Nyare jakt på arbetarkonsten 7

Bildmontage: Kalle Brolin och Dala-Demokraten. Till vänster stillbild ur videon Jag är osläcklig (2021).

Som vår trogne supporter Ulf Lundén redan meddelat i Dala-Demokraten den 30 augusti (bakom betalvägg) går 2023 års ahlbäckpris till konstnären, konstläraren och vårdarbetaren Kalle Brolin i Malmö. I likhet med flera pristagare de senaste åren hör Kalle till en lite yngre generation, vilket här betyder övre medelåldern, han är född 1968. Men han hör också till en kategori av konstnärer som egentligen inte uppmärksammats av Ahlbäckstiftelsen förrän nu. Därför är årets pris en viktig markering av att begreppet "arbetarkonst" inte hör till historien utan omtolkas i andra sammanhang och i andra medier än de traditionella. 

Kalle Brolins Jag är bergtagen som installation med två enorma mobilskärmar. Bild från Kalles webbsidor: https://kallebrolin.org/2021/10/07/i-am-spirited-away-2020/

Kalle Brolin representerar den socialt engagerade och socialt undersökande "samtidskonsten" i Sverige. Termen "samtidskonst" indikerar att det rör sig om konst av vissa konstnärer med viss utbildning, visad i vissa specifika kultursammanhang i både offentlig och privat regi. Kalle fick sin formella konstutbildning vid Konsthögskolan i Umeå, där han avslutade studierna med en MFA (magistergrad i bildkonst) år 2004. Under sitt rörliga liv som aktiv konstnär har han också genomfört ett självständigt fördjupningsprojekt vid Konsthögskolan Valand i Göteborg, redovisat 2012. I Göteborg har han suttit i styrelsen för Galleri Box, ett galleri med kopplingar till de högre konstutbildningarna i staden. Fackligt har han engagerat sig i den syndikalistiska rörelsen (SAC) och skriver sedan 2008 artiklar för Stockholms Fria Tidning. Sedan många år är han också verksam som lärare vid Munka konstskola i Munka-Ljungby (folkhögskolan). Han har genomfört internationella konstprojekt med Artist in residence (stipendieperioder) i bland annat Berlin, London, Buenos Aires, Istanbul, Tallinn och Köpenhamn.

Dokumentär bild från Kalle Brolins instagramkonto.

Kalle är en visuell konstnär i den bemärkelsen att han arbetar med dokumentärt bildmaterial, producerar film- och videoverk och presenterar resultatet av sitt arbete i utställningar på gallerier och museer. Samtidigt har hans intressen och arbetsmetoder större likheter med hur sociologer, historiker och andra forskare arbetar än med bildkonstens traditionella tillvägagångssätt. Hans verk växer fram i projektform. Projekten pågår ofta under många år och involverar hans eget dagliga liv; ibland också de yrken han utövat eller utövar vid sidan om konstnärskapet, t.ex. som lärare och som personlig assistent.  

Inspirationen kan komma från ett gammalt fotografi eller ett citat ur en bok eller tidningstext. Bilden eller citatet väcker frågor och får Kalle Brolin att uppsöka intervjupersoner och arkiv. Ibland uppstår under processen idéer om samband mellan företeelser som först kan verka ganska obesläktade, ungefär som i historisk forskning. Det som har väckt Kalles nyfikenhet har ofta haft en koppling till hans familjebakgrund och hans uppväxtmiljö i nordvästra Skåne, ett område som i en inte alltför avlägsen dåtid starkt förknippades med sina kolgruvor. På så sätt har han i högsta grad förverkligat arbetarlitteraturens och medborgarforskningens princip: ”gräv där du står!” 

Barn till kolgruvearbetare i Skromberga spelar Victoria Benedictssons Den bergtagna i "Lekstugan" organiserad av nykterhetslogen "Grufvans väl" år 1912. Bild använd av Kalle Brolin i verken Jag är bergtagen och Jag är djup inlärning.

När Kalles verk började uppmärksammas i större skala i början av 2010-talet var det framför allt på grund av två verk/projekt: O! Children! (Ack! Barn!) och Resandefolket och Brolin. I O! Children! dokumenterar han hur barnarbetare i dagens Indien själva organiserar sig för bättre arbetsvillkor, och ställer frågan hur den internationella fackföreningsrörelsen skall förhålla sig till detta. I Resandefolket och Brolin utforskar han sitt eget eventuella släktskap med en resande, spelmannen Lorens Brolin, och intervjuar nutida ättlingar. En film producerades som del av projektet: se del 1 av filmen här (YouTube).

Verket Jag är Skåne var Kalles bidrag till den stora utställningen ”Samhällsmaskinen” på Malmö Konstmuseum hösten 2017, en utställning med Sveriges industrialisering och folkhemsbygge som tema. Jag är Skåne var det första av en rad verk med titlar som alla börjar med Jag är, verk där Kalle kritiskt undersöker bruksandan och utnyttjandet av säsongsarbetskraft i Skåne under 150 år, från 1800-talets början fram till 1950-talet. I Jag är Solen / I am the Sun (2018) engageras lokala körsångare i trakten av Höganäs för framträdanden där de sjunger gospelversioner av gamla arbetssånger som sjöngs av lant- och kolgruvearbetare. I en filmversion av verket framförs betgallrarnas sång i en kyrka: se trailern till  filmen här (länk YouTube). Detta verk exemplifierar hur Brolin skapar delaktighet och engagemang i en gemensam arbetarhistoria. 

Slagghögen i Nyvång (bildkälla Wikipedia).

Verket Jag är utan titel (2019 och 2023) kretsar kring den enorma slagghögen i samhället Nyvång och frågan om konst. Kan konst vara vad som helst? Skulle slagghögen kunna utnämnas i efterhand till skulptur, och samtidigt till industriminne? Jag är kommen / I am come (2020) dramatiserar vittnesbörd om hur koncentrationslägerfångar som tillfrisknat användes som billig arbetskraft i skånskt jordbruk år 1945. Jag är kommen igen / I am come again (2022) adderar aspekten hur nazistiska krigsförbrytare vid krigsslutet slussades till en övernattningslägenhet nära Malmö Centralstation och därifrån vidare till olika slott och herresäten i trakten. Jag är bergtagen / I am spirited away (2020) förvärvades till Moderna Museets konstsamling år 2021 och består av två stora bildskärmar, med samma utformning som mobiltelefoner, utställda i ett mörkt rum. Mellan skärmarna utspelar sig en visuell dialog i tid och rum: jämförelser mellan hur skånska bruksledningar försökte skapa en ”arbetarstam” av föräldralösa barn, hur ett nutida nunnekloster gör motstånd mot förnyad exploatering av mineralresurser i Skåne, och hur nutidens teknikbolag exploaterar mänskliga relationer via mobilappar som Tinder. Det är intressant att "grävandet" efter våra privata data på engelska kallas data mining, en nutida digital gruvdrift. Se konstnärssamtal med Kalle framför verket på Havremagasinet i Sundsvall 2022 (länk, YouTube) 

Slagghögen som AI-genererad bild. Från Kalle Brolins instagramkonto, 6 februari 2023.

Idén till verket kommer från ett fotografi som visar hur barn till skånska gruvarbetare i Skromberga år 1912 tränas i att framföra sagospelet ”Den bergtagna”. I det relaterade verket Jag är djup inlärning / I am deep learning (2021) låter Kalle samma fotografi genomgå ansiktsmanipulationer skapade av ett AI-program för bildhantering, och kopplar därmed förra sekelskiftets ideologiska kontroll, genom inskolning i borgerlig kultur, till den nutida teknikens potential att kontrollera hela världens befolkning genom automatisk ansiktsigenkänning. 

Ur Kalle Brolins instagramflöde, 6 februari 2023.

Kritiker har ibland menat att Kalles verk är alltför mycket grävande journalistik och alltför litet bildkonst (som Frans Josef Peterson i Aftonbladet, februari 2014). Men genom sitt långa och konsekventa engagemang i lokal arbetarhistoria och fackliga rättvisefrågor är en självklar mottagare av Ahlbäckpriset. Hans filmverk och rumsliga iscensättningar visar en känslig förmåga att med enbart visuella medel aktualisera dokumentärt bildmaterial på ett överraskande och avslöjande sätt.

Utställningar av Kalle Brolin i urval:

Krognoshuset, Lund hösten 2023, öpnnar idag 9 september (länk till Krognoshuset)

Åstorps konsthall, våren 2023 (Separat med Jag är utan titel)

Dunckers kulturhus, Helsingborg, maj 2022 (visningar av filmen Värderingar)

Havremagasinet, Boden hösten 2021 (Separat med Jag är bergtagen, Jag är osläcklig och Jag är djup inlärning)

Tegen2, Stockholm våren 2021 

Lunds Konsthall höst 2020: (Grupp, deltog med Jag är bergtagen och Jag är kommen), se recension av Christine Antaya i nättidningen Kunstkritikk, 16 december 2020 (länk)

Röda sten konsthall sommar 2020 (Grupp med Tanya Busse och Carolina Caycedo), se recension i nättidningen Konsten 27 juni 2020 (länk) och av Fredrik Svensk i Aftonbladet 9 juli 2020 (länk)

Tomarps kungsgård, hösten 2019

”Samhällsmaskinen”, Malmö Konstmuseum hösten 2017 (Grupp, deltog med Jag är Skåne)

Ystads Konstmuseum, sommar 2016 (Separat med Resandefolket och Brolin)

Stadsteatern, Kulturhuset, Stockholm februari 2014 (Separat med Resandefolket och Brolin), se recension av Frans Josef Peterson i Aftonbladet, 18 februari 2014 (länk) 

Galleri Konstepidemin, Göteborg våren 2012

Växjö Konsthall, sommaren 2010

Övrigt:

Övrigt: Medverkan med essän ”Galizier - Om östeuropeiska migrantarbetare på skånska sockerbetsfält, så som de skildras i skönlitteraturen” och verket Isolator (foto) i boken Jag vet hur folkhemmet luktar, red. Tina Carlsson, 2022.

Mottagare av Esther Almqvists stipendium 2013.

Nyare jakt på arbetarkonsten 5

Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken fortsätter verka för arbetslivets synlighet i konsten och kulturlivet, och fortsätter att årligen dela ut ett pris till en bildkonstnär som verkar i Johan Ahlbäcks anda. Smedjebackens kommun står för huvuddelen av de praktiska arrangemangen, men genom samarbete med rikstäckande fackliga organisationer och kulturföreningar breddas verksamheten allt mera. För några år sedan inleddes samarbete med Föreningen Arbetarskrivare där många av de författare som förknippas med de senaste 15 årens ökade intresse för arbetslivsskildringar i litteraturen är organiserade. På 2022 års ahlbäckdagar i Smedjebacken (1–2 oktober) deltog flera av föreningens medlemmar som föreläsare. 

För ovanlighetens skull delades inget pris ut år 2022. Däremot invigdes i konsthallen Meken en utställning av förra årets pristagare, Ulrika Linder från Örebro. Hon kan kallas både arbetarskrivare och arbetarkonstnär. Detta innebär i hennes fall att hon är en högskoleutbildad konstnär (från konsthögskolan Valand i Göteborg) som efter sin utbildning och några utställningar gick tillbaka till arbetarkollektivet, som kommunalarbetare på Återvinningscentralen i Örebro. Sitt arbete där, som till stor del ägnades åt att försöka lära vuxna människor hur man sopsorterar, skildrar hon i den uppmärksammade boken Återvinningscentralen (2020), utgiven på serieförlaget Galago. Nyligen (februari 2023) kom också boken Diskbänkstecknaren där hon samlat ett urval av alla bilder hon tecknar dagligen på kasserade kuvert och papper vid köksbordet och laddar upp på Instagram under pseudonymen "Diskbänkstecknaren".

Självporträtt på omslaget.

Boken Återvinningscentralen kan beskrivas som en dokumentär och pedagogisk serieroman, dvs. en sorts litteratur: som bildkonstnär har Linder arbetat i ett "vanligt" yrke (med ovanliga problem) och dokumenterat sin insats för ett mera ekologiskt samhälle i skämttecknings- och serieform, dvs. en form som mera har förknippats med massmedier och populärkultur än med bildkonstens finare "salonger". Det genomgående temat är alla komiska och ibland nedslående situationer som uppstår när huvudpersonen måste hindra folk från att kasta fel avfall i fel behållare, eller allting i samma, och påminna om att någon måste ta hand om misstagen efteråt. Så småningom börjar man känna igen vissa återkommande typer, särskilt arga äldre män som minsann minns när allting var mindre krångligt. I tecknarens fotoflöde samlas och dokumenteras särskilt märkvärdiga fynd som hamnat fel - en flådd krokodil (insmugglad i landet?), färglada trädgårdsskulpturer i frigolit, en hel samling tyska nötknäppare, en flaska cyanid, en misstänkt bomb, o.s.v. 

Ur Återvinningscentralen.

Den stora frågan som återkommer och förblir obesvarad är hur det kan vara så svårt för somliga att lära sig källsortera när detaljerad information regelbundet finns i brevlådan och läggs upp i digitala medier, skriven på olika språk och anpassad för olika grupper, med påminnelser på stora skyltar vid upphämtningsplatser och på avfallscentraler, dessutom förmedlad av personal som varje dag finns tillgänglig för att förklara och hjälpa tillrätta, trots låg lön och låg status i mångas ögon. Budskapet hade lätt kunnat upplevas som pessimistiskt och pekpinneaktigt. Men Ulrika Linder har en fantastisk förmåga att med några få streck ta fram det groteska i en händelse eller en situation. Hon förlöjligar inte bara andra utan också sig själv, och det skapar sympati med tecknaren och igenkännande i situationerna. Jag kan bara komma på en enda nutida svensk satirtecknare med samma förmåga att skapa komik med enkla streck, och det är Magnus Bard i Dagens Nyheter. Ulrika Linder borde också få teckna i sådana sammanhang.

Kanske uppfyller Ulrika Linder alla de tre kriterier som enligt den enklaste definitionen bör vägas in om något skall kallas arbetarlitteratur eller arbetarkonst: att det är verk skapade av, om och för arbetare. Hon är inte den enda högskoleutbildade konstnär som för att försörja sig haft ett arbete där den fackliga tillhörigheten är LO eller syndikalisterna, inte Konstnärernas Riksorganisation eller akademikerfacken. Hennes verk är självbiografiska, och eftersom hon skildrar sin vardag som renhållningsarbetare blir boken Återvinningscentralen per automatik en bok av och om en arbetare. Om det också är en bok för arbetare är svårare att säga. Serieförlaget Galago är starkt förknippat med det som brukar kallas "kulturvänstern" i storstadsregionerna, och bokköparna och läsarna är kanske inte i första hand LO-medlemmar (sådant är svårt och känsligt att undersöka), men i utgivningen finns en rad titlar av andra serietecknare kända för ett ämnesval besläktat med Ulrika Linders. Man kommer att tänka på Mats Jonsson (i många år också redaktör för tidningen Galago), Mats Källblad (100 år i samma klass), Daria Bogdanska (Wage Slaves), och Tommy Sundvall (På äventyr i senkapitalismen). Dessa är alltså serietecknare, och är serier om arbetare och arbetsvillkor då arbetarlitteratur eller arbetarkonst? Vissa serier, som Mats Jonsons Nya Norrland, är ordrika och liknar romaner. Andra, som Återvinningscentralen, har mera betoning på det visuella. Litteraturvetaren Magnus Nilsson har i ett antal artiklar om bland andra Mats Källblad och Daria Bogdanska lanserat begreppet arbetarserier eller working class comics. Att Ulrika Linder fått Ahlbäckpriset bekräftar att hon hör dit.

Men att vara arbetssäljare i ett arbetaryrke och samtidigt skildra sin arbetsplats i en arbetarserie utgiven på ett känt förlag kan tänkas ge upphov till både avundsjuka och försämrade villkor: "Vem tror hon att hon är?" Efter uppmärksamheten med Återvinningscentralen arbetar Ulrika Linder inte längre kvar inom återvinningen i Örebro kommun. I en intervju säger hon att det försämrade arbetsschema som till slut ledde till konflikt och avhopp kan ha haft med boken att göra: Artikel i Dagens Arbete, september 2022. Tidningsrubriker som "Hon släpper debutbok om svenskarnas sopfusk" (Dagens Industri) kan ha bidragit. Nu arbetar Ulrika Linder med skapande barnverksamhet på Örebro stadsbibliotek och har på det viset kommit närmare kulturarbetet igen. Åren då hon valde att inte försöka försörja sig på konst gör att det är ganska svårt att hitta information om hennes bakgrund som bildkonstnär och hennes utställningar. Hon har ingen hemsida med CV och verkpresentationer av det slag som är standard i branschen. Men några sökningar avslöjar bland annat studier för magisterexamen i fri konst på Konsthögskolan Valand före år 2011, fyra galleriutställningar under åren därefter, en utställning på Rackstadmuseet i Värmland sommaren 2013 på temat folkkultur och konstnären Bror Hjorth (länk till beskrivning), och ett antal äldre måningar återgivna på bloggen "Folkbloggen" i ett inlägg från 2012 (länk till blogg). Målningarna visar ett engagemang för folkmusik och svenskt 70-tal: nostalgi med feministisk ironi. Inga målningar fanns på Ulrika Linders utställning på Meken i Smedjebacken i höstas. Tecknandet, kanske lättare att kombinera med livet som småbarnsförälder, har tagit över. Den nya boken Diskbänkstecknaren har fått uppmärksamhet i många reportage och artiklar. Ett urval citeras på förlagets informationssida om boken: Diskbänkstecknaren.

Mer om tecknade serier som arbetarlitteratur i kommande inlägg.