Från ny till nyare jakt på arbetarkonsten!
Mycket att ta igen
och att rapportera nu på denna blogg, den blogg som sedan 2006 har satt det
omöjliga och skandalösa ordet ”arbetarkonst” på agendan igen.
Så är det faktiskt!
Men utan att bloggens skapare särskilt ofta nämns i sammanhangen eller
bjuds in till diskussioner. Kanske beror det på att skaparen från början tänkte
sig att han skulle vara anonym. Han kan alltså ha sig själv att skylla.
Skaparens namn Fred och fenomenet Konst gav signaturen
Konstfred, men detta börjar kännas utslitet och var nog ganska fånigt från
början. Låt oss i fortsättningen här på bloggen använda pronomenet ”vi”, fast
förhoppningsvis inte som i konungens "vi" (pluralis majestatis på
latin) och inte heller som gamla tiders konstkritiker.
|
Vår profilbild i gruppen Arbetarkonst, en affisch av Albin Amelin (1902-1975 som återanvändes till utställningen Bilden som politiskt verktyg i Skellefteå
2014.
|
Istället går det att påstå att ordet "vi" också
kan ha en demokratisk innebörd. Det hänvisar i just det här sammanhanget till i
dagsläget 592 medlemmar i gruppen Arbetarkonst på Facebook. Det är dessa
medlemmar ur olika politiska läger och från olika delar av landet som hela
tiden tipsar bloggskrivaren om bilder och evenemang. Bloggskrivaren hoppas
kunna spegla gruppens kunskaper och intressen så att resultatet blir en
spegling av "oss" (en folkets kultur för att tala Jan Myrdalska) och
inte bara en individuell synpunkt. En viss taggighet gentemot det som kallas
"samtidskonst" blir tyvärr oundviklig. Samtidskonsten betraktar för
det mesta folkets kultur bara från distans och som studieobjekt. Samtidskonsten är alltså inte detsamma som nutida konst. Samtidskonsten är en viss sorts nutida konst som tilldelas status av att vara mera samtida än annan. En konstvetare som skrivit insiktsfullt och kritiskt om detta är Dan Karlholm i boken Kontemporalism: Om samtidskonstens historia och framtid.
För den som på papper vill läsa om Sveriges enda
stiftelse och konstpris med syftet att uppmuntra arbetets och arbetsmiljöns
synliggörande i bild och konst, Ahlbäckstiftelsen och Ahlbäckpriset i
Smedjebacken, finns fortfarande boken Arbetarkonst för 2000-talet från år 2015
att köpa. Se annons och länkar här intill. Bokens författare är denna bloggs skrivare Fred Andersson,
universitetslärare och mindre skogsägare (bonnjävel på fritiden, särskilt nu under pandemin) med sympatier
till vänster om SAP. Även docent i det akademiska och gediget borgerliga ämnet
Konstvetenskap. Dessutom f.d. konstkritiker i borgarpressen, numera nästan den
enda tryckta dagspressen som finns kvar. Sedan några år
tillbaka är Fred Andersson också medlem av den arbetande referensgruppen för
Ahlbäckpriset och Ahlbäckdagarna i Smedjebacken. Den som inte känner till
Smedjebacken bör få veta att det är en kommun och ett brukssamhälle i södra
Dalarna, och en plats som historiskt och socialt är helt präglad av skogsbruket
och stålindustrin.
I detta första inlägg COVID19-året 2020 vill vi börja med
att gratulera smeden och bildkonstnären Jessica Fleetwood, född 1966 och detta
års mottagare av Ahlbäckpriset. Jessicas ursprung är i Oxelösund, en ort i
Sörmland som precis som Smedjebacken kan kallas bruksort. Hon berättar för
kulturredaktören Ulf Lundén i Dala-Demokraten (9 september 2020, länk för inloggning här) att
halva hennes släkt arbetade på SSAB i Oxelösund. På så sätt har hennes val av
städet och svetsen som arbetsredskap i konsten en direkt koppling till platsen
där hon växte upp och stålindustrin där familjen arbetade. Redan där finns en
tydlig koppling till arbetarrörelse och industri. Dessutom kallar sig Jessica
”feministsmed” och har i verk och utställningar särskilt lyft fram kvinnornas
plats och frammarsch i tyngre industri. En mera logisk mottagare av priset till
minne av Johan Ahlbäck är svår att tänka sig, och ändå har hennes namn inte
kommit upp särskilt ofta i diskussionerna om priset och arbetarkonsten. Av
detta kan vi nu lära oss att de bildskapare och andra konstnärer som är exempel
på ”arbetarkonst för 2000-talet” sällan är synliga i det mera etablerade
konstlivet (Stockholm, Göteborg, Malmö) eller uppmärksammade av de kritiker och
konstvetare som förekommer där. Vilket för den delen är något vi också har
kunnat lära av flera föregående pristagare: Roine Jansson, Ulrika Mars och
Anders Björnhager till exempel.
En sådan sak som att de allvarliga arbetsplatsolyckorna
ökar i Sverige kan vara en tankeställare för den som tror att ingen skillnad
längre finns mellan arbetare och medelklass. Igår 26 september kom den senaste
rapporten om en sådan olycka på just SSAB i Borlänge: länk till Aftonbladets artikel här. Om inte den förlängda pandemisituationen satt käppar i hjulet hade
årets Ahlbäckdagar haft rubriken På liv och död - Arbetsmiljön genom tiderna.
Detta är nu uppskjutet till 2021, men prisutdelningen och öppnandet av förra årets
pristagare Helene Schmidz utställning sker som planerat den 10 oktober: Länk till Smedjebackens kommuns information här.
Vänsterpress och kulturjournalistik till vänster är det
ont om i dagens Sverige: En av de få dagstidningar som fortfarande har en
hyfsad kulturbevakning i den riktningen är Dala-Demokraten, främst på grund av
chefredaktören Göran Greider och kulturredaktören Ulf Lundén. Vi som av
solidaritet prenumererar på vänsterns tidning Flamman (tidigare Norrskensflamman) har sett den gå från dagstidning till veckotidning och sedan
från veckotidning med åtminstone tabloidformat till en liten sladdrig sak om
knappt räcker att tända i kaminen med. Den riskerar att gå samma öde till mötes
som finlandssvenska Ny Tid och reduceras till ett litet månadsmagasin för
kulturvänstern. Dessa tidningar är ständigt hotade om de ska klara att hålla
sig självständiga mot partier och andra finansiärer. Nu har Flamman sedan något
år tillbaka åtminstone en konstskribent som tar sitt uppdrag på allvar fastän
utrymmet är begränsat. Hon heter Paulina Sokolow och är till vardags
kommunikationsansvarig på Tensta Konsthall, en konsthall där politiska teman är
genomgående i program och utställningar. På Tensta Konsthall visades också år 2013 Ingela Johanssons dokumentationsprojekt Vad hände med strejkkonsten?, ett exempel på samtidskonstnärers mera historiska intresse för arbetarrörelsen.
|
Paulina Sokolow och Göran Greider. Bildkälla: Konstmackan.
|
Vissa kopplingar till arbetarrörelsen och därmed
fenomenet arbetarkonst finns alltså trots allt i de här samtidskonstsammanhangen. Därför var det inte alldeles förvånande att
Paulina Sokolow i november förra året lanserade podden Konstmackan där hon diskuterar
utställningar och offentlig konst med bland andra Göran Greider. Tyvärr har det
bara blivit fyra avsnitt av podden. Det senaste avsnittet lades upp i april och
genomslaget verkar inte ha varit direkt lysande. Det är synd, för det är helt tydligt
att Paulina och Göran har mycket att lära varandra och oss som lyssnar.
Det
första avsnittet handlar mycket om det nystartade konstutrymmet Mint i
ABF:s lokaler på Sveavägen i Stockholm och om öppningsutställningen som
handlade om att ”söla”. Länk till avsnittet här. De flesta som inte arbetat i vissa industrimiljöer vet
nog inte att ”söla” kan betyda mera än att bara dra benen efter sig. I Frankrike
kallas det faire en perruque, att göra något "i peruken" eller "som en peruk", alltså att använda
arbetsköparens verktyg och maskiner för att göra något som passar en själv och
inte arbetsköparen. Detta kan också kallas Att ta saken i egna händer,
och det var också titeln på Mints öppningsutställning.
Utställningen
baserades på konstnären Christina Zetterlunds undersökning av traditionen att ”söla”
bland glasbruksarbetare i Småland, och av de resultat av sölandet som finns
bevarade. Länk till en rapport om undersökningen här. Detta är alltså en sorts
glaskonst gjord av folk som arbetsdelningen hänvisat till att inte vara
konstnärer själva utan bara utföra det som andra tänkt ut. Onyttigt tidsfördriv
på gränsen till maskning och stöld ur varje strikt ekonomisk synpunkt, men hur
ska glasblåsaren kunna utföra något annat än ett dåligt och mekaniskt arbete om
det inte finns något utrymme att experimentera och utvecklas själv?
Skillnaden mellan Paulina och Göran märks genast när de
börjar diskutera utställningen i poddavsnittet. Göran tycker att det finns för
få verk och att det gärna kunde visats fler exempel på det som faktiskt sölades
fram. Paulina invänder och hänvisar till att det faktiskt är en idéutställning
i första hand. Den berättar om ett konstnärligt forskningsprojekt. Göran får representera ickespecialisten som inte är rädd att erkänna att han inte är så hemskt kunnig om bildkonst och att han ofta saknar ett mera direkt tilltal i samtidskonsten. Fler sådana samtal behövs. Det kommer att bli
tillfälle att återkomma både till podden Konstmackan och konstrummet Mint i
kommande inlägg här.
Inga kommentarer:
Nya kommentarer är inte tillåtna.