torsdag, mars 13, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 5

Nå, men arbetarkonsten idag då? Den ska spanas. Men det verkar inte som om man kommer så långt på Internet. En snabb sökning på Google ger 11.700 träffar på "arbetarlitteratur" men mindre än 2.000 på "arbetarkonst". Jag ska också tillägga att det inte blev mer än litet över 500 träffar vardera på "kvinnokonst" och "kvinnors konst". Och 31 på "invandrarkonst". Men som en poet har sagt: "Allt du hittar på Internet är reklam" (bloggar på "BLOGGER" är till exempel reklam för Google). Och de nedslående sökresultaten visar väl mest att "arbetarkonst", "kvinnokonst" eller "invandrarkonst" inte är några säljande etiketter på konstmarknaden och på gallerierna. Denna konst hittar man i andra sammanhang. Man hittar den i vandringsutställningar som arrangeras av fackförbund och folkrörelser. Man hittar den som illustrationskonst och affischkonst. Man hittar den som gatukonst. Man hittar den som dokumentärfotografi av olika slag och i olika medier. Att bara en viss sorts bilder ska kallas för konst är en idé som fått mindre och mindre stöd bland dom som jobbar med konst. Och varför skulle det vara annorlunda med arbetarkonsten? Vi får vara beredda på att hitta arbetarkonst i många olika former. Vi får också vara beredda på att hitta många olika sätt att sprida arbetarkonst. Och att den inte alltid kallas arbetarkonst.

ABF har i vart fall tagit tag i arbetarlitteraturen och arrangerat en författarturné mot högerpolitiken. Deltar gör 13 författare som enats kring ett kulturpolitiskt manifest om biblioteken, de fria teatergrupperna och de läsfrämjande insatserna. Här är en länk till ABF:s egen sida om turnén:

Arbetarförfattarnas turné

13 författare, idel stora namn, som år 2008 kallar sig för arbetarförfattare. Skulle man kunna göra en motsvarande lista med svenska arbetarkonstnärer? Skulle man i så fall få de utpekade arbetarkonstnärerna att gå med på att de är arbetarkonstnärer? Skulle man kunna ordna en turné med dem till olika museer och arbetsplatser? Det vore nog värt ett försök. Om ett tag vet vi hur det gick, säger Konstfred.

tisdag, mars 11, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 4

Så länge det har funnits en organiserad arbetarrörelse har det funnits arbetarkonst, om så "bara" föreningsfanor och liknande. Men arbetarkonsten har varit osynlig. Orsakerna kan vara flera. Viss arbetarkonst har kanske inte ens ansetts vara konst (alla skulle inte se föreningsfanor som konst). Alla arbetarkonstnärer har inte uppmärksammats för sitt arbete. Det är inte ens säkert att alla arbetarkonstnärer ens själva har velat kalla sig för arbetarkonstnärer. Bland så kallat "erkänt" konst- och kulturfolk är det inte riktigt fint att vara arbetarkonstnär, invandrarkonstnär, kvinnokonstnär och så vidare. Det är finare att "bara" vara konstnär. Den som "bara" är konstnär kan göra en politiskt neutral konst som inte är kopplad till några intressen hos någon särskild klass eller grupp. Det är iallafall så som många vill se på konst. Men är det så?

måndag, mars 10, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 3

Det pågående dokumentationsprojektet om konsten i folkparker och Folkets hus (se lördagens spaning) är ett mycket viktigt projekt. Den konst som samlats i dessa sammanhang är ju i största allmänhet konst för arbetare. Det var i första hand arbetare som tänktes ta del av den. Ofta var konsten i Folkets hus den enda erkända "originalkonst" som en arbetare någonsin såg. När vi nu får en riktig inventering av denna konst kan forskare undersöka i hur stor utsträckning denna konst för arbetare också är en konst av konstnärer från arbetarklassen och i hur stor utsträckning den är en konst om arbetare och kroppsarbete. Och man kan undersöka hur inriktningen på inköpen har förändrats över tid.

Med anledning av projektet anordnas ett tredagars forskarseminarium 14-16 april av Johan Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken. Seminariet har titeln "Industrisamhällets bilder" och ska vara kraftsamlande inför kommande forskning om arbetarkonst. Även Konstfred deltar. Rapporter från seminariet kommer att publiceras här.

Mer imorgon...

söndag, mars 09, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 2

Denna spaning har omarbetats och publicerats som en del av artikeln "Arbetarkonst: ett skandalöst begrepp" i den finlandssvenska populärvetenskapliga tidskriften Ikaros, nr 3 2014. Artikeln är nu tillgänglig som pdf via följande länk. Klicka på länken och artikeln laddas ner automatiskt:

Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?

lördag, mars 08, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 1

Om arbetarklassen kan vi i vart fall vara ense om att den inte är vad Reinfeldt och co påstår att den är, dvs. alla som arbetar... Nej, arbetarklassen är inte alla som arbetar, utan en klass med vissa arbeten. Ofta rör det sig om fysiskt krävande och farliga arbeten, men det är egentligen mindre väsentligt. Mer väsentligt är att arbetarklassen genom sina arbeten kommer in i sammanhang där den kan organisera sig och bli en kraft att räkna med. Om någon enstaka vävare eller smed någonstans ute på landsbygden i Indien eller i 1700-talets England lägger ner sitt arbete lär ingen bry sig. Det enda som händer är att personen säljer allt vad den äger och till slut svälter ihjäl. Men om alla arbetare på en fabrik stannar maskinerna uppstår ett verkligt hot för fabriksägaren. Om alla buss- och lastbildschaufförer i ett land stannar sina bilar blir det ett avbräck för hela samhället. Och ett avbräck i helt annan skala än om alla journalister eller alla universitetslärare skulle sluta arbeta.

Arbetarklassen är arbetarklass därför att den har tillgång till särskilt viktiga produktionsmedel, men utan att äga dom. Den som äger sina produktionsmedel lär inte strejka. En småföretagare med lägre inkomst än en metallarbetare är ändå inte arbetarklass, för småföretagaren äger sina produktionsmedel. Vad händer om småföretagaren strejkar? Han eller hon förlorar sina produktionsmedel. Det är ungefär samma sak som om bysmeden på landsbygden i Indien strejkar, fast i en annan skala. Sådana här ekonomiska och sociologiska resonemang (sociologi = forskning som sociala relationer) är i längden det enda som håller om man vill definiera arbetarklassen. Det räcker inte att visa att någon KOMMER från arbetarklassen eller att någon försöker LEVA som arbetarklass (det funnits en del såna i akademisk vänster). Arbetarklassen är varken något biologiskt arv eller någon livsstil. Ett annat sätt att säga detta är att dom EKONOMISKA faktorerna är mer avgörande än dom KULTURELLA.

Så kommer vi till det här med arbetarkultur och arbetarkonst. Varje klass med självakting vill väl ha en egen kultur? Men redan från början uppstod en debatt inom arbetarrörelsen mellan dom som tyckte att arbetare ska skapa en egen kultur och dom som tyckte att man genom "bildningsverksamhet" ska sprida den etablerade, borgerliga kulturen. I slutändan var det svårt att välja bara det ena eller det andra. När till exempel arbetare själva började skildra sin egen verklighet i romaner vid 1800-talets slut var dom tvungna att ha förebilder att utgå ifrån. Och dom enda förebilder som fanns var borgerliga romaner.

Arbetarlitteratur och arbetarpoesi (till exempel kampsånger) fanns ganska tidigt. Men när uppstod arbetarkonsten? Det är svårt att säga, och det har forskats mycket mindre om arbetarkonst än om arbetarlitteraur. Kanske kan man säga att dom första nykterhets- och fackföreningsfanorna var en sorts tidig arbetarkonst. Och dom var ofta ett verk av kvinnor, till skillnad från det mesta av det som skrevs och publicerades. Men konst förknippas ju gärna med oljefärg på duk, eller åtminstone något i ram eller på podium. Om en arbetare var intresserad av att teckna eller måla var det betydligt svårare för honom (och allra svårast om det var en hon!) att bli tagen på allvar än vad det var för den som nöjde sig med att skriva. För vägen till konstnärsyrket gick, och går fortfarande, genom långa utbildningar med antagningskrav som är svårbegripliga för den som inte kommer från någon så kallat "kulturell" miljö.

Och så är det än idag. Att bli etablerad konstnär kräver antingen lång utbildning eller stöd från den "kulturella" familjen om man nu kommer från en sådan. Att bli författare kräver i stort sett bara att man är skrivkunnig och att man är tillräckligt envis för att till slut få ett förlag att trycka ens bok. Därför har det antagligen funnits betydligt fler arbetarförfattare än arbetarkonstnärer. I vart fall har de synts och hörts mer. Men vi kommer antagligen aldrig att få veta hur många bortglömda arbetarkonstnärer det finns. Konstnärer som försökt, men som inte fått gehör för sin konst. Eller arbetarkonstnärer som nöjt sig med att vara amatörer. Som kanske aldrig visat sin konst utom för släkt och vänner.

Två iakttagelser tills vidare:

1) Villkoren för att bli konstnär verkar betydligt mer komplicerade och mystiska än villkoren för att bli författare. Därför borde sociologer vara väldigt intresserade av det här. Men det har de inte varit. Det har gjorts mycket mer sociologisk forskning om litteratur än om konst. Och mycket mer forskning om arbetarlitteratur än om arbetarkonst.

2) Även om en arbetare skulle lyckas ta sig igenom utbildningssystemet och få möjlighet att arbeta som konstnär är det inte säkert att han/hon är så värst intresserad av att skildra sin klass och dess verklighet. Kanske blev han/hon konstnär mest därför att han/hon längtar efter något annat än fattigdom, slit och smuts. När man väl lyckats ska det till ett starkt klassmedvetande för att ta itu med dom förhållanden man kommer ifrån. Men dessutom lär det vara svårare att sälja bilder av hårt arbete och missförhållanden än av, låt säga, blommor och vackra landskap och små katter. Dom som redan är i misären vill knappast se den på väggarna. Dom som bär ansvaret för det hela lär inte heller satsa mycket av sina hopade medel på anklagande arbetarkonst. Och arbetarkonsten blir hemlös, såvitt inte det finns arbetarinstitutioner som förstår att ta vara på den.

Imorgon är det dags att titta på hur några forskare definierar arbetarkultur och arbetarkonst. Och varför det finns så litet skrivet om arbetarkonst.

fredag, mars 07, 2008

På spaning efter arbetarkonsten

"Konstfred" har efter lång betänketid bestämt sig för att börja använda denna blogg till något vettigt. Han försörjer sig på att skriva om konst och stöttar arbetarrörelsens ideologi och institutioner (givetvis utan att själv vara arbetarklass). Han har en blogg men vill ogärna skriva om sig själv. Han saknar arbetarklassens närvaro i det etablerade (läs borgerliga) kulturlivet. Vad är då lämpligare än att låta bloggen handla om arbetarkonst? Följande beslut är fattade:

1) Denna blogg ska i fortsättningen spana efter arbetarkonsten i Sverige, igår och idag.

2) Konstfred lovar att i fortsättningen dagligen skriva ett litet inlägg. Utom på de dagar då det är helt omöjligt på grund av datorlöshet eller annat.

3) Ambitionen är att så många inlägg som möjligt ska handla om arbetarkonstnärer. Eller om folk som man skulle kunna kalla för arbetarkonstnärer.

4) Inläggen kan också handla om någon teoretisk eller historisk frågeställning som har med arbetarkonst att göra.

Styrkan i upplägget är snabbheten och kontinuiteten (korta inlägg varje dag).

Mycket nöje!

/Konstfred

måndag, mars 03, 2008

Gaza och den frånvarande konsten

I dessa dagar av ökad jakt på de redan utsatta, fortsatt slakt på palestinier i Gaza och allt annat som verkar prioriteras lägre än MELODIFESTIVALEN: några korta ord om kultur underifrån. Undertecknad bloggare ska inte dölja att även han följer melodifestivalen. Och inte direkt i något studiesyfte, utan bara för att vila hjärnan och förundras över hur mycket glitter och glamour som överskottet från vårt kapitalistiska system kan generera. Vårt lands telefoner, epost-korgar och bloggar fylls med kommentarer om Charlotte Perellis ben och Niklas Strömstedts stjorta. Om detta blivit folklig kultur i Sverige 2008 (så folklig att till och med vänsterintellektuella tittar i smyg) så har å andra sidan det etablerade, offentligt finansierade kulturlivet isolerat sig i förnäm avskildhet. Självklart vill man inte förknippas med den kommersiella kitschen, men även de sociala alternativrörelserna betraktas med distans och misstänksamhet.

På så sätt kommer kulturens företrädare alltmer att understödja den etablerade ordningen, om inte annat genom sitt tysta medgivande. För visst är det bekvämare att göra vad som förväntas, och inhösta en skaplig lön för det, än att riskera sin position med alltför tydliga ställningstaganden. Som konstkritiker har jag länge undrat och undrar ännu: var finns idag de konstnärer som kunde leverera en snabb dagsfärsk kommentar till sådana skeenden som de senaste dagarnas slakt i Gaza. Här sitter vi på redaktioner och i seminarierum och vänder på papper och teorier, men därborta begraver man bara sedan i onsdags 70 DÖDA! Det är detta som är den ständiga skandalen: allas vår passivitet, allas vårt behov av att hellre ha det gott, allas vårt lata insjunkande i de ideologier som vi inte ser förrän långt efteråt (till exempel när vi skrattar åt hur töntiga TV-programmen var på 80-talet).

Ja, jag letar efter konst om Palestinakonflikten, men just nu kan jag inte komma på några andra konstnärer än en som redan är död och en som är långt borta. Den döde har jag själv träffat några gånger: det är den fantastiske Lars Hillersberg. Den andre är den syriske tecknaren Khaled Kattaa. Här är länkarna till deras hemsidor med en del teckningar.

Lars Hillersberg och Pia Jämtvall

Khaled Kattaa

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har just i ett uttalande föreslagit att Sverige medverkar till att den israeliska regeringen ställs inför rätta. Se här:

Ställ Israel inför rätta!

söndag, februari 17, 2008

Svar

Hittade följande inlägg av konstnären Dorinel Marc på "www.vilks.net", hösten 2006:

"Hej igen Petter! Nu har jag kollat lite på Fred Anderssons blogg. Kan du förklara på vilket sätt är den intressant?
För mig ser den ut som politisk propaganda för vänsterpartiet. Och frågan nummer två: Kan Fred Andersson leverera konstteori underifrån med tanke på att han är doktorand och arbetar som lärare vid Lundsuniversitet?"

Ja, Konstfred är medlem i vänsterpartiet. Alla med ork uppmanas läsa igenom det lilla jag publicerat här och avgöra om det kan ses som politisk propaganda för det parti jag betalar årsavgift till. Jag kan meddela att jag också är medlem i t.ex. Hyresgästföreningen och Svenska konstkritikersamfundet. Kanske är det i själva verket dessa organisationer jag gör propaganda för?

Konstfred är inte längre doktorand utan doktor. Arbetslös doktor, eftersom han inte fick någon förlängning på sitt lärarförordnande. Innebär detta en förbättring eller en försämring av hans möjligheter att leverera en konstteori nedifrån? Säg det.

För övrigt har Konstfred inte tid att blogga eftersom han saknar fast anställning men har två barn att försörja. Med sådana fakta kan kanske en konstteori nedifrån så småningom starta. Fast då förstås inte utifrån mitt eget akademiska gnäll utan utifrån den tidsbrist som generellt breder ut sig i samhället när allt färre ska göra allt mer, för mindre. En konstteori om allas rätt till en kreativ respit och om överlevnad på marginalen.

/Konstfred

tisdag, december 04, 2007

Om tillståndet i konsten

Konstfred har skrivit igen. På beställning. Om tillståndet i konsten. Här är länken:

Projektet "omkonst"

fredag, september 21, 2007

Axess och kulturhögern

(Rekapitulation av en debatt. Följande har visat sig vara opublicerbart i tryckta medier). I första februarinumret av vänsterns nyhetstidning Flamman beklagade sig en desperat Anders Björnsson över ett debattklimat präglat av förkvävande politisk korrekthet. Han sade sig vara beredd att, citat, ”uttala vedervärdiga åsikter som jag inte kan sympatisera med bara för att se hur de maktägande reagerar”. Detta beklämmande exempel på intellektuell cynism visar vad vårens debatt om Fredrik Stjernfeldts och Søren Ulrik Thomsens bok ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” ytterst handlar om. Nämligen ett kulturliv vars aktörer blivit så avhängiga av synlighet i medierna att normbrotten och provokationerna reducerats till enbart spektakulära uppvisningar. Det är nu tydligt att Stjernfeldt/Thomsen företräder en konservativ agenda där motvikten till denna förflackning utgörs av det offentliga samtalet som en autonom sfär kontrollerad av en upplyst elit. Men i denna konservatism finns fröet till en politiskt radikal samhällskritik, förverkligad särskilt av Adorno och Frankfurtskolan. Elakt kan man säga att Stjernfeldt/Thomsen stannar vid en enbart negativ kritik av den cynism de valt att kalla ”den negativa uppbyggligheten”. Istället för att definiera ett positivt alternativ i termer av frigörelse och föränderlighet faller de tillbaka på idéer om eviga, objektiva kvalitetskriterier. Däri ligger den konservatism som visat sig tilltala Axess – en tidskrift jag för min del ser som ett propagandablad för den svenska kulturhögern.

Aftonbladet satte olyckligt nog boken i händerna på Therese Bohman, en ung kritiker vars främsta merit är att ha dödförklarat den bildkonstnärliga modernismen i Axess (nr 2 2007). Hon låter oss veta att sötsliskiga mytologiska tablåer av 1800-talets mest anpassliga konstmålare är vad vanligt folk till ha, samtidigt som Stjernfeldt/Thomsen görs till slagträ i hennes privata korståg för skönhet och styrka mot fulhet och tvivel (Aftonbladet 17/4-07). Inte var det konstigt att hon fick svar på tal i en rad debattinlägg i Aftonbladet. Och inte var det konstigt att Axessredaktören Johan Lundberg ryckte ut till sin skyddslings försvar (Aftonbladet 28/4-07) mot så slemma och elitistiska postmodernister som Lars Mikael Raattamaa (Aftonbladet 19/4-07) och Anna Hallgren (Aftonbladet 25/4-07). I denna polemik försvann fullständigt det som fanns kvar av politisk sprängkraft i Stjernfeldt/Thomsens påståenden. Allt reducerades till att handla om en påstådd avantgardistisk sammansvärjning mot påstått universella kvalitetskriterier. Själv erkänner jag gärna avantgardets urvattning. Men denna urvattning är symptom på samma sak som de konservativa ropen efter universella kriterier, nämligen att det estetiska medvetandet isolerats från det politiska medvetandet. Jacques Rancière har med stor exakthet visat hur denna isolering fungerar och hur den maskeras med reaktionära dimridåer.

Det är dessa dimridåer jag ser dra in över debatten när högermannen Lundberg anklagar Hallgren för att förfalla till samma ”ekonomism” som ”nyliberalerna”. Även i hans intervju med Stjernfelt/Thomsen (”Idag drömmer alla om att vara rebeller”, Axess nr 4 2007) dras höger och vänster över en kam. Detta är i själva verket klassiska värdekonservativa argument mot den kulturkritik som vill avmystifiera tron på universella kriterier och visa att denna tro är ett uttryck för varje maktapparats behov av att framställa just sin ideologi som universell och evig. Vågar man ifrågasätta kulturhögern blir man anklagad för ”ekonomism”, även om allt man vill göra är att bryta det estetiska medvetandets isolering från det politiska. För en marxist är det å andra sidan märkligt att se en vänsterkritik av Hallgrens slag — en kritik där termerna ”dialektik” och ”dialektisk” uppenbarligen förvandlats till skällsord. Hallgren (Aftonbladet 27/4) anklagar Bohman för att ha en alltför ”dialektisk” syn på förhållandet mellan tradition och förnyelse, norm och normbrott, och så vidare. Själv kan jag inte se ett spår av dialektik hos Bohman och hennes besläktade kollegor i Axess och på andra håll, men däremot en hel del dualism. För dualisten Bohman står norm mot normbrott, fast mot evigt. För dialektikern är alla normer och all ideologi i ständig rörelse — i brytning mot normbrotten uppstår nya normer som sedan i sin tur utmanas, och så vidare. Denna skillnad i synsätt ska inte glömmas.

lördag, september 01, 2007

Disputation och uppehåll

"Konstfred" disputerar den 29 september på avhandlingen Ting och tecken om konstnären Elis Eriksson. Är sedan i Rom under hösten och kommer inte att uppdatera bloggen under den tiden. Se länk till information om avhandlingen: Sekel bokförlag Se också förra höstens text om Elis Eriksson (nedan).

fredag, augusti 10, 2007

Om misstänkt censur

I april i år agerade jag till förmån för den feministiska aktionsgruppen Föreningen JA! som bjudits in att delta i en utställning på en konsthall och då valde att som bidrag göra en kritisk granskning av konsthallens jämställdhetspolicy. Eftersom konsthallen påstod att den DVD-skiva som innehöll presentationen av granskningen kommit bort, men inte lyfte ett finger för att få fram en annan kopia, drog både "JA!" och jag själv slutsatsen att vi kunde misstänka censur. Nu skriver konsthallen i ett meddelande som publicerats på Föreningen JA!s hemsida att skivan kommit fram först "IDAG den 4 maj 2007". I så fall rörde det sig åtminstone inte om ren stöld, vilket vi till att börja med hade all anledning att misstänka. Men det hela ändrar faktiskt ingenting i sak. Hur kan en konsthall försvara att man tre dagar före vernissage saknar ett bidrag som man lovat visa, och att man då ändå struntar i att kontakta gruppen/konstnärerna? Att konsthallen uppenbarligen var ovan vid att arbeta med konstnärer som agerar kollektivt och inte individuellt är ingen ursäkt, men intressant i sig. Se också:

Det stoppade verket på Web-TV

Artiklar i HD

Artikel i GP: 2007-04-25, kultur/nöje

Glöm inte att agera för "En bok för alla"! (nedan)

måndag, augusti 06, 2007

Protestera!

Angående den senast inlagda texten (nedan) vill jag påminna om protestlistan till förmån för "En bok för alla". Klicka på följande länk för att skriva på: www.ebfa.se

En bok för alla, även trälarna

Debattartikel skickad till DN härom veckan:

Den senaste tidens artiklar om Alliansens kulturpolitik och det indragna stödet till En bok för alla ger mig lust att dela med mig av vissa minnen som nog är föga gångbara i borgerliga kretsar. Mitt första möte med en Bok för alla var på Liseberg i tolvårsåldern. Vi var där med klassen på skolresa, och i någon sorts lotteristånd kunde man vinna pocketböcker. Jag vann bland annat två En bok för alla som väl inte direkt var för min ålder men som jag läste med stigande förvåning och entusiasm: Barmarks gästabud av Sune Örnberg, Fyra som var bröder av Sivar Arnér. Bortsett från Emil i Lönneberga var detta mina första egna böcker i ett hem där det i övrigt inte fanns något annat än Lagboken, släktens gamla konfirmationsbiblar och en tummad svensk-engelsk parlör.

Detta låter väl som urtid, men det var 1980-tal i Falkenberg. Pappa hade slutat förvärvsarbeta och var sysselsatt med olika evighetsmaskiner när inte han och mamma odlade det trädgårdsland som gav årsförbrukningen av rotfrukter och bönor. Vi bodde i ett rum och kök, lagade mat på en vedkamin och hade inte fler bekvämligheter än elljus och kallvatten. När folk frågar hur jag kunnat ta mig från denna materiella och delvis själsliga misär till en position som etablerad forskare och kulturskribent svarar jag: tack vare fria bibliotekslån och lärare som brann för social jämlikhet. Jag minns den oändliga glädjen i kassarna med låneböcker som mamma tog hem från biblioteket så snart hon hann. Jag minns hur Sven Wernströms svit om Trälarna gav mig vår egen historia, folkets historia, inte kungarnas och överklassens. Jag minns tacksamheten mot lärare som tog en på allvar, trots att man hade lappade kläder, bristande hygien och talade dialekt. Alliansens kulturpolitik, inklusive krossandet av En bok för alla, är inget annat än ett ensidigt angrepp på den solidaritetstanke som mötte mig på biblioteket, i skolan, via böckerna. En solidaritetstanke som gjort det möjligt för mig och många andra att trots ett obefintligt ekonomiskt eller socialt kapital ändå ta oss vidare. Det vore förräderi om vi utan protest accepterade den förödelse som nu går fram över ett helt sekels framsteg för solidaritet och rättvisa: från förmögenhetsskatten och U-hjälpen till kulturpolitiken.

Vi kan också känna förvåning över den bild av det hela som ges i en tidning som DN. Förutom vissa kritiska röster som fått komma till tals i intervjuer och enkäter (t.ex. DN 25/7) verkar det inte finnas någon vilja att analysera de ideologiska bevekelsegrunderna bakom Alliansens hantering av En bok för alla. Jag läste Mikael Löfgrens i stort sett utmärkta genomgång av efterkrigstidens kulturpolitik (DN 24/7), men reagerade mot den grundhypotes som ständigt lyser fram i hans text: att kulturpolitiken alltid varit de styrandes projekt, ett elitistiskt projekt. Vad har han då att säga om mina och många andras minnen av en kulturpolitik som faktiskt gjorde oss stolta över vår bakgrund och vår kultur, till skillnad från maktens och kapitalintressenas?

För några månader sedan (DN 15/5) lät man Per I Gedin förklara att de läsfrämjande aktiviteter som är knutna till En bok för alla inte längre behövs. Bland annat påstod han att varje affär numera saluför billig kvalitetslitteratur i pocket, ”även En bok för alla”. Jaha Per, så är det kanske hos dig på Östermalm. Men hos mig, i det invandrartäta Fäladen i Lund, har jag aldrig sett En bok för alla i någon av områdets affärer, och ytterst sällan någon annan kvalitetslitteratur heller. Släpps marknadskrafterna lösa får folket nöja sig med den senaste kioskdeckaren, särskilt nu när fritiden krymper och stora grupper tvingas arbeta mer för mindre.

onsdag, juli 04, 2007

Varför inte hedning?

Senaste numret av tidskriften Ordfront handlar om diverse nya försök att få kristendomen att framstå som socialistisk. Men varför är det så angeläget att bjuda in just kristna? Varför inte lika gärna nyhedningar? Blir det kanske för marginellt?

fredag, juni 29, 2007

Bedrövlig kulturpolitik

Med nedläggningen av "En bok för alla" visar borgarna åter igen att deras kulturpolitik är en klasspolitik. Läs mer och skriv under en protestlista till förmån för "En bok för alla": www.ebfa.se

Brev till en konstnär om en salladsbar

Följande brev ingår i vårens vedermödor (med total tystnad på bloggen). I efterhand ser det ut om om det rymmer fröet till en politisk programförklaring:

Lund, 6 mars 2007

Hej!

Jag har för mig att jag lovade att du skulle få ett snabbt svar på dina intressanta angrepp: nu har det tyvärr dröjt ganska länge, och det beror på att annat har kommit emellan. Lika bra det egentligen, så hinner den värsta ilskan rinna av mig och jag kan koncentrera mig på det väsentligaste i ditt budskap. Du känner alltså att du och din grupp är tvungen att engagera sig för denna "unga tjej" [Sofia Apelgren i Göteborg] som inte längre är ägare till salladsbaren Wild n’ Fresh och som därmed uppnått ännu en nivå i martyrskapet. När jag å min sida väljer att tala klarspråk utifrån mina sympatier, så upplever du det som om jag agerar som politiskt korrekt åsiktspolis utifrån inställningen att konstnärer inte ska få säga/göra vad de vill.

Vad som är intressant i konflikten kring Wild n’ Fresh är att en småföretagare med hänvisning till sin utsatta situation vägrar teckna kollektivavtal. Det rör sig om ett demonstrativt åsidosättande av de sociala kontrakt som i vårt samhälle uppnåtts i kraftmätningarna mellan arbetsmarknadens parter. För att försvara detta sitt åsidosättande säger Sofia A att hennes anställda hade lika goda eller rentav bättre villkor än de avtalsenliga (men det fick de efter att hon fått strålkastarljuset på sig) och att dessa anställda själva inte önskade fackets inblandning.

Detta försvar är fullständigt "besides the point". Vi lever i ett samhälle där en relativ jämvikt har uppnåtts mellan nämnda parter (mellan dem som säljer arbete och dem som köper det), rentav en relativ jämlikhet, rentav en viss om än mycket begränsad ekonomisk demokrati (och inte bara politisk). Enda anledningen till att dessa framsteg till slut efter lång kamp kunnat uppnås är att uppslutningen kring de sociala kontrakten är så stor, att den fackligt anslutne inte behöver vara prisgiven åt fullkomligt godtyckliga individuella kontrakt där X får 50 kronor för sitt arbete medan Y får 100 kronor för samma arbete. Detta faktum är mycket enkelt, men att Sofia A och hennes avtalsvägran attraherat så stor uppmärksamhet beror på att starka krafter går in för att hävda motsatsen.

CUF-ordföranden Frederick Federleys framträdande som villig köpare av Sofias rörelse förtydligar vilka dessa krafter är, graden av deras styrka, och hur naivt det är att se allt detta som bara en fråga om en viss individs (Sofias) rent privata kamp. Framställandet av fallet som ett privatfall är ett uttryck för en allmän ideologisk omsvängning där kontraktet mellan arbetssäljare och arbetsköpare inte längre ses som ett samhälleligt kontrakt utan ett privat. Konsekvensen blir i förlängningen att alltfler unga människor går in i arbetslivet med inställningen att de inte behöver någon annan orientering än den som under namnet "social kompetens" kan ge framgång i enskild löneförhandling. Problemet är då att de blir helt vanmäktiga i situationer som de inte behärskar och inte är mogna för.

Jag menar att man som konstnär bör tänka efter noga innan man: 1) Tar ställning i en konflikt som så uppenbart gäller grundvalarna för den demokrati vi känner som vår och, 2) manifesterar sitt ställningstagande konstnärligt. Mellan 1) och 2) finns ett stort steg som du inte verkar vara medveten om: du påstår nämligen att jag vill förbjuda konstnärer att "tycka vad de vill". Detta är en helt barock anklagelse. För det första har jag inte förbjudit någon någonting, jag har bara deklarerat vad jag personligen anser om din/er aktion. För det andra är det ett stort steg mellan att tycka något och att ge uttryck för sin åsikt. Det är först när du uttrycker dig som du framträder som aktör i ett socialt rum där dina handlingar kan tolkas, vantolkas och inte minst utnyttjas av intressen som du själv kanske inte ens är medveten om.

Som socialist anser jag att egendom är stöld, som socialist anser jag också att de samhälleliga kontrakten växer fram ur konflikten mellan dem som har och dem som inte har, som socialist anser jag dessutom att konst och konstnärer som inte på något sätt medvetet förhåller sig till dessa kontrakt och denna konflikt förr eller senare kommer att ställas inför etiska dilemman som de inte kan lösa. Jag menar att detta är tre ganska anspråkslösa och sunda ståndpunkter, du däremot verkar förknippa dem med åsiktsförtryck och dogmatik.

Jag tror att det hela har en psykologisk förklaring, och jag tror att du överreagerar. Du tar mina försök att definiera en vänsterståndpunkt i konstdebatten och skickar tillbaka dem till mig, vanställda och tillknycklade i en fason som om de kom direkt från gamla SKP eller Stalinsällskapet. För det är kanske så du vill att jag ska resonera: som en dogmatiker. Jag är ledsen att jag måste göra dig besviken. Den socialistiska debatten har nått långt sedan den tid då Sovjet och Kina med allierade framstod som de enda alternativen till den så kallade "fria världen".

En konsekvent socialist anser fortfarande att egendom är stöld, och detta mot bakgrund av vad man kan beteckna som den sanna socialismens credo: så länge varje individ inte tillåts utveckla sina förmågor på samma villkor som varje annan individ är min och din egendom att beteckna som en stöld från dessa vanlottade individer. (Mer om det strax.) Socialismens mål är alltså inte någon utslätad, likriktad normalmänniska utan tvärtom varje individs förverkligande av just sina möjligheter och talanger: den sanna jämlikheten är samtidigt det sanna självförverkligandet.

Så länge denna utopi inte är förverkligad har vi att ta ställning till klasskonflikter, förhoppningsvis utan att behöva maskera dem bakom en falsk individualism (den individualism som Federley & co är så ivriga att föra ut). Och förhoppningsvis ska även konstnärerna vara förmögna att förhålla sig till samhällets kontrakt och konflikter, och inte bara passivt tjäna den kapitalägande klassen.

För dig är detta uppenbarligen inget annat än ett "idealistiskt", dogmatiskt snömos, och du vältrar dig lustfyllt i hänvisningar till den genomförda socialismens tillkortakommanden. 15 miljoner individer "asfalterades" i Sovjet, skriver du. Ständigt dessa siffror. Så många dödades av Stalin, så många dödades av Mao, så många dödades av Pol Pot, o.s.v. Detta är ett effektivt redskap för er som slutgiltigt vill diskvalificera socialismen som samhällsvision, men ni talar tyst om hur många som dödas dagligen av kapitalismen. Denna kapitalism som idag går segrande genom världen anförd av en cowboy-president, denna kapitalism som enligt dig "verkar fungera" och som ändå inte förhindrar att 20-30.000 barn dagligen dör av svält. Behöver jag säga mer angående stölden från de vanlottade?

Du retar dig också på att jag som "marxist eller radikal" finner det mödan värt att visa mig i konstvärlden, ett ställe som enligt dig "stinker" av "individualism och egenföretagande". Javisst är det så, och merparten av den konst jag skriver om (och har skrivit om sedan 15 år tillbaka) är konst som individer tjänar grova hackor på (dock sällan konstnärerna själva, tyvärr). So what? Den som ställer sig utanför det samhälle man lever i är inte tapper, bara galen. Marxismen är inte en levnadsregel för överspända puritaner, utan en teori om samhällets utveckling. En teori som, vill jag mena, i stora stycken har besannats och vars filosofiska landvinningar idag friskt utnyttjas av folk som aldrig skulle få för sig att kalla sig marxister.

Vad gäller det "radikala", så kan man vara radikal på många sätt. Man kan t.ex. vara radikalt konservativ. Ordet "radikal" betecknar inte någon giltig ideologisk ståndpunkt, lika litet som ordet "arbetare" gör det. Precis som du påpekar kan man givetvis vara arbetare och ändå distansera sig från sitt fackförbund. Man kan vara arbetare och rösta med högern eller med de radikalkonservativa. Man kan vara arbetare och samtidigt "bonde", en beteckning som du uppehåller dig vid och som tyvärr inte betyder någonting i de här sammanhangen eftersom "bonde" betecknar en sysselsättning och en förkapitalistisk identitet men inte någon viss ekonomisk situation.

Det kan med andra ord finnas jordlösa bönder, fattigbönder, småbönder, storbönder, godsägare. Vissa bönder är arbetsköpare, andra säljer sitt arbete: och på precis samma sätt förhåller det sig med din busschaufför och din korvgubbe. Det finns ingen som helst anledning att upphöja någon till bondehjälte för att den brukar jorden, eller till arbetarhjälte för att den kör buss. Alla som befinner sig i en viss ekonomisk position tillhör objektivt sett arbetarklassen. Men denna "objektiva" klass är något annat än det som sociologen Bourdieu kallar den "mobiliserade" klassen.

Den mobiliserade klassen är de individer som inträder i aktiv kamp för de gemensamma intressena. Det finns alltid individer som av ena eller andra anledningen finner att de inte kan tillhöra den mobiliserade klassen, trots att de tillhör den objektiva klassen. Det finns också individer som trots sitt ursprung i de kapitalägande skikten eller i de rurala sammanhang som du förknippar med begreppet "bönder" ändå finner sig manade att inträda i flertalets kamp. Detta kan då innebära en viss identifikation, den identifikation som Althusser betecknade som "filosofi från proletär klasståndpunkt" (vilket också var titeln på en samling av hans essäer på svenska). Det rör sig här om en ståndpunkt, inte om några tvingande nödvändigheter genom blodsband. Min bakgrund är i stora drag densamma som din, och jag har ändå hittat fram till marxismens ståndpunkt.

Bästa hälsningar: konstfred

fredag, juni 01, 2007

Den 1 juni 2007. Enkät om underklassen

Alla läsare av detta uppmanas ta en stund på sig och själva fundera på begreppet underklass:

1) Vad är underklass?

2) Känner DU någon som är underklass? Är du eller har du varit det själv?

2) Varför uppkommer en underklass?

3) Hur exkluderas och nedvärderas människor genom att kallas underklass?

4) Kan ordet underklass vändas från något negativt till något positivt?

(Kommentera gärna. Fortsättning följer.)

onsdag, november 01, 2006

Den 31 maj 2007

Som en logisk följd av tanken om en anti-blogg kommer här inte att läggas ut något mer material förrän den 31 maj 2007.