torsdag, oktober 30, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 45

Som snabbt inkast efter längre uppehåll: en spaning som inte direkt är efter Arbetarkonst. Utan snarare noteringar om en kultursyn där arbetarkonst knappast ryms. Det som åter igen triggat Konstfreds skrivklåda är tidskriften Axess Magasin, husorgan för den svenska kulturhögern (se också 2007 års inlägg). Axess är en del av ett större projekt, huvudfinansierat av Axson-Johnsonsfären. De har till exempel en kulturTV-kanal som kan vara riktigt bra. Tidskriften Axess Magasin är omöjlig och rabiat på ett annat och mer enträget sätt. Det är kanske först i skrift som den kulturkonservativa agendan får blomma ut med full anakronistisk yppighet: stilnivån är hög, vändningarna är omständliga och akademiska, 20-åriga skribenter skriver som om de vore födda år 1900. Och klär sig antagligen i kostym och fluga. Nej, förresten. Till de mer rörande inslagen hör annonser för magasinets T-shirts, för den kulturkonservativa ungdomen. Man har plockat fram den gamle brittiske ädlingen, parlamentsledamoten och nazisympatisören Alan Clark och översatt honom till svenska: "Vi behöver inga nya djävla ideer". Trevligt. Nu blir det genast mycket tydligare vad våra små lokala reaktionärer står för. Igår brunskjortor, idag T-shirts.



Går man så till senaste numret av Axess Magasin, så hittar man ytterligare en variation på ett känt kulturkonservativt tema: Skönhetens återkomst. Redan på långt håll ser man tydligt att skönheten är en kvinna, och den som bedömer vad som är skönt måste alltså vara en man. På feminismens språk handlar det alltså om en manligt kodad relation. Se själva:



Denna "personifikation" (en konkret figur som ska föreställa en abstrakt princip, till exempel skönheten eller konsten) är målad av Adolphe W. Bouguereau (1825-1905), en av så kallade "akademiker" som kunde tillfredställa borgarklassens och de högre tjänstemannakretsarnas smak för pornografi i mytologisk form (eller mytologiska och symboliska motiv som förevändning för pornografi: jfr viss "mjukare" pornografi idag). Det är som om Axess-redaktionen medvetet har tänkt sig att provocera den så kallade "politiska korrektheten" genom att välja denna bild till omslaget: ett val som för övrigt också är i linje med de hyllningsartiklar till 1800-talets "akademiker" som tidigare har författats av medarbetaren Therese Bohman. Titeln på numret är "Skönhetens tabu" och man signalerar på så sätt sitt gamla vanliga gnäll: i den politiskt korrekta och givetvis vänstervridna samtiden har allt det som dessa människor håller högt blivit tabu. Med andra ord: att hålla på högern är tabu, att cementera traditionella familjemönster är tabu, skönhet är tabu, o.s.v. Ädelmodigt och utan vinning kämpar dessa tappra kulturkonservativa mot majoritetssamhällets tabun... O.s.v. O.s.v.

Och det är inte så att man nöjer sig med att blicka tillbaka till 1800-talet. Nej, "alltsedan Kants dagar" har skönheten uppfattas som ett tabu, påstår redaktionen i sin inledning. "Alltsedan Kants dagar", alltså alltsedan 1700-talets senare hälft. Detta visar om inte annat att redaktören Johan Lundberg och hans svans knappast kan ha förstått mycket av filosofen Immanuel Kants "Det skönas analytik" ur mästerverket Kritik av omdömeskraften (Köningsberg/Libau 1790, svensk översättning 2006 av Sven-Olof Wallenstein). Och menar dom något annat eller någon annan än Kant själv skulle dom åtminstone kunna ge några exempel, tycker man. Man tror att kulturkonservativer åtminstone ska vara pålästa. Som de var på den gamla goda tiden... Man kan nästan bli kulturkonservativ själv när det gäller kvaliteten på kulturkonservativer...

Bland artikelförfattarna återfinner man en i Axess ganska typisk mix av skandinaviska "vänner" till redaktionen och neokonservativa kulturprofiler från USA. Till exempel Roger Kimball, redaktör för tidskriften New Criterion och författare till en bok om hur "politisk korrekthet förstör konsten". Nu är det förstås en VISS politisk korrekthet som dessa figurer talar om. Alltså den "politiska korrekthet" som gör gällande att dominansen för en viss konst alltid står i relation till dominansen för vissa ekonomiska intressen. En "politisk korrekthet" som är en självklarhet för varje marxist. Men för de neokonservativa och kulturkonservativa måste sambandet mellan maktrelationer och vissa konstverks upphöjande till mästerverk till varje pris undvikas. Att "politiskt korrekt" peka på detta samband blir för dom detsamma som att "förstöra konsten". För konsten och skönheten måste vara som en religion, höjd över det materiella. Detta är en utpräglat borgerlig ideologi: den appellerar till den livsstil och den självuppfattning som är borgarens. Att konsten och bedömningen av konsten inte är en samhällelig sak utan bara en fråga om MIN privata njutning, MITT privata omdöme. Att konst skulle kunna uttrycka ett gruppintresse och vara t.ex. ARBETARKONST är förstås helt främmande i en sådan borgerlig konstideologi. Därför var detta inte en spaning efter arbetarkonst. Mer en spaning efter dess motsats.


Länkning pågår till "intressant.se"

4 kommentarer:

  1. Hej Frank! Det var jag som valde det där omslaget till Axess och jag tycker att det är fantastiskt vackert fast jag inte är man. Det är väl lite trångsynt att förutsätta att en kvinna inte skulle kunna tycka att en bild av en annan kvinna är vacker (jag rekommenderar en tur bland de tusentals svenska modebloggar där unga tjejer postar inlägg på inlägg som handlar om hur vackra bilder av andra kvinnor är).

    Jag blir lite fundersam över det du skriver på slutet om borgerlig konst vs. arbetarkonst – jag är själv uppväxt i arbetarklassen och har väldigt svårt att förstå varför du menar att arbetarklassen skulle sakna intresse för konst som vänder sig till individen snarare än gruppen. Det är inte alls min erfarenhet. Den privata skönhetsupplevelsen och –njutningen är väl lika angelägen för alla samhällsklasser? (Även om nu den svenska medelklassvänstern uppenbarligen gärna väljer bort den.) Jag skulle gärna se dig utveckla den tanken.

    hälsar
    Therese

    SvaraRadera
  2. Hör du Therese: jag heter faktiskt Fred. Och jag är mycket väl medveten om att det är du som valt bilden. Jag har läst din blogg och gillar den faktiskt. Jag vet förstås också att det inte bara är män som tittar på kvinnor, eller tvärtom. Det vet jag t.o.m. mycket väl. MEN poängen i det här fallet är intimt förknippad med bildens historia: vi talar om en manlig konstnär, en bild framsprungen ur en patriarkal kultur där kvinnor naturligtvis kunde betrakta denna bild och tycka att det var en vacker kvinna, och känna erotisk attraktion, MEN där bilden och de sammanhang där bilden cirkuleras IMPLICERAR en viss bestämd betraktare. Och den bestämde betraktaren är man. För att tänka sig hur denna bestämning äger rum kan man inte tänka sig en privat akt, en privat "affär" mellan betraktare och verk. Man måste tänka sig ett samhälle, en samhällsstruktur. Det viktiga för mig är inte så mycket att avvisa privat njutning eller individens upplevelse (varför skulle man göra det?) utan att ett ensidigt fokus på det privata och individuella förhindrar det tänkande kring bild och samhälle som jag syftar på. Och vi är väl ändå överens om att det är detta tänkande som ni i Axess avfärdar som "politiskt korrekt" och fördärvligt för konsten?

    SvaraRadera
  3. Fred, förlåt! Jag tänkte Fred men skrev Frank (misstänker att Frank Andersson spökade i bakhuvudet, mycket märkligt i och för sig eftersom jag måste tänka efter lite för att ens veta vem det är, men namnkombinationen låter förvisso bekant), jag ber verkligen om ursäkt. Gud vad du skriver! (syftar på gårdagens blogginlägg alltså) - jag måste läsa ikapp lite, I'll be back!

    SvaraRadera
  4. Hej igen, nej, jag trodde ju faktiskt inte att du gjorde dig skyldig till tanklös heteronormativitet, jag kunde bara inte hålla mig från att skriva det där. Och jag förstår din poäng med den nakna damen, men jag tycker att det där är en så konstig syn på konsten (och kulturen i största allmänhet); att allt i konsthistorien som inte stämmer överens med teorier och åsikter vi gillar just idag bör hivas ut eller tigas ihjäl (för jag gissar att det i konsekvensens namn inte bara gäller barbröstade artonhundratalsnymfer?), det blir ju inte så mycket konst kvar då direkt. Plus att jag tycker att det är rätt otäckt att tycka sig veta vad i konsthistorien som kan tillåtas passera och vad som inte kan det.

    Jag tycker att du nosar på en intressant grej när det gäller kulturkonservatism från vänster och från höger – jag har tänkt en del på hur estetiska preferenser verkar sammanfalla hos svensk arbetar- och överklass i mycket högre grad än hos någon av dessa två klasser och medelklassen. Min erfarenhet är att rätt stor del av arbetarklassen är kulturkonservativ. Det är snarare med den förutsättningen i ryggen som jag har byggt min smak än utifrån någon slags politisk agenda – det känns som att du förutsätter att det ligger en sådan och skvalpar i botten här? (Plus att du verkar förutsätta att jag talar som företrädare för ”Axessgänget” här, det gör jag alltså inte, jag talar inte för någon mer än mig själv.) Fast där verkar vi ju skilja oss åt – du resonerar om och ser på konst genom ett politiskt/ideologiskt filter, medan jag gillar konst som är NÅGOT ANNAT – något annat än politik, till exempel. Jag tycker visst att man kan tänka sig en privat affär mellan betraktare och verk, jag tycker att konsten får sitt värde i just den akten och det är den akten som är anledningen till att jag över huvud taget är intresserad av konst.

    Sedan förstår jag helt ärligt inte riktigt vad du är ute efter i jämförelsen (är det ens en jämförelse? Och är det du som gör den?) mellan den socialistiska realismen och det franska akademimåleriet. Men "Den konst som då kom att favoriseras kan upplevas som slående lik de borgerliga akademiker som nu hyllas av Therese Bohman i Axess. Och då menar vi förstås på stilens nivå, ej på innehållets" - är det något slags försök till guilt by association..? Jag är kanske lite för trött för att ta in det där nu.

    Jo, ett ps också: Socialistisk realism kan man väl kalla Carl Eldhs Hjalmar Branting-monument vid Norra Bantorget? Fast det är ju någon slags relief alltså, inte måleri.

    SvaraRadera