Ny jakt på arbetarkonsten 52

Robert Nyberg. Foto Lena Nyberg (beskuren). Bildkälla: Kommunalarbetaren.

En sak som det borde skrivits om här för flera månader sedan är att tecknaren Robert Nyberg (Ahlbäckpriset 2009) tilldelats ABFs litteratur- och kulturstipendium. Det blev offentligt i september och prisutdelningen skedde på Göteborgs bok- och biblioteksmässa. ABFs prismotivering finns här. Robert är en mycket välförtjänt stipendiat, och den senaste bland ett antal serietecknare som fått priset, även medan det bara hette "litteraturstipendium" (Helga Henschen 1985, Inger Edelfelt 1993, Anna-Clara Tidholm tillsammans med Thomas Tidholm 2001, Liv Strömquist 2011). Som serietecknare och framför allt som satiriker med träffsäkra observationer av samtiden hör Robert till de bästa i Sverige idag. Ett citat ur prismotiveringen förtydligar varför:

Oavsett om det handlar om vårdbiträden och undersköterskor, förskollärare eller byggnadsarbetare, arbetslösa eller springvikarier, så står han på deras sida mot makt, girighet och avhumanisering. Hans bilder har ofta en oväntad knorr och lockar betraktaren till skratt: igenkännandets eller överraskningens. Han ifrågasätter den nyliberala ordning som nästlat sig in så gott som överallt – från avreglering av järnväg och utförsäljning av allmännyttiga bostadsbolag över till åldringsvård, skola och sjukvård. Med skrattet som vapen får Robert Nyberg sin omgivning att kritiskt granska, ifrågasätta och inse att en annan ordning är möjlig bara vi bestämmer oss. Robert Nyberg har särskilt lyft fram kvinnor, och kvinnors utsatthet i lågavlönade arbeten där heltidstjänster lyser med sin frånvaro, delade turer är vardag och oron för hur det som finns i plånboken ska räcka till resten av månaden. Han lyfter upp kvinnor och kvinnors villkor till att bli en angelägen fråga för hela samhället. Med sina bilder bidrar Robert Nyberg till en folkbildande insats för att belysa och diskutera vilket samhälle vi vill bygga.

Även om det inte direkt har med saken att göra kunde man tillägga att Robert fått ett "litteratur- och kulturstipendium" medan de tidigare tre årens mottagare fick ett "litteratur- och konststipendium". Före 2014 var det enbart ett "litteraturstipendium". Historien om dessa två namnbyten på mindre än fyra år skulle kanske kunna berättas. Eller kanske inte. Det är på flera sätt en ganska pinsam historia. Själv tycker jag ("Konstfred") att Robert passar lika bra för ett konststipendium som ett kulturstipendium. Men konst är något som visas och diskuteras i en separat värld av högutbildade intellektuella, den så kallade "konstvärlden". Där är utrymmet för det folkliga och opretentiösa inte stort. Kanske är det därför bättre att ha ett kulturstipendium än ett konststipendium. Bredden och mångfalden blir större. 

Det avgörande för en belöning som delas ut av Arbetarnas Bildningsförbund måste vara att lyfta fram personer som verkar i arbetarrörelsens anda. Experter kan behövas för att upptäcka kulturskapare som verkar i arbetarrörelsens anda på ett nytt och kanske inte alltid så lättbegripligt sätt. Men att bekräfta vissa gruppers eller experters idéer om vad "konst" är (och vad "intressant konst" är) kan inte vara första prioritet. Det har förbundet lärt sig under experimentet med "litteratur- och konststipendiet".

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 51

Erik Styrbjørn Pedersen, Virus, olja på duk 2008. Kaos på Börsen.

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken pågår idag fredag och imorgon lördag. Årets tema är "Mångfald och integration i arbetslivet" med både tillbakablickande och dagsaktuella inslag. Ekonomhistorikern Olle Jansson från Uppsala  talade idag under rubriken "Efterkrigstidens industriella invandring", vilket också var ämnet för hans doktorsavhandling, som kan laddas ner i sin helhet här. Victoria Rixer är programledare före Sisuradios podd Finnjävlar som speglar erfarenheten av att vara finsk eller delvis finsk i Sverige. Hon berättade om sin bakgrund och sitt arbete under rubriken "Finnjävlar, farfar och Beckomberga". Dagens bildkonstinslag stod Ulla Zimmerman för: hon berättade om sitt arbete med bildterapi för ensamkommande flyktingbarn. Finland firar 100 år som självständig nation och i Dalarna och Bergslagen lever många finskspråkiga: Alltså är det helt följdriktigt att fredagen avslutas med Janne Westerlunds ståupp-föreställning (utsåld i Stockholm) "Världens roligaste finskakurs".  
Imorgon lördag följer bland annat visning av stålverket (Ovako bar i Smedjebacken). Förra årets Ahlbäckpristagare Erik Styrbjørn Pedersens utställning öppnar på Meken, och samtidigt delas 2017 års pris ut. Det går till dokumentärfotografen och författaren Stefan F. Lindberg (f. 1951). Lindberg och hans bilder har redan tidigare uppmärksammats här på bloggen Arbetarkonst, nämligen när han delade utrymmet på Meken med Lars "Mellis" Melander i samband med sjöfartstemat vid Ahlbäckdagarna 2014. Om Erik Styrbjørn Pedersen (f. 1946) har däremot inte mycket blivit skrivet här ännu, så det kan vara lämpligt att börja med Johan Ahlbäckstiftelsens prismotivering som blev offentlig redan i juni förra året:

Erik Styrbjørn Pedersen, Bistånd, olja på duk 2002.

"I en tid med föreställningar att industrisamhället inte längre existerar, vill Johan Ahlbäckstiftelsen visa sin stora uppskattning för den danske konstnären Erik Styrbjørn Pedersen och hans arbetslivsskildringar från skiftande industrimiljöer. Ingen miljö tycks honom främmande; vi får möta arbetare inom stålindustrin, i skogen, till sjöss och inom textilindustrin för att nämna några av de områden han skildrar i sitt måleri. Han visar oss arbeten, som de flesta av oss aldrig kommer i kontakt med. I målningarna återges enskilda individer och specifika arbetsmoment, men oftast även gemenskapen hos kollektivet längs det löpande bandet. Erik Styrbjørn Pedersen är en av Nordens största nutida arbetarkonstnärer".

Erik Styrbjørn Pedersen, ur en serie av verkstadsbilder, olja på duk före 2008.

I morgondagens Dalademokraten (lördag 7 oktober) finns en stor artikel av Ulf Lundén som presenterar Pedersen och utställningen. Redan ikväll den 6 oktober finns artikeln på webben:  "Industriarbetaren: En provokation som konsten inte klarar av". Ulf tar fasta på samma citat av Pedersen som jag själv för ett antal år sedan när jag recenserade en utställning av honom i Köpenhamn. Citatet går ut på att arbetaren är "konstens sista tabu" och mera chockerande för konstvärlden idag än alla gamla avantgardistiska provokationer som slitits ut och blivit standard i "salongerna". Ulf går ut hårt i artikeln, men allt han påstår är faktiskt inte sant, som när han skriver: "Vem har sett en performance som vill gestalta en industriarbetare eller för den skull diskutera arbetsvillkor och maktrelationer på våra arbetsplatser?". Jo sådan idébaserad konst och performancekonst finns faktiskt, vilket de som följt diskussionsserien "Arbetarkonst" på ABF i Göteborg har sett exempel på. Däremot stämmer det nog att det idag till stor del "saknas konstnärer med arbetarbakgrund som med hjälp av olika konstuttryck vill gestalta sina tidigare arbetsplatser." Pedersen är dessutom en självlärd konstnär, och en läsare har redan kommenterat detta: "Det intressanta i artikeln är att så många självlärda konstnärer, de flesta faktiskt, är totalt utestängda från konstscenen. (...) Att arbetarmotiv inte finns i konsten är rätt ointressant i det perspektivet. Om mångfalden bland konstnärer vore större så berättade de nog om alla delar av livet, även arbetaren."

Min egen recension av Pedersen skrev jag för Svenska Dagbladet, och samtidigt recenserade jag i samma artikel den stora utställningen  "Liv och arbete i konsten" på Arbetets Museum i Norrköping.  Jag var förvånad över att den gamla högertidningen lät mig skriva om arbetarkonst och anade att det skulle bli min sista större artikel där, vilket det också blev. Aldrig kommer väl någon därifrån någonsin att erkänna att det är mina sympatier för besvärliga och ofta dessutom självlärda vänsterkonstnärer som gör att mina artiklar inte längre publiceras och mina brev inte besvaras, men jag kan ha mina misstankar. Kanske hör jag av tidningen när jag nu återger den del av artikeln som handlar om Pedersen här. Men jag tar risken. Texten publicerades den 19 juli 2008 i Svenska Dagbladet:

Erik Styrbjørn Pedersen, ur serien Fabrik, visad i Köpenhamn 2008.

I dag är många oroliga över att konstlivets provokationer inte längre provocerar. Detta har Erik Styrbjørn Pedersen en teori om. Han framför den i en lång intervju i den bok som har gjorts till hans pågående utställning på Arbejdermuseet i Köpenhamn. Pedersen har kommit fram till att arbetaren är ”konstens sista tabu”. Han konstaterar att man kan ”servera skit på burk, sperma på flaska, ruttna grisar”, men en bild av en industriarbetare vid ett produktionsband blir plötsligt för politiskt. Pedersen har också en klar uppfattning om varför det förhåller sig så. Industriarbetaren, säger han, är i sig provocerande därför att själva existensen av industriarbete motsäger den nutida dogmen om industrisamhällets uppgående i kunskaps- eller informationssamhället. 

Erik Styrbjørn Pedersen, Fiskare, olja på duk. Visad i Köpenhamn 2008.

[---] när nu Erik Styrbjørn Pedersen får visa sina ”arbejdsbilleder” från tiden 1984 till 2007 sker det i en ny, fräsch lokal för tillfälliga utställningar. [...] Ska man bedöma den produktion Erik Styrbjørn Pedersen visar upp får man ta med i beräkningen att han är autodidakt. [...] Från det första decenniet, 80-talet, visar Pedersen bara två bilder. Båda två har de svagheter man kan förvänta sig hos en självlärd målare som kanske tidigare arbetat mer fritt (Pedersen har helt utelämnat 60- och 70-talens produktion) och som nu försöker tillägna sig ett realistiskt bildspråk. Här handlar det än så länge om att lära sig att kopiera – med största säkerhet efter foton – och resultatet blir stelt och överarbetat.

Omkring 1990 har Pedersen lärt sig att behärska sina nya uttrycksmedel. Nu och framledes är han fortfarande beroende av de fotografiska förlagor som faktiskt är nödvändiga i all arbetslivsskildring (eftersom det ofta rör sig om snabba arbetsmoment i miljöer där det inte går att skissa för hand). Men han låter sig inte längre bindas av förlagorna, utan låter dem bli utgångspunkt för djärvare tolkningar av rörelse, färg och ljus. Den petiga omsorgen om detaljer och enskildheter ersätts med en syntetisk överblick som visar helheten i en miljö, och den enskildes plats i arbetslaget. Och med de senaste årens ”seriella” verk (små, snabba bildserier från olika arbetsplatser) har den nu 62-årige arbetarsonen Pedersen uppnått något som bara den självlärde kan uppnå: auktoriteten hos en person som vänt en stor nackdel till ett stort försprång.         

Erik och Scott Pedersen i soffan hos Johan Ahlbäck, 8 oktober 2016.
Till vänster Kirsten Folke Harrits.

Nu är det 2017 och Pedersen har alltså hunnit fylla 71 år. Han har inte stannat upp utan utvecklas fortfarande. Tidigare satirer över världsläget som Bistånd från 2002 (bild ovan) har följts upp med liknande motiv, men i starkare färger och med snabbare penseldrag. I sin stora jubileumsutställning på Vestjyllands kunstpavillon sommaren 2016 visade han stora målningar på temat "flykt" (över Medelhavet) men också arbetsplatsbilder, landskapsmåleri och verk från före 1990-talet. Några månader senare var han för första gången i Smedjebacken tillsammans med sin fru Scott Pedersen för att ta emot priset. Jag fotograferade dem tillsammans med forskaren och fotografen Kirsten Folke Harrits under ett trevligt besök i Johan Ahlbäcks ateljé.


(länkning pågår till intressant.se)

Ny jakt på arbetarkonsten 50

Jan-Eric Martinsson, Löneförhandlingar / Palkkaneuvottelu, träsnitt 1982.

Anteckningar om arbetarkonstnären Jan-Eric Martinsson (1954-1989). Vi funderade ett tag på att nämna Martinsson i boken Arbetarkonst för 2000-talet eftersom han hörde till dem som hade kunnat få Ahlbäckpriset. Men han blev bara 35 år gammal och avled fyra år innan priset delades ut för första gången. Särskilt "känd" var han heller aldrig som konstnär. Helt tydligt ville han inte arbeta enligt den borgerliga eller kommersiella konstbranschens villkor. Sina bilder gjorde han helst direkt framför motivet på olika arbetsplatser inom tillverkning och transport. Där ansåg han  också att de skulle visas. Försäljning av bilder ville han inte göra sig beroende av. Han arbetade kvar i sitt vanliga yrke på "Stockholm Ban", den stora postterminalen vid Centralstationen som revs 1983. 

Om träsnittet här uppe har jag skrivit det här opublicerade utkastet: 

Jan-Eric Martinsson (1954-1989) är en av de arbetarkonstnärer som på olika sätt har uttryckt sin samhörighet med föregångaren Johan Ahlbäck. Här gör han det med ett träsnitt baserat på Ahlbäcks målning Första maj från 1935. I Martinssons version har arbetaren fortfarande mössan i handen, men kroppshållningen och ansiktsuttrycket har blivit säkrare. Tåget marscherar nu mot det dukade bordet där arbetsgivarsidans representanter firar en för dem lyckad förhandling. Träsnittet är hämtat från Erkki Vittaniemis tvåspråkiga diktsamling Blåstället / Siniset Haalarit från 1982 och illustrerar dikten ”Löneförhandlingar / Palkkaneuvottelu”. 

Johan Ahlbäck, Första maj, tempera 1935.

"Originalet" av Ahlbäck syns här till höger. Bilden finns också i Arbetarkonst för 2000-talet. Om Jan-Eric Martinssons liv och verksamhet har det inte varit så lätt att få fram några uppgifter. Enligt knapphändig information i diktsamlingen Blåstället var Martinsson född i Stensele i svenska Lappland. Poeten och metallarbetaren (svetsaren) Erkki Vittaniemi föddes 1939 i Kemi, finska Lappland. Han bor fortfarande kvar i Upplands Väsby där också Martinsson tycks ha hållit till när de inledde sitt samarbete. Om detta berättar Vittaniemi i en intervju som Juha Knuutila har gjort med honom för sverigefinnarnas kulturtidskrift Liekki: länk till intervju på Liekkis hemsida, datum saknas. Det var Martinsson som fick Vittaniemi att börja skriva på allvar, på finska som översattes till svenska, genom att be honom sätta ord till sina bilder:

"Jag tyckte nog att det skulle vara en rolig uppgift. Janne sa att skriv då bara. Jag sa att jag inte hade skrivit något alls tidigare. Då tyckte han att jag bara skulle pröva om det går. Vi gjorde tre böcker innan Janne gick bort. Vi tryckte böckerna tillsammans på Författaren bokmaskin. Där gjorde vi allting utom just själva tryckningen av boken. Det var en fin tid, att få bestämma vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det. Vår tredje bok Kiertokulku - Kretslopp gjordes av eleverna på den grafiska utbildningen i Kista." (Ungefärlig översättning)

(Minä siihen että se olisi hieno homma. Janne sanoi, että ala sinä kirjoittaa. Sanoin etten ole kirjoittanut mitään aikaisemmin. Hän ehdotti että kokeilisin. Me tehtiin kolme kirjaa ennen kuin Janne lähti pois. Me painettiin kirjat Författaren bokmaskinissa. Teimme itse kaiken kirjan painamista lukuun ottamatta. Se oli mukavaa aikaa, kun sai päättää mitä tehdään ja miten tehdään. Kolmas kirjamme Kiertokulku - Kretslopp tehtiin Kistan Graafisen koulun oppilaitten voimin.)

Omslaget till Bilder från mitt jobb, 1977

De tre böckerna var Blåstället ("Siniseet Haalarit" 1982), Bäcken ("Puro" 1985) och Kretslopp ("Kiertokulko" 1988). Författares bokmaskin var ett intitiativ i tidens anda där oetablerade författare själva kunde producera och ge ut sina böcker. (Den finns fortfarande kvar, men på annan adress, se http://bokmaskinen.se/) Martinsson illustrerade också böcker av Anders Lindh, Bengt Lundgren och Malla Taipale, samt antologin Illustrerade arbetardiktare (1985). Han gav också ut en helt egen bok: Bilder från mitt jobb (1977) som var en del av ett arbetsplatsprojekt. Några av bilderna finns idag på Postmuseum, bland annat linoleumsnittet på omslaget här intill. Museet skriver i informationstexten: 

Linoleumsnitt, "packare", som visar en man som arbetar med postsäckar. Omkring mannen står transportvagnar. Konstverket utfördes som en del i projekt 4 i "Bildkonst i arbetsmiljö" arrangerat 1977 av Samarbetsnämnden för konstföreningar i Stockholms län, SAN, Konstnärscentrum, Stockholms stads kulturnämnd. Meningen var att en konstnär skulle skildra en arbetsplats där han själv arbetade. Projekt 4 gällde Stockholm ban, där Jan-Erik Martinsson arbetat. (Länk till källan, Digitalt museum)


Detta projekt uppmärksammades av UNESCO i en rapportskrift om nya initiativ för samverkan mellan konst och samhälle: Cultural development, experiences and policies, skriven av Augustin Girard i samarbete med Geneviève Gentil (Förenta Nationerna, skrift U1374, andra upplagan 1983, länk till pdf-version här). Författarna skriver i översättning, sidorna 122-123:

Sidan 5 ur boken Bilder från mitt jobb

År 1977 gav kooperationen Samarbetsnämnden för konstföreningar ett arbetsbidrag till Jan-Eric Martinsson, som då arbetade deltid på sorteringsstationen vid Stockholms central. Han hade redan en stor produktion av teckningar, linoleumsnitt och oljemålningar bakom sig. Vid utställningen av de verk som tillkommit tack vare arbetsbidraget beskrev Martinsson sin upplevelse på följande sätt:

"Jag bestämde mig för att återge arbetsmiljön på paketavdelningen vid postterminalen på Stockholms centralstation. Jag började arbeta där i oktober 1976. Efter två veckor som heltidsanställd gick jag över till deltid. Arbetsmiljön var obehaglig, särskilt på grund av dammet och bullret, utrymmena var extremt trånga på vissa avdelningar, och det var farligt när vi arbetat länge och var uttröttade. Du var tvungen att arbeta så fort att det inte fanns tid att prata med arbetskamraterna."

"I början tänkte jag att jag skulle kunna göra några skisser under arbetstid och sedan måla hemma. Efter att ha prövat insåg jag att det skulle bli bättre resultat om jag började ta foton, eftersom det helt enkelt inte fanns tid att skissa. Så jag köpte en kamera och var tvungen att lära mig att använda den. När jag började ta bilder hotade de andra med att de skulle 'slå mig på käften' eftersom jag inte hade berättat vad jag tänkte göra med de där fotona. När jag förklarade vad jag ville göra med min utställning hjälpte de mig; de visade var och när jag skulle fotografera för att kunna dokumentera de värsta sidorna av jobbet. 

"Enligt min åsikt kan en sådan utställning bara sättas ihop på ett bra sätt om det finns samarbete mellan arbetare och konstnärer. Det verkar nödvändigt att fokusera på vardagsfrågorna."

(Svensk översättning av Fred Andersson)

Jan-Eric Martinsson, Gjutare, olja på duk 1982. Industrifacket Metalls samlingar.

Martinsson hade också flera andra arbetsplatsprojekt med hjälp av stöden för konst i arbetslivet, bland annat i metallindustrin. Tidningen Norrskensflamman citerar honom den 26 mars 1980: 

"Det är intresse från Metalls sida som har möjliggjort engagemanget och det är jag glad över. 75 procent av min lön utgår från AMS, medan Metall står som ekonomisk huvudman och tillsammans med Upplands Väsby och Sigtuna kommuner står för resterande 25 procent."

Det finns nu några filmer på Youtube som dokumenterar Martinssons arbete och miljöerna han arbetade i. En film om Stockholm ban och rivningen av terminalen gjordes av Brevskolan för LO och Statsanställdas förbund:

Stockholm ban 1983 (20 minuter)

Dokumentären "Arbetets bilder" gjordes av Sveriges Television år 1980 och handlar om Martinsson. Den finns nu här:

Arbetets bilder 1980 (15 minuter)

Ännu en målning av Jan-Eric Martinsson i IF Metalls ägo

Den gamla kampsången som inleder filmen skrattar väl många åt idag, även inom arbetarrörelsen. Men filmen ger en mycket tydlig och intressant bild av arbetsmiljöer (metallindustri och bageri) som Martinsson dokumenterade, med de anställda som kommenterar projektet och Martinssons bilder. En av de intervjuade säger att: "I nutiden, om man pratar med en ung person i 13- 14-årsåldern så vet han inte ens vad arbete ute i verkstäderna är". En annan säger: "Det visas alldeles för lite i TV. Just sånt där. Där får man nästan aldrig se sånt där, en verkstadsmiljö... I stort sett är det bara det att de springer igenom och så är det färdigt... Med några högre gubbar och sånt där, men jobbarna själva dom kommer nästan aldrig till tals."

En svetsare vittnar utförligt om det ökade tempot i arbetet, hur monotonin gör att man slutar tänka och att många inte längre känner till andra delar av produktionen än det moment man själv utför. Viktiga frågor om effektiviseringen och i förlängningen automatiseringen tas alltså upp. Om sina bilder säger Martinsson själv att "de ska väl sen ut på arbetsplatserna och inte hamna på nåt jävla museum" (i textningen har man strukit "jävla"). Och: "Man ska väl inte räkna med att borgarnas kultur skall intressera folk, alltså. Den får de väl syssla med själva."

Jan-Eric Martinsson.
Foto från "ancestry.se"

Jan-Eric Martinssons teckningar och målningar är kantiga och litet valhänta i stilen. På det sättet passar de bra ihop med det vardagliga innehållet. Jag känner inte till om Martinsson hade en konstnärlig utbildning eller om han var självlärd. Kanske var hans stil ett medvetet val. Konstnärligt får man nog konstatera att han var mera driven som tecknare och grafiker (med linoleumsnitt) än som målare, och kanske fick han helt enkelt inte tid att utvecklas mera i måleriet. I vissa av hans målningar märks det alltför mycket att han har målat efter foton. Det blir litet stelt och småpetigt, som i en målning från företaget Tufvassons transformator i Sigtuna som har återgetts i några sammanhang, t.ex. i boken Fram träder arbetaren. De målningar som jag visar här är annorlunda, och männen med de röda fanorna har ett patos som nästan närmar sig Amelin. Men hur man än värderar det konstnärliga resultatet är Jan-Eric Martinsson värd att ihågkommas som en renodlad arbetarkonstnär.

(länkning pågår till intressant.se)

Ny jakt på arbetarkonsten 49 (fortsättning på serien)

"Konstfred" talar igen (men inte lika mycket som Lars Vilks alias "Konstvilks"). Efter nästan ett helt års upphåll är det mycket som har hänt – åtminstone i Sverige – på området arbetarkonst, arbetarlitteratur och forskning om detta. Det är i själva verket så mycket att jag har svårt att bestämma var jag skall börja. Tills vidare lägger jag ut några utkast som hittills varit opublicerade.

Det första är från september 2014 när jag och Fredrik Svensk inledde diskussionsserien "Arbetarkonst" i ett samarbete mellan ABF Göteborg och konsttidskriften Paletten. Tidigare rapport här på bloggen: Ny jakt på arbetarkonsten 37. Temat för kvällen: "Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?" Förberedelserna var omfattande och jag skrev bland annat ett utkast till en inledning. Men oftast fungerar det inte att läsa från manus inför publik. Utkastet kan vara värt att spara eftersom det sammanfattar några huvudtankar i mitt arbete med arbetarkonsten:

Arbetarkonsten är ett osynligt fenomen och begreppet arbetarkonst är ett osynligt begrepp i dagens svenska offentlighet. Att påstå detta är nog inte så kontroversiellt. Frågan som vi bör försöka besvara är hur det kommer sig, och varför ett begrepp som arbetarlitteratur används på ett mycket mer självklart sätt. Som historiker är jag övertygad om att det behövs omfattande och noggranna studier av kontakterna mellan bildkonstnärer och arbetarrörelsen för att besvara en sådan fråga. Det kan rentav hända att vi måste söka oss ända tillbaka till den tid då man här västerlandet började använda begreppet konst så som vi använder det idag. Min presentation här idag motsvarar inte empiriska krav som jag helst skulle vilja ställa på mig själv utan ska mer ses som ett spekulativt utkast och en utgångspunkt för diskussion. 

Till grund för presentationen ligger ett antagande som nog formuleras ganska tydligt i programtexten till den här temakvällen. Nämligen att det finns något skandalöst i själva begreppet arbetarkonst. Skandalöst – inte för arbetarrörelsen eller för kulturintresserade arbetare, utan för de intellektuella som till varje pris vill hålla konsten ren från dagspolitik och kollektiva rörelser. Detta är en beröringsskräck och den tar sig många uttryck. Jag tror att det finns många som har den men som aldrig själva skulle medge att de har den. Jag är förstås medvetet polemisk när jag använder ordet beröringsskräck men det hela skulle också kunna beskrivas mer välvilligt. Till exempel som kärlek till konsten och en kritik av sammanhang där konsten reduceras till ett redskap för olika ideologiska och ekonomiska intressen. Men under alla förhållanden tror jag att det är just idén om konstens fundamentala autonomi som kan göra begreppet arbetarkonst till ett skandalöst begrepp. Vissa skulle säga att konsten idag är mer pluralistisk och mer politisk än någonsin. Dels eftersom det är många olikartade verksamheter som räknas som konst. Dels eftersom så många konstnärer – särskilt yngre konstnärer – idag arbetar med en politisk tematik. 

Samtidigt verkar kontakten mellan konstnärer och existerande politiska rörelser påfallande svag. Det här är något som det har skrivits internationella debattböcker om, till exempel 9.5 Theses on Art and Class av Ben Davis som kom år 2010. Men man kan också fråga sig varför våra politiska partier i Sverige inte anlitar konstnärer som alternativ till reklambyråernas tunna soppa i den pågående valrörelsen. Beror det på politikerna? Beror det på konstnärerna? Eller ligger problemet i själva begreppet konst så som det utvecklats och definierats fram till idag? Kanske är det så att även de konstnärer som skulle vilja åstadkomma en arbetarkonst och ingå i en arbetarrörelse begränsas av att begreppet konst från början präglats av en i grunden liberal idé om människan. I så fall finns det ett samband mellan liberalismens frihetsideal och det konstnärliga frihetsidealet. Ett samband mellan å ena sidan liberalismens motstånd mot inskränkningar av individens frihet och andra sidan den konstnärliga tron på konsten som något fundamentalt personligt och inte kollektivt. 

Här har jag några favoritcitat som jag skulle vilja lyfta fram. Inte för att polemisera mot skribenterna utan för ge exempel på formuleringar som är så vanliga och allmänna att det nog är likgiltigt vem som skrivit eller sagt dem. Därför låter jag skribenterna vara anonyma. År 2008 skriver en svensk konstkritiker så här apropå konstens uppgift:

Fundamentet i mitt sätt att se på konsten är att den är i ingens tjänst, eller åtminstone bör målsättningen vara den. Av det följer att även betraktaren väljer och styr sitt deltagande i förhållande till konsten. I det sistnämnda fallet handlar det även om att rumsligt men framförallt rent tidsmässigt kunna påverka relationen och tolkningen när man väljer att se något som konst. [...] Jämför med en teaterpjäs, en roman eller en teaterutställning. I alla tre fallen kan betydelserna vecklas ut, och tolkningen bygga på att den tar en viss tid i anspråk. Men i fallet med konstverket i form av en målning, ett foto, en miljö, ett objekt eller en skulptur är utgången inte beroende av ett mer bestämt tidsmässigt uppehållande. Föreställningens längd bestämmer man själv. Fördelen med detta sätt att själv kunna välja att mer eller mindre godtyckligt lämna relationen är att man som betraktare i bästa fall inte heller behöver ställa sig i någons tjänst. Vare sig konstnärens, institutionens, verkets eller någon annans.

Observera hur skribenten här framhåller dels att konsten är en relation mellan verket och betraktaren – en relation som betraktaren själv kan styra. Dels att det finns en fundamental skillnad mellan visuell konst och andra typer av konst, t.ex. romaner och teater. Argumentet återkommer ständigt i modernismens strävanden att renodla det som är unikt och specifikt för just visuell konst. Här beskrivs visuell konst som något som måste stå i motsättning till resonerande eller berättande text och teater. Medan texten och teatern framskrider i tiden längs en viss linje sker den visuella konsten alltid i nuet i ett direkt möte mellan betraktare och verk. Och detta möte är betraktaren fri att avbryta när som helst. Verket ställer inga krav på betraktaren och låser inte fast betraktaren vid någon viss position i tid eller rum. På så sätt kan verket heller inte adressera betraktaren som medlem av någon viss klass eller företrädare för något visst intresse. Verket är befriat från samhällsansvar och klassintresse. Det talar inte till en viss människa på en viss plats utan den ”eviga” människan. 

Om vi nu för en stund skall leka med tanken att modernismens idé om konsten är "sanningen" om konsten, så får vi ett mycket självklart och enkelt svar både på frågan varför arbetarkonsten är en skandal och på frågan varför begreppet arbetarlitteratur är lättare att hantera än begreppet arbetarkonst. Konsten är ju nämligen renare än litteraturen. Litteraturen kan tillåtas att operera med realistiska historier och politiska budskap, men konsten måste hållas fri från allt sådant. Att kalla något för ”arbetarkonst” måste då vara en skandal eftersom begreppet uttrycker att det finns en konst som handlar om ett kollektiv och berättar dess historia. Närvaron av kollektiv och historia blir skandalöst i de sammanhang där tron på den personliga upplevelsen och nuet dominerar. Hur skandalöst det mer exakt kan bli är lätt att demonstrera med vilket som helt exempel på den socialistiska realism som uppmuntrades i Sovjetunionen och andra socialistiska länder före 1989. I att annat sammanhang har jag påpekat att det finns mycket få nordiska exempel på denna socialistiska realism, men ett av dem vill jag visa här.

Victor Brockdorff målade bilden på uppdrag av ungdomsförbundet i Danmarks Kommunistiska Parti som en del av en utsmyckning av partiskolan i Tokkekøb Hegn år1954. Vad vi ser är mittpartiet av verket, som är en triptyk. Detta är bild som uttryckligen ställer krav på betraktaren och som lämnar mycket litet tolkningsfrihet. Den är uttryckligen en hyllning till en politisk rörelse under stalinismens storhetstid och lämnar egentligen bara två alternativ när det gäller reaktioner. Att antingen anamma budskapet eller förkasta det. Den här typen av bilder utgör ett allt större problem för konsthistoriker, eftersom det segrande demokratiska västerlandets konstsyn i stort sammanfaller med modernismens. Bilder som denna har alltså ingen plats i den dominerande samtida versionen av 1900-talets konsthistoria utom som avvikelser eller skräckexempel. 

Med just den här bilden uppstår det också problem om vi vill beteckna den som arbetarkonst eller arbetarbild. För den avbildar faktiskt inget arbete och inte heller nödvändigtvis några arbetare. Den representerar en politisk rörelse med anspråk på att företräda radikala arbetare, men personerna på bilden skulle mycket väl kunna vara utklädda studenter. Det maskeradmässiga och teatraliska har tidigt framhållits i kritik av den socialistiska realismen och har kommit att dominera den schablonmässiga uppfattningen om arbetarkonst i allmänhet.

(länkning pågår till intressant.se)