På spaning efter arbetarkonsten 45

Som snabbt inkast efter längre uppehåll: en spaning som inte direkt är efter Arbetarkonst. Utan snarare noteringar om en kultursyn där arbetarkonst knappast ryms. Det som åter igen triggat Konstfreds skrivklåda är tidskriften Axess Magasin, husorgan för den svenska kulturhögern (se också 2007 års inlägg). Axess är en del av ett större projekt, huvudfinansierat av Axson-Johnsonsfären. De har till exempel en kulturTV-kanal som kan vara riktigt bra. Tidskriften Axess Magasin är omöjlig och rabiat på ett annat och mer enträget sätt. Det är kanske först i skrift som den kulturkonservativa agendan får blomma ut med full anakronistisk yppighet: stilnivån är hög, vändningarna är omständliga och akademiska, 20-åriga skribenter skriver som om de vore födda år 1900. Och klär sig antagligen i kostym och fluga. Nej, förresten. Till de mer rörande inslagen hör annonser för magasinets T-shirts, för den kulturkonservativa ungdomen. Man har plockat fram den gamle brittiske ädlingen, parlamentsledamoten och nazisympatisören Alan Clark och översatt honom till svenska: "Vi behöver inga nya djävla ideer". Trevligt. Nu blir det genast mycket tydligare vad våra små lokala reaktionärer står för. Igår brunskjortor, idag T-shirts.



Går man så till senaste numret av Axess Magasin, så hittar man ytterligare en variation på ett känt kulturkonservativt tema: Skönhetens återkomst. Redan på långt håll ser man tydligt att skönheten är en kvinna, och den som bedömer vad som är skönt måste alltså vara en man. På feminismens språk handlar det alltså om en manligt kodad relation. Se själva:



Denna "personifikation" (en konkret figur som ska föreställa en abstrakt princip, till exempel skönheten eller konsten) är målad av Adolphe W. Bouguereau (1825-1905), en av så kallade "akademiker" som kunde tillfredställa borgarklassens och de högre tjänstemannakretsarnas smak för pornografi i mytologisk form (eller mytologiska och symboliska motiv som förevändning för pornografi: jfr viss "mjukare" pornografi idag). Det är som om Axess-redaktionen medvetet har tänkt sig att provocera den så kallade "politiska korrektheten" genom att välja denna bild till omslaget: ett val som för övrigt också är i linje med de hyllningsartiklar till 1800-talets "akademiker" som tidigare har författats av medarbetaren Therese Bohman. Titeln på numret är "Skönhetens tabu" och man signalerar på så sätt sitt gamla vanliga gnäll: i den politiskt korrekta och givetvis vänstervridna samtiden har allt det som dessa människor håller högt blivit tabu. Med andra ord: att hålla på högern är tabu, att cementera traditionella familjemönster är tabu, skönhet är tabu, o.s.v. Ädelmodigt och utan vinning kämpar dessa tappra kulturkonservativa mot majoritetssamhällets tabun... O.s.v. O.s.v.

Och det är inte så att man nöjer sig med att blicka tillbaka till 1800-talet. Nej, "alltsedan Kants dagar" har skönheten uppfattas som ett tabu, påstår redaktionen i sin inledning. "Alltsedan Kants dagar", alltså alltsedan 1700-talets senare hälft. Detta visar om inte annat att redaktören Johan Lundberg och hans svans knappast kan ha förstått mycket av filosofen Immanuel Kants "Det skönas analytik" ur mästerverket Kritik av omdömeskraften (Köningsberg/Libau 1790, svensk översättning 2006 av Sven-Olof Wallenstein). Och menar dom något annat eller någon annan än Kant själv skulle dom åtminstone kunna ge några exempel, tycker man. Man tror att kulturkonservativer åtminstone ska vara pålästa. Som de var på den gamla goda tiden... Man kan nästan bli kulturkonservativ själv när det gäller kvaliteten på kulturkonservativer...

Bland artikelförfattarna återfinner man en i Axess ganska typisk mix av skandinaviska "vänner" till redaktionen och neokonservativa kulturprofiler från USA. Till exempel Roger Kimball, redaktör för tidskriften New Criterion och författare till en bok om hur "politisk korrekthet förstör konsten". Nu är det förstås en VISS politisk korrekthet som dessa figurer talar om. Alltså den "politiska korrekthet" som gör gällande att dominansen för en viss konst alltid står i relation till dominansen för vissa ekonomiska intressen. En "politisk korrekthet" som är en självklarhet för varje marxist. Men för de neokonservativa och kulturkonservativa måste sambandet mellan maktrelationer och vissa konstverks upphöjande till mästerverk till varje pris undvikas. Att "politiskt korrekt" peka på detta samband blir för dom detsamma som att "förstöra konsten". För konsten och skönheten måste vara som en religion, höjd över det materiella. Detta är en utpräglat borgerlig ideologi: den appellerar till den livsstil och den självuppfattning som är borgarens. Att konsten och bedömningen av konsten inte är en samhällelig sak utan bara en fråga om MIN privata njutning, MITT privata omdöme. Att konst skulle kunna uttrycka ett gruppintresse och vara t.ex. ARBETARKONST är förstås helt främmande i en sådan borgerlig konstideologi. Därför var detta inte en spaning efter arbetarkonst. Mer en spaning efter dess motsats.


Länkning pågår till "intressant.se"

På spaning efter arbetarkonsten 44

Meddelande har kommit om att seminariet på Arbetets museum (se spaning nr 42) tyvärr är inställt. Inga rapporter om detta alltså.

På stan i Åbo gick Konstfred uppför Humlegårdsgatan, alldeles i närheten av järnvägsstationen. Där, på Humlegårdsgatan 9-11, finns en stor privat läkarcentral som heter Pulssi. Det är nu inte direkt Konstfreds ambition att göra reklam för privat sjukvård. Men Pulssi har ett så kallat "fönstergalleri" där dom visar konstnärliga bilder av olika slag. Just nu finns där faktiskt en sorts arbetarkonst eller arbetslivskonst: fotografen Timo Lähtinens dokumentation av arbetet på ett varv där man bygger färjor. Han kallar sin dokumentation "Liberty of the Seas: Heavymetal Opera". Och "Liberty of the Seas" är också namnet på färjan som byggdes medan Lähtinen fotograferade. Den går nu på trafik i Västindien (Nassau).

Som fotograf är Lähtinen definitivt vad man brukar kalla en "piktoralist": med olika manipulationer får han ofta sina foton att se ut som målningar. Särskilt tydligt är detta i några av de utställda bilderna med svetsare. Hur och varför bilderna tillkommit är okänt för undertecknad, och varför just läkarcentralen Pulssi fastnat för dom är också outrett. Men Timo Lähtinen har en hemsida där man bland annat kan se hela serien från varvet. Han är antagligen en mycket etablerad fotograf här i Åbo-regionen. Arbetslivet verkar inte höra till hans typiska motivkretsar: snarare verkar han vara specialiserad på naturbilder och erotiska bilder. I en del av bilderna finns stämningar som kan påminna om den tjeckiske fotografen Jan Saudek, som också är en utpräglad piktoralist. Men om Saudeks erotiska bildvärld är utmanande och mångtydig (och faktiskt helt livsfarlig), så är Lähtinens enbart softad, konventionell och macho-romantiskt unken. Hans arbetslivsbilder är i en helt annan klass kvalitetsmässigt. Se länkar:

Digital Photography by Timo Lähtinen

Direkt till hela "Heavymetal Opera" av Timo Lähtinen

Jan Saudeks officiella hemsida

Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, varvsindustri, färjetrafik, Timo Lähtinen, Jan Saudek, naturfoto, erotiskt foto

Länkning pågår till "intressant.se"

På spaning efter arbetarkonsten 43

Underklass är ett besvärligt begrepp som inte direkt har kunnat försvaras här, trots att det är själva adressen till bloggen. Men man kan väl tänka sig att man kan hitta den i de billigaste hytterna på Vikingline mellan Stockholm och Åbo, längst ner vid kölen. Där är det svårt att sova på vintrarna när det är is: skrovet ekar av de ständiga smällarna därute i det kalla vattnet. Och året runt stinker avloppet av det skitigaste spolvattnet, det som sjunker allra längst ner. I dessa hytter reser i vart fall Konstfred på sina turer mellan barnen i Sverige och jobbet i Finland, och delar alltså hytt med en, två och ibland tre andra lågbudgetfarare. Förra veckan var det två kineser och en liten finländsk man i sjuttioårsåldern. Den lille finländaren lyckades med vackra gester förklara för de kinesiska kamraterna att han hade dåliga knän och därför måste ha den undre slafen. Det gick förvånansvärt bra. Konstfred uttryckte sin uppskattning över bedriften, och tillsammans gick dom två upp i rökrummet.

Där presenterade sig Konstfreds nya bekantskap som Tauno Vuorenniemi, pensionerad före detta billackerade som levt i ett trettiotal år i Borås och därför kunde bra svenska. Han förklarade att hans företag gått i konkurs och att han därefter hade börjat ägna sig mer och mer åt ett gammalt intresse: att skulptera, särskilt med motiv från det jordbruksarbete han mindes från sin ungdom.

Tauno Vuorenniemi är en självlärd arbetarkonstnär, född 1934. Den teknik han utvecklat är skulptur i glasfiber och sand. Sanden hämtade han från början från en ort vid Vättern. Hans skulpturer är i naturlig storlek, avsedda att installeras utomhus eller i en uppbyggd miljö som ger en uppfattning om det arbetsliv han skildrar. I sin speciella teknik har han uppnått en stor skicklighet. De fotografier av skulpturerna som Konstfred har sett tyder på en känslighet för anatomi och kroppsrörelse som är fenomenal för att vara av en självlärd skulptör. Särskilt med tanke på att hans grundmaterial, glasfibern, är svårt att hantera på ett varierat och nyansrikt sätt. Vissa skulle säkert föredra att måla skulptuerna, ungefär så som man målar figurer på tivoli (de är också gjorda i glasfiber). Men Tauno berättar att han tidigt bestämde sig för att aldrig använda någon kulört målarfärg: "då skulle dom se ut som leksaker" säger han. Istället vill han behålla glasfiberns och sandens blekgula och grå färgtoner, ibland kanske med en liten ingnuggad mörk infärgning för att göra skuggorna under en arm eller en haka tydligare (och förstärka den skulpturala effekten). Tauno berättar också om hur han tränat sin känslighet för kroppsställningar och kroppsrörelser: när han ser en föreställande skulptur försöker han alltid själv ställa sig i exakt samma ställning som skulpturen.

Taunos son Arto Vuorenniemi är ansvarig för ett lantbruksmuseum i byn Putajantie, på vägen mellan Tampere och Pori. Det är också i den byn som Tauno bor numera, efter flytten från Sverige. I och omkring museet har en del av hans skulpturer fått ett permanent hem, och på hemsidan finns foton på dom. Texten på hemsidan finns tyvärr bara på finska. Se följande länk:

Putajan Patsaspuisto ja Maatalous- & Maansiirmuseo (Putajans skulpturpark och lantbruks- & markarbetsmuseum)

En bild på Tauno från hemsidan kommer här:



Så intressanta människor och verk kan man alltså hitta som konstspanare på Vikingline! Konstfred är glad att ha träffat Tauno Vuorenniemi, en man som förankrar sin konst i ett långt livs erfarenheter (och ett långt arbetslivs erfarenheter), och som arbetar långt utanför storstädernas och den stora konstkommersens etablerade sammanhang.

Innan de skildes åt lovade Konstfred också att någon gång komma och besöka skulpturparken i Putajantie. Får se när det kan bli!

Läs även andra bloggares åsikter om arbetarkonst, underklass, vikingline, Finland, Tampere, Pori, Putajantie, lantbruksmuseum, skulptur, Tauno Vuorenniemi, Arto Vuorenniemi

Länkning pågår till "intressant.se"

På spaning efter arbetarkonsten 42

Mer tips om aktuella aktiviteter kring arbetarkonsten: Per Josefsson (skulptör och museiman) på Arbetets Museum i Norrköping" har tagit initiativ till ett seminarium torsdagen den 16 oktober. Seminariet äger rum på Arbetets Museum" och har titeln "Liv och arbete i konsten idag?" (se också spaning nr 39 om museets utställning "Liv och arbete i konsten", samt Konstfreds artikel i SvD). Konstfred citerar ur inbjudan till seminariet:

Arbetets museum vill undersöka om det i nutiden finns arvtagare till arbetarkonsten; en offensiv konst som underifrån har till syfte att förändra grundläggande samhälleliga villkor. Är den sociala konsten det vi letar efter? (...) Vi vill tillsammans med konstnärer, universitet, organisationer och andra aktörer som är verksamma inom fältet, påbörja en diskussion om vilka ämnen som är viktiga att belysa och som lämpar sig att bygga spännande projekt och utställningar kring. Syftet med seminariet är att diskutera och formulera möjliga framtida projekt som rör sig inom fältet arbetarkonst/social konst. Vi ställer oss bland annat följande frågor:

Är det så att människor från dagens arbetarklass som vill förändra samhället gör det genom andra uttryck än konst? Exempelvis journalistik, bloggande, forskning, musik, litteratur?

Är det så att dagens unga konstnärer är ointresserade av samhällsfrågor och uppfyllda av sitt eget konstnärsskap? Om inte, vilka samhällsfrågor uttrycks i konsten idag och på vilket sätt?

Vad lägger människor i begreppet arbetarkonst idag? Ses den som en förfluten konstyttring tillhörande en förfluten period eller något samtida?

Vad är social konst?

Har förorternas unga bildat gemensamma kulturyttringar på samma sätt som den tidiga arbetarklassen?

Detta är idel viktiga frågor som förhoppningsvis kommer att diskuteras och belysas grundligt. Konstfred hoppas att ganska snart efter den 16 oktober kunna återge rapporter från seminariet (han kommer troligtvis på grund av arbete inte att själv kunna delta). Särskilt intressant är kanske den första frågan: kan det faktiskt vara så att vi som kommer från arbetarklassen har en tendens att undvika konstlivet och att istället ägna oss åt verksamheter där kommunikationen är mer direkt och syftet mer klart definierat (bloggande, journalistik, forskning o.s.v.)? En forskargrupp vid Stockholms universitet under ledning av ekonomhistorikern Martin Gustavsson har nu under ett antal år kartlagt den nutida svenska konstbranschens socio-ekonomiska organisation och bland annat visat på en tydlig social snedrekrytering (underrepresentation av personer med invandrar- och arbetarbakgrund) vid konstnärliga utbildningar. Man kan då fråga sig i hur stor utsträckning den snedrekryteringen beror på att arbetarungdomar från början känner att konstlivet inte är något för dom - och varför dom i så fall känner så.

Stora frågor som kräver mycket forskning och mycket frågande ute bland folk: empirisk forskning alltså. Martin Gustavsson och hans grupp har presenterat sin forskning i olika sammanhang, nu senast i ett nummer av den danska sociologiska skriftserien Praktiske grunde som går att ladda ner som PDF på Nätet. Se:

Praktiske grunde nr 1 2008: "Konsten att bli konstnär"

Imorgon skriver Konstfred om några möten med arbetarkonst på hans nya bostadsort i Finland.

Länkning pågår till "intressant.se"

På spaning efter arbetarkonsten 41

2008 års mottagare av Johan Ahlbäcks pris blev textilkonstnären Britt-Marie Rydberg. Läs och hör en intervju med pristagaren på Radio Dalarnas hemsida:

SR: "Ahlbäckpriset gick till textilkonstnär"

Presentationer av pristagarna 2003-2008 (inklusive Rydberg alltså) beräknas komma upp här på bloggen i slutet av månaden (se vårens inlägg om de tidigare pristagarna).

Tidskriften Ord & Bilds temanummer "Arbetsliv" (se föregående inlägg) presenterades mycket riktigt på bok- och biblioteksmässan i Göteborg förra veckan. Det är mycket läsvärt, även ur arbetarkonstens och arbetslivsskildringens synvinkel (och inte bara för att Konstfred medverkar). Här är innehållsförteckningen:

s. 7-9, "Flexibelt arbetsliv och försvagad samhällsväv" av Magnus Hörnqvist
s. 10-21, "Arbete och skapandet av en social gemenskap" av Richard Sennett
s. 22-27 "Konsten att inte vänja sig vid någonting alls" av Klaus Ronneberger
s. 28-32 "Hur många jobb..." (osannolika men autentiska jobbannonser från Arbetsförmedlingen)
s. 33-40, "Arbetsanteckningar april-08" av Johan Jönsson
s. 41-48, "Jeg har aldrig varit sjef" av Öystein Mentzoni
s. 49-52, "Dra linjen" av Kajsa Sundin och Dan Sociu
s. 53-59, "Ur tidsstudiemannen" av Per Thörn
s. 60-68, "Tro inte att du är något" av Christer Ekholm
s. 69-71, "Torsdag den 28/2-2008" av Maria Saucedo de Villamo
s. 72-79, "Hur hippt är det att måla arbetare?" av Fred Andersson
s. 80-83, "Om Wenell och projektideologin" av Ylva Hasselberg
s. 84-89, "Managementsyndromet" av Thomas Johansson
s. 90-95, "Arbetslivets oförlösta oro" av Gunnar Aronsson
s. 96-103, "Frivillige i kommunal tjenesteproduksjon" av Per Selle & Urban Strandberg
s. 104-113, "Arbete i omvandling" av Miriam Glucksmann
s. 114-121, bilder av Kalle Sanner
s. 122-129, bilder/dikter av Kalle Sanner
s. 130-135, "Sjuksystrarna" av Anna-Klara Bratt
s. 136-159, recensioner
s. 160-162, författarpresentationer

Poeten Johan Jönsson (s. 33-40) hör till en ny generation av svenska proletärförfattare. Det är ett välkänt faktum att en majoritet av författare och konstnärer (ofta med höga studieskulder) i praktiken försörjer sig inom lågbetalda arbetaryrken, men dom flesta använder inte erfarenheterna därifrån i sitt skrivande eller i sin konst. Det gör däremot Johan Jönsson. Så här skriver han i sina arbetsanteckningar:

med vem kan man tala om skitjobb, om helt sanslöst jävla meningslösa jobb som inte ger ett jävla skit (förutom den låga lönen) till de (som är värda skitmycket, hur mycket skit som helst) som utför dem, men som ändå måste utföras? Inte med LO. Det är censurrerat hos dem. Det bidrar till deras gulaktighet. Med sina arbetskamrater kan man inte heller riktigt uppriktigt prata om den här typen av jobb. Man har inte det självförtroendet, jobbet kan omöjligen ge en det. Dessutom är de språkliga möjligheterna begränsade; dessa erfarenheter är exkluderade, perifera, utan inflytande - har man ändå dem, får man skylla sig själv. Det är förmodligen också vanligt att man har internaliserat den (förnuftsvidriga och liberala) moraliska (eller t.o.m. "genetiska") för-kastelsedomen och defekten

(---)

anställningsintervju på en gruppbostad för utvecklingsstörda och autister. Han som intervjuar mig är vårdare med vissa arbetsledaruppgifter, hans högra underarm är helt blåslagen. Två av de boende är våldsamma, slåss, nyps, bits. Men inga knivar eller tillhyggen, säger han. Möbler, prylar och porslin kastas omkring ibland, men nästan aldrig mot personal. Jag är ganska van vid sånt, säger jag, vilket är sant. Men jag tänker: Näe, jag gör fan inte det här. Jag vägrar fan att riskera att åka på stryk på jobbet igen. Jag gör det fan inte. Ringer tillbaka till gruppbostaden ett par dar senare, säger att jag fått ett annat jobb min fru kommer hem från sitt jobb, helt uttröttad, med grått ansikte, magbesvär. Jag ser att hon är på väg in i en depression. Jag vill hjälpa henne undkomma det, men vet inte vad jag ska göra.

Texten är skriven som ett utdrag ur en dagbok med en nakenhet som gör att den bör kommenteras på något sätt. Att citera en sån här text kan ge fel signaler: som om den som citerar vill spekulera i en annan människas elände och göra nån sorts sensationsjournalistik. Särskilt om man (som undertecknad) permanent eller för tillfälligt befinner sig på tryggt avstånd från eländet. Samtidigt är ju texten redan publicerad: författaren har valt att skildra sitt liv på detta nakna sätt, och det står fritt för vem som helst att citera vad som helst ur den. Författaren har gjort ett val, och vi som läsare kan välja hur vi vill använda hans text: i värsta fall som sensationsmaterial.

Läs också Johan Jönssons senaste bok "Efter arbetsschema"

Läs även andra bloggares åsikter om arbetarkonst, johan ahlbäcks pris, britt-marie rydberg, ord & bild, bok- & biblioteksmässan, johan jönsson, proletärförfattare, arbetsschema

Länkning pågår till "intressant.se"