gjorts mycket mer sociologisk forskning om litteratur än om konst. Och mycket mer forskning om arbetarlitteratur än om arbetarkonst.
2) Även om en arbetare skulle lyckas ta sig igenom utbildningssystemet och få möjlighet att arbeta som konstnär är det inte säkert att han/hon är så värst intresserad av att skildra sin klass och dess verklighet. Kanske blev han/hon konstnär mest därför att han/hon längtar efter något annat än fattigdom, slit och smuts. När man väl lyckats ska det till ett starkt klassmedvetande för att ta itu med dom förhållanden man kommer ifrån. Men dessutom lär det vara svårare att sälja bilder av hårt arbete och missförhållanden än av, låt säga, blommor och vackra landskap och små katter. Dom som redan är i misären vill knappast se den på väggarna. Dom som bär ansvaret för det hela lär inte heller satsa mycket av sina hopade medel på anklagande arbetarkonst. Och arbetarkonsten blir hemlös, såvitt inte det finns arbetarinstitutioner som förstår att ta vara på den.
Imorgon är det dags att titta på hur några forskare definierar arbetarkultur och arbetarkonst. Och varför det finns så litet skrivet om arbetarkonst.
fredag, mars 07, 2008
På spaning efter arbetarkonsten
"Konstfred" har efter lång betänketid bestämt sig för att börja använda denna blogg till något vettigt. Han försörjer sig på att skriva om konst och stöttar arbetarrörelsens ideologi och institutioner (givetvis utan att själv vara arbetarklass). Han har en blogg men vill ogärna skriva om sig själv. Han saknar arbetarklassens närvaro i det etablerade (läs borgerliga) kulturlivet. Vad är då lämpligare än att låta bloggen handla om arbetarkonst? Följande beslut är fattade:
1) Denna blogg ska i fortsättningen spana efter arbetarkonsten i Sverige, igår och idag.
2) Konstfred lovar att i fortsättningen dagligen skriva ett litet inlägg. Utom på de dagar då det är helt omöjligt på grund av datorlöshet eller annat.
3) Ambitionen är att så många inlägg som möjligt ska handla om arbetarkonstnärer. Eller om folk som man skulle kunna kalla för arbetarkonstnärer.
4) Inläggen kan också handla om någon teoretisk eller historisk frågeställning som har med arbetarkonst att göra.
Styrkan i upplägget är snabbheten och kontinuiteten (korta inlägg varje dag).
Mycket nöje!
/Konstfred
1) Denna blogg ska i fortsättningen spana efter arbetarkonsten i Sverige, igår och idag.
2) Konstfred lovar att i fortsättningen dagligen skriva ett litet inlägg. Utom på de dagar då det är helt omöjligt på grund av datorlöshet eller annat.
3) Ambitionen är att så många inlägg som möjligt ska handla om arbetarkonstnärer. Eller om folk som man skulle kunna kalla för arbetarkonstnärer.
4) Inläggen kan också handla om någon teoretisk eller historisk frågeställning som har med arbetarkonst att göra.
Styrkan i upplägget är snabbheten och kontinuiteten (korta inlägg varje dag).
Mycket nöje!
/Konstfred
måndag, mars 03, 2008
Gaza och den frånvarande konsten
I dessa dagar av ökad jakt på de redan utsatta, fortsatt slakt på palestinier i Gaza och allt annat som verkar prioriteras lägre än MELODIFESTIVALEN: några korta ord om kultur underifrån. Undertecknad bloggare ska inte dölja att även han följer melodifestivalen. Och inte direkt i något studiesyfte, utan bara för att vila hjärnan och förundras över hur mycket glitter och glamour som överskottet från vårt kapitalistiska system kan generera. Vårt lands telefoner, epost-korgar och bloggar fylls med kommentarer om Charlotte Perellis ben och Niklas Strömstedts stjorta. Om detta blivit folklig kultur i Sverige 2008 (så folklig att till och med vänsterintellektuella tittar i smyg) så har å andra sidan det etablerade, offentligt finansierade kulturlivet isolerat sig i förnäm avskildhet. Självklart vill man inte förknippas med den kommersiella kitschen, men även de sociala alternativrörelserna betraktas med distans och misstänksamhet.
På så sätt kommer kulturens företrädare alltmer att understödja den etablerade ordningen, om inte annat genom sitt tysta medgivande. För visst är det bekvämare att göra vad som förväntas, och inhösta en skaplig lön för det, än att riskera sin position med alltför tydliga ställningstaganden. Som konstkritiker har jag länge undrat och undrar ännu: var finns idag de konstnärer som kunde leverera en snabb dagsfärsk kommentar till sådana skeenden som de senaste dagarnas slakt i Gaza. Här sitter vi på redaktioner och i seminarierum och vänder på papper och teorier, men därborta begraver man bara sedan i onsdags 70 DÖDA! Det är detta som är den ständiga skandalen: allas vår passivitet, allas vårt behov av att hellre ha det gott, allas vårt lata insjunkande i de ideologier som vi inte ser förrän långt efteråt (till exempel när vi skrattar åt hur töntiga TV-programmen var på 80-talet).
Ja, jag letar efter konst om Palestinakonflikten, men just nu kan jag inte komma på några andra konstnärer än en som redan är död och en som är långt borta. Den döde har jag själv träffat några gånger: det är den fantastiske Lars Hillersberg. Den andre är den syriske tecknaren Khaled Kattaa. Här är länkarna till deras hemsidor med en del teckningar.
Lars Hillersberg och Pia Jämtvall
Khaled Kattaa
Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har just i ett uttalande föreslagit att Sverige medverkar till att den israeliska regeringen ställs inför rätta. Se här:
Ställ Israel inför rätta!
På så sätt kommer kulturens företrädare alltmer att understödja den etablerade ordningen, om inte annat genom sitt tysta medgivande. För visst är det bekvämare att göra vad som förväntas, och inhösta en skaplig lön för det, än att riskera sin position med alltför tydliga ställningstaganden. Som konstkritiker har jag länge undrat och undrar ännu: var finns idag de konstnärer som kunde leverera en snabb dagsfärsk kommentar till sådana skeenden som de senaste dagarnas slakt i Gaza. Här sitter vi på redaktioner och i seminarierum och vänder på papper och teorier, men därborta begraver man bara sedan i onsdags 70 DÖDA! Det är detta som är den ständiga skandalen: allas vår passivitet, allas vårt behov av att hellre ha det gott, allas vårt lata insjunkande i de ideologier som vi inte ser förrän långt efteråt (till exempel när vi skrattar åt hur töntiga TV-programmen var på 80-talet).
Ja, jag letar efter konst om Palestinakonflikten, men just nu kan jag inte komma på några andra konstnärer än en som redan är död och en som är långt borta. Den döde har jag själv träffat några gånger: det är den fantastiske Lars Hillersberg. Den andre är den syriske tecknaren Khaled Kattaa. Här är länkarna till deras hemsidor med en del teckningar.
Lars Hillersberg och Pia Jämtvall
Khaled Kattaa
Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har just i ett uttalande föreslagit att Sverige medverkar till att den israeliska regeringen ställs inför rätta. Se här:
Ställ Israel inför rätta!
söndag, februari 17, 2008
Svar
Hittade följande inlägg av konstnären Dorinel Marc på "www.vilks.net", hösten 2006:
"Hej igen Petter! Nu har jag kollat lite på Fred Anderssons blogg. Kan du förklara på vilket sätt är den intressant?
För mig ser den ut som politisk propaganda för vänsterpartiet. Och frågan nummer två: Kan Fred Andersson leverera konstteori underifrån med tanke på att han är doktorand och arbetar som lärare vid Lundsuniversitet?"
Ja, Konstfred är medlem i vänsterpartiet. Alla med ork uppmanas läsa igenom det lilla jag publicerat här och avgöra om det kan ses som politisk propaganda för det parti jag betalar årsavgift till. Jag kan meddela att jag också är medlem i t.ex. Hyresgästföreningen och Svenska konstkritikersamfundet. Kanske är det i själva verket dessa organisationer jag gör propaganda för?
Konstfred är inte längre doktorand utan doktor. Arbetslös doktor, eftersom han inte fick någon förlängning på sitt lärarförordnande. Innebär detta en förbättring eller en försämring av hans möjligheter att leverera en konstteori nedifrån? Säg det.
För övrigt har Konstfred inte tid att blogga eftersom han saknar fast anställning men har två barn att försörja. Med sådana fakta kan kanske en konstteori nedifrån så småningom starta. Fast då förstås inte utifrån mitt eget akademiska gnäll utan utifrån den tidsbrist som generellt breder ut sig i samhället när allt färre ska göra allt mer, för mindre. En konstteori om allas rätt till en kreativ respit och om överlevnad på marginalen.
/Konstfred
"Hej igen Petter! Nu har jag kollat lite på Fred Anderssons blogg. Kan du förklara på vilket sätt är den intressant?
För mig ser den ut som politisk propaganda för vänsterpartiet. Och frågan nummer två: Kan Fred Andersson leverera konstteori underifrån med tanke på att han är doktorand och arbetar som lärare vid Lundsuniversitet?"
Ja, Konstfred är medlem i vänsterpartiet. Alla med ork uppmanas läsa igenom det lilla jag publicerat här och avgöra om det kan ses som politisk propaganda för det parti jag betalar årsavgift till. Jag kan meddela att jag också är medlem i t.ex. Hyresgästföreningen och Svenska konstkritikersamfundet. Kanske är det i själva verket dessa organisationer jag gör propaganda för?
Konstfred är inte längre doktorand utan doktor. Arbetslös doktor, eftersom han inte fick någon förlängning på sitt lärarförordnande. Innebär detta en förbättring eller en försämring av hans möjligheter att leverera en konstteori nedifrån? Säg det.
För övrigt har Konstfred inte tid att blogga eftersom han saknar fast anställning men har två barn att försörja. Med sådana fakta kan kanske en konstteori nedifrån så småningom starta. Fast då förstås inte utifrån mitt eget akademiska gnäll utan utifrån den tidsbrist som generellt breder ut sig i samhället när allt färre ska göra allt mer, för mindre. En konstteori om allas rätt till en kreativ respit och om överlevnad på marginalen.
/Konstfred
tisdag, december 04, 2007
Om tillståndet i konsten
Konstfred har skrivit igen. På beställning. Om tillståndet i konsten. Här är länken:
Projektet "omkonst"
Projektet "omkonst"
söndag, oktober 28, 2007
fredag, september 21, 2007
Axess och kulturhögern
(Rekapitulation av en debatt. Följande har visat sig vara opublicerbart i tryckta medier). I första februarinumret av vänsterns nyhetstidning Flamman beklagade sig en desperat Anders Björnsson över ett debattklimat präglat av förkvävande politisk korrekthet. Han sade sig vara beredd att, citat, ”uttala vedervärdiga åsikter som jag inte kan sympatisera med bara för att se hur de maktägande reagerar”. Detta beklämmande exempel på intellektuell cynism visar vad vårens debatt om Fredrik Stjernfeldts och Søren Ulrik Thomsens bok ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” ytterst handlar om. Nämligen ett kulturliv vars aktörer blivit så avhängiga av synlighet i medierna att normbrotten och provokationerna reducerats till enbart spektakulära uppvisningar. Det är nu tydligt att Stjernfeldt/Thomsen företräder en konservativ agenda där motvikten till denna förflackning utgörs av det offentliga samtalet som en autonom sfär kontrollerad av en upplyst elit. Men i denna konservatism finns fröet till en politiskt radikal samhällskritik, förverkligad särskilt av Adorno och Frankfurtskolan. Elakt kan man säga att Stjernfeldt/Thomsen stannar vid en enbart negativ kritik av den cynism de valt att kalla ”den negativa uppbyggligheten”. Istället för att definiera ett positivt alternativ i termer av frigörelse och föränderlighet faller de tillbaka på idéer om eviga, objektiva kvalitetskriterier. Däri ligger den konservatism som visat sig tilltala Axess – en tidskrift jag för min del ser som ett propagandablad för den svenska kulturhögern.
Aftonbladet satte olyckligt nog boken i händerna på Therese Bohman, en ung kritiker vars främsta merit är att ha dödförklarat den bildkonstnärliga modernismen i Axess (nr 2 2007). Hon låter oss veta att sötsliskiga mytologiska tablåer av 1800-talets mest anpassliga konstmålare är vad vanligt folk till ha, samtidigt som Stjernfeldt/Thomsen görs till slagträ i hennes privata korståg för skönhet och styrka mot fulhet och tvivel (Aftonbladet 17/4-07). Inte var det konstigt att hon fick svar på tal i en rad debattinlägg i Aftonbladet. Och inte var det konstigt att Axessredaktören Johan Lundberg ryckte ut till sin skyddslings försvar (Aftonbladet 28/4-07) mot så slemma och elitistiska postmodernister som Lars Mikael Raattamaa (Aftonbladet 19/4-07) och Anna Hallgren (Aftonbladet 25/4-07). I denna polemik försvann fullständigt det som fanns kvar av politisk sprängkraft i Stjernfeldt/Thomsens påståenden. Allt reducerades till att handla om en påstådd avantgardistisk sammansvärjning mot påstått universella kvalitetskriterier. Själv erkänner jag gärna avantgardets urvattning. Men denna urvattning är symptom på samma sak som de konservativa ropen efter universella kriterier, nämligen att det estetiska medvetandet isolerats från det politiska medvetandet. Jacques Rancière har med stor exakthet visat hur denna isolering fungerar och hur den maskeras med reaktionära dimridåer.
Det är dessa dimridåer jag ser dra in över debatten när högermannen Lundberg anklagar Hallgren för att förfalla till samma ”ekonomism” som ”nyliberalerna”. Även i hans intervju med Stjernfelt/Thomsen (”Idag drömmer alla om att vara rebeller”, Axess nr 4 2007) dras höger och vänster över en kam. Detta är i själva verket klassiska värdekonservativa argument mot den kulturkritik som vill avmystifiera tron på universella kriterier och visa att denna tro är ett uttryck för varje maktapparats behov av att framställa just sin ideologi som universell och evig. Vågar man ifrågasätta kulturhögern blir man anklagad för ”ekonomism”, även om allt man vill göra är att bryta det estetiska medvetandets isolering från det politiska. För en marxist är det å andra sidan märkligt att se en vänsterkritik av Hallgrens slag — en kritik där termerna ”dialektik” och ”dialektisk” uppenbarligen förvandlats till skällsord. Hallgren (Aftonbladet 27/4) anklagar Bohman för att ha en alltför ”dialektisk” syn på förhållandet mellan tradition och förnyelse, norm och normbrott, och så vidare. Själv kan jag inte se ett spår av dialektik hos Bohman och hennes besläktade kollegor i Axess och på andra håll, men däremot en hel del dualism. För dualisten Bohman står norm mot normbrott, fast mot evigt. För dialektikern är alla normer och all ideologi i ständig rörelse — i brytning mot normbrotten uppstår nya normer som sedan i sin tur utmanas, och så vidare. Denna skillnad i synsätt ska inte glömmas.
Aftonbladet satte olyckligt nog boken i händerna på Therese Bohman, en ung kritiker vars främsta merit är att ha dödförklarat den bildkonstnärliga modernismen i Axess (nr 2 2007). Hon låter oss veta att sötsliskiga mytologiska tablåer av 1800-talets mest anpassliga konstmålare är vad vanligt folk till ha, samtidigt som Stjernfeldt/Thomsen görs till slagträ i hennes privata korståg för skönhet och styrka mot fulhet och tvivel (Aftonbladet 17/4-07). Inte var det konstigt att hon fick svar på tal i en rad debattinlägg i Aftonbladet. Och inte var det konstigt att Axessredaktören Johan Lundberg ryckte ut till sin skyddslings försvar (Aftonbladet 28/4-07) mot så slemma och elitistiska postmodernister som Lars Mikael Raattamaa (Aftonbladet 19/4-07) och Anna Hallgren (Aftonbladet 25/4-07). I denna polemik försvann fullständigt det som fanns kvar av politisk sprängkraft i Stjernfeldt/Thomsens påståenden. Allt reducerades till att handla om en påstådd avantgardistisk sammansvärjning mot påstått universella kvalitetskriterier. Själv erkänner jag gärna avantgardets urvattning. Men denna urvattning är symptom på samma sak som de konservativa ropen efter universella kriterier, nämligen att det estetiska medvetandet isolerats från det politiska medvetandet. Jacques Rancière har med stor exakthet visat hur denna isolering fungerar och hur den maskeras med reaktionära dimridåer.
Det är dessa dimridåer jag ser dra in över debatten när högermannen Lundberg anklagar Hallgren för att förfalla till samma ”ekonomism” som ”nyliberalerna”. Även i hans intervju med Stjernfelt/Thomsen (”Idag drömmer alla om att vara rebeller”, Axess nr 4 2007) dras höger och vänster över en kam. Detta är i själva verket klassiska värdekonservativa argument mot den kulturkritik som vill avmystifiera tron på universella kriterier och visa att denna tro är ett uttryck för varje maktapparats behov av att framställa just sin ideologi som universell och evig. Vågar man ifrågasätta kulturhögern blir man anklagad för ”ekonomism”, även om allt man vill göra är att bryta det estetiska medvetandets isolering från det politiska. För en marxist är det å andra sidan märkligt att se en vänsterkritik av Hallgrens slag — en kritik där termerna ”dialektik” och ”dialektisk” uppenbarligen förvandlats till skällsord. Hallgren (Aftonbladet 27/4) anklagar Bohman för att ha en alltför ”dialektisk” syn på förhållandet mellan tradition och förnyelse, norm och normbrott, och så vidare. Själv kan jag inte se ett spår av dialektik hos Bohman och hennes besläktade kollegor i Axess och på andra håll, men däremot en hel del dualism. För dualisten Bohman står norm mot normbrott, fast mot evigt. För dialektikern är alla normer och all ideologi i ständig rörelse — i brytning mot normbrotten uppstår nya normer som sedan i sin tur utmanas, och så vidare. Denna skillnad i synsätt ska inte glömmas.
lördag, september 01, 2007
Disputation och uppehåll
"Konstfred" disputerar den 29 september på avhandlingen Ting och tecken om konstnären Elis Eriksson. Är sedan i Rom under hösten och kommer inte att uppdatera bloggen under den tiden. Se länk till information om avhandlingen: Sekel bokförlag Se också förra höstens text om Elis Eriksson (nedan).
fredag, augusti 10, 2007
Om misstänkt censur
I april i år agerade jag till förmån för den feministiska aktionsgruppen Föreningen JA! som bjudits in att delta i en utställning på en konsthall och då valde att som bidrag göra en kritisk granskning av konsthallens jämställdhetspolicy. Eftersom konsthallen påstod att den DVD-skiva som innehöll presentationen av granskningen kommit bort, men inte lyfte ett finger för att få fram en annan kopia, drog både "JA!" och jag själv slutsatsen att vi kunde misstänka censur. Nu skriver konsthallen i ett meddelande som publicerats på Föreningen JA!s hemsida att skivan kommit fram först "IDAG den 4 maj 2007". I så fall rörde det sig åtminstone inte om ren stöld, vilket vi till att börja med hade all anledning att misstänka. Men det hela ändrar faktiskt ingenting i sak. Hur kan en konsthall försvara att man tre dagar före vernissage saknar ett bidrag som man lovat visa, och att man då ändå struntar i att kontakta gruppen/konstnärerna? Att konsthallen uppenbarligen var ovan vid att arbeta med konstnärer som agerar kollektivt och inte individuellt är ingen ursäkt, men intressant i sig. Se också:
Det stoppade verket på Web-TV
Artiklar i HD
Artikel i GP: 2007-04-25, kultur/nöje
Glöm inte att agera för "En bok för alla"! (nedan)
Det stoppade verket på Web-TV
Artiklar i HD
Artikel i GP: 2007-04-25, kultur/nöje
Glöm inte att agera för "En bok för alla"! (nedan)
måndag, augusti 06, 2007
Protestera!
Angående den senast inlagda texten (nedan) vill jag påminna om protestlistan till förmån för "En bok för alla". Klicka på följande länk för att skriva på: www.ebfa.se
En bok för alla, även trälarna
Debattartikel skickad till DN härom veckan:
Den senaste tidens artiklar om Alliansens kulturpolitik och det indragna stödet till En bok för alla ger mig lust att dela med mig av vissa minnen som nog är föga gångbara i borgerliga kretsar. Mitt första möte med en Bok för alla var på Liseberg i tolvårsåldern. Vi var där med klassen på skolresa, och i någon sorts lotteristånd kunde man vinna pocketböcker. Jag vann bland annat två En bok för alla som väl inte direkt var för min ålder men som jag läste med stigande förvåning och entusiasm: Barmarks gästabud av Sune Örnberg, Fyra som var bröder av Sivar Arnér. Bortsett från Emil i Lönneberga var detta mina första egna böcker i ett hem där det i övrigt inte fanns något annat än Lagboken, släktens gamla konfirmationsbiblar och en tummad svensk-engelsk parlör.
Detta låter väl som urtid, men det var 1980-tal i Falkenberg. Pappa hade slutat förvärvsarbeta och var sysselsatt med olika evighetsmaskiner när inte han och mamma odlade det trädgårdsland som gav årsförbrukningen av rotfrukter och bönor. Vi bodde i ett rum och kök, lagade mat på en vedkamin och hade inte fler bekvämligheter än elljus och kallvatten. När folk frågar hur jag kunnat ta mig från denna materiella och delvis själsliga misär till en position som etablerad forskare och kulturskribent svarar jag: tack vare fria bibliotekslån och lärare som brann för social jämlikhet. Jag minns den oändliga glädjen i kassarna med låneböcker som mamma tog hem från biblioteket så snart hon hann. Jag minns hur Sven Wernströms svit om Trälarna gav mig vår egen historia, folkets historia, inte kungarnas och överklassens. Jag minns tacksamheten mot lärare som tog en på allvar, trots att man hade lappade kläder, bristande hygien och talade dialekt. Alliansens kulturpolitik, inklusive krossandet av En bok för alla, är inget annat än ett ensidigt angrepp på den solidaritetstanke som mötte mig på biblioteket, i skolan, via böckerna. En solidaritetstanke som gjort det möjligt för mig och många andra att trots ett obefintligt ekonomiskt eller socialt kapital ändå ta oss vidare. Det vore förräderi om vi utan protest accepterade den förödelse som nu går fram över ett helt sekels framsteg för solidaritet och rättvisa: från förmögenhetsskatten och U-hjälpen till kulturpolitiken.
Vi kan också känna förvåning över den bild av det hela som ges i en tidning som DN. Förutom vissa kritiska röster som fått komma till tals i intervjuer och enkäter (t.ex. DN 25/7) verkar det inte finnas någon vilja att analysera de ideologiska bevekelsegrunderna bakom Alliansens hantering av En bok för alla. Jag läste Mikael Löfgrens i stort sett utmärkta genomgång av efterkrigstidens kulturpolitik (DN 24/7), men reagerade mot den grundhypotes som ständigt lyser fram i hans text: att kulturpolitiken alltid varit de styrandes projekt, ett elitistiskt projekt. Vad har han då att säga om mina och många andras minnen av en kulturpolitik som faktiskt gjorde oss stolta över vår bakgrund och vår kultur, till skillnad från maktens och kapitalintressenas?
För några månader sedan (DN 15/5) lät man Per I Gedin förklara att de läsfrämjande aktiviteter som är knutna till En bok för alla inte längre behövs. Bland annat påstod han att varje affär numera saluför billig kvalitetslitteratur i pocket, ”även En bok för alla”. Jaha Per, så är det kanske hos dig på Östermalm. Men hos mig, i det invandrartäta Fäladen i Lund, har jag aldrig sett En bok för alla i någon av områdets affärer, och ytterst sällan någon annan kvalitetslitteratur heller. Släpps marknadskrafterna lösa får folket nöja sig med den senaste kioskdeckaren, särskilt nu när fritiden krymper och stora grupper tvingas arbeta mer för mindre.
Den senaste tidens artiklar om Alliansens kulturpolitik och det indragna stödet till En bok för alla ger mig lust att dela med mig av vissa minnen som nog är föga gångbara i borgerliga kretsar. Mitt första möte med en Bok för alla var på Liseberg i tolvårsåldern. Vi var där med klassen på skolresa, och i någon sorts lotteristånd kunde man vinna pocketböcker. Jag vann bland annat två En bok för alla som väl inte direkt var för min ålder men som jag läste med stigande förvåning och entusiasm: Barmarks gästabud av Sune Örnberg, Fyra som var bröder av Sivar Arnér. Bortsett från Emil i Lönneberga var detta mina första egna böcker i ett hem där det i övrigt inte fanns något annat än Lagboken, släktens gamla konfirmationsbiblar och en tummad svensk-engelsk parlör.
Detta låter väl som urtid, men det var 1980-tal i Falkenberg. Pappa hade slutat förvärvsarbeta och var sysselsatt med olika evighetsmaskiner när inte han och mamma odlade det trädgårdsland som gav årsförbrukningen av rotfrukter och bönor. Vi bodde i ett rum och kök, lagade mat på en vedkamin och hade inte fler bekvämligheter än elljus och kallvatten. När folk frågar hur jag kunnat ta mig från denna materiella och delvis själsliga misär till en position som etablerad forskare och kulturskribent svarar jag: tack vare fria bibliotekslån och lärare som brann för social jämlikhet. Jag minns den oändliga glädjen i kassarna med låneböcker som mamma tog hem från biblioteket så snart hon hann. Jag minns hur Sven Wernströms svit om Trälarna gav mig vår egen historia, folkets historia, inte kungarnas och överklassens. Jag minns tacksamheten mot lärare som tog en på allvar, trots att man hade lappade kläder, bristande hygien och talade dialekt. Alliansens kulturpolitik, inklusive krossandet av En bok för alla, är inget annat än ett ensidigt angrepp på den solidaritetstanke som mötte mig på biblioteket, i skolan, via böckerna. En solidaritetstanke som gjort det möjligt för mig och många andra att trots ett obefintligt ekonomiskt eller socialt kapital ändå ta oss vidare. Det vore förräderi om vi utan protest accepterade den förödelse som nu går fram över ett helt sekels framsteg för solidaritet och rättvisa: från förmögenhetsskatten och U-hjälpen till kulturpolitiken.
Vi kan också känna förvåning över den bild av det hela som ges i en tidning som DN. Förutom vissa kritiska röster som fått komma till tals i intervjuer och enkäter (t.ex. DN 25/7) verkar det inte finnas någon vilja att analysera de ideologiska bevekelsegrunderna bakom Alliansens hantering av En bok för alla. Jag läste Mikael Löfgrens i stort sett utmärkta genomgång av efterkrigstidens kulturpolitik (DN 24/7), men reagerade mot den grundhypotes som ständigt lyser fram i hans text: att kulturpolitiken alltid varit de styrandes projekt, ett elitistiskt projekt. Vad har han då att säga om mina och många andras minnen av en kulturpolitik som faktiskt gjorde oss stolta över vår bakgrund och vår kultur, till skillnad från maktens och kapitalintressenas?
För några månader sedan (DN 15/5) lät man Per I Gedin förklara att de läsfrämjande aktiviteter som är knutna till En bok för alla inte längre behövs. Bland annat påstod han att varje affär numera saluför billig kvalitetslitteratur i pocket, ”även En bok för alla”. Jaha Per, så är det kanske hos dig på Östermalm. Men hos mig, i det invandrartäta Fäladen i Lund, har jag aldrig sett En bok för alla i någon av områdets affärer, och ytterst sällan någon annan kvalitetslitteratur heller. Släpps marknadskrafterna lösa får folket nöja sig med den senaste kioskdeckaren, särskilt nu när fritiden krymper och stora grupper tvingas arbeta mer för mindre.
onsdag, juli 04, 2007
Varför inte hedning?
Senaste numret av tidskriften Ordfront handlar om diverse nya försök att få kristendomen att framstå som socialistisk. Men varför är det så angeläget att bjuda in just kristna? Varför inte lika gärna nyhedningar? Blir det kanske för marginellt?
fredag, juni 29, 2007
Bedrövlig kulturpolitik
Med nedläggningen av "En bok för alla" visar borgarna åter igen att deras kulturpolitik är en klasspolitik. Läs mer och skriv under en protestlista till förmån för "En bok för alla": www.ebfa.se
Brev till en konstnär om en salladsbar
Följande brev ingår i vårens vedermödor (med total tystnad på bloggen). I efterhand ser det ut om om det rymmer fröet till en politisk programförklaring:
Lund, 6 mars 2007
Hej!
Jag har för mig att jag lovade att du skulle få ett snabbt svar på dina intressanta angrepp: nu har det tyvärr dröjt ganska länge, och det beror på att annat har kommit emellan. Lika bra det egentligen, så hinner den värsta ilskan rinna av mig och jag kan koncentrera mig på det väsentligaste i ditt budskap. Du känner alltså att du och din grupp är tvungen att engagera sig för denna "unga tjej" [Sofia Apelgren i Göteborg] som inte längre är ägare till salladsbaren Wild n’ Fresh och som därmed uppnått ännu en nivå i martyrskapet. När jag å min sida väljer att tala klarspråk utifrån mina sympatier, så upplever du det som om jag agerar som politiskt korrekt åsiktspolis utifrån inställningen att konstnärer inte ska få säga/göra vad de vill.
Vad som är intressant i konflikten kring Wild n’ Fresh är att en småföretagare med hänvisning till sin utsatta situation vägrar teckna kollektivavtal. Det rör sig om ett demonstrativt åsidosättande av de sociala kontrakt som i vårt samhälle uppnåtts i kraftmätningarna mellan arbetsmarknadens parter. För att försvara detta sitt åsidosättande säger Sofia A att hennes anställda hade lika goda eller rentav bättre villkor än de avtalsenliga (men det fick de efter att hon fått strålkastarljuset på sig) och att dessa anställda själva inte önskade fackets inblandning.
Detta försvar är fullständigt "besides the point". Vi lever i ett samhälle där en relativ jämvikt har uppnåtts mellan nämnda parter (mellan dem som säljer arbete och dem som köper det), rentav en relativ jämlikhet, rentav en viss om än mycket begränsad ekonomisk demokrati (och inte bara politisk). Enda anledningen till att dessa framsteg till slut efter lång kamp kunnat uppnås är att uppslutningen kring de sociala kontrakten är så stor, att den fackligt anslutne inte behöver vara prisgiven åt fullkomligt godtyckliga individuella kontrakt där X får 50 kronor för sitt arbete medan Y får 100 kronor för samma arbete. Detta faktum är mycket enkelt, men att Sofia A och hennes avtalsvägran attraherat så stor uppmärksamhet beror på att starka krafter går in för att hävda motsatsen.
CUF-ordföranden Frederick Federleys framträdande som villig köpare av Sofias rörelse förtydligar vilka dessa krafter är, graden av deras styrka, och hur naivt det är att se allt detta som bara en fråga om en viss individs (Sofias) rent privata kamp. Framställandet av fallet som ett privatfall är ett uttryck för en allmän ideologisk omsvängning där kontraktet mellan arbetssäljare och arbetsköpare inte längre ses som ett samhälleligt kontrakt utan ett privat. Konsekvensen blir i förlängningen att alltfler unga människor går in i arbetslivet med inställningen att de inte behöver någon annan orientering än den som under namnet "social kompetens" kan ge framgång i enskild löneförhandling. Problemet är då att de blir helt vanmäktiga i situationer som de inte behärskar och inte är mogna för.
Jag menar att man som konstnär bör tänka efter noga innan man: 1) Tar ställning i en konflikt som så uppenbart gäller grundvalarna för den demokrati vi känner som vår och, 2) manifesterar sitt ställningstagande konstnärligt. Mellan 1) och 2) finns ett stort steg som du inte verkar vara medveten om: du påstår nämligen att jag vill förbjuda konstnärer att "tycka vad de vill". Detta är en helt barock anklagelse. För det första har jag inte förbjudit någon någonting, jag har bara deklarerat vad jag personligen anser om din/er aktion. För det andra är det ett stort steg mellan att tycka något och att ge uttryck för sin åsikt. Det är först när du uttrycker dig som du framträder som aktör i ett socialt rum där dina handlingar kan tolkas, vantolkas och inte minst utnyttjas av intressen som du själv kanske inte ens är medveten om.
Som socialist anser jag att egendom är stöld, som socialist anser jag också att de samhälleliga kontrakten växer fram ur konflikten mellan dem som har och dem som inte har, som socialist anser jag dessutom att konst och konstnärer som inte på något sätt medvetet förhåller sig till dessa kontrakt och denna konflikt förr eller senare kommer att ställas inför etiska dilemman som de inte kan lösa. Jag menar att detta är tre ganska anspråkslösa och sunda ståndpunkter, du däremot verkar förknippa dem med åsiktsförtryck och dogmatik.
Jag tror att det hela har en psykologisk förklaring, och jag tror att du överreagerar. Du tar mina försök att definiera en vänsterståndpunkt i konstdebatten och skickar tillbaka dem till mig, vanställda och tillknycklade i en fason som om de kom direkt från gamla SKP eller Stalinsällskapet. För det är kanske så du vill att jag ska resonera: som en dogmatiker. Jag är ledsen att jag måste göra dig besviken. Den socialistiska debatten har nått långt sedan den tid då Sovjet och Kina med allierade framstod som de enda alternativen till den så kallade "fria världen".
En konsekvent socialist anser fortfarande att egendom är stöld, och detta mot bakgrund av vad man kan beteckna som den sanna socialismens credo: så länge varje individ inte tillåts utveckla sina förmågor på samma villkor som varje annan individ är min och din egendom att beteckna som en stöld från dessa vanlottade individer. (Mer om det strax.) Socialismens mål är alltså inte någon utslätad, likriktad normalmänniska utan tvärtom varje individs förverkligande av just sina möjligheter och talanger: den sanna jämlikheten är samtidigt det sanna självförverkligandet.
Så länge denna utopi inte är förverkligad har vi att ta ställning till klasskonflikter, förhoppningsvis utan att behöva maskera dem bakom en falsk individualism (den individualism som Federley & co är så ivriga att föra ut). Och förhoppningsvis ska även konstnärerna vara förmögna att förhålla sig till samhällets kontrakt och konflikter, och inte bara passivt tjäna den kapitalägande klassen.
För dig är detta uppenbarligen inget annat än ett "idealistiskt", dogmatiskt snömos, och du vältrar dig lustfyllt i hänvisningar till den genomförda socialismens tillkortakommanden. 15 miljoner individer "asfalterades" i Sovjet, skriver du. Ständigt dessa siffror. Så många dödades av Stalin, så många dödades av Mao, så många dödades av Pol Pot, o.s.v. Detta är ett effektivt redskap för er som slutgiltigt vill diskvalificera socialismen som samhällsvision, men ni talar tyst om hur många som dödas dagligen av kapitalismen. Denna kapitalism som idag går segrande genom världen anförd av en cowboy-president, denna kapitalism som enligt dig "verkar fungera" och som ändå inte förhindrar att 20-30.000 barn dagligen dör av svält. Behöver jag säga mer angående stölden från de vanlottade?
Du retar dig också på att jag som "marxist eller radikal" finner det mödan värt att visa mig i konstvärlden, ett ställe som enligt dig "stinker" av "individualism och egenföretagande". Javisst är det så, och merparten av den konst jag skriver om (och har skrivit om sedan 15 år tillbaka) är konst som individer tjänar grova hackor på (dock sällan konstnärerna själva, tyvärr). So what? Den som ställer sig utanför det samhälle man lever i är inte tapper, bara galen. Marxismen är inte en levnadsregel för överspända puritaner, utan en teori om samhällets utveckling. En teori som, vill jag mena, i stora stycken har besannats och vars filosofiska landvinningar idag friskt utnyttjas av folk som aldrig skulle få för sig att kalla sig marxister.
Vad gäller det "radikala", så kan man vara radikal på många sätt. Man kan t.ex. vara radikalt konservativ. Ordet "radikal" betecknar inte någon giltig ideologisk ståndpunkt, lika litet som ordet "arbetare" gör det. Precis som du påpekar kan man givetvis vara arbetare och ändå distansera sig från sitt fackförbund. Man kan vara arbetare och rösta med högern eller med de radikalkonservativa. Man kan vara arbetare och samtidigt "bonde", en beteckning som du uppehåller dig vid och som tyvärr inte betyder någonting i de här sammanhangen eftersom "bonde" betecknar en sysselsättning och en förkapitalistisk identitet men inte någon viss ekonomisk situation.
Det kan med andra ord finnas jordlösa bönder, fattigbönder, småbönder, storbönder, godsägare. Vissa bönder är arbetsköpare, andra säljer sitt arbete: och på precis samma sätt förhåller det sig med din busschaufför och din korvgubbe. Det finns ingen som helst anledning att upphöja någon till bondehjälte för att den brukar jorden, eller till arbetarhjälte för att den kör buss. Alla som befinner sig i en viss ekonomisk position tillhör objektivt sett arbetarklassen. Men denna "objektiva" klass är något annat än det som sociologen Bourdieu kallar den "mobiliserade" klassen.
Den mobiliserade klassen är de individer som inträder i aktiv kamp för de gemensamma intressena. Det finns alltid individer som av ena eller andra anledningen finner att de inte kan tillhöra den mobiliserade klassen, trots att de tillhör den objektiva klassen. Det finns också individer som trots sitt ursprung i de kapitalägande skikten eller i de rurala sammanhang som du förknippar med begreppet "bönder" ändå finner sig manade att inträda i flertalets kamp. Detta kan då innebära en viss identifikation, den identifikation som Althusser betecknade som "filosofi från proletär klasståndpunkt" (vilket också var titeln på en samling av hans essäer på svenska). Det rör sig här om en ståndpunkt, inte om några tvingande nödvändigheter genom blodsband. Min bakgrund är i stora drag densamma som din, och jag har ändå hittat fram till marxismens ståndpunkt.
Bästa hälsningar: konstfred
Lund, 6 mars 2007
Hej!
Jag har för mig att jag lovade att du skulle få ett snabbt svar på dina intressanta angrepp: nu har det tyvärr dröjt ganska länge, och det beror på att annat har kommit emellan. Lika bra det egentligen, så hinner den värsta ilskan rinna av mig och jag kan koncentrera mig på det väsentligaste i ditt budskap. Du känner alltså att du och din grupp är tvungen att engagera sig för denna "unga tjej" [Sofia Apelgren i Göteborg] som inte längre är ägare till salladsbaren Wild n’ Fresh och som därmed uppnått ännu en nivå i martyrskapet. När jag å min sida väljer att tala klarspråk utifrån mina sympatier, så upplever du det som om jag agerar som politiskt korrekt åsiktspolis utifrån inställningen att konstnärer inte ska få säga/göra vad de vill.
Vad som är intressant i konflikten kring Wild n’ Fresh är att en småföretagare med hänvisning till sin utsatta situation vägrar teckna kollektivavtal. Det rör sig om ett demonstrativt åsidosättande av de sociala kontrakt som i vårt samhälle uppnåtts i kraftmätningarna mellan arbetsmarknadens parter. För att försvara detta sitt åsidosättande säger Sofia A att hennes anställda hade lika goda eller rentav bättre villkor än de avtalsenliga (men det fick de efter att hon fått strålkastarljuset på sig) och att dessa anställda själva inte önskade fackets inblandning.
Detta försvar är fullständigt "besides the point". Vi lever i ett samhälle där en relativ jämvikt har uppnåtts mellan nämnda parter (mellan dem som säljer arbete och dem som köper det), rentav en relativ jämlikhet, rentav en viss om än mycket begränsad ekonomisk demokrati (och inte bara politisk). Enda anledningen till att dessa framsteg till slut efter lång kamp kunnat uppnås är att uppslutningen kring de sociala kontrakten är så stor, att den fackligt anslutne inte behöver vara prisgiven åt fullkomligt godtyckliga individuella kontrakt där X får 50 kronor för sitt arbete medan Y får 100 kronor för samma arbete. Detta faktum är mycket enkelt, men att Sofia A och hennes avtalsvägran attraherat så stor uppmärksamhet beror på att starka krafter går in för att hävda motsatsen.
CUF-ordföranden Frederick Federleys framträdande som villig köpare av Sofias rörelse förtydligar vilka dessa krafter är, graden av deras styrka, och hur naivt det är att se allt detta som bara en fråga om en viss individs (Sofias) rent privata kamp. Framställandet av fallet som ett privatfall är ett uttryck för en allmän ideologisk omsvängning där kontraktet mellan arbetssäljare och arbetsköpare inte längre ses som ett samhälleligt kontrakt utan ett privat. Konsekvensen blir i förlängningen att alltfler unga människor går in i arbetslivet med inställningen att de inte behöver någon annan orientering än den som under namnet "social kompetens" kan ge framgång i enskild löneförhandling. Problemet är då att de blir helt vanmäktiga i situationer som de inte behärskar och inte är mogna för.
Jag menar att man som konstnär bör tänka efter noga innan man: 1) Tar ställning i en konflikt som så uppenbart gäller grundvalarna för den demokrati vi känner som vår och, 2) manifesterar sitt ställningstagande konstnärligt. Mellan 1) och 2) finns ett stort steg som du inte verkar vara medveten om: du påstår nämligen att jag vill förbjuda konstnärer att "tycka vad de vill". Detta är en helt barock anklagelse. För det första har jag inte förbjudit någon någonting, jag har bara deklarerat vad jag personligen anser om din/er aktion. För det andra är det ett stort steg mellan att tycka något och att ge uttryck för sin åsikt. Det är först när du uttrycker dig som du framträder som aktör i ett socialt rum där dina handlingar kan tolkas, vantolkas och inte minst utnyttjas av intressen som du själv kanske inte ens är medveten om.
Som socialist anser jag att egendom är stöld, som socialist anser jag också att de samhälleliga kontrakten växer fram ur konflikten mellan dem som har och dem som inte har, som socialist anser jag dessutom att konst och konstnärer som inte på något sätt medvetet förhåller sig till dessa kontrakt och denna konflikt förr eller senare kommer att ställas inför etiska dilemman som de inte kan lösa. Jag menar att detta är tre ganska anspråkslösa och sunda ståndpunkter, du däremot verkar förknippa dem med åsiktsförtryck och dogmatik.
Jag tror att det hela har en psykologisk förklaring, och jag tror att du överreagerar. Du tar mina försök att definiera en vänsterståndpunkt i konstdebatten och skickar tillbaka dem till mig, vanställda och tillknycklade i en fason som om de kom direkt från gamla SKP eller Stalinsällskapet. För det är kanske så du vill att jag ska resonera: som en dogmatiker. Jag är ledsen att jag måste göra dig besviken. Den socialistiska debatten har nått långt sedan den tid då Sovjet och Kina med allierade framstod som de enda alternativen till den så kallade "fria världen".
En konsekvent socialist anser fortfarande att egendom är stöld, och detta mot bakgrund av vad man kan beteckna som den sanna socialismens credo: så länge varje individ inte tillåts utveckla sina förmågor på samma villkor som varje annan individ är min och din egendom att beteckna som en stöld från dessa vanlottade individer. (Mer om det strax.) Socialismens mål är alltså inte någon utslätad, likriktad normalmänniska utan tvärtom varje individs förverkligande av just sina möjligheter och talanger: den sanna jämlikheten är samtidigt det sanna självförverkligandet.
Så länge denna utopi inte är förverkligad har vi att ta ställning till klasskonflikter, förhoppningsvis utan att behöva maskera dem bakom en falsk individualism (den individualism som Federley & co är så ivriga att föra ut). Och förhoppningsvis ska även konstnärerna vara förmögna att förhålla sig till samhällets kontrakt och konflikter, och inte bara passivt tjäna den kapitalägande klassen.
För dig är detta uppenbarligen inget annat än ett "idealistiskt", dogmatiskt snömos, och du vältrar dig lustfyllt i hänvisningar till den genomförda socialismens tillkortakommanden. 15 miljoner individer "asfalterades" i Sovjet, skriver du. Ständigt dessa siffror. Så många dödades av Stalin, så många dödades av Mao, så många dödades av Pol Pot, o.s.v. Detta är ett effektivt redskap för er som slutgiltigt vill diskvalificera socialismen som samhällsvision, men ni talar tyst om hur många som dödas dagligen av kapitalismen. Denna kapitalism som idag går segrande genom världen anförd av en cowboy-president, denna kapitalism som enligt dig "verkar fungera" och som ändå inte förhindrar att 20-30.000 barn dagligen dör av svält. Behöver jag säga mer angående stölden från de vanlottade?
Du retar dig också på att jag som "marxist eller radikal" finner det mödan värt att visa mig i konstvärlden, ett ställe som enligt dig "stinker" av "individualism och egenföretagande". Javisst är det så, och merparten av den konst jag skriver om (och har skrivit om sedan 15 år tillbaka) är konst som individer tjänar grova hackor på (dock sällan konstnärerna själva, tyvärr). So what? Den som ställer sig utanför det samhälle man lever i är inte tapper, bara galen. Marxismen är inte en levnadsregel för överspända puritaner, utan en teori om samhällets utveckling. En teori som, vill jag mena, i stora stycken har besannats och vars filosofiska landvinningar idag friskt utnyttjas av folk som aldrig skulle få för sig att kalla sig marxister.
Vad gäller det "radikala", så kan man vara radikal på många sätt. Man kan t.ex. vara radikalt konservativ. Ordet "radikal" betecknar inte någon giltig ideologisk ståndpunkt, lika litet som ordet "arbetare" gör det. Precis som du påpekar kan man givetvis vara arbetare och ändå distansera sig från sitt fackförbund. Man kan vara arbetare och rösta med högern eller med de radikalkonservativa. Man kan vara arbetare och samtidigt "bonde", en beteckning som du uppehåller dig vid och som tyvärr inte betyder någonting i de här sammanhangen eftersom "bonde" betecknar en sysselsättning och en förkapitalistisk identitet men inte någon viss ekonomisk situation.
Det kan med andra ord finnas jordlösa bönder, fattigbönder, småbönder, storbönder, godsägare. Vissa bönder är arbetsköpare, andra säljer sitt arbete: och på precis samma sätt förhåller det sig med din busschaufför och din korvgubbe. Det finns ingen som helst anledning att upphöja någon till bondehjälte för att den brukar jorden, eller till arbetarhjälte för att den kör buss. Alla som befinner sig i en viss ekonomisk position tillhör objektivt sett arbetarklassen. Men denna "objektiva" klass är något annat än det som sociologen Bourdieu kallar den "mobiliserade" klassen.
Den mobiliserade klassen är de individer som inträder i aktiv kamp för de gemensamma intressena. Det finns alltid individer som av ena eller andra anledningen finner att de inte kan tillhöra den mobiliserade klassen, trots att de tillhör den objektiva klassen. Det finns också individer som trots sitt ursprung i de kapitalägande skikten eller i de rurala sammanhang som du förknippar med begreppet "bönder" ändå finner sig manade att inträda i flertalets kamp. Detta kan då innebära en viss identifikation, den identifikation som Althusser betecknade som "filosofi från proletär klasståndpunkt" (vilket också var titeln på en samling av hans essäer på svenska). Det rör sig här om en ståndpunkt, inte om några tvingande nödvändigheter genom blodsband. Min bakgrund är i stora drag densamma som din, och jag har ändå hittat fram till marxismens ståndpunkt.
Bästa hälsningar: konstfred
fredag, juni 01, 2007
Den 1 juni 2007. Enkät om underklassen
Alla läsare av detta uppmanas ta en stund på sig och själva fundera på begreppet underklass:
1) Vad är underklass?
2) Känner DU någon som är underklass? Är du eller har du varit det själv?
2) Varför uppkommer en underklass?
3) Hur exkluderas och nedvärderas människor genom att kallas underklass?
4) Kan ordet underklass vändas från något negativt till något positivt?
(Kommentera gärna. Fortsättning följer.)
1) Vad är underklass?
2) Känner DU någon som är underklass? Är du eller har du varit det själv?
2) Varför uppkommer en underklass?
3) Hur exkluderas och nedvärderas människor genom att kallas underklass?
4) Kan ordet underklass vändas från något negativt till något positivt?
(Kommentera gärna. Fortsättning följer.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)